”Det började i Rom 1910. Författaren Hjalmar Bergman gav sin hustru Stina en kamera på hennes födelsedag den 29 april. Så inleder Kerstin Dahlbäck denna sympatiska och annorlunda bok om det äkta paret Bergman.

Boken är inte minst ett stycke svensk filmhistoria. Hjalmar Bergman blev den första stora svenska författaren som skrev direkt för filmen. Utöver alla skönlitterära böcker skapade han ett 40-tal filmer. Makan Stina var också aktiv i olika projekt i filmvärlden både före och efter makens bortgång.

Efter sig har paret Bergman lämnat en unik samling fotografier. Dels ateljébilder på familjen, dels egna foton från resor till Italien, Amerika, med mera. De flesta har inte tidigare publicerats. Boken speglar stora delar av paret Bergmans liv. Volymen visar inte minst makarnas stora gemensamma intresse för film och fotografi.”

Boken kommer i vår på Carlssons bokförlag.

Kerstin Ekman skriver i sin bok Min bokvärld: När jag inte kan sova går jag upp och hämtar en bok. Oftast lite slumpvis. Efter en stund låg jag och läste i Hjalmar Bergmans Jag Ljung och Medardus. Det är fint att tänka på de världar som finns i bokhyllorna. -/-

Hjalmar Bergmans barndomsskildring i Jag Ljung och Medardus skulle vi väl idag kalla autofiktion. Men så enkel är den inte, fast den delvis bygger på minnen från hans egen barndom och ungdom. Det jag läser en orolig natt är det inledande kapitlet som heter ”Gudmödrarna”. Ett par av de gamla gummorna hade kanske förebilder i hans egen familjehistoria och i barndomsstadens skvallerkrönika. Men han har skapat dem till sagogestalter. Gudmor Holländer låter honom uppleva ett paradisiskt frosseri på sylt, kanderad frukt och bakverk i hennes skafferi. Gudmor Utter utövar med sina begränsade medel en enastående välgörenhet i Wadköping. Den tredje gudmodern som på skämt bjudits till dopet är gumman Pföke, fattig, utskämd och skrämmande. Hon kommer med en otäck dopgåva. Det är en gammal målning på maskstunget trä, i nederkanten med svarta bokstäver betitlad ”Then olyckelige Fader-Dråparen Ludwig Anton Pföke förs till galgbacken 13 aprilis 1779”.  Det ruggiga är att pojken just har döpts till Ludvig Anton. Hur kunde gumman veta vad han skulle heta?

När Hjalmar Bergman fyrtio år gammal skriver sina påhittade men ändå på djupet sanna memoarer är han väl förtrogen med psykoanalysen. Oidipus lurar nog bakom faderdråparen som förs till galgen på den ominösa tavlan. ”Hu! Det var svårt” skrev han i 1923 års förlagskatalog om hur boken kommit till. Han tog de mörka stråken i sitt eget psyke på allvar när han lekte med familjehistorien.

Ur kapitlet Hur ska man läsa i Min bokvärld av Kerstin Ekman

Välkomna till Hjalmar Bergman Museet lördagar och söndagar i advent!

I början av december har vi i samfundet samtal om Jag, Ljung och Medardus i hemmiljö. (se evenemang). För att förbereda sig kan man tänka som Kerstin Ekman: ”När jag inte kan sova går jag upp och hämtar en bok. Oftast lite slumpvis. Efter en stund låg jag och läste i Hjalmar Bergmans Jag Ljung och Medardus. Det är fint att tänka på de världar som finns i bokhyllorna.” – ”Hjalmar Bergmans barndomsskildring i Jag Ljung och Medardus skulle vi väl idag kalla autofiktion. Men så enkel är den inte, fast den delvis bygger på minnen från hans egen barndom och ungdom. Det jag läser en orolig natt är det inledande kapitlet som heter ”Gudmödrarna”. Ett par av de gamla gummorna hade kanske förebilder i hans egen familjehistoria och i barndomsstadens skvallerkrönika. Men han har skapat dem till sagogestalter. Gudmor Holländer låter honom uppleva ett paradisiskt frosseri på sylt, kanderad frukt och bakverk i hennes skafferi. Gudmor Utter utövar med sina begränsade medel en enastående välgörenhet i Wadköping. Den tredje gudmodern som på skämt bjudits till dopet är gumman Pföke, fattig, utskämd och skrämmande. Hon kommer med en otäck dopgåva. Det är en gammal målning på maskstunget trä, i nederkanten med svarta bokstäver betitlad ”Then olyckelige Fader-Dråparen Ludwig Anton Pföke förs till galgbacken 13 aprilis 1779”.  Det ruggiga är att pojken just har döpts till Ludvig Anton. Hur kunde gumman veta vad han skulle heta?

