I Hjalmar Bergmans roman Farmor och Vår Herre (1921) ser Agnes Borck, farmor, tillbaka på sitt liv. Hon minns och hon fantiserar; hon lägger till och hon drar ifrån. Läsaren får aldrig veta vad som är sant och osant eller vad som egentligen händre i det stora huset med den mörka skamvrån under farmors tid. Osäkerheten utmanar, lockar och pockar på en tolkning. Läsandet innebär ett gradvis avslöjande av en dold sanning. (Bibi Jonsson i Att granska och diskutera epikanalyser Studentlitteratur 2005)

Det finns precis hur mycket som helst att tala om i Farmor och Vår Herre! Välkommen på bokcirkel i hemmiljö. I Stockholm på Fatburs Kvarngatan 19 2tr hos Ingar Beckman Hirschfeldt måndagen den 6 december kl 18. En soppa och ett glas vin till diskussionerna. Anmälans på sms 070 404 66 12,

I Örebro är det hos Inger Hullberg på Järntorgsgatan 9 torsdagen den 9 december kl 16, anmälan 070 674 56 60.

Lars Sjöstrand, psykiater och vice ordförande i Hjalmar Söderbergsällskapet kommer till Hjalmar Bergman Samfundets programkväll måndagen den 15 november på Timmermansgården, kl 19.30. Han skall här ta upp två författare som kan framstå som mycket olika. ”Jag skall berätta om deras liv och det faktum att de vid några tillfällen träffades. Vidare skall jag göra jämförelser och söka beröringspunkter i livsåskådning och personlig problematik.

Vi börjar med ett brev som Hjalmar Bergman skrev den 27 december 1916 till sin mor Fredrique Bergman. Han befann sig vid tillfället i sin Stockholmsbostad på Liljeholmen.

En bit in i brevet skriver han:  ”Apropos författare måste jag berätta en ganska lustig historia. Härom kvällen stod jag på Norrmalmstorg och väntade på en spårvagn då jag plötsligt upptäckte Hjalmar Söderberg vid min sida. Jag känner inte honom personligen men kom i tankarna att lyfta på hatten och så måste jag presentera mig. Kom och hör fortsättningen!

Chefen fru Ingeborg – läsvärd roman

Introduktion av Immi Lundin till Klassikercirkeln Tidlösa kvinnoöden Chefen fru Ingeborg roman av Hjalmar Bergman

Vem är egentligen huvudperson i Chefen fru Ingeborg?

Ovanligt fånig fråga kan det tyckas. Fru Ingeborg Baltzar förstås. Romanen har sitt namn efter henne. Det hon tänker, gör eller inte gör är det som bär handlingen framåt. Hon är närvarande på snart sagt varje sida. Vem annars skulle kunna kallas huvudperson?

Inte Julia Koerner, hennes skådespelarväninna, trots att hon gärna stjäl scenen så fort hon får en chans. Inte Kurt och inte Suzanne, Ingeborgs barn som är nog så fordrande. Inte heller Louis, den blivande svärsonen som kommer att uppta så märkligt mycket utrymme i hennes medvetande. Inte heller hans mamma den utfattiga fru de Lorche, som är så anspråkslöst krävande. Inte kontorschefen herr Andersson, som är något av en dramaqueen han också. Inte ens Tysta Marie – huskorset, som man på den tiden sa om sina hembiträden – trots att hon fått sitt namn på grund av sin talförhet.

Nej jag tänker på en mycket mera osynlig person, som kanske inte ens kan kallas en person.

Hjalmar Bergman är berömd för sin skarpa psykologiska blick och sin förmåga att skapa symbolik ur det konkreta. Tänk bara på byggfelet, det oanvändbara stora tomma rummet i centrum av det pampiga huset i Farmor och vår herre, som säger så mycket om alla andra tomheter i det stolta Borckska familjeprojektet.  Man kan fundera över likheter och skillnader mellan farmor och Ingeborg och se dem båda som uttryck för Bergmans intresse för maktmänniskans tragik och notera att den tycks bli extra intressant när maktmänniskorna är kvinnor.

