Hjalmar Bergman födelsedag

Guldpeng, godisfrossa och galna gummor! Högläsning i Teaterladan klockan 16-17!

Vi firar som vanligt den 19 september i Wadköping. Hjalmar och Stina Bergman berättar med start från torget klockan 14.30. Mamsellerna bjuder på förfriskningar i Hjalmar Bergman museet från klockan 13. I Teaterladan uppträder klocka 16 till 17 Hjalmar Bergman-entusiasterna Pär Bäckman, Inger Hullberg, Arne Johnsson, Pontus Plaenge och Lasse Zilliacus och läser högt korta stycken ur Hjalmar Bergmans breda produktion. De kallar evenemanget för Guldpeng, godisfrossa och galna gummor.

/0 Kommentarer/av

Med Hjalmar i Västerled

Vårens utflykt gick med Hjalmar i Västerled. Vi var 20 medlemmar som i en minibuss följde spår av Hjalmar Bergmans diktade värld i det vackra Västernärke. Vi tog hjälp av Erik Hjalmar Linder, som för snart femtio år sedan tillsammans med Ulla Isaksson gjorde en liknande resa.  Inger Hullberg introducerade resan ”Vi gillar utflykter, vi gillar Närke men mest gillar vi att läsa Hjalmar Bergman och att få alla att göra det!” Det första utflyktsmål vi ”missade” är ju det Bergmanska sommarstället Villa Fågelsång som revs 1970 för att ge plats åt nya villor i ett naturskönt parkområde. Vårt första stopp, efter att ha kastat en blick mot gamla galgbacken och djurkyrkogården, Franciskuslunden, och hört Sten Wistrand berätta om Hjalmar som var en stor djurvän, blev Gälle brunn som skulle vara en hemlighetsfull tjärn där Hjalmar offrat en porslinsdocka. Tjärnen hade blivit ett antal igenlagda brunnar i en tallskog på åsen vid Täby vägskäl. Pär Bäckman offrade en liten docka i en torrlagd brunn medan vi tänkte på Hjalmar som genast ångrat sitt offer. Sedan blev det kaffe med hembakat av Inger Hullberg hos Agneta Ljung i trädgården till Granhammars skola och vi fick höra en dialog ur Fru Gunhild på Hviskingeholm med Agneta och Arne Johnsson.

Efter en god lunch på Lanna bokcafé då Pär berättade om Träsken, den färggranne gårdfarihandlarn i Mor i Sutre så åkte vi vidare i det vackra Närkelandsskapet, ”Sveriges Toscana”. Vi besåg en märklig 1100-talskyrka, Knista, utan anknytning till Hjalmar Bergman, men med otroligt fina takmålningar från början av 1600-talet, som berättar den bibliska historien.Utfärden avslutades på Irvingsholm, trolig förebild för både Sutre (med den stora eken med en bränd topp)) och Hviskingeholm. Inger läste den fantastiska introduktionen av den unga flickan som ska bli gästgivarmor i Sutre.  Den boken kan man läsa många gånger! Tips för sommarläsningen! Liksom Kerstin Dahlbäcks nya fina bok Bakom kameran och Rossholms Änkan!

Ja, det var en fin utflykt! Tack snälla ”Örebro-kontingenten” av Hjalmar Bergman Samfundet!