När Hjalmar Bergman fyrtio år gammal skriver sina påhittade men ändå på djupet sanna memoarer är han väl förtrogen med psykoanalysen. Oidipus lurar nog bakom faderdråparen som förs till galgen på den ominösa tavlan. ”Hu! Det var svårt” skrev han i 1923 års förlagskatalog om hur boken kommit till. Han tog de mörka stråken i sitt eget psyke på allvar när han lekte med familjehistorien.” Citat från Kerstin Ekmans bok Min Bokvärld, kapitlet Hur ska man läsa.

Det finns en skrift (nr 14) utgiven av Hjalmar Bergman Samfundet författad av Jan Balbierz som behandlar Jag Ljung och Medardus med titeln ”Det är inte alls någon självbiografi”. Den är intressant att läsa, även om den är lite teoretisk, den är en förkortad version av hans doktorsavhandling 1998.

Romanen är väl värd att läsa och rolig att prata om! Välkomna!

Ett oväntat möte Sten Wistrand låter två 140-åringar Hjalmar Bergman och Franz Kafka samtala om livet och litteraturen. I lokalen Uppslaget klockan 10.30 på Litteraturens lördag i Örebro den 18 november

Ett Wadköpinskt Divertimento i en akt eller (Ett drömskt spel om att författa) av Arne Johnsson uruppfördes under festmiddagen den 19 september till Hjalmar Bergmans ära och till stor förnöjelse för och deltagande också av de närvarande middagsgästerna.

”Framfört av Dess Samfund på Margareta Festvåning i Örebro den 19 September 2023 vid hans 140-årsfirande Nedtecknat av Arne Johnsson”
I rollerna, i den ordning de uppenbarar sig Berättaren Arne Johnsson, Kören Middagsgästerna Stina De kvinnliga middagsgästerna, Hjalmar De manliga middagsgästerna, Medardus Sten Wistrand, Ingeborg Inger Hullberg, Markurell Pär Bäckman.

(Musik, framfört på vevgrammofon: Serenata av Teselli, spelat av The Melachrino Strings).

Berättaren

Välkomna! Willkommen! Bien venu! Welcome! alla till en kväll av minnen och drömmar! Vi hoppas mat och vin smakat, att ni sitter bekvämt till rätta och har läsglasögonen på. Nu får ni klara struparna, och följa med!

Så, tänk er en stad, till exempel Wadköping, med ån, slottet, kullerstensgatorna.

Det är den nittonde september, en vacker, lite dimmig kväll. Sommaren har passerat, hösten står i begrepp att ta över. Träden förändrar färg. Människor är ute och går i kvällen, man passerar varandra, man möts, växlar några ord.

Kören

(Mummel i olika röst- och höjdlägen)

Stina

Hjalmar!

Hjalmar

Stina! Hör du mig?

Stina

Ja, Hjalmar! Jag hör!

Kören

(Mummel i olika röst- och höjdlägen)

Medardus

Vad är det som mumlas? Vad är det som susar i luften, som far och flyger? Drömmer jag, eller?

(Snusar och sniffar)

Vad är det jag känner, hmmm? Nej, det går aldrig att ta miste, den ligger kvar, den särskilda blandningen, doften av … ja, av … Wadköping. Unken påverhet, överparfymerad societet, garvsyra, sulfat, jo, jo, man känner kamelen på gången – förnekar sig aldrig, så sant jag heter Medardus, he he!

Kören

Tyst! Hyssj! Vem kommer här, mitt på kvällsstunden?

