Musik till Hjalmar Bergmans pjäser.

EN HYLLNING TILL LENNART HEDWALL

I Nathan Milsteinsalen, KMH den 27 september 2022 klockan 19

PROGRAM:

Hälsningsord                                    Lasse Zilliacus

Duo alla serenata (2009)                Kajsa Nilsson och Miranda Nordqvist

Herr Sleeman kommer                    presentation av Ingar Beckman Hirschfeldt

Kort filmvisning

Lennarts hälsning                            Lasse Zilliacus

Sonatina, (1999/2000)                      Emma Alrikson och Erik Lanninger

Lodolezzi sjunger                              presentation av Peter Appelros

Stenhammar  Intermezzo                Adarakvartetten

Ett program för Hjalmar Bergman Samfundet i samarbete med Kgl Musikhögskolan

Det blev en mycket lyckad kväll under ledning av Lasse Zilliacus. Det blev en varm hyllning till Lennart Hedwall kompositören till Herr Sleeman kommer uruppförd i Örebro 1979. Dessutom fick vi höra ett intressant föredrag om Lodolezzi sjunger som uruppföerdes 1919 med Wilhelm Stenhammars scenmusik.
Här berättar Lennart Hedwall:

Kammaroperan Herr Sleeman kommer var en beställning för Musikdramatiska skolan 1974, och rektor Gert-Ove Andersson och jag  kom överens om att jag som arvode för komponerandet under en period skulle gå ner på halvtidstjänst med full lön – hur länge minns jag inte. Men i uppgörelsen med teaterförlaget dök författarens änka upp, Stina Bergman, och hon godkände operaidén men föreskrev att inte ett ord fick ändras eller strykas av originaltexten. Den är nu så koncentrerad och laddad, så jag kände inte den förpliktelsen som någon börda, möjligen var det en knepighet att en av ”tanterna”  läser upp ett brev, men det fick hon göra även i operaversionen.

Jag hade länge drömt om att skriva en opera och bland annat översatt ett par tyska texter och rentav försökt mig på att skriva en egen text, men jag hade inte kommit till skott. Men när jag blev alltmer fascinerad av Hjalmar Bergman, ville jag först gärna försöka mig på hans Sagan eller något av hans marionettspel. Så blev Sagan ”upptagen” av Bengt Hambraeus, och några av mina intryck och känslor för den pjäsen kanaliserades småningom i ett orkesterstycke som jag skrev för nyinvigningen av Örebro konserthus 1986. Av marionettspelen fastnade jag

alltså slutligen för Herr Sleeman kommer, där jag inte minst fängslades av den centrala parallellscenen i handlingen, när Sleeman i sitt frieri nästan ordagrant upprepar Ann-Maries unge älskare Jägarens kärleksord, och de fick också samma melodiska innehåll, dock med vissa modifikationer.

Jag var också starkt gripen av Ann-Maries låsta situation, tanternas många fördomar och sociala rädsla, småstadssyndrom som jag bara alltför väl kände till från min barndoms  Göteborg och delvis hade återfunnit i  Örebro. Få skildrar väl klassamhället lika intensivt som Hjalmar Bergman…

Ändå dröjde det tills operan var klar, och möjligen var jag en smula överambitiös med vissa detaljer som att melodiken noggrant skulle återge Bergmans repliker eller att tempot i första scenen hela tiden skulle växla efter tanternas och Ann-Maries olika temperament. Efter Ann-Maries och Jägarens skogsutflykt med Ann-Maries desperata dansscen fick tanternas sökande bli ett riktigt ”scherzo” – deras tema var en snirklande melodi  som virande in sig i sig själv, Och den hotande Sleeman fick ett tema som återgavs på marimba – i övrigt omfattade orkestern fem blåsare, slagverk  och tredelade violiner, tvådelade altfioler och celli samt kontrabas. Jag hade turen att få musiker ur hovkapellet, vari ingick Drottningholms barockensemble, som svarade för kvällens förpjäs som var Pergolesis (eller Aulettas) lilla buffa Il Maestro di Musica i regi av nye rektorn Arne Tyrén (där jag dirigerade från cembalon och samtidigt var tvungen att transponera ned min stämma inklusive recitativen en halv ton, eftersom den örebroska cembalon stod i normalstämning!).