/0 Kommentarer/av

Sten Wistrand om Hjalmar i Amerika

Hjalmar Bergmans amerikanska mardröm
”Oss emellan sagdt så har jag aldrig vantrifts någonstans så som här.” När
Hjalmar Bergman för 100 år sedan besökte USA var han full av kritik av ett
slag som väl i dag skulle uppfattas som vänster, även om den snarast
formulerades utifrån en värde- och kulturkonservativ grund.
Bergman fick nog, och den 19 mars var det äntligen dags
att lämna Hollywood. Ångaren till Europa heter symboliskt
nog Orca, och båtresan blir i Stinas version en absurt
morbid fars, där passagerarna består av ”författare och
andra dårar” eller, som hon rättar sig, ”författare och riktiga
dårar”. Hela stämningen ombord är ”lite dysterkvist”
efter att en i besättningen hoppat över bord och en lastare
fallit ner i koltrumman. Till det kommer att en irländsk
spiritist skrämmer upp fruntimren med sina onda aningar
om hur resan ska sluta.
När en storm nalkas börjar ungdomarna dansa jazz och
tango och shimmy, och whiskyn flödar ”så att damerna
buros sanslösa ut ur salongerna”. En man faller över bord,
men Stina konstaterar lättad att det ”var bara en av dårarna
som lugnt och stilla stigit över relingen”. När ungdomarna
trotsar kaptenens dansförbud ingriper Hjalmar, fäller
igen grammofonlocket med en skräll och bär ut maskinen.
”Visserligen är han mycket tyst men ganska resolut när han
blir arg”, kommenterar Stina som ju visste ett och annat om
den saken. Det hela kulminerar med att man fångar en haj
som misstänks ha ätit upp dåren, och oron över vad kocken
tänker göra med fisken sprider sig.
Efter hemkomsten ger sig Bergman i kast med
”Chefen fru Ingeborg”, där medioker massproduktion
och modern nihilism hotar hederligt
hantverk och nedärvd moral. Lagom till jul
samma år levererar han artikeln ”Funderingar
kring amerikansk psyke” till Svenska Dagbladet.
Det är en kåserande vidräkning med ett land präglat
av självgodhet, framgångsdyrkan, ytlighet och en blind tro
att man kan ”tillverka kultur på samma sätt som man fabricerar
Fordbilar”, ett land där bristen på moral kompenseras
av ett påfallande och påfrestande moraliserande och
där det gäller att hela tiden le och vara populär. Till de riktigt
populära i Amerika, ironiserar han, hör Gud och
Kristus. Två år senare, 1926, får miljonärskan miss
Johnstone sceniskt demonstrera detta moderna monster
i pjäsen ”Dollar”. Hon har rentav skrivit en teologisk
avhandling om, just det, Gud i affärslivet.
Kritik av det här slaget uppfattas väl i dag som ”vänster”.
Men i början av 1900-talet formulerades den snarare utifrån
en värde- och kulturkonservativ grund, där det vulgära
Amerika sågs som ett hot mot allt som det vördnadsbjudande
gamla Europa tänktes stå för. Och faktiskt var ju tidsstudiemannen
Frederick Taylor och löpande bandets Henry
Ford stora namn i det unga Sovjetunionen.
Kanske kan Amerikaresan förklara något av Bergmans
fascination för den italienska fascismen. I en intervju i SvD
1926 jämför han Lenin och Mussolini och konstaterar att
där den förre ”valde att krossa kapitalet” vill den senare
”försona Kapital och Arbete”. Så framstår fascismen som
en löftesrik väg mellan den amerikanska kapitalismens
Skylla och den sovjetiska socialismens Karybdis. Men i en
artikel från 1929 är det som om han genomskådat Mussolinis
storvulna teatralitet och inte ens vill nämna honom vid
namn utan bara skriver den ”italienske diktatorn”.
Amerika fortsatte att spöka i Bergmans medvetande. I hans
sista roman, ”Clownen Jac”, får landet åter representera de
tidsfenomen som han fruktade. Eller som hisspojken i ”Dollar”
anförtror miss Johnstone: ”Vill ni bli förstådd i det här
landet, miss, så ska ni vända er till ungdomen. Vi gilla Amerika,
amerikansk sport, amerikansk frihet, film, jazz, fordfabriker
och allt som är storslaget.”
Men inget är entydigt hos Bergman. I ”Dollar” befinner
sig ursvenska Sveaverkens aktie i fritt fall och dess enda
räddning är faktiskt amerikanskt riskkapital. Och i ”Clownen
Jac” är Lillemor Längsälls hårdföra moral inget egentligt
alternativ till den brist på moral som kännetecknar
Amerika. Hennes tro på hämndens straffande Gud äter
upp henne inifrån i samma takt som den kräfta hon drabbats
av.
Hjalmar Bergman (1883–1931).
Den 8 april 1924 stiger Hjalmar och Stina
Bergman i land i den franska hamnstaden
Cherbourg efter tre misslyckade månader
i Hollywood. Stina skriver till sin mamma,
skådespelerskan Augusta Lindberg, att
”Hjalmar är glad över att vara i Europa,
men fullständigt förtvivlad över att han någonsin reste till
Amerika. /…/ Han säger sig aldrig kunna komma över detta.
Jag förstår honom inte ricktigt, men det är som om han
tycker sig ha förlorat något för honom dyrbart som han
aldrig kan få igen”.
Exakt vad vet vi inte. Men jag tänker mig att Bergman i
USA tyckte sig ha skådat den framtid som väntar oss alla
och som på sikt innebär det gamla Europas undergång, det
Europa som var hans och där Florens var både den europeiska
kulturens huvudstad och hans hjärtas stad.
Bergmans Amerika-skepsis framträder redan 1912 i