Ingeborg

Aahhh! Luft! Den tidiga höstens dofter. Så annorlunda än att hållas bland hattar och tyger, glidande slingor av cigarr och makassarolja. Eau de Cologne! Fy! Nej, jag vill det rena. Passionens eld, jag vill åter känna livet. Herregud, inte är väl fyrtiosju någon ålder? Någon gång kommer någon att säga att det bara är en siffra, ett matematiskt tal. JAG säger dock att det är ett monstrum! Ett NÅGOT som förtär mig inifrån. Passionen, detta förbjudna!

Medardus

Ett fruntimmer, nej en kvinna! Men helt förryckt! Spelar hon teater, som min kära, hatade, mor – fast bättre? Jag har ju bott länge här, ändå har jag aldrig sett denna kvinna. Men se! Här kommer en till! En mansperson, rödhårig och högbrusig i anletet, krögarbrusig, kan man kanske säga …

Kören

Markurell, månne? Är det han?

Markurell

Förbannade Wadköpingsfasonger! Kan man inte få gå oantastad genom den här hålan numera? Här kommer man spankulerandes för att ta sig bort till krogen, få sej nåt innanför västen och se till så en och annan grosshandlare eller rådman eller nåt blir lite blank i ögona. Och precis där Gamla gatan korsar Järntorget snubblar jag över en spoling, lite trind mellan örona, snabb i käften och med bläck på fingrarna. Knodd, skulle jag säga! Men han hov opp sin lilla stämma och sa att han ville låna mej till en lustig historia. Låna mej! Ha! Om nån i den här stan ska låna så är det väl jag, Markurell! (Vänder sig till Ingeborg) Eller hur! Maken till påflugenhet!

Ingeborg

Känner jag er?

Markurell

Känner och känner … alla känner väl apan. Och apan dansar för alla. Men för allan del – Markurell var namnet.

Ingeborg

Markurell, säger ni? Ja, låter kanske bekant. Känner ni släkten De Lorche, månne? Förresten, jag är oartig – Ingeborg heter jag. Affärsidkare.

Markurell

Angenämt. Tja, en skojare känner väl en annan.

Ingeborg

Jo. Er fråga! (Dröjande) Ja, det var en ung man …

Stina

Hör, Hjalmar, de pratar om dig!

Hjalmar

Om mig? Vad säger de? Och vilka är de?

Kören

Hör, Hjalmar, lyssna!

(Musik)

Kören

Å, hör ni, Stina och Hjalmar! Berlin, Europa!

Ingeborg

Ja, en ung man. Lite korpulent, lockigt, yvigt hår, plutande mun …

Hjalmar

Va! Vad säger hon? Har hon nattmössan på sig!?

Ingeborg

… och en lätt dragning åt närkedialekt med några västeråsinslag … Han ville, som sagt låna mig, eller rättare sagt, min gestalt, min apparition till en längre passionshistoria. Sa att han sett mitt lidande anlete, min gång, som endast nödtorftigt dolde passionens förtärande eld, att min medelålder var honom oemotståndlig i sin rent hegelska dialektik. Sånt prat! Solch Quatsch!

Markurell

Herreduminskapare! Ja, var får dom allt ifrån, ungdomarna? Fint som kyrktuppen ska det vara att ta studenten, och kostnader för allt från damaskerna till pomadan för alla och envar. Men hyfs, vart tog det vägen – försvann det med Hjälmarsänkningen?

Medardus

Nå, hade jag inte rätt, eller hur? Han går runt här i halva stan som en annan Eriksson och stjäl namn och heder och hemligheter av folk, och så gör han romanböcker av dom. Så att pigorna ska ligga på kammarn och tråna, eller vad menas? Jag vill då inte, och det vill jag mena att inte heller Ljung eller den vars namn jag inte minns vill. Kanske den där pajasen som åkte till Amerika?

(Musik, framfört på vevgrammofon:

Tuxedo Junction, First Part, spelat av Harry James and His Sextet)

Kören

Vad står på? Vad står på?

Stina

Det är något med dig, käre Hjalmar.

Hjalmar

Med mig, vad kan det vara?

Kören

Vad står på? Vad står på?

Berättaren

Ja, vad är det som händer. Alla dessa människor som driver omkring i stan och undrar. Vilka är de?