Chefen fru Ingeborg finns ett liknande tomrum, den tomma butiksdelen intill det framgångsrika etablissemanget Mode- och konfektionsfirman Jacques Balzar, som Ingeborg chefar för efter sin mans tidiga död. Det var där allt startade och det är i och för sig intressant att se vad detta tomrum fylls med och kommer att spela för roll på olika punkter i handlingen, men någon huvudroll intar det inte.

Nej man får gå till en annan av de egenskaper som gjort Hjalmar Bergman till en klassiker, hans berättarteknik, som brukar kallas virtuos, för att hitta den enda möjliga kandidaten. Den som skulle kunna konkurrera med Ingeborg Baltzar om att vara huvudperson är berättaren, det kroppslösa medvetande som ser och hör henne och alla de andra fiktiva gestalterna och förmedlar deras yttre och inre, deras tankar och handlingar till oss läsare.

Man kan slå upp nästan vilken sida som helst i romanen och studera hur elegant detta berättande medvetande förflyttar sig. Det rör sig ut och in ur gestalternas inre, fram och tillbaka i deras livstider. Det sväller ut till långa egna monologer om deras samtid, deras ambitioner och deras moral, det gör sig helt osynligt och boar in sig i alldeles intill deras klappande hjärtan och svettiga pannor. Det flyger lågt över deras värld och tar in både helheter och detaljer. Det ser snygga kläder och ångestdrabbade sinnen lika tydligt.

Det är åh så 1920 och ändå inte. Det gör fru Ingeborg och de andra till våra samtida och ändå inte. Det är inte författaren, även om det ibland brukar kallas författaren-i-texten detta medvetande, som vet och ser allt och styr och ställer med vår läsarupplevelse. Vi kan bli galna på det eller älska det, förbli ambivalenta eller vänja oss vid dess numera så ovana mångordighet.

Men vi kan inte komma ifrån att utan detta berättarmedvetande skulle vi inte få möta vår huvudperson chefen fru Ingeborg Baltzar. Och inte heller hennes 1920-tal med dess klockhattar och klasskrockar, så främmande och förfärligt förförande. Eller förförande förfärligt under den filmiskt läckra ytan.

Vad är det som är på gång där egentligen? Varför blir Ingeborg så upprörd när hennes blivande svärson tycker att allt kan vara lika bra? Varför är den ståndpunkten så hotande? Vilka förändringar är det som berättarseismografen registrerar? Vad har de med oss att göra? Frågorna kan bli hur många som helst när man läser Chefen fru Ingeborg, de handlar om då och nu, om vi och dem. Så är det ju med klassiker, de smyger ut och in i våra medvetanden och tider, visar skillnader och upphäver dem.

Kvällen med Göran Everdahl på Timmermansgården måndagen den 11 oktober klockan 19.30 tillsammans med en annan Farmor-fantast Pontus Plaenge var välbesökt och mycket lyckad.

På SRPlay kan man hitta mer om Farmor i Klassikerrummet.

Örebro länsteater spelar i höst Chefen fru Ingeborg med Ing-Marie Carlsson i huvudrollen. Ing-Marie Carlsson i Hjalmar Bergman-klassiker på Örebro Teater. ( ur Örebronyheter på 12 augusti, 2021:) En vital klassikertolkning om förbjuden passion och förgörande skam. 25 september får Hjalmar Bergmans Chefen fru Ingeborg premiär på Örebro Teaters stora scen, med Ing-Marie Carlsson i huvudrollen. Dramatiserad av Anders Duus i regi av Helena Sandström Cruz.

Ingeborgs liv är alltigenom respektabelt och förutsägbart. Hon driver Örebros finaste klädaffär och tronar som matriark över sin familj. Men när hennes dotter förlovar sig ställs allt på ända. Inte nog med att mannen är en skuldsatt slarver – han väcker också förbjudna känslor i Ingeborg. Snart gungar både familjens och affärens rykte. Till slut står själva livet på spel.