romanen ”Vi Bookar, Krokar och Rothar”, där Benjamin
Hagelin varit över i USA och som hemkommen predikant
lanserar Kristus som affärsidé: ”Kristus är död, men hans
namn lever. Hans namn är ett välkänt och gott firmamärke.”
Sex år senare, i ”En döds memoarer”, har Amerika,
med Karin Pethericks ord, ”tilldelats en roll, en funktion,
i Bergmans fiktionsvärld”; ”Amerika representerar hotet
mot eller motsatsen till moral och etik.” Och Gunnar Eidevall
konstaterar att ”Amerika framstår i hans författarskap
redan innan han själv kommer dit som ett moraliskt
betänkligt land med ett överflöd av pengar och en total
brist på kultur.”
Så vad hade han där att göra? Filmen och pengarna lockade.
Victor Sjöström var redan på plats och hade haft
framgång. I februari 1923 skriver Bergman till honom:
”Skulle du ramla på något bra jobb för mig därbortaste, så
stöt på! Jag kommer!” Han är också orolig att Hollywood
ska ”trumfa på” vännen någon ”amerikansk skit”. I september
får han ett anbud från Goldwyn och anförtror mamma
Fredrique att det kan bli stora pengar. Men han tvekar. Det
är förbudstider i USA, och i oktober vädrar han, ”sanslös
av skräck för den torrlagda kontinenten”, sin oro i ett brev
till Sjöström:
”Tänk att ni trivs så bra, era gudlösa hedningar! Men hör
du, hur ska man göra med spriten?!?! /…/ HUR BÄR MAN
SIG ÅT? VICTOR! Jag begriper inte, hur du kan vara så
tanklös att både telegrafera och skriva utan att nämna ett
ord om denna sak, SOM DOCK ÄR AV EN VISS BETYDELSE!!”
Men Sjöström hade ju överlevt, och i slutet av oktober
kan en mallig Bergman meddela honom:
”Vet du av att jag har köpt biljett? På MAJESTIC, avgång
Cherbourg 5/12. Med vilken lusbåt for du över, din stackare?
MAJESTIC ÄR DEN STÖRSTA SOM FINNS. Blev herrn
bräckt?”
Före avfärd får Bergman ett nog så profetiskt brev från
Charles Magnusson på Svensk Filmindustri som hoppas på
fortsatta förbindelser – efter att Bergman misslyckats i
USA …
Mötet med New York har Stina Bergman skildrat i sina
rappa resebrev till Bonniers Veckotidning: ”Det blev som
följer: vad här är vidrigt smutsigt! Man kan ju inte andas
så tjock är luften! Så otroligt fult här är! Vad människorna
se sorgsna ut! Ett sådant infernaliskt buller och vad det
stinker från soptunnorna som stå mitt i gatan och från
avskrädeshögarna i rännstenen! Varför tugga alla människor
så att käkarna gå varma och varför, varför är alla kvinnor
så sminkade?” Hon häpnar över ”de elektriska ljusannonserna”
som översvämmar staden och där den största
är bred som Grand Hôtel i Stockholm och gör reklam för
– tuggummi!
New York bjuder också på ett första möte med den amerikanska
filmbranschen, och det börjar inte bra. En direktör
tar emot med fötterna på bordet och cigarr i mun. Den
borgerligt uppfostrade Bergman tar det som en personlig
förolämpning men kommer senare att ge igen. När ett av
hans filmförslag refuseras lägger han upp fötterna på bordet
och dinglar med tofflorna.
Väl framme i Kalifornien får systern Elna veta att hans
”enda nöje här är att vattna min trädgård”. Det är en klen
tröst: ”Oss emellan sagdt så har jag aldrig vantrifts någonstans
så som här. Jag vet egentligen ej vad det kommer sig
men hela landet och dess människor och seder och bruk
och tänkesätt och allt är mig så oemotståndligt antipatiskt
att jag formligen lider.” Inte ens Stilla havet är något att ha.
Det går inte att simma för vågorna: ”Ett sånt hav! Ett sånt
land! Och pelikanerna kackamoja i mitt badvatten. Såna
fåglar!”
Räddningen blir bilen. Redan i Sverige var Stina
full av förväntan och meddelade svärmor
att alla i Amerika har bil, ”och det är mest
fruntimmer som köra. Så det blir nog bra”.
Men tji fick hon. Hjalmar blev så entusiastisk
över deras Buick Sport att Stina prompt förpassades
till passagerarplatsen.
De kuskar runt, och Stina beskriver det fenomen som
kallas weekend och som varje söndag kväll slutar med
oändliga bilköer. Lättsinnigt berättar hon också om alla
eldsvådor som livar upp tillvaron och fungerar som folknöjen.
Det kan vara ett badhus som brinner eller ett
utvärdshus med dansbana eller ett helt nöjesfält. ”En
annan gång är det en liten skogsbrand eller en stor dito om
lyckan är god.”
Tidigt meddelar Hjalmar sin mamma att ”den amerikanska
uppfattningen av film” är honom främmande och
att bioprogrammen är ”så rysliga att vi bara häpna”. Själv
ska han göra filmmanus av två romaner; den ena är ”ett
riktigt vrövel” och den andra ”jolmig”. Ingetdera antas,
med motiveringen ”not commercial”. På eget initiativ skriver
han synopsis på Ibsens ”Bygmester Solness” men får
höra att historien är obegriplig för den amerikanska
publiken. Enligt Stina ville även en women’s club stoppa filmen
då man inte kan ha Ibsens namn på en affisch. Med
pjäser som ”Ett dockhem” och ”Gengångare” hade han ju
fått rykte som omoralisk.
Sten Wistrand
Docent i litteraturvetenskap vid Örebro universitet, disputerade
1999 på en avhandling om Hjalmar Bergmans
roman ”Clownen Jac”
understrecket@svd.se
abcdefghijklmnopqrst
a