Ingeborg

Åh, jag känner mig alldeles borta. Det är så underligt, alltsammans. Jag ville ju bara få en nypa av den friska septemberluften. Men det är något med den här dagen, den nittonde, det är som om det alltid varit något. Jag känner det som om det är något med luftströmmarna som möts – sommarens hetta förbyts i höstens svalka, det kryddiga, stingande blir avklarnat, serent och beslutsamt. Som att man till slut vet sin väg, oavsett vart den leder.

Markurell

Vad för slag? Vad pratar hon om? Ja, jag har nog alltid … ja, alltid vetat min väg. Tror jag. Men gossen, sonen, den lille pilten som ska mogna, han måste tas omhand. Ja, det är det, han, som är min väg, och jag skulle kunna göra allt. Men aldrig att jag skulle linda in det i bjäfs och skönprat, nej. Nej, en dusör, några stänk ur konjakskranen och ett par glaserade grisfötter innan dess, så ordnar sig det mesta. Hon är grann, den där Ingeborg, stilig, skulle göra sig bra i bok. Har nåt som jag såg i en teaterpjäs en gång. Det där sorgsna.

Medardus

(Fundersamt, eftertänksamt, som om han påminner sig något) Den vars namn jag inte minns …? Det var nåt med den där figuren jag stötte på, nåt bekant som jag inte sett på många år. Påminde om skolan, ån, slottet, de gamla fattiga änkorna, torget. Vi var så unga, och visste ingenting. Och ändå försökte vi hela tiden, med hyss och med kärlek. Ingenting blev väl sådär helt bra, men vi kom oss iväg nånstans allihop. Hit och dit. Men vad tusan hette han? (Till Ingeborg) Ursäkta mig, damen, var det Ingeborg? Ja, bra. Jo, jag går här och funderar. Vad tror ni han, den där, skulle använda oss till? Skulle det bli anständigt eller bara tok, tror ni? Jag har nämligen fått rätt så nog av tok i livet.

Ingeborg

Jag vet inte. Jag vill inte heller bli chikanerad. Fast egentligen, ja jag kanske inte bryr mig så mycket längre. Det blir liksom aldrig helt vad man vill.

Markurell

Ett sant ord där! Nej, man stretar och har sig. Jag är lite rådlös, vet inte riktigt hur man ska tänka. Det var ju något alldeles särskilt pockande med honom.

Medardus

(För sig själv) Har ju försökt gå min egen väg, ja. Men sin bakgrund kommer man ju inte ifrån, är inte precis fint folk. Men jag tänker …

Ingeborg

(För sig själv) Kanhända, kanhända det ändå vore något. Om jag skulle göra en god gärning, liksom en allmosa, eller som att lösa en skuld …

Markurell

(För sig själv) Hmm, lösa upp ett pantbrev, ja, något åt det hållet. Kanske det, ja. Få lite frid, såhär på septemberkvällen, denna lite säregna kväll. (Högt, till de andra) Men vart tog han vägen?

Medardus

Vem?

Ingeborg

Vem då?

Kören

Vem pratar de om?

Stina

De pratar om dig, Hjalmar?

Hjalmar

Om mig? Varför då?

Stina

Om dina frågor. Du kommer att få svar.

Medardus, Ingeborg, Markurell

Hör här, unge man! Kom tillbaka! Vi har något åt dig!

Kören

Svar! De ger sina liv!

Stina

Sina liv!

Hjalmar

Liv! Ja, jag kommer!

Medardus

(Triumferande) Ha! Nu kom jag på det. Tusan också, det fanns där, fast det satt hårt åt, som en våt skorem. Såklart han får mig! Bergman var det ju! Bergman! Hur kunde jag glömma det!

(Musik, framfört på vevgrammofon:

Florentinische Nächte, spelat av Rudi Schurecke med Alfredo Haquses tangoorkester)

Slut

Ett urval sagor har givits ut på franska av Au Nord les étoiles i Paris i samarbete med La Bibliothèque Sainte-Geneviève.

Två böcker har kommit ut, först Le troll et le rayon de soleil som kom 2017 (översatt av Anna Marek). 2020 kom en samlingsvolym Les enfants qui ne savaient pas jouer med elva sagor i översättning under ledning av Élena Balzamo, fil.dr i lingvistik.

Bägge volymerna har illustrationer av Rebecka Lagercrantz.

Ingar Beckman Hirschfeldts inledde kvällen den 19 oktober på Timmermansgården om Hjalmar Bergmans sagor.