– När jag läste romanen slogs jag av vilken blodfull och ”köttig” författare Hjalmar Bergman är, säger regissören Helena Sandström Cruz. Han skildrar skam, passion och sorg så det känns i hela kroppen – boken är en rasande uppgörelse med borgerliga konventioner och förkrympta känsloliv. Bergman kämpade ju själv med sin ”avvikande” sexualitet och den kampen är högst närvarande i Chefen fru Ingeborg; de kvävande normerna, skulden över de egna känslorna och den starka längtan efter en väg ut.

Chefen fru Ingeborg är en älskad klassiker av Örebros store son Hjalmar Bergman. Det är en rik berättelse präglad av humor, sorg och en knivskarp blick på det mänskliga, full av minnesvärda personporträtt.

På Örebro Teater förflyttas berättelsen till 1920-talets Örebro i en ny, vital dramatisering av Anders Duus, som tidigare gjort bland annat Det som är vårt och Agnes Cecilia på Örebro Teater. För den formsäkra regin står Helena Sandström Cruz, som tillsammans med Anders skapade föreställningen Glasäpplen som valdes ut till Scenkonstbiennalen och hyllades av kritikerna

Välkomna söndagen den 19 september till en sagolik föreställning under Pär Bäckmans förfarna ledning. Klockan 12.30 – 15.00 i Teaterladan i Wadköping läser Anita König  Lasse skolpojke och Johan underbarn, Jan Koldenius läser När Sankte Per tappade Himmelrikets nyckel, Agneta Ljung läser Pojken och dagarna, David Levi Storbonden och Blomsterlisa, Gunilla Orvelius läser ur Chefen fru Ingeborg, kapitel 3, Arne Johnsson läser De märkvärdiga skorna och Pontus Plænge avslutar med En kan ju aldrig veta.

Johannes Edfelt skriver i förordet till Sagor 1909 – 1916 att Hjalmar Bergmans intensiva och långvariga intresse för sagan manifesterade han genom sin egen i ungdomen påbörjade sagoproduktion. Sagans konstform låg sällsynt väl till för hans diktarbegåvnings art: psykologen liksom moralisten och den till grundläggande symboliska mönster dragne romantikern. Bergman hyste alltifrån unga år ett livligt intresse för den orientaliska sagan, vilket visade sig i hans översättning av tre delar av Tusen och en natt. Men hans egna sagor anknyter helst till folksagan sådan den utbildats på germansk botten.

I förordet till Nya sagor och Sagor 1919-1927 skriver Edfelt att det är uppenbart hur villigt och med vilken glädje hans fantasi arbetade i sagans form.

TEATER MARTIN MUTTER – NÄRKELYNNET
Efter texten ”Om Örebrobekanta och bekanta Örebroare” av Hjalmar Bergman

Medverkande: David Levi & Gunnar Hjorth, gitarr.

Närkelynnet är en tragikomisk fantasi kring hur Hjalmar Bergman skrev om sin uppväxtstad. Den av alkohol och narkotika plågade men ständigt skrivande Hjalmar har i 1930-talets början tappat all glädje sittande i sitt arbetsrum, i sommarhuset på Dalarö. Med ett fotografi av hans mycket omtyckta och saknade farmor, för många glas konjak och en skiva med visor av Jeremias i Tröstlösa rycker ur den tärda författaren hans ungdoms jag som brinner av berättarlust. Så inleds berättelsen som i Hjalmar Bergmans egna ord målar upp hans födelsestad under 1800-talets slut och många av dess mest färgstarka invånare.

En teaterfestival äger rum i Wadköping Örebro  onsdagar och torsdagar i augusti.

En föreställning som skapats speciellt för detta tillfälle är Närkelynnet, som utgår från en text som  Hjalmar Bergman skrivit  ”Om Örebrobekanta och bekanta Örebroare” som dramatiserats av Martin Mutters skådespelare och regissör David Levi, som också spelar Hjalmar Bergman och spelades den 11 augusti.

