Herr von Hancken på Kungliga operan

HERR VON HANCKEN PÅ KUNGLIGA OPERAN – Ett konstnärligt misslyckande? Men en lyckad kväll på Timmermansgården.
Året var 1965, när Karl-Birger Blomdahl och Erik Lindegren gav sig i kast med att göra opera av romanen
om den misslynte kaptenen Ernst Carl Adolph von Hancken och dennes vistelse på Iglinge Brunn år 1806.
Efter succén med operan Aniara – nu adlad att ingå i Kulturkanonen – var förväntningarna skyhöga. De kom inte att infrias. Varför? Peter Appelros har grävt i läggen och berättar om tillkomsten av denna opera. Romanen Herr von Hancken fick den entusiastiska publiken på Timmermansgården att njuta av i Lasse Zilliacus uppläsningar. Stefan Johansson, tidigare chefsdramaturg på Operan var ögonvittne till operan, han var i publiken på någon av de första föreställningarna. Han minns att ha tyckte om föreställningen men den fick svala recensioner. Och den har inte tagits upp på repertoaren igen. Varför blev det så? Stefan Johansson menar att persongalleriet är alldeles för stort. Lindegren var för förtjust i romanen kunde inte få ned historien till ett libretto som gav Blomdahl en chans. Musiken blir för statisk. Inte jämförbart med musiken till Aniara. Synd på en underbar roman som har blivit fin TV-teater. Tack Peter Appelros för initiativet till denna fina kväll på Timmermansgården. Här följer hans intressanta föredrag:

Operan Herr von Hancken – varför uteblev succén?

Peter Appelros, musikintresserad läkare, talar vid Hjalmar Bergman-samfundets medlemsmöte på Timmermansgården i Stockholm 2025-10-07.

Herr von Hancken utkom år 1920 som den mellersta av Hjalmar Bergmans ”avskeds-romaner”. De andra två var Markurells i Wadköping och Farmor och Vår Herre. Herr von Hancken är en komisk och dråplig pastisch på 1800-talets berättelser, med burleska upptåg, farsartade situationer och karikatyrer. Texten är underbart komisk, och aforismerna är många. Men, som alltid när det gäller Hjalmar Bergman, finns det en baksida. Huvudpersonen brottas med känslor av misslyckande, socialt utanförskap och att ständigt ha otur.

Det finns tre huvudpersoner i romanen: (1) Ernst Carl Adolph von Hancken själv; berättarjaget, (2) informatorn Bror Benjamin Carlander, och (3) doktorn och dansmästaren Juste Lesage, Dessutom finns det ett stort antal sidofigurer som är mer eller mindre tydligt uttecknade. Tomson, vicomtessen, Nora och mamsell Arrenander är de viktigaste. Erik Hjalmar Linder poängterar att alla personerna är karikatyrer. Som alla goda karikatyrer liknar de människor, och har drag som är psykologiskt träffande (Linder s. 177). Denna observation är viktig. Det betyder att författaren inte behöver teckna ut karaktärerna annat än i den utsträckning som behövs för handlingen. Det gör att man ibland får intrycket av att de är marionetter, en typ av rollfigurer som Hjalmar Bergman gärna arbetade med.

Huvudpersonen själv, den avdankade kaptenen Ernst Carl Adolph von Hancken, är en missnöjd och kverulerande man, som redan tidigt i romanen, ger oss en katalogaria över alla sina olyckor. Men strängt taget har von Hancken inte så mycket att beklaga sig över. Han är adelsman, visserligen knapadel, han har varit kapten i armén, han har familj, och borde kunna ha ett hyfsat liv. Många av hans olyckor är självförvållade eller inbillade, men det inser han inte själv. Jag skulle säga att Herr von Hancken är urtypen för narcissist. Han tar ingen hänsyn annat än till sig själv, innefattande alla projekt och tokigheter som han ger sig in på. Som Erik Hjalmar Linder uttrycker det: ”Hela hans program är von Hancken” (Linder s. 188).

Von Hancken anser sig vara född till något stort, men han vet inte riktigt till vad. Ett rykte att kungen befinner sig i närheten gör att von Hancken känner att det här är något stort som han väntat på. Under hans ledning rustas hela Iglinge surbrunn för att ta emot kungen, Gustav IV Adolf. Men mitt under förberedelserna ger doktor Lesage von Hancken en ny idé – att istället göra revolution. Det ”stora” kan lika gärna vara att bli kungamördare, en ny Anckarström.