  1. Svenska Dagbladet måndag 8 april 2024
    Under strecket
    Redaktör Ludvig Hertzberg
    Biträdande redaktör Henrik Sahl Johansson
/0 Kommentarer/av

Änkan, en bildberättelse om Stina Bergman

Boken handlar om Stina Bergmans liv efter Hjalmar Bergmans död 1931. Stina Bergman blev bland annat chef för manusavdelningen på Svensk Filmindustri. Texten och bilden följer Stina nära i hennes arbete i nära inre dialog med Hjalmar.

Elisa och Anna Sofia Rossholm berättarde om boken den 11 juni 2024 på Timmermansgården intervjuade av Molly Hirschfeldt som ställde en rad intressanta frågor som fick mycket givande svar. Här kommer frågorna:

  1. I förordet beskrivs Änkan som en fiktiv berättelse som bygger på verkliga händelser. Hur såg själva fiktionaliseringsprocessen ut, hur gick tankarna kring den?
  2. Fanns det några moraliska frågor eller svårigheter med fiktionaliseringen?
  3. Vad var så fascinerande med Stina Bergman, och varför har ingen upptäckt det tidigare?
  4. Stina Bergman verkar ha levt hela sitt liv i skuggan av sin make. Detta skildras väl i boken, men finns det en problematik i att lägga så mycket fokus på relationen till Hjalmar? Tänker bl.a. på titeln Änkan.
  5. Hur stor roll skulle ni säga att Stina Bergman spelade för vår bild av Hjalmar Bergman? Vice versa?
  6. Varför just serieromanen som medium? Vad kan en serieroman åstadkomma som inte t.ex. en fiktionaliserad biografi kan?
  7. beskriva arbetet
  8. Vart är serien som konstform på väg? Håller vi på att se en återkomst?

######

En fin recension av signaturen Andreas finns i tidskriften Shazam: https://www.shazam.se/tag/elisa-rossholm/

”Stina, du har arbetat med det här sen du var barn.” Så sa film- och teaterregissören Per Lindberg när han ringde till sin syster Stina Bergman. ”Skriva om, hitta på nya former, skriva tillsammans med andra.” Hela hennes liv hade hon skrivit, först som kreativt bollplank när det gällde skrivprocessen i maken Hjalmar Bergmans olika verk och efter hans död när hon bearbetat flera av hans pjäser till filmduken och senare som chef för SF:s manusavdelning under 1940-talet där hennes avtryck kom att bli vägledande när det gällde svensk film. I syskonen Anna Sofia och Elisa Rossholms fantastiska bok Änkan får vi lära känna kvinnan som var obrottsligt lojal gentemot sin make och stöttade honom i vått torrt och vars livsgärning visar att hon var en portalfigur inom svensk filmhistoria och verkligen inte levde i skuggan av Hjalmar Bergman.

I alla sina serieböcker har Elisa Rossholm tecknat finstämda porträtt av kvinnor genom historien, från bearbetningen av Victoria Benedictssons dagböcker i debuten Jag hör icke till något läger, Mary Wollstonecrafts fängslande reseskildringar av Skandinavien i Jag sträcker ut handen mot evigheten, systrarna Papins tragiska öde i Lammen från Le Mans och farmoderns livshistoria i Märit som sammanföll med det omvälvande 1900-talet. Tillsammans med systern Anna Sofia Rossholm, docent i filmvetenskap vid Stockholms universitet, är turen nu kommen till Stina Bergman som mest är känd genom maken, den stora svenska 1900-talsförfattaren och geniet Hjalmar Bergman, men boken Änkan utspelas efter hans tragiska död 1931 i fiktivt dagboksformat där Stina berättar om sin blomstrande karriär för maken samtidigt som hon gör allt i sin makt för att bevara hans historier och minnet av honom för eftervärlden.