DOLLAR – HJALMAR BERGMAN, AMERIKA OCH DET MODERNA SAMHÄLLET

essä av Sten Wistrand.

Stadra Teater vid Greckens strand norr om Nora har under senare år satt fokus på Hjalmar Bergman. Sommaren 2018 gav man Flickan i frack i Agneta Pleijels dramatisering. Året därpå var det dags för Ylva Eggehorns Hjalmar och vår Herre, ett Pirandello-inspirerat drömspel om Bergman i Berlin. I fjol skulle man ha gett Dollar, men den hamnade av kända skäl i karantän. Men nu är läget ett annat och för första gången på 95 år kan pjäsen möta en publik.

Bergman började skissa på pjäsen i Venedig våren 1926. Arbetsnamnet var ”Amerikanskan på Kebnekajse” och till Tor Bonnier skrev han den 15 mars att han inte vet om det ”blir fågel kanske fisk kanske något annat på f”. Premiären ägde rum den 1 september på Oscarsteatern med bl.a. Tollie Zellman och Pauline och John Brunius på scenen. Dagen därpå förelåg dramat i tryck på Bonniers.

Om Bergman hoppats på en succé i stil med Swedenhielms året dessförinnan måste han ha blivit besviken. Av den samtida kritiken att döma är det osäkert om det blev fågel eller fisk av det hela. Pjäsen liknades vid ett sceniskt kåseri, och den ofrånkomliga jämförelsen med Swedenhielms utföll inte till nykomlingens fördel. Anders Österling kom att tänka på uppblåsta gummidjur där luften hotar att gå ur men ansåg trots allt att man kunde ”med gott samvete ha roligt”. Senare tiders litteraturvetare har haft svårare att dra på munnen och lutar mer åt fan än fågel och fisk. ”Med bästa vilja i världen kan man inte säga att Dollar är en särskilt bra pjäs”, konstaterar Karin Petherick, och Gunnar Eidevall noterar att ”stycket har aldrig räknats till Bergmans viktigare verk”. Enligt Erik Hjalmar Linder representerar Dollar ”den understa kvalitetsnivån” i hela författarskapet, även om det ”finns ansatser till vass satir och en del slagfärdiga och överkvicka repliker”. Så mindes jag också texten, men minnet är ju, som Bergman påpekar i Clownen Jac, nyckfullt och opålitligt. Vid en omläsning fann jag pjäsen mer underhållande och mindre besvärande än väntat och får väl travestera Almqvist: ”Dollar, lite bättre än sitt rykte”.

http://runeberg.org/bhdollar/

Elva år efter premiären och sex år efter Bergmans död var det dags för en filmversion av pjäsen. Svensk Filmindustri stod för produktionen och det är en minst sagt illuster skara skådespelare som återfinns i rollerna: Ingrid Bergman, Georg Rydeberg, Tutta Rolf, Birgit Tengroth, Håkan Westergren, Edvin Adolphson. Även en ung Georg Fant dyker upp. För regin svarade Gustaf Molander och föga förvånande var Stina Bergman med och skrev manus. Hon var ju inte bara Hjalmars änka utan väl insatt i konsten att skriva för film; 1939 blev hon chef för SF:s manusavdelning och kunde snart lära upp en yngling vid namn Ingmar Bergman. I samband med filmen utkom också Dollar 1938 i vad som kallades en ”filmversion med filmbilder” signerad S.B. (rimligen Stina Bergman), där pjäsen förvandlats till ett slags roman med bilder ur filmen.

Efter premiären på 1926 har ingen teater velat befatta sig med pjäsen. Men när Magnus Wetterholm på Stadra Teater nu har tagit fan i båten ämnar man ro honom i land på teaterns alldeles egna sätt, vilket bland annat innebär mycket sång och musik. Kanske har också Amerika-satiren fått förnyad aktualitet efter ett antal år när landet gjort sitt bästa för att leva upp till bildade européers fördomar?

