Inför Samfundets program om Stina Bergman den 25 april publicerar vi här Erik Hjalmar Linders minnestext över Stina Bergman tryckt i Hjalmar Bergman Samfundets årsbok 1977. Stina den Stora

Stina Bergman är död.

Det är svårfattligt för den som sett henne i full verksamhet. Två liv har hon levat och båda var bragder. En vitalitet, en livsaptit, en förmåga att uthärda – men också en organisationsförmåga, en fantasi, en entusiasm som är få beskärda, Stina Bergman var – tycker jag i detta ögonblick – den till karaktären märkligaste människa jag lärt känna.

Hon var född 1888 och var Hjalmar Bergmans maka från 1908 till hans död 1931, i 23 år. Dessförinnan hans fästmö i några år, han vann henne när hon var 18. Efteråt blev hon i 37 år hans outtröttliga agent, reklamchef, förespråkerska, arkivarie och kontorschef. Men hon hann förstås med en hel del annat också. Medan han levde skrev hon och gav ut flera sagosamlingar (senare också en barnpjäs efter Louisa M Alcott), renskrev hans översättningar, lyssnade till och läste hans manuskript, skrattade högt och skallande åt deras kvickheter, grät ”som en brandspruta” om det var sorgligt -och hon fann dem ofta sorgliga. Särskilt effektivt torde hon ha hjälpt honom med filmarbetet.

Efter hans död började hon syssla med film, blev mäktig manusläserska hos Svensk Filmindustri, ”upptäckte” efter vad det säg Ingmar Bergman – ringde den unge trevande teaterregissören en morgon och sa: unge man jag vill köpa er själ, varvid han mycket riktigt skall ha svarat: den är inte till salu.

Men det utifrån sett mest överraskande var väl ändå när hon vid 76 års ålder för några år ingick som avdelningschef i firma Stilmönster, bland annat för att bistå en systerson Joja Bonnier, firmans chef. Stina var flink sömmerska sedan barndomen då hon sydde scenklänningar till sin mor, skådespelerskan Amanda Lindberg – och här gällde just klänningar, men också affärer. Hela företaget, sägs det, kallade henne moster. Hon var firmans regerande moster och omsättningen lär ha  fördubblats.

Hela Stina Bergmans senare liv visar att hon i grunden var en chefsnatur: en mäktig vilja, en sjudande aktiv kraft, en mycket omtänksam människa. Många människor inom och utom släkten – flyktingar och andra – har vittnat om hennes förmåga av inlevelse och kraftfullt ingripande i nödsituationer.

Undret i hennes liv var att hon vid 18 års ålder böjde sin väldiga kraft in under en annans vilja, lika stark som hennes egen, formade sig själv och sitt liv till ett redskap för den ömtåligaste av de ömtåliga, en disharmonisk ung diktare, och gjorde hans ensamhet till sin.

Stina den högröstade, den sällskapliga, till synes född för att agera och regera, satte sin latenta jätteenergi på att vara en lojal och älskande hustru. Hon kom att leva vid sin makes sida som fånge i en borg utan portar, skyddande honom för skada, farlighet och allt ont, lärande av honom allt det som hon i en förkortad skolgång försummat, lydande honom inte som en slav men som en arm eller en hand – men ändå underligt nog som en jämlike i kraft. Hon var den friska vitala oskulden och han den fem år äldre yngligen tog henne som ett stycke lera för att forma henne. Han gjorde det genom sin andliga styrka, sin charm, sin fantasi – men kanske ändå mer genom sin djupa svaghet.

Hjalmar Bergmans svartsjuka – till synes en ärftlig egenhet inom släkten, bröt ut i Lindesberg, makarnas första gemensamma hemort, ett par månader efter bröllopet. Hjalmar kom hem fann huset tomt – hans hustru hade gått till torget – och när hon kom hem blev det en fruktansvärd scen. Stina sa enkelt: Ja känner du det så, är det väl inte all nödvändigt att jag går ut ensam.