I finstämda helsidesrutor får vi följa succéerna med hennes omarbetningar av makens pjäser till filmduken – såsom Swedenhielms, Dollar och Hans nåds testamente – men även mästerverket En kvinnas ansikte (med Ingrid Bergman i huvudrollen) från 1938. Historien blandas med makarnas gemensamma minnen, om de ljuva dagarna på Segelholmen där Hjalmar fann frid och bland annat skrev Markurells i Wadköping. Kärleken och saknaden efter maken, som ofta jämförs med en björn (”tung och lufsande, på fel plats och ändå hemma”) är ständigt närvarande och hon förlåter honom för allt, inte minst hans homosexuella eskapader som hon antingen väljer att blunda för eller bortförklarar. En enda gång i boken ber hon själv om förlåtelse när hon lämnat bort deras gemensamma brev till litteraturvetaren Linder, som skrev en omfattande och avslöjande biografi om Hjalmar, med ett uttryck av djupaste ånger: ”Ingen annan ska få berätta om vem du egentligen var”.

Änkan är i mina ögon ett mästerverk i biografigenren där vi kommer Stina Bergman så nära man någonsin kan och en bidragande orsak till detta är hur skickligt komponerad den är. Likt Stina själv, som var en mästare när det gällde tempo i ett manus och vilka delar i en litterär förlaga som passade på film, så har Anna Sofia och Elisa skapat ett mycket vackert, gripande och poetiskt porträtt med hjälp av torftigt arkivmaterial och olika dagboksanteckningar och skrifter. Rekommenderas av hela mitt seriehjärta!!!

Manus: Anna Sofia Rossholm Illustration: Elisa Rossholm Förlag: Epix Betyg: 5/5”

/0 Kommentarer/av

Bakom och framför kameran. Ny bok

”Det började i Rom 1910. Författaren Hjalmar Bergman gav sin hustru Stina en kamera på hennes födelsedag den 29 april. Så inleder Kerstin Dahlbäck denna sympatiska och annorlunda bok om det äkta paret Bergman.

Boken är inte minst ett stycke svensk filmhistoria. Hjalmar Bergman blev den första stora svenska författaren som skrev direkt för filmen. Utöver alla skönlitterära böcker skapade han ett 40-tal filmer. Makan Stina var också aktiv i olika projekt i filmvärlden både före och efter makens bortgång.

Efter sig har paret Bergman lämnat en unik samling fotografier. Dels ateljébilder på familjen, dels egna foton från resor till Italien, Amerika, med mera. De flesta har inte tidigare publicerats. Boken speglar stora delar av paret Bergmans liv. Volymen visar inte minst makarnas stora gemensamma intresse för film och fotografi.”

Kerstin Dahlbäck Bakom och framför kameran Hjalmar och Stina Bergmans fotografier ges ut på Carlssons bokförlag.

/0 Kommentarer/av

Kerstin Ekman läser Hjalmar Bergman

Kerstin Ekman skriver i sin bok Min bokvärld: När jag inte kan sova går jag upp och hämtar en bok. Oftast lite slumpvis. Efter en stund låg jag och läste i Hjalmar Bergmans Jag Ljung och Medardus. Det är fint att tänka på de världar som finns i bokhyllorna. -/-

Hjalmar Bergmans barndomsskildring i Jag Ljung och Medardus skulle vi väl idag kalla autofiktion. Men så enkel är den inte, fast den delvis bygger på minnen från hans egen barndom och ungdom. Det jag läser en orolig natt är det inledande kapitlet som heter ”Gudmödrarna”. Ett par av de gamla gummorna hade kanske förebilder i hans egen familjehistoria och i barndomsstadens skvallerkrönika. Men han har skapat dem till sagogestalter. Gudmor Holländer låter honom uppleva ett paradisiskt frosseri på sylt, kanderad frukt och bakverk i hennes skafferi. Gudmor Utter utövar med sina begränsade medel en enastående välgörenhet i Wadköping. Den tredje gudmodern som på skämt bjudits till dopet är gumman Pföke, fattig, utskämd och skrämmande. Hon kommer med en otäck dopgåva. Det är en gammal målning på maskstunget trä, i nederkanten med svarta bokstäver betitlad ”Then olyckelige Fader-Dråparen Ludwig Anton Pföke förs till galgbacken 13 aprilis 1779”.  Det ruggiga är att pojken just har döpts till Ludvig Anton. Hur kunde gumman veta vad han skulle heta?