Våren 1926 hade Bergman hunnit smälta sina erfarenheter från några månader i Nya världen. Dit hade han rest i avsikt att tjäna en rejäl hacka som manusförfattare för Goldwyn i Hollywood. Men beslutet hade fattats i vånda eftersom han uppfattade Amerika som kulturellt mindervärdigt, moraliskt betänkligt och alkoholpolitiskt förkastligt. Inte minst det sistnämnda ingav starka betänkligheter. Detta var ju under förbudstiden i USA. Men vännen, filmregissören och supbrodern Victor Sjöström övertalade honom. Han var redan på plats och föreställde sig en lysande framtid för Hjalmar och sig själv bland de kaliforniska filmmogulerna. Och Victor hade ju uppenbarligen överlevt utan rusdrycker – eller rättare: genom att ha överlevt hade han visat att rusdrycker mycket väl gick att få tag i, förbud eller inte. Bergmans vistelse blev hur som helst ett fullständigt misslyckande och befäste den negativa bild av landet som han redan hade.

Atlantkryssaren RMS Majestic tog paret Bergman till New York. I ett brev till regissören Victor Sjöström 21/10 1923 skryter Bergman: ”Vet du av att jag köpt biljett? På MAJESTIC, avgång Cherbourg 5/12. Med vilken lusbåt for du över, din stackare? MAJESTIC ÄR DEN STÖRSTA SOM FINNS. Blev herrn bräckt?”

I ett brev till Tor Bonnier i januari 1924 skriver Bergman att den ”kloke Hjalmar Söderberg” sagt honom att han gärna skulle fara till Amerika men aldrig stiga i land. Men det misstaget begick paret Bergman. I ett av sina resekåserier för Bonniers Veckotidning berättar Stina hur de sett fram mot mötet med New York: ”Det blev som följer: vad här är vidrigt smutsigt! Man kan ju inte andas så tjock är luften! Så otroligt fult här är! Vad människorna ser sorgsna ut!” Dessutom var staden nerlusad av reklam, inte minst för tuggummi.

I New York har paret sitt första möte med den amerikanska filmbranschen, och det börjar inte bra. En direktör tar emot med fötterna på bordet och cigarr i mun. Den borgerligt uppfostrade Bergman tar det som en personlig förolämpning, och makarna fortsätter till Kalifornien så snabbt de kan – bara för att finna att Los Angeles är ännu fulare än New York.

I Hollywood visar sig allt handla om att locka den stora publiken, och inget av Bergmans tre filmsynopsis vinner gehör. I ett brev till systern Elna S:t Cyr beklagar han sig: ”Oss emellan sagdt så har jag aldrig vantrifts någonstans så som här. Jag vet egentligen ej vad det kommer sig men hela landet och dess människor och seder och bruk och tänkesätt och allt är mig så oemotståndligt antipatiskt att jag formligen lider.” Inte ens Stilla Havet faller honom i smaken – och då var ändå Bergman en inbiten badare som inte drog sig för dagliga simturer i Östersjöns 8-gradiga oktobervatten. Han säger sig längta till Italien ”som en riktig tok”.

Georg Rydeberg och Ingrid Bergman som Kurt och Julia Balzar. (http://runeberg.org/bhdollar/)

På tåget tillbaka till New York blir han bestulen på två flaskor konjak och kommenterar ilsket: ”Första gången under mina 25-åriga resor i Europa, Afrika, Asien och till sist Amerika som jag blivit bestulen. Burrrr vicke land!” Ångaren hem heter passande nog Orka. Väl i Paris rapporterar Stina till mamma Augusta Lindberg: ”Hjalmar är glad över att vara i Europa, men fullständigt förtvivlad över att han någonsin reste till Amerika”; det är ”som om han tycker sig ha förlorat något för honom dyrbart som han aldrig kan få igen”.