Det var 1908. Såvitt jag kunnat finns vek makarna (med ett undantag) inte från varandras sida förrän 1920 – och inte mera varaktigt förrän 1926, då det betydde en tids brytning. De promenerade, handlade, besökte läkare, teater och bio tillsammans; när Hjalmar på senare år tillbragte kvällar eller dagar eller tider utom hemmet, skedde det under garanti. Antingen hade Stina betryggande sällskap eller var hon – inlåst. Det var från början hennes eget förslag. Ibland låste han inte bara ytterdörren utan även fler innerdörrar om sin hustru. Sjukdom? Galenskap? Det förunderliga är att Stina aldrig gick med på att kalla åkomman galenskap. Hon så allting inifrån sin makes själsliv – och då var ju lallt förklarligt, naturligt. Kanske kan man kalla detta en folie-a deux, en tvågalenskap – i kärlek vanligare än man tror.

Bakom murarna levde makarna, det kan man se av breven, ett så gott det gick omväxlande, dramatiskt, ofta lyckligt liv med skrivning, läsning, resor, turism, särskilt i Italien. Någon fast bostad hade de endast under korta perioder, deras hem var hotellen och ibland en villa som de lånade av svågern Tor Bonnier, men om somrarna sedan 1917 dock en liten stuga på den högt älskade Segelholmen utanför Dalarö. Meningen med livet var att Hjalmar skulle kunna skriva.

Dock kom till sist några år av sjukdom och svåra disharmonier. Den som tröttnade på ghettolivet var inte Stina utan Hjalmar. Han började leva friare (under garantier förstås), mötte filmfolk för samrabtet, gick på krog, träffade vackra pojkar som fascinerade honom, reste till sist utomlands på egen hand. Han raserade de murar han själv byggt – men det var som behövde dem! Utan Stina var han hjälplös. Han bröts ner steg för steg i en olycka som är svår att psykologiskt utreda. Troligen ville han dö. Men varje skilsmässa från hustrun följdes regelbundet av nödrop, varefter Stina som en ambulans måste rycka ut, till Köpenhamn eller Berlin, för att ingripa, rädda, vårda. Men när han sista gången, i december 1930, reste utan henne till Berlin, åtföljd av en ung porter, som Stina anmodat hjälpa honom och avge rapporter hem, kom det inget nödrop. I stället kom till jul ett telegram: Tack gud signe. Några dagar senare var han död.

Då – men inte förr – blev även Stina Bergman sjuk. Hon låg till sängs i veckor, visste inte var hon var, talade med basröst – makens -trodde att han i skepnad av en stor björn hade besökt Dalarö, räknade det som ett omen att hunden hade sprungit bort. I grunden tror jag inte att hon någonsin gjorde sig fri från föreställningen att Hjalmar från någon plats ”däruppe” följde varje hennes steg.

Stina Bergmans sista år blev en svår lidandets historia. Benen, säskilt lederna, svek henne, hon förflyttade sig under svåra smärtor. De llra sista åren måste hom medicinera för Parkinsons sjukdom. Men så länge hon orkade korresponderade hon med hela världen om sin mans pjäser, stötte på försumliga teaterdirektörer, talade om honom på radio och TV, bearbetade hans böcker för scenen, var själv medregissör – den sista var Chefen fru Ingeborg på Stockholms stadsteater.

Varje gång jaf ser Markurells i Wadköping och föreställningen når fram till uppgörelsen mellan trollet Markurell och hans rödhåriga, vackra hustru, måste jag tänka på äktenskapet mellan Hjalmar och Stina Bergman. Hon var som flicka hans modell för den nyckfulla, erotiskt barnsliga Blenda Bernhusen i Hans nåds testamente. Hon var det säkert mer än en gång även senare, på ett omärkligt sätt – var fick han alla sina kreftfulla fruntimmer ifrån? Hon blev ju också i verkliga livet en ”chef fru Ingeborg” och hennes sista arbete för teatern var ju också en bearbetning av Ingeborgromanen. Om ”rätta”, ”sanna” lydelsen av pjäsen Sagan låg hon i dialog med sin make i decennier efter hans död.

Vad fru Markurell beträffar, är hon mer än blott en personstudie. Scenen jag tänker på har sin makt ur det faktum att det finns en enda varelse som håller det grovhuggna trollet stången – denna varelse är hans hustru. Inte var väl diktaren precis någon Markurell och inte var Stina den vid andra tillfällen indolenta värdshusvärdinnan, men själva den dramatiska relationen, den djupa ömsesidia kännedomen, bilden av krafter som urladdas och visar sig jämstarka, allt detta tror jag diktaren hämtade direkt ur egen äktenskaplig erfarenhet.

Hon var Hjalmar Bergman värdig.