Berättarjaget, informatorn Bror Benjamin Carlander, är också en narr, men i mindre format än kaptenen, Linder betecknar honom som ”fåfäng och egoistisk” (Linder s. 187). Carlander är född utanför äktenskapet med okänd far. Det har skapat ett mindervärdighetskomplex, och ett självhävdelsebehov. Precis som von Hancken vill han lyfta sig själv till något mer än han är, vilket blir tydligt med den av honom författade theodicén eller världsförklaringen. Mot slutet av romanen bringas han i förhoppningen att ett dokument ska bringa klarhet i hans börd.

Både von Hancken och Carlander blir offer för en äventyrares verksamhet, nämligen den diaboliske doktorn Juste Lesage, alias Justus, som visar sig vara Wadköping-biskopens ohängde son. Namnet Juste Lesage betyder ”rättvisa och sanning”, som är långt från hans egentliga verksamhet. Han erkänner utan omsvep att han är ”äventyrare”, och han håller sig undan landshövdingen som är ute efter honom. Doktor Lesage var tidigare danslärare i Göteborg, och nu blir han något av en dansmästare för de galna händelserna vid brunnen. Han är själv inte direkt delaktig i händelserna, men håller i trådarna och låter von Hancken göra jobbet.

Men Lesage har inte enbart djävulska sidor. Här är också rosencreutzare, och som sådan säger han sig ha en plikt – ”nämligen att aldrig låta en narr dö i synden”. På slutet uppmuntrar han von Hancken att nedlägga sin imaginära grevekrona, och försona sig med sitt öde. Även styr Lesage om så att de unga parens förhållanden på slutet blir rätt. På Lesages initiativ undviker Carlander äktenskap med Nora. Han tas istället omhand av mamsell Arrenander, blir prost och far till många barn. Nora reser istället iväg med den stenrike Tomson, vilket räddar familjen von Hanckens ekonomi och hederliga reträtt från brunnen.

Men vem är egentligen Juste Lesage? Gunnar Qvarnström förklarar i en artikel i BLM 1964:

”Det finns en Satans ängel i Hjalmar Bergmans tolkning. Det är en herre vid namn Juste Lesage. Efter hans pipa virvlar figurantema runt i en stollig och orimlig häxdans.

Knappt hinner Lesage visa sig på skådeplatsen, förrän vi får en utförlig lektion om Vår Herres egen djävul och hans uppgift i det stora och i det lilla. Hos Hjalmar Bergman kallas han också för oteringen. Det betyder ungefär rackarpojke, och är ett wadköpingsord för Vår Herres djävul. Vi får höra att Vår Herre finner behag i den odåga vi kallar för djävul, annars skulle han inte låta honom hållas. Djävulen är en yngling som spritter av liv och verksamhetslust. Vår Herre har god nytta av honom i det stora verket, därute i den stora rymden. Men ibland kan oteringen vara till bekymmer. När aftonen kommer tar Vår Herre ledigt. Men något ska han ju förströ sig med, och därför lägger han ofta patiens, precis som biskopen i Wadköping. Det är både nöjsamt och nyttigt: Han kan roa sig med att pröva nya kombinationer till gagn för det stora verket. Men det kan hända att oteringen är framme och påtar vid korten i ett obevakat ögonblick och i all hemlighet. Han flyttar om och ställer till oreda – precis som wadköpingsbiskopens ohängde son Justus. Och vad blir följden här nere på jorden? Det som var lugnt och välordnat blir oroligt och förvirrat, skördar regnar bort, vulkaner spottar eld och ondskan visar tänder. Men så märker Vår Herre ofoget och brummar och bannar. Då kryper oteringen under bordet och fnissar och lovar att aldrig göra så mer.

Men, frågar den som vill förklara världen för oss, vad har nu detta med livet att skaffa: Om allting redan är bestämt och ordnat genom den patiens Vår Herre lägger, vad kan vi då själva göra? Jo, vi kan motverka djävulens ofog genom att noga besinna vårt värde, vår ”valör” som det heter på patiens-språk. Vi måste ödmjukt ordna oss efter vår valör – ”så att icke tvåan tar tians plats eller knekten kungens”. Envar har sitt eget bestämda värde att kvarhålla och framvisa. Falska pretentioner är den största orsaken till släktets olyckor. Moralen blir att en människa kan göra släktet den största tjänst genom att helt enkelt nedlägga sina falska pretentioner.” Så långt Gunnar Qvarnström (Qvarnström 1964, s. 410). Det här är bokens credo, en del av Carlanders ”Världsförklaring” eller theodicé, som finns alldeles i början av boken (s. 26 ff).