Det första Bergman skriver efter hemkomsten är Chefen fru Ingeborg, en skildring av hur modernt affärsliv slår ut gamla familjeföretag, hur massfabrikat hotar hantverk och hur den moderna tidens nihilism förintar traditionell hederlig moral. Samma år sammanfattar han också sina intryck i artikeln ”Tankar om amerikanskt psyke” som trycks i Svenska Dagbladet lagom till jul 1924. Här beskrivs en mentalitet präglad av självgodhet, standardisering, framgångsdyrkan och ytlighet och en blind tro att man kan ”tillverka kultur på samma sätt som man fabricerar Fordbilar”. Plikten att vara glad kallas en amerikansk uppfinning, och för att visa att han verkligen är nöjd ler amerikanen hela tiden. Det är också viktigt att vara populär – och till de riktigt populära hör Gud och Kristus, ironiserar Bergman. Bristen på djupare moral kompenseras av ett påfallande och påfrestande moraliserande.

Miljonärskan Julia Johnstone i Dollar utgör ett slags demonstrationsexemplar av detta amerikanska psyke. Hon har rent av skrivit en teologisk avhandling om, just det, Gud i affärslivet och utbrister vid ett tillfälle: ”Jag tror inte att jag varit i så god religiös form sen jag promoverades till teologie doktor.” Men det riktigt oroväckande är att den svenska ungdomen fallit för det amerikanska – eller som den unge hisspojken anförtror miss Johnstone: ”Vill ni bli förstådd i det här landet, miss, så ska ni vända er till ungdomen. Vi gilla Amerika, amerikansk sport, amerikansk frihet, film, jazz, fordfabriker och allt som är storslaget.” Hotellportiern sammanfattar hela situationen med orden: ”Dollarn, Svensson, det är moralen.”

Edvin Adolphson som dr. Johnson t.h. (http://runeberg.org/bhdollar/)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Redan i Vi Bookar, Krokar och Rothar (1912) ironiserar Bergman över amerikanska väckelsekristna som ser Kristus som ett ”gott firmamärke”. Men det är i den oförlikneliga En döds memoarer (1918) som Amerika, med Karin Pethericks ord, får ”en roll, en funktion, i Bergmans fiktionsvärld” och där kommer att representera ”hotet mot eller motsatsen till moral och etik.” Inte minst förknippas USA med skrupelfria affärs- och marknadsföringsmetoder. Det är ett land varifrån brottslingar kommer men även ett land dit brottslingar flyr. För en del fungerar Amerika som en läroanstalt i brottslighet. Det gäller Öhman i Chefen fru Ingeborg (1924) som är ”till läggning och yrke blodsugare – en odåga, som under några Amerikaår utbildat vissa metoder att utnyttja andras svagheter. Dylika typer ha alltid funnits, men med kulturens tilltagande amerikanisering är det fara värt, att de skall tränga allt längre in i de ’hedervärda’ yrkena och allt högre upp på den sociala trappan”. Öhman har praktiserat allt från ögondiagnostik och chiropraktik till sektmakeri. Samma år som Bergman skrev Dollar lät han lejonet i novellen ”Ett lejon berättar följande” konstatera: ”Kort därefter kom den stora händelsen i mitt liv. Jag träffade människan. Det vill säga – först träffade jag amerikanen, en varelse som inte gärna vill förväxlas med människa, varför jag gör denna distinktion.” I Clownen Jac (1930) ställs amerikansk modernitet med affärssyndikat och sensationsjournalistik mot patron Längsäll som på Sanna gård i Bergslagen plöjer jorden med sina oxar. Men inte heller Sanna kan i längden freda sig mot Lögnen från väster.

Amerika-kritiken brukar idag komma från vänster, men på 1920-talet var Bergman ingalunda ensam om att leverera den från en värde- och kulturkonservativ ståndpunkt.