När Hjalmar Bergman fyrtio år gammal skriver sina påhittade men ändå på djupet sanna memoarer är han väl förtrogen med psykoanalysen. Oidipus lurar nog bakom faderdråparen som förs till galgen på den ominösa tavlan. ”Hu! Det var svårt” skrev han i 1923 års förlagskatalog om hur boken kommit till. Han tog de mörka stråken i sitt eget psyke på allvar när han lekte med familjehistorien.

Ur kapitlet Hur ska man läsa i Min bokvärld av Kerstin Ekman

/0 Kommentarer/av

Novell i advent i Wadköping

Välkomna till Hjalmar Bergman Museet lördagar och söndagar i advent!

/0 Kommentarer/av

Jag Ljung och Medardus

I början av december har vi i samfundet samtal om Jag, Ljung och Medardus i hemmiljö. (se evenemang). För att förbereda sig kan man tänka som Kerstin Ekman: ”När jag inte kan sova går jag upp och hämtar en bok. Oftast lite slumpvis. Efter en stund låg jag och läste i Hjalmar Bergmans Jag Ljung och Medardus. Det är fint att tänka på de världar som finns i bokhyllorna.” – ”Hjalmar Bergmans barndomsskildring i Jag Ljung och Medardus skulle vi väl idag kalla autofiktion. Men så enkel är den inte, fast den delvis bygger på minnen från hans egen barndom och ungdom. Det jag läser en orolig natt är det inledande kapitlet som heter ”Gudmödrarna”. Ett par av de gamla gummorna hade kanske förebilder i hans egen familjehistoria och i barndomsstadens skvallerkrönika. Men han har skapat dem till sagogestalter. Gudmor Holländer låter honom uppleva ett paradisiskt frosseri på sylt, kanderad frukt och bakverk i hennes skafferi. Gudmor Utter utövar med sina begränsade medel en enastående välgörenhet i Wadköping. Den tredje gudmodern som på skämt bjudits till dopet är gumman Pföke, fattig, utskämd och skrämmande. Hon kommer med en otäck dopgåva. Det är en gammal målning på maskstunget trä, i nederkanten med svarta bokstäver betitlad ”Then olyckelige Fader-Dråparen Ludwig Anton Pföke förs till galgbacken 13 aprilis 1779”.  Det ruggiga är att pojken just har döpts till Ludvig Anton. Hur kunde gumman veta vad han skulle heta?

När Hjalmar Bergman fyrtio år gammal skriver sina påhittade men ändå på djupet sanna memoarer är han väl förtrogen med psykoanalysen. Oidipus lurar nog bakom faderdråparen som förs till galgen på den ominösa tavlan. ”Hu! Det var svårt” skrev han i 1923 års förlagskatalog om hur boken kommit till. Han tog de mörka stråken i sitt eget psyke på allvar när han lekte med familjehistorien.” Citat från Kerstin Ekmans bok Min Bokvärld, kapitlet Hur ska man läsa.

Det finns en skrift (nr 14) utgiven av Hjalmar Bergman Samfundet författad av Jan Balbierz som behandlar Jag Ljung och Medardus med titeln ”Det är inte alls någon självbiografi”. Den är intressant att läsa, även om den är lite teoretisk, den är en förkortad version av hans doktorsavhandling 1998.

Romanen är väl värd att läsa och rolig att prata om! Välkomna!

/0 Kommentarer/av

Hjalmar Bergman och Franz Kafka

Ett oväntat möte Sten Wistrand låter två 140-åringar Hjalmar Bergman och Franz Kafka samtala om livet och litteraturen. I lokalen Uppslaget klockan 10.30 på Litteraturens lördag i Örebro den 18 november

/0 Kommentarer/av

Jubileumsfesten

Ett Wadköpinskt Divertimento i en akt eller (Ett drömskt spel om att författa) av Arne Johnsson uruppfördes under festmiddagen den 19 september till Hjalmar Bergmans ära och till stor förnöjelse för och deltagande också av de närvarande middagsgästerna.

”Framfört av Dess Samfund på Margareta Festvåning i Örebro den 19 September 2023 vid hans 140-årsfirande Nedtecknat av Arne Johnsson”
I rollerna, i den ordning de uppenbarar sig Berättaren Arne Johnsson, Kören Middagsgästerna Stina De kvinnliga middagsgästerna, Hjalmar De manliga middagsgästerna, Medardus Sten Wistrand, Ingeborg Inger Hullberg, Markurell Pär Bäckman.

(Musik, framfört på vevgrammofon: Serenata av Teselli, spelat av The Melachrino Strings).

Berättaren

Välkomna! Willkommen! Bien venu! Welcome! alla till en kväll av minnen och drömmar! Vi hoppas mat och vin smakat, att ni sitter bekvämt till rätta och har läsglasögonen på. Nu får ni klara struparna, och följa med!