-Jag hittade Les enfants av en slump i vår goda bokhandel vid Mariatorget och tog då genast kontakt med Rebecka.  

Vi är glada att hon är här i kväll och berättar om sitt arbete med sagorna. Kvällen avslutas med att Lasse Zilliacus läser hela När Sankte Per tappade Himmelrikets nyckel, som Hjalmar Bergman skrev 1923, för 100 år sedan.

Jag vill också nämna en alldeles ny bok, Änkan, av Anna Sofia Rossholm (text) och Elisa Rossholm (bild) en grafisk roman med Stina Bergman som huvudperson även om Hjalmar dyker upp allt som oftast. I kaffepausen kan ni bekanta er även med dessa författare och med boken! Några sagor på franska har tyvärr inte kommit med posten från Paris ännu…

En kort introduktion:

Hjalmar Bergman föddes 1883, i år 140 år sedan. Vi har firat hans födelsedag ordentligt i Örebro med ett heldagsprogram.  Det var ett präktigt program men inte fullt så stiligt som 100-årsfirandet som ägde rum i TV med Vilgot Sjöman och Ulla Isaksson som drivande med skådespelare ur TV-teatern som spelade olika personer i Bergmans liv och romaner. Tyvärr finns inte det programmet kvar.

Det tog ganska lång tid för Hjalmar Bergman att bli så accepterad.

Det låg nära till hands för den unge skygge Hjalmar Bergman att fly in i det rika utbudet av sagor som 90-talsromantiken erbjöd honom under hans uppväxt. 1890-talet kom också att prägla hans ungdomsproduktion som fick inslag av saga och romantik.

Om hans fortsatta intresse för sagor vittnar bland annat föredrag om HC Andersen som han beundrade och även hans översättningar av sagosamlingen Tusen och en natt (från engelskan). Han skrev sagor i hela sitt korta liv. De sagor som nu översatts till franska tillhör hans senare produktion utgivna i Samlade skrifter 1919–27. De har publicerats i sagosamlingar, jultidningar och i Bland tomtar och troll.

Hjalmar Bergman var oerhört produktiv. Allt från sagor, noveller, föredrag, kåserier, filmmanus, romaner och skådespel. Han var snabb. Ibland blev han så inspirerad att han hade hela historien färdig i huvudet och kunde diktera den för hustrun Stina direkt.

Han debuterade med ett drama Maria Jesu moder 1904. 1905 kommer Solivro, prins av Aeretanien – inte saga men en lyrisk roman med likheter med Tristan och Isolde.

Hans första roman där vi känner igen vår Hjalmar Bergman är Hans nåds testamente 1909. Den blev inte den succé den borde blivit och inte heller den formidabla Vi Bookar Krokar och Rothar 1911. Inte förrän med romanen Markurells i Wadköping 1919 slog Hjalmar Bergman igenom ordentligt men då var det med besked och den följdes av romaner som Herr von Hancken, Farmor och vår Herre och Chefen fru Ingeborg. Hans skådespel spelades och Swedenhielms gjorde succé.

Vännen Victor Sjöström lockar honom till Hollywood. Där skulle han skriva filmmanus som kunde ge stora pengar.

Hollywood-sejouren blev misslyckad. Hans manus bedömdes ”icke kommersiellt gångbara” av okänsliga filmmoguler.

Erik Hjalmar Linder, i sin biografi över Hjalmar Bergman Se fantasten, spekulerar om inte sagan Fru Skräck och Lasse i Rosengård är skriven i november 1923 i oron inför Amerikaresan. Sagan handlar om Lasse Larsson ”som var ungefär så gammal som du, men hans farmor var mycket mycket äldre”. De bodde i en stuga vid skogsbrynet med en trädgård med rosenbuskar och äppelträd. Lasse och farmor sålde rosor i stan och det skulle ha rett sig mycket bra här i livet om inte Lasse en gång råkat möta fru Skräck i skogen. Lasse rusar hem och vågar sedan sig inte ut i skogen. En dag tröttnar farmor och ber Lasse gå till skogen och plocka lite hasselnötter som de kan sälja på torget. Lasse vågar inte. Farmor går men kommer inte tillbaka hem och han måste ge sig ut och leta. Och enligt sagans mönster besegrar han alla sina föreställningar om vad som hänt farmodern och fru Skräck är för alltid besegrad – bara man kommer ihåg att vända sig om och stirra henne stint i ögonen!