Elsa Burnett och Ingrid Bergman som Julia Johnstone och Julia Balzar. (http://runeberg.org/bhdollar/)

Egentligen gäller hans skepsis hela det moderna projektet präglat av kommersialism, social ingenjörskonst och jazz. ”Amerika” är så att säga det öde som väntar oss alla. Redan 1915 hade han skrivit till Ellen Key att ”barn i en stat, en modern stat, det är ett oting. När staten tar sig an, ’skyddar’ ett barn, mördas en själ.” Samtidigt är han kluven, då han entusiastiskt tar del av moderniteten i form av teknik och kommunikationer som skrivmaskiner, telefoner, kameror, bekväma tåg och snabba atlantångare. I USA tog han körkort och åkte dit för fortkörning. Tidigt förstod han också filmens och radions möjligheter att nå en bred publik och skrev för etern små komedier som behandlade aktuella ämnen som funktionalismen och den ”ultramoderna ungdomen”; 1930 blev Clownen Jac Sveriges första följetongsroman för radio. Kanske trodde Gregor Paulsson och Karl Asplund att Bergman var deras man när de i juni 1929 beställde ett festspel av honom till invigningen av Stockholmsutställningen året därpå. Stycket levererades – och refuserades. Teknikvurmen till trots var ju Bergman helt främmande för den funktionalistiska anda som skulle prägla evenemanget. Men lustigt nog är Sigfrid Siwertz pjäs Det stora bygget, som gavs i stället, minst lika modernitetsfientligt som Bergmans i ärlighetens namn rätt otympliga stycke.

Men åter till Dollar. Det är inte så enkelt som att Bergman mot Miss Johnstones moralistiska och modernistiska monster ställer en grupp präktiga representerar för den gamla världens samlade dygder. I denna erotiska sedekomedi är det tvärt om en rätt tramsig och frivol skara Swedenhielmare, Battwyhlare, Balzarer och de Lorcheare som strålat samman på Hotell Kebnekajse för att åka skidor, gnabbas, flörta och leka med elden. Dessutom är de beroende av Sveaverken (!) vars aktie befinner sig i fritt fall och vars enda räddning är amerikanskt riskkapital. Och det blir faktiskt Miss Johnstones bryska agerande som får de tre svenska paren att ta sig samman och hitta tillbaka till varandra. Hon missförstår visserligen i stort sett allt, och de botemedel hon förespråkar löser inga problem – men den turbulens hon skapar visar sig vara förutsättningen för ett lyckligt slut. Till och med amerikanskan europiseras efter att ha fallit för kärleken. Är det komedi så är det.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

 

 

Herr von Hancken finns nu på SVTPlay. Se en strålande Per Oscarsson och Mona Malm och flera utmärkta skådespelare, inte minst Jonas Nölvand som Adolphen! Väl värd att se om!

Årsmötet i Hjalmar Bergman Samfundet avlöpte väl. 24 personer hade kopplat upp sig på zoom. Johan Hirschfeldt valdes till mötets ordförande och citerade ur Hjalmar Bergmans verk vid lämpliga punkter, tex om det kunde tänkas vara jäv att han som make till ordföranden valdes till ordförande för mötet:

Antalet danser, som en och samma kavaljer får dansa med en och samma dam, är noga bestämt för olika åldrar, släktskapsförbindelser m.m. Damer, som få sitta, behandlas enligt särskild högtidlig och finkänslig ritual. Gifta kvinnors rätt att dansa bestämmes i varje enskilt fall av Mammornas Råd, mot vars beslut intet jäv kan resas. Brott mot den rikt utbildade men fasta etiketten straffas obönhörligt genom ostracism. (Flickan i frack)

Styrelsen fick ansvarsfrihet och omvaldes. Nya revisorer valdes Nina och Bengt Ask och de avgående Inger och Berndt Öhman avtackades.

Information om att ett Hjalmar Bergman-rum är under skapande på Örebro universitet. Invigning när pandemin lättat.

Information också om att Östgötateatern sänder Clownkatekesen ur Clownen Jac med Pontus Plaenge, finns på Spotify.

Efter årsmötet berättade Kerstin Dahlbäck under rubriken Stina har fått en kamera om fotografier som finns i Hjalmar Bergman Arkivet på Stockholms universitetsbibliotek som digitaliserats av Jan Biberg tack vare bidrag från Svenska Akademien och sorterats och kommenterats av Kerstin Dahlbäck. Fotografierna ska så småningom läggas upp på Samfundets hemsida.