Så, tänk er en stad, till exempel Wadköping, med ån, slottet, kullerstensgatorna.

Det är den nittonde september, en vacker, lite dimmig kväll. Sommaren har passerat, hösten står i begrepp att ta över. Träden förändrar färg. Människor är ute och går i kvällen, man passerar varandra, man möts, växlar några ord.

Kören

(Mummel i olika röst- och höjdlägen)

Stina

Hjalmar!

Hjalmar

Stina! Hör du mig?

Stina

Ja, Hjalmar! Jag hör!

Kören

(Mummel i olika röst- och höjdlägen)

Medardus

Vad är det som mumlas? Vad är det som susar i luften, som far och flyger? Drömmer jag, eller?

(Snusar och sniffar)

Vad är det jag känner, hmmm? Nej, det går aldrig att ta miste, den ligger kvar, den särskilda blandningen, doften av … ja, av … Wadköping. Unken påverhet, överparfymerad societet, garvsyra, sulfat, jo, jo, man känner kamelen på gången – förnekar sig aldrig, så sant jag heter Medardus, he he!

Kören

Tyst! Hyssj! Vem kommer här, mitt på kvällsstunden?

Ingeborg

Aahhh! Luft! Den tidiga höstens dofter. Så annorlunda än att hållas bland hattar och tyger, glidande slingor av cigarr och makassarolja. Eau de Cologne! Fy! Nej, jag vill det rena. Passionens eld, jag vill åter känna livet. Herregud, inte är väl fyrtiosju någon ålder? Någon gång kommer någon att säga att det bara är en siffra, ett matematiskt tal. JAG säger dock att det är ett monstrum! Ett NÅGOT som förtär mig inifrån. Passionen, detta förbjudna!

Medardus

Ett fruntimmer, nej en kvinna! Men helt förryckt! Spelar hon teater, som min kära, hatade, mor – fast bättre? Jag har ju bott länge här, ändå har jag aldrig sett denna kvinna. Men se! Här kommer en till! En mansperson, rödhårig och högbrusig i anletet, krögarbrusig, kan man kanske säga …

Kören

Markurell, månne? Är det han?

Markurell

Förbannade Wadköpingsfasonger! Kan man inte få gå oantastad genom den här hålan numera? Här kommer man spankulerandes för att ta sig bort till krogen, få sej nåt innanför västen och se till så en och annan grosshandlare eller rådman eller nåt blir lite blank i ögona. Och precis där Gamla gatan korsar Järntorget snubblar jag över en spoling, lite trind mellan örona, snabb i käften och med bläck på fingrarna. Knodd, skulle jag säga! Men han hov opp sin lilla stämma och sa att han ville låna mej till en lustig historia. Låna mej! Ha! Om nån i den här stan ska låna så är det väl jag, Markurell! (Vänder sig till Ingeborg) Eller hur! Maken till påflugenhet!

Ingeborg

Känner jag er?

Markurell

Känner och känner … alla känner väl apan. Och apan dansar för alla. Men för allan del – Markurell var namnet.

Ingeborg

Markurell, säger ni? Ja, låter kanske bekant. Känner ni släkten De Lorche, månne? Förresten, jag är oartig – Ingeborg heter jag. Affärsidkare.

Markurell

Angenämt. Tja, en skojare känner väl en annan.

Ingeborg

Jo. Er fråga! (Dröjande) Ja, det var en ung man …

Stina

Hör, Hjalmar, de pratar om dig!

Hjalmar

Om mig? Vad säger de? Och vilka är de?

Kören

Hör, Hjalmar, lyssna!

(Musik)

Kören

Å, hör ni, Stina och Hjalmar! Berlin, Europa!

Ingeborg

Ja, en ung man. Lite korpulent, lockigt, yvigt hår, plutande mun …

Hjalmar

Va! Vad säger hon? Har hon nattmössan på sig!?

Ingeborg

… och en lätt dragning åt närkedialekt med några västeråsinslag … Han ville, som sagt låna mig, eller rättare sagt, min gestalt, min apparition till en längre passionshistoria. Sa att han sett mitt lidande anlete, min gång, som endast nödtorftigt dolde passionens förtärande eld, att min medelålder var honom oemotståndlig i sin rent hegelska dialektik. Sånt prat! Solch Quatsch!

Markurell

Herreduminskapare! Ja, var får dom allt ifrån, ungdomarna? Fint som kyrktuppen ska det vara att ta studenten, och kostnader för allt från damaskerna till pomadan för alla och envar. Men hyfs, vart tog det vägen – försvann det med Hjälmarsänkningen?