Nog kunde sagan vara ett utryck för oro för amerikaresan men kanske hellre en bearbetning av den skräck som Hjalmar som barn kände inför att gå till skolan. En skola fylld av små otäcka troll.

Hjalmar Bergman har skildrat skräcken i många gestalter inte bara i sagorna. Fru Ingeborg blir skräckslagen när hon upptäcker sin dolda drifter. Clownen Jacs cirkustrick bygger på skräck. Herr Markurell är skräckinjagande hänsynslös när han väntar ut sitt byte och attackerar på samma sätt som trollen.

Troll är något som ofta förknippas med Bergmans diktning och det har sagts att hans romanfigurer är troll, inte bara Markurell och Hans nåd. Swedenhielm låter han säga Vi födas till människor men åldras som troll.

Bergmans sagor bygger till största delen på traditioner från folksagan.

Låt oss höra mer om dessa sagor. Varsågod Rebecka!

På Litteraturens lördag den 18 november i Örebro Kulturkvarter i salen Fantasin kl 14 träffar vi Anna Sofia Rossholm (text) och Elisa Rossholm (bild) som tillsammans gett ut en spännande och intresseväckande bildberättelse om Stina Bergmans liv och karriär vid filmen efter Hjalmar Bergmans död. Stina var ju bland annat chef för manusavdelningen på SF Svenska filmindustri.

Det egendomliga trollet och solstrålen, Flickan i kristallyktan, Fru Skräck och Lasse i rosengård, Kungens skor, Vitallil som lånade mors hjärta, Sagan om lek, Slagskämparna, När Sankte Per tappade Himmelrikets nyckel, Blomsterflickan, studenten och guldpengarna, Pelle på Norråsen, Barnen och de förlorade paradiset – dessa fantasieggande titlar är sagor som Hjalmar Bergman skrev för hundra år sedan. Nu är de översatta till franska och utgivna i Paris med illustrationer av Rebecka Lagercrantz. 

Rebecka Lagercrantz är konstnär och läkare på Sachsska barnsjukhuset på Södersjukhuset. Som bokillustratör debuterade hon redan som sjuåring med en bild till en av hennes mammas böcker. Hon har som vuxen fortsatt att illustrera mamma Rose Lagercrantz böcker. Man kan läsa om henne i en artikel från 2006: https://lakartidningen.se/wp-content/uploads/OldWebArticlePdf/4/4186/LKT0621s1755_1757.pdf

Nu har hon illustrerat Hjalmar Bergmans sagor för Bibliothèque Sainte Genevève i Paris. Hjalmar Bergman började tidigt att författa sagor, de publicerades bland annat i Folkskolans barntidning (senare Kamratposten) och många av hans sagor har gått att läsa i Bland tomtar och troll och andra sagosamlingar genom åren. 1916 och 1924 gav Bonniers ut Sagor och Nya sagor illustrerad av Annicka Lindeberg Öman.

Är det inte dags att ge ut ett urval av Bergmans sagor även  på svenska med Rebeckas Lagercrantz´ illustrationer!?

Kom och träffa Rebecka Lagercrantz, hör henne berätta hur det är att illustrera Hjalmar Bergmans sagor och se hennes fina illustrationer på storbild, varvat med Lasse Zilliacus´ högläsning ur sagorna,

Välkomna till Timmermansgården torsdagen den 19 oktober klockan 19. Bokbord och kaffe finns uppdukat från halvsju.

Välkomna!

Kl. 10.30 visades filmen Hans nåds testamente (1940) efter Hjalmar Bergmans roman visas.  För regin svarar Bergmans svåger Per Lindberg och för manus Stina Bergman. Filmen introduceras av Åsa Jernudd, filmvetare vid Örebro Universitet. Publiken var mycket entusiastisk över denna mycket underhållande och vackert fotograferade film.

Efter filmen var det lunchrast /macka och promenad till Wadköping.

Filmen visades också gratis på kvällen klockan 18.30 tack vare bidrag från Adolf Lindgrens Stiftelse.