Utflykt på Hjälmaren i Hjalmar Bergmans spår på Gustaf Lagerbielke

Lördagen den den 14 maj var vi ganska många som samlades ombord på Gustaf Lagerbielke.

Pär Bäckman, Arne Johnsson, Inger Hullberg och Sten Wistrand som var våra ciceroner mötte oss redan när vi stod på kajen vid Hamnbron. En hjärtslitande scen utspelade sig när Medardus mötte sina föräldrar som kom med ångbåten och pappan teaterdirektören var så uppfylld av sin egen och i någon mån hustruns storhet att han inte uppmärksammade sin son som han inte sett på fyra år.

Vi slussades sedan ut på Hjälmaren lyssnande till underhållande kåserier om Hjalmar Bergmans liv och böcker. Ute på Hjälmaren pekades ut ståtliga herrgårdar längs stranden med mer eller mindre fiktiva anknytningar till Hjalmar. Det präktiga biblioteket på Esplunda kan ha anspelats på i Flicka i frack som det Janselius-Willmanska biblioteket på Larsbo. Det mest spektakulära var väl förslaget på en ny plats för Iglinge i Herr von Hancken, nämligen för att citera Inger Hullberg:

Vi håller oss kvar på Segersjös domäner men följer vägen österut och ser ganska snart den trätavla med ST. CATRINN-s BRUND år 1700 uppsatt på en trädstam, som visar att vi kommit rätt. Idag återstår bara ”ett åttkantigt spåntak, upphöjt på lika många trästolpar över själva brunnen med räcke och lock” läser jag i guideboken Mälardalens sällsamheter / Edvard Matz 1973 / men när Hjalmar var barn var det en levande brunn. Loka och Medevi var mer fashionabla och exklusiva, medan Katrinebrunn drog till sig ”bokhållare, bodbetjänter och provryttare ”, som alla ägnade sig åt livligt sällskapsliv med badande och drickande.

En härlig utflykt blev det!

Måndagen den 25 april kl. 19.00 på Timmermansgården, Timmermansgatan 46. Arr. Hjalmar Bergman Samfundet.

Medverkande: Bengt Forslund, filmproducent. I Samfundets årsbok 1960 skriver Forslund: ”Utan att göra sig skyldig till någon större överdrift torde man kunna påstå att Hjalmar Bergman är den förste den främste och den flitigaste av de svenska författare som skrivit för filmen.”

Jenny Stendahl, arkivarie på Centrum för Näringslivshistoria där hon fördjupat sig i material kring Stina Bergman ”Filmchef, redaktör och skrivmaskinsfröken” som blev en stort uppslagen artikel i tidskriften Nya Företagshistoria 2019:4.

Johanna Forsman och Kjell Sundstedt, som gett ut boken Svenska Filmmanusets historia 2021, där Stina Bergman och Hjalmar Bergman får sin rättmätiga plats i filmhistorien,

Kort visning ur filmen Hans Nåds testamente som var Stina Bergmans första manus på bok av Hjalmar Bergman1940 VÄLKOMNA! Fri entré. Kaffe från 18.30. Bokbord.

I Självbiografiska rum står två författarskap i blickfånget: August Strindbergs och Hjalmar Bergmans. Den första essän om Hjalmar Bergman – en god europé bygger på Kerstins föreläsning på Stockholms universitets öppna föreläsningsserie 1994 om Europa. Bergman älskade Europa och hittade lika bra i de europeiska huvudstäderna som i Stockholm. Hans förtrogenhet med Europa var delvis en följd av den miljö han växte upp i och den uppfostran han fått. När man i familjen Bergman behövde rekrerera sig var det naturligt att bege sig till Nauheim, Wiesbaden, Karlsbad lika väl som Marstrand. ..1901 reser han för första gången ensam och målet var Florens. Dagen efter ankomsten den 3 oktober skaffar han sig inträdeskort – som journalist- till museerna. Han går målmedvetet in för att lära sig konst och litteratur och blir något av en expert på italiensk renässans. Han kommer alltså som artonåring till den stad som han ofta ska återkomma till. ”Firenze mitt hjärtas stad.”

Intressanta kapitel är också Hjalmar Bergman i Berlin. Varför Berlin. Bergman attraheras av miljön. Och man kan också förbinda Bergmans deklinering med Berlin, den berlinska miljön kan till och med ses som en förklaring och orsak till hans förtidiga död. En annan aspekt på Bergman var att i Berlin fanns UFA Universum Film AG.

Avståndets teori och praktik – en studie i ”Herr Markurells död” där han gestaltar sin dödsteori ..”meningen med livet och världen är att lära sig avstå från livet och världen….Ver du vad – livet är helt enkelt den timman då man gör sin packning.”

Essän Egenheter och egensinne Hjalmar Bergman som brevskrivare börjar med ett citat från Tor Bonnier ”Du skriver brev lika förtjusande som du skriver romaner.”

Läs mer i Kerstin Dahlbäck Självbiografiska rum Carlssons Bokförlag 2022

1909 fick Stina Bergman en kamera av Hjalmar som sedan följde dem både hemma och på resor. De gick också ofta till fotografen.

260 fotografier som finns arkiverade  på Stockholms universitetsbibliotek har digitaliserats genom Samfundets försorg och med bidrag från Svenska Akademien. Samfundets tidigare ordförande och hedersmedlem professor Kerstin Dahlbäck har tillsammans med förläggaren Harriet Fyrberg och fotografen Jan Biberg  lagt ner ett stort arbete på att göra samlingen tillgänglig. Måndagen den 28 mars på Timmermansgården i Stockholm visade Kerstin Dahlbäck fotografier och berättade och kommenterade dem från brev och verk. Kameran var med i Italien. ute i skärgården på Seglarholmen och till Amerika där Hjalmar skulle skriva för filmen i Hollywood,

Hjalmar och Stina Bergmans grav på Norra kyrkogården i Örebro har blivit kulturgrav. Hitta dit i vår!

På Litteraturbanken finns många titlar och där finns också Bergmans kåserier, som är nöjsamma att läsa. Här återger vi Skulptören, som ingår i Två fabler, som kan med lite ansträngning sägas ha en julanknytning:

”En skulptör hade det svårt. Han blev aldrig riktigt nöjd med formen. Icke heller kritiken var riktigt nöjd med hans form och icke heller publiken. Han hade det svårt. Men en dag upptäckte han, att han inte alls hade det svårt längre. Hans arbeten såldes massvis. Det kunde han inte förstå. Ty med formen hade han det alltjämt lika svårt. Han grubblade mycket över saken och kom slutligen till den åsikten att det måste bero på materialet. Han hade nämligen övergått från marmor till marsipan.”

I Hjalmar Bergmans roman Farmor och Vår Herre (1921) ser Agnes Borck, farmor, tillbaka på sitt liv. Hon minns och hon fantiserar; hon lägger till och hon drar ifrån. Läsaren får aldrig veta vad som är sant och osant eller vad som egentligen händre i det stora huset med den mörka skamvrån under farmors tid. Osäkerheten utmanar, lockar och pockar på en tolkning. Läsandet innebär ett gradvis avslöjande av en dold sanning. (Bibi Jonsson i Att granska och diskutera epikanalyser Studentlitteratur 2005).

Det finns precis hur mycket som helst att tala om i Farmor och Vår Herre!

Lars Sjöstrand, psykiater och vice ordförande i Hjalmar Söderbergsällskapet kommer till Hjalmar Bergman Samfundets programkväll måndagen den 15 november på Timmermansgården, kl 19.30. Han skall här ta upp två författare som kan framstå som mycket olika. ”Jag skall berätta om deras liv och det faktum att de vid några tillfällen träffades. Vidare skall jag göra jämförelser och söka beröringspunkter i livsåskådning och personlig problematik.

Vi börjar med ett brev som Hjalmar Bergman skrev den 27 december 1916 till sin mor Fredrique Bergman. Han befann sig vid tillfället i sin Stockholmsbostad på Liljeholmen.

En bit in i brevet skriver han:  ”Apropos författare måste jag berätta en ganska lustig historia. Härom kvällen stod jag på Norrmalmstorg och väntade på en spårvagn då jag plötsligt upptäckte Hjalmar Söderberg vid min sida. Jag känner inte honom personligen men kom i tankarna att lyfta på hatten och så måste jag presentera mig. Kom och hör fortsättningen!

Chefen fru Ingeborg – läsvärd roman

Introduktion av Immi Lundin till Klassikercirkeln Tidlösa kvinnoöden Chefen fru Ingeborg roman av Hjalmar Bergman

Vem är egentligen huvudperson i Chefen fru Ingeborg?

Ovanligt fånig fråga kan det tyckas. Fru Ingeborg Baltzar förstås. Romanen har sitt namn efter henne. Det hon tänker, gör eller inte gör är det som bär handlingen framåt. Hon är närvarande på snart sagt varje sida. Vem annars skulle kunna kallas huvudperson?

Inte Julia Koerner, hennes skådespelarväninna, trots att hon gärna stjäl scenen så fort hon får en chans. Inte Kurt och inte Suzanne, Ingeborgs barn som är nog så fordrande. Inte heller Louis, den blivande svärsonen som kommer att uppta så märkligt mycket utrymme i hennes medvetande. Inte heller hans mamma den utfattiga fru de Lorche, som är så anspråkslöst krävande. Inte kontorschefen herr Andersson, som är något av en dramaqueen han också. Inte ens Tysta Marie – huskorset, som man på den tiden sa om sina hembiträden – trots att hon fått sitt namn på grund av sin talförhet.

Nej jag tänker på en mycket mera osynlig person, som kanske inte ens kan kallas en person.

Hjalmar Bergman är berömd för sin skarpa psykologiska blick och sin förmåga att skapa symbolik ur det konkreta. Tänk bara på byggfelet, det oanvändbara stora tomma rummet i centrum av det pampiga huset i Farmor och vår herre, som säger så mycket om alla andra tomheter i det stolta Borckska familjeprojektet.  Man kan fundera över likheter och skillnader mellan farmor och Ingeborg och se dem båda som uttryck för Bergmans intresse för maktmänniskans tragik och notera att den tycks bli extra intressant när maktmänniskorna är kvinnor.

Chefen fru Ingeborg finns ett liknande tomrum, den tomma butiksdelen intill det framgångsrika etablissemanget Mode- och konfektionsfirman Jacques Balzar, som Ingeborg chefar för efter sin mans tidiga död. Det var där allt startade och det är i och för sig intressant att se vad detta tomrum fylls med och kommer att spela för roll på olika punkter i handlingen, men någon huvudroll intar det inte.

Nej man får gå till en annan av de egenskaper som gjort Hjalmar Bergman till en klassiker, hans berättarteknik, som brukar kallas virtuos, för att hitta den enda möjliga kandidaten. Den som skulle kunna konkurrera med Ingeborg Baltzar om att vara huvudperson är berättaren, det kroppslösa medvetande som ser och hör henne och alla de andra fiktiva gestalterna och förmedlar deras yttre och inre, deras tankar och handlingar till oss läsare.

Man kan slå upp nästan vilken sida som helst i romanen och studera hur elegant detta berättande medvetande förflyttar sig. Det rör sig ut och in ur gestalternas inre, fram och tillbaka i deras livstider. Det sväller ut till långa egna monologer om deras samtid, deras ambitioner och deras moral, det gör sig helt osynligt och boar in sig i alldeles intill deras klappande hjärtan och svettiga pannor. Det flyger lågt över deras värld och tar in både helheter och detaljer. Det ser snygga kläder och ångestdrabbade sinnen lika tydligt.

Det är åh så 1920 och ändå inte. Det gör fru Ingeborg och de andra till våra samtida och ändå inte. Det är inte författaren, även om det ibland brukar kallas författaren-i-texten detta medvetande, som vet och ser allt och styr och ställer med vår läsarupplevelse. Vi kan bli galna på det eller älska det, förbli ambivalenta eller vänja oss vid dess numera så ovana mångordighet.

Men vi kan inte komma ifrån att utan detta berättarmedvetande skulle vi inte få möta vår huvudperson chefen fru Ingeborg Baltzar. Och inte heller hennes 1920-tal med dess klockhattar och klasskrockar, så främmande och förfärligt förförande. Eller förförande förfärligt under den filmiskt läckra ytan.

Vad är det som är på gång där egentligen? Varför blir Ingeborg så upprörd när hennes blivande svärson tycker att allt kan vara lika bra? Varför är den ståndpunkten så hotande? Vilka förändringar är det som berättarseismografen registrerar? Vad har de med oss att göra? Frågorna kan bli hur många som helst när man läser Chefen fru Ingeborg, de handlar om då och nu, om vi och dem. Så är det ju med klassiker, de smyger ut och in i våra medvetanden och tider, visar skillnader och upphäver dem.