Medardus

Nå, hade jag inte rätt, eller hur? Han går runt här i halva stan som en annan Eriksson och stjäl namn och heder och hemligheter av folk, och så gör han romanböcker av dom. Så att pigorna ska ligga på kammarn och tråna, eller vad menas? Jag vill då inte, och det vill jag mena att inte heller Ljung eller den vars namn jag inte minns vill. Kanske den där pajasen som åkte till Amerika?

(Musik, framfört på vevgrammofon:

Tuxedo Junction, First Part, spelat av Harry James and His Sextet)

Kören

Vad står på? Vad står på?

Stina

Det är något med dig, käre Hjalmar.

Hjalmar

Med mig, vad kan det vara?

Kören

Vad står på? Vad står på?

Berättaren

Ja, vad är det som händer. Alla dessa människor som driver omkring i stan och undrar. Vilka är de?

Ingeborg

Åh, jag känner mig alldeles borta. Det är så underligt, alltsammans. Jag ville ju bara få en nypa av den friska septemberluften. Men det är något med den här dagen, den nittonde, det är som om det alltid varit något. Jag känner det som om det är något med luftströmmarna som möts – sommarens hetta förbyts i höstens svalka, det kryddiga, stingande blir avklarnat, serent och beslutsamt. Som att man till slut vet sin väg, oavsett vart den leder.

Markurell

Vad för slag? Vad pratar hon om? Ja, jag har nog alltid … ja, alltid vetat min väg. Tror jag. Men gossen, sonen, den lille pilten som ska mogna, han måste tas omhand. Ja, det är det, han, som är min väg, och jag skulle kunna göra allt. Men aldrig att jag skulle linda in det i bjäfs och skönprat, nej. Nej, en dusör, några stänk ur konjakskranen och ett par glaserade grisfötter innan dess, så ordnar sig det mesta. Hon är grann, den där Ingeborg, stilig, skulle göra sig bra i bok. Har nåt som jag såg i en teaterpjäs en gång. Det där sorgsna.

Medardus

(Fundersamt, eftertänksamt, som om han påminner sig något) Den vars namn jag inte minns …? Det var nåt med den där figuren jag stötte på, nåt bekant som jag inte sett på många år. Påminde om skolan, ån, slottet, de gamla fattiga änkorna, torget. Vi var så unga, och visste ingenting. Och ändå försökte vi hela tiden, med hyss och med kärlek. Ingenting blev väl sådär helt bra, men vi kom oss iväg nånstans allihop. Hit och dit. Men vad tusan hette han? (Till Ingeborg) Ursäkta mig, damen, var det Ingeborg? Ja, bra. Jo, jag går här och funderar. Vad tror ni han, den där, skulle använda oss till? Skulle det bli anständigt eller bara tok, tror ni? Jag har nämligen fått rätt så nog av tok i livet.

Ingeborg

Jag vet inte. Jag vill inte heller bli chikanerad. Fast egentligen, ja jag kanske inte bryr mig så mycket längre. Det blir liksom aldrig helt vad man vill.

Markurell

Ett sant ord där! Nej, man stretar och har sig. Jag är lite rådlös, vet inte riktigt hur man ska tänka. Det var ju något alldeles särskilt pockande med honom.

Medardus

(För sig själv) Har ju försökt gå min egen väg, ja. Men sin bakgrund kommer man ju inte ifrån, är inte precis fint folk. Men jag tänker …

Ingeborg

(För sig själv) Kanhända, kanhända det ändå vore något. Om jag skulle göra en god gärning, liksom en allmosa, eller som att lösa en skuld …

Markurell

(För sig själv) Hmm, lösa upp ett pantbrev, ja, något åt det hållet. Kanske det, ja. Få lite frid, såhär på septemberkvällen, denna lite säregna kväll. (Högt, till de andra) Men vart tog han vägen?

Medardus

Vem?

Ingeborg

Vem då?

Kören

Vem pratar de om?

Stina

De pratar om dig, Hjalmar?

Hjalmar

Om mig? Varför då?

Stina

Om dina frågor. Du kommer att få svar.

Medardus, Ingeborg, Markurell

Hör här, unge man! Kom tillbaka! Vi har något åt dig!

Kören

Svar! De ger sina liv!

Stina

Sina liv!

Hjalmar

Liv! Ja, jag kommer!

Medardus

(Triumferande) Ha! Nu kom jag på det. Tusan också, det fanns där, fast det satt hårt åt, som en våt skorem. Såklart han får mig! Bergman var det ju! Bergman! Hur kunde jag glömma det!

(Musik, framfört på vevgrammofon:

Florentinische Nächte, spelat av Rudi Schurecke med Alfredo Haquses tangoorkester)

Slut

/0 Kommentarer/av