Romanen slutar med att två av huvudpersonerna, von Hancken och Carlander, gör upp med sina storhetsdrömmar. Von Hancken nedlägger sig sin grevekrona, och Carlander accepterar sitt öde, att inte få veta vem hans far är (kanske lika bra det), och att inte kunna gifta sig med Nora. Men Carlanders lott i livet blir inte den sämsta – det framgår av hans egna ord på slutet av romanen. Han gifter sig med den välbärgade mamsell Arrenander och blir präst. ”Min ställning i livet har inte blivit den sämsta.”

Således två olika sätt att finna sig i sitt öde, vid två olika tidpunkter i livet. Och det var ju det här romanen handlade om enligt Hjalmar Bergman själv: ”ett avsked till ärelystnad och olika utopier”.

Operan Herr von Hancken

Erik Lindegren och Karl-Birger Blomdahl var goda vänner sedan 1940-talet. Båda var modernister, Lindegren inom poesin, och Blomdahl inom musiken. Innan HvH hade de samarbetat kring ett antal verk, det största och kändaste är operan Aniara (1959), baserad på Harry Martinssons versepos. Operan blev en modernistisk succé och har visats 128 gånger på Stockholmsoperan, även i Göteborg, Malmö och på många utländska scener. Stefan Johansson vet en hel del om den operan. Han satte nämligen upp den på Malmö Opera 2017.

Planer fanns ganska tidigt på en uppföljare till Aniara. Det var definitivt Lindegrens idé att göra opera av von Hancken. Lindegren var en gammal beundrare av Hjalmar Bergman, och redan när han blev invald i Svenska Akademien Redan 1960 nämnde han saken för Blomdahl (Radioprogrammet). Att Herr von Hancken låg Lindegren varmt om hjärtat har många orsaker, men en anges vara att von Hancken företedde likheter med Lindegrens egen far. En annan orsak kan vara att Lindegren tillbringade flera somrar i början av 1960-talet på Medevi brunn (Sandgren s. 162).

Operor i allmänhet bygger till stor del på texten, librettot. Tittar man på de mest framgångsrika operorna så är det relativt enkla handlingar, men med stor dramatik. I romanen Herr von Hancken är det svårt att peka ut några tydliga dramatiska höjdpunkter – romanen drivs av en aldrig sinande berättarglädje, många små händelser, den dråpliga dialogen, och av Carlanders sirliga berättelse.

Hur får man ihop allt detta, så att det ter sig meningsfullt för publiken, och att det blir ”bra opera”? Hur ska dispositionen se ut? Vilka scener ska prioriteras? Vilka rollfigurer ska finnas med? Från början fanns det ett krav från Blomdahl att få ner textmaterialet. Blomdahls ideal var 75 manussidor, medan Lindegren önskade 150 (Röster i Radio).

En lösning måste bli att klippa bort en del av det bärande materialet, ytterligare kondensera det som blev kvar, och stuva återstoden om så att det blir dramatiskt mer effektiva scener.

Exempel på att klippa bort: Carlanders del reducerades i operan. Världsförklaringen finns visserligen med (akt 1, scen 2), men historierna om Carlanders egen förmätenhet och fortsatta äventyr måste tas bort. Världsförklaringen blir därmed en fråga enbart för von Hancken. Likaså tas hela slutet i romanen bort, där familjen von Hancken, inklusive Tomson, lämnar Iglinge brunn, och där mamsell Arrenander och Carlander förenas.

Exempel på att stuva om: Andra aktens andra och tredje scener, som handlar om kaptenens uppvaktning av vicomtessen samlats ihop från lite olika ställen i romanen.

Komedi, tragedi, eller både och?

Att skriva komiska operor är inte lätt. Förutom Figaro och Barberaren finns inte jättemånga. För Verdi blev det ett livslångt lidande. Som ung floppade han med den komiska operan ”Kung för en dag”. Först på slutet av sin karriär vågade han sig på komedi igen, då med Falstaff som blev succé. En perfekt hybrid mellan kärlekstema och komedi fick Hofmannsthal och Richard Strauss till i Rosenkavaljeren, men jag tror att alla kompositörer är medvetna om att operakomedier är minerad mark.

