Peter Appelros

Den dramatiska produktionen går som en röd tråd genom hela Hjalmar Bergmans författarskap.

Troligen redan som 21-åring, 1904, skrev han sitt första drama, Förrädare, och 1930, året innan han dog, skrev han sin sista pjäs, Bakom masker, ett radiodrama som dock inte blev utsänt.

Totalt har jag räknat till 39 dramer, oräknat de 11 filmnoveller som var avsedda som förlagor till filmmanuskript.

Dramatiken låg alltså honom varmt om hjärtat, och han var mån om att följa de senaste trenderna, inklusive radio och film.

Någonstans mitt i Bergmans produktion finner vi Lodolezzi sjunger.

Erik Hjalmar Linder säger i förordet till band 12 i samlingsutgåvan, att ”Lodolezzi sjunger har drömspelets karaktär, hastigt glidande mellan olika stämningar, än burleskt, än poetiskt finstämt, hela tiden med en underton av romantisk ironi.”

Teatermannen Per Lindberg, Hjalmar Bergmans svåger, menar å sin sida att stycket är ”ett smula förvirrande resultat av den experimentella psykologi som Bergman provkört i Ett experiment, och den litterära stil som han drivit till sådan fulländning i marionettspelen”.

Själv har Hjalmar Bergman kallat pjäsenför en ”romantisk komedi”. Med detta menar han att det är ett spel med underfundighet i replikerna, med många tankar och förvecklingar. Förebilden kanske finns hos verk av ETA Hoffmann, Almquist och Musset.

Hjalmar Bergman skrev pjäsen på Liljeholmen i Stockholm den 15-28 november 1918.

Musikforskaren Bo Wallner berättar om handlingen i pjäsen:

”Renee Lodolezzi är operasångerska. På höjden av sin karriär har hon gift sig med en furste. Men denne – med det möjligen symboliska namnet Bennichten – har förbjudit henne att uppträda. Det är under en furstinnas värdighet att spela teater och sjunga. Renee Lodolezzi grips av depression. Hon håller på att förtvina i sin oförlösta längtan till sången, och hon drivs också att inför sin lille son, Hanno, få visa sin konst.

Ett spel sätts igång för att bryta hennes ensamhet och tungsinne. Lodolezzi måste åter få sjunga – fursten får säga vad han vill. Tre högst olika personer förs in i handlingen: en före detta operasångare som tappat rösten (välgörenhetsaspekten, kamratskapet), en prins – som är finare till börden och ställningen än fursten och som verkligen älskar musik och teater (han skall få henne att våga bryta mot konvenansens bud) – och en dr Isac (i en och samma person både upptågsmakare, impressario och operachef).”

Till slut segrar konsten, och pjäsen får ett lyckligt slut. Lodolezzi bestämmer sig för att sjunga, och innan ridån går ner för sista akten, ser vi henne träda ut på scenen. Vi får däremot inte höra henne sjunga. Men så handlar ju inte pjäsem om hennes sång, utan om hennes frigörelse från konventionerna.

Lodolezzi uruppfördes på Lorensbergsteatern i Göteborg år 1919. Teatern var då relativt ny; den hade invigts 1916. Teatern fungerade i princip som stadsteater fram till 1934, då Göteborgs stadsteater stod klar. Lorensbergsteatern fick då bli biograf. Senare har bland andra Nationalteatern och Galenskaparna hållit till där.

Hösten 1918 fick Lorensbergsteatern en ny regissör, Per Lindberg, då 28 år gammal. Han var son till en av de legendariska gestalterna i svensk sekelskiftesteater, August Lindberg. Dessutom var Per Lindberg svåger till Hjalmar Bergman. Redan 1919 blev Per Lindberg teaterchef vid Lorensbergsteatern.

Vid denna tid var kompositören, dirigenten och pianisten Wilhelm Stenhammar chefdirigent för Göteborgs orkesterförening, nuvarande Göteborgs symfoniker. Stenhammar intresserade sig mycket för vad som hände på Lorensbergsteatern. Han var aktiv i Lorensbergsteaterns ledning och styrelse, och ansåg att man i