Det hade också lönat sig att dra ut på tiden, för jag fick en verkligt fin elevgrupp till mitt förfogande. Där fanns Anette Stridh som Ann-Marie, Roger Vågsjö som Jägaren, Maj-Britt Högberg och Marie-Louise Lagergren som ”tanterna” Mina och Bina och Björn Sjögren som Herr Sleeman. Annette hade kommit tillbaka från en misslyckad studiesejour i Wien och var i ett ganska bedrövligt skick. Hon ville först inte göra Ann-Maries roll, men jag vågade stå på mig, och hon återhämtade sig och rollen visade sig vara som gjord för henne.

Regissör var min gamle Göteborgsvän Bo Swedberg och han hade något irriterad fått börja med att arbeta med texten, därför att jag var försenad med notutskriften. Men egentligen är detta ju det idealiska sättet att inleda en operainstudering, och den fick en annan logisk följd också, när en av tanterna kom och bad mig lägga upp några av hennes fraser i ett ”tacksammare” läge. Hon fick några nya fraser, men dagen därpå kom hon tillbaka med dem och sade att de ursprungliga stämde bättre med vad hon hade att säga. Det gjorde mig rätt lycklig, då hade jag ju träffat rätt frasering och karaktär från början.

Så var det äntligen dags för premiären på Herr Sleeman kommer som passande nog skedde på Hjalmar Bergman-teatern i Örebro den 16 mars 1979. Det höll faktiskt på att inte bli någon premiär, för när jag gått ned i diket på genrepet, kom Arne Tyrén och meddelade mig att teaterförlaget ville hindra framförandet, eftersom skolan överskridit den överenskomna tidsramen för användandet av texten. Detta hot lyckades Tyrén som väl var avvisa.

Men vid framförandet inträffade något som jag fann ytterst märkligt. Min avsikt var ju att Jägarens kärleksord skulle låta närmast karikerade när de återkommer i Herr Sleemans ”förklaring”, men den känslige Björn Sjögren sjöng dem så gripande ”gammalmansaktigt” att han fick dem att bli djupt kända, och hans Sleeman blev därmed mer mänskligt äkta än jag tror Bergman tänkte sig. Men detta gav faktiskt ytterligare en dimension åt pjäsen, som jag ju valt för dess pessimistiska grundtons skull.

Operan mottogs förbluffande väl och gavs tre gånger i Örebro. En aviserad föreställning på Alléteatern i Stockholm kom däremot tyvärr aldrig till stånd.. Tyvärr återanvändes inte heller stycket på skolan, och så blev det snart bortglömt som de flesta av svenska kompositioner. Men några spår av det finns i min första symfoni, som döptes till Sinfonia retrospettiva.  

   

Ingar Beckman Hirschfeldt; Lennart Hedwalls opera Herr Sleeman kommer baseras på en pjäs av Hjalmar Bergman. Pjäsen kom ut 1917.

Pjäsen Herr Sleeman kommer har spelats många gånger både i Sverige och utomlands, på olika scener, på film, som TV- och radioteater. Den är en uppskattad pjäs för student -och amatörteatrar med sitt begränsade antal roller – man kan till och med låta jägaren och Herr Sleeman spelas av samma person eller av marionetter.

Redan1919 sattes den upp på Lorensbergsteatern i Göteborg. Hjalmar Bergman var vid denna tid äntligen i ropet, han hade haft stor succé med romanen Markurells i Wadköping.

1944 satte Ingmar Bergman upp Herr Sleeman kommer för första gången på Svenska Dramatikerstudion på Borgarskolan i Stockholm. Inge Waern som senare skulle sätta upp Herr Sleeman som maskspel, spelade Anne-Marie och Toivo Pawlo Herr Sleeman. Johannes Edfelt har en uppskattande recension i BLM.

1957 regisserar Ingmar Bergman åter igen pjäsen denna gång för TV-teatern. Ingmar Bergman hade ett gott öga till Hjalmar Bergman och Göran Hägg menar att den på en gång ångestladdade och värdiga borgerliga miljö som Hjalmar Bergman skildrar starkt påminner om Fanny och Alexander som, enligt Göran Hägg, i många stycken är en ren Hjalmar Bergman-pastisch.