I romanen går sista kapitlet i komedins anda. Då friar mamsell Arrenander till Carlander, och slutet blir lyckligt. Det ligger i luften att von Hancken dör efter en tid, men detta meddelas inte i romanen. I operan dör von Hancken efter att ha nedlagt grevekronan. Operan får därmed ett dystrare slut än romanen, vilket uppmärksammades av SvD:s recension som har rubriken ”Operan om von Hancken – tragedi trots allt”. I denna rubrik ligger att medan romanen har komediartad grundton, låt vara med mörka undertoner, så har operan fokus på det tragiska, surrealistiska och absurda (SvD s. 12).

Men syftar då Herr von Hancken till att vara en komisk opera? I radioprogrammet ger Göran Gentele ett jakande svar på frågan. Han svarade: ”Man ska ha roligt, teamet bakom produktionen har haft fruktansvärt roligt.” Men Karl-Birger Blomdahl är inte lika säker i Röster i Radio-artikeln: ”Den går väl knappast att inordna i någon genre. Den har många buffadrag, men slutet är inte renlärig burla. Inordnandet sköts ju förresten av andra – efteråt.” Att inordnandet skulle skötas av andra, gör mig fundersam. Jag tänker mig att man som librettist och kompositör önskar vara i besittning över publikens känslor för den korta stund som operan varar. Kan det vara så att medan regissören kämpar för att åstadkomma en komedi, så ger libretto och musik inte riktigt de rätta förutsättningarna?

Musiken, är inte är helt lätt att ta till sig för den ”vanliga” operabesökaren, och bygger till stor del på en reciterande sångstil, vad som kan kallas ”talsång”, eller ”vokal deklamation” (SvD).

Göran Bergendal säger i sin bok ”Moderna tonsättarprofiler” att ”Herr von Hancken är Blomdahls kanske svåraste verk. ”Här har han rensat så radikalt i musiken, att det kan förefalla som om inget blivit kvar. Musiken har i så hög grad underordnat sig texten att den själv inte tycks få möjlighet att blomma ut” (Bergendal s. 109). Och Bo Wallner säger i ”Vår tids musik i Norden”: ”Av allt detta har skapats ett tonspråk som hör till det originellaste men också kärvaste, mest asketiska, stundom introverta i Blomdahls produktion” (Wallner 1968, s. 198).

Trots en i grunden positiv inställning till operan konstaterar Folke Sandgren i jubelboken ”Operan 200 år”: ”Det är ett intellektuellt verk utan emotionella knalleffekter och kräver en hel del av sin publik för att ge något i utbyte” (Sandgren s. 164). Även i SvD sägs att ”operatexten är ett fragment vars dramatiska språng och logiska luckor bereder en oförberedd åskådare stora problem. Endast den som går till romanen löser mysteriet” (SvD s. 12).

Och slutligen, Bo Wallner igen. Han säger i det stora verket ”Musiken i Sverige”: ”Herr von Hancken är en opera som nästan är bortglömd, anonym. Någon succé blev den alltså inte, trots att partituret hör till Blomdahls mest raffinerade. Kanske ligger ett av ’felen’ just däri; det är ju nästan som ett axiom att en opera ska vara enkel och slagkraftig i sitt tonspråk (som i Aniara!)” (Wallner 1994, s. 460).

Källor

Anon. Lindegren och Blomdahl samtalar om operan Herr von Hancken. Röster i Radio TV nr. 35, 1965, s. 14–15.

Bergendal, Göran. Moderna tonsättarprofiler. Lindblads 1967.

Bergom-Larsson, Maria. Diktarens demaskering (avhandling om Herr von Hancken). Bonniers 1970.

Edfelt, Johannes. Kommentarer i den kompletta upplagan av Hj. Bergmans verk, volymen Herr von Hancken. Bonniers 1952.

”ELIZA” (sign). ”Operan om von Hancken – tragedi trots allt.” Svenska Dagbladet 3/9 1965.

Ladberg, Bo Teddy. Plats för Herr von Hancken. Radioprogram P2, 30/8 1965.

Linder, Erik Hjalmar. Kärlek och fadershus farväl. Bonniers 1973.

Qvarnström, Gunnar. Herr von Hancken – ett analytiskt referat. BLM nr. 6 1964.

Qvarnström, Gunnar och Hellqvist, Per-Anders. Uppsatser i Operans programbok om Herr von Hancken 1965.

Sandgren, Folke. ”Erik Lindegren på Operans domäner.” I: Operan 200 år – Jubelboken (red. Klas Ralf). Prisma 1973.

Wallner, Bo. Vår tids musik i Norden. Nordiska Musikförlaget 1968.

Wallner, Bo. ”Två tonsättarprofiler”. I: Musiken i Sverige, band 4 (red. Leif Jonsson & Hans Åstrand). Fischer & Co. 1994.