Det ångestladdade och det värdigt borgerliga finns ju tydligt i Herr Sleeman kommer. Hur tydligt beror naturligtvis på hur man spelar.

Herr Sleeman kommer var Ingmar Bergmans första TV- produktion 1957 och den blev en tittarsuccé. Resultatet blev enligt en recension ”en lyrisk bildsaga med säregen charm, där den tonårsblonda prinsessan, spelad av Bibi Andersson, mötte sitt öde i form av ett fult gammalt troll.”

Teaterpedagogen Inge Waern satte upp Herr Sleeman kommer med sina elever vid Teaterstudion i Stockholm som ett maskspel, med stora masker för ansiktena. Den uppfördes först på Liljevalchs konsthall, sedan som gästspel i Örebro i september 1973 på Hjalmar Bergman teatern. Det var då ett samarrangemang för att fira Hjalmar Bergmans 90-åriga födelsedag den 19 september.

1979 spelas Lennart Hedwalls opera på Hjalmar Bergman teatern i Örebro.

1983 då Hjalmar Bergman skulle ha fyllt 100 år, sätter Kurt-Olof Sandström upp pjäsen för TV-teatern igen med en mycket ung Pernilla August (då Wallgren) och Harriet Andersson och Lena Söderblom som mostrarna.

Handlingen i korthet:

Det är sensommarkväll i en vindsvåning. Två gamla systrar, tant Mina och tant Bina, sitter och handarbetar medan deras unga systerdotter Anne-Marie dukar till kaffe med finaste servisen.
Tanterna har en överraskning åt henne: I morgon bitti kommer herr Sleeman för att fria. Han är en mycket äldre ämbetsman som skulle kunna lösa Anne-Maries och tanternas försörjnings-problem.
Anne-Marie minns honom endast vagt som sin döda mors förmyndare. Hon kommer ihåg hans stela sätt att gå. Han vill gifta sig med henne. Hon ber tanterna om att få slippa. De är dock obevekliga. Även om tant Mina är lite hjärtnupen.

Ute i skogen finns Anne-Maries käraste, jägaren Walter. Hon träffar honom en sista natt.Och när morgonen kommer, tar Anne-Marie emot herr Sleeman, som det anstår en flicka i hennes position (dvs fattig), att göra.

Herr Sleeman friar. Anne-Marie tackar ja.

Men när herr Sleeman upprepar samma kärleksord som Walter använde kvällen innan, blir Ann-Marie förtvivlad, berövad på den tröst som kärleksorden varit.

Hon håller för ögonen. Herr Sleeman tolkar det som att hon gråter glädjetårar.

Så är inte fallet.

Temat att en ung flicka gifter sig med en betydligt äldre man är ett vanligt tema hos Hjalmar Bergman.  Det behandlas högst olika men det slutar alltid som tragedi. I Herr Sleeman innebär giftermålet för Anne-Marie en själslig död liksom för Fru Gunhild på Hviskingeholm, (som ingår i Dansen på Frötjärn) som är en av Hjalmar Bergmans mest gripande historier.
Chefen fru Ingeborg verkar till en början ha klarat sig relativt helskinnad trots att hon gifter sig med den betydligt äldre varuhuschefen. Tills hon som änka förälskar sig i dotterns fästman vilket leder till katastrof.
Agnes i Farmor och Vår Herre överger raskt jämnårig fästman för en äldre förmögen borgare i Wadköping. Hon tar skada till sin själ utan att hon märker det själv.
Mor i Sutre blir bortgift med en äldre värdshusvärd men glömmer aldrig sin bohuslänske sjöman. Hon ser honom i sin son, märker inte att hon är förälskad i sonen och det leder till katastrof och död. Hjalmar Bergman är en grymt skicklig berättare med psykologisk blick för skevheter och vardagligt förtryck. Där är människor fast i ett nät av fördomar, som inte skildras utan välgörande humor.
I år har många av hans romaner och noveller kommit ut i nyutgåvor knallgula och fina! Även en novell har givits ut av Novellix, En skådespelares dag.

Hedwalls opera finns inte inspelad men pjäsen Herr Sleeman kommer finns i åtminstone två uppsättningar som ligger på Youtube. Vi visade ett smakprov ur Ingmar Bergmans uppsättning för TV-teatern.

Lodolezzi sjunger får snart en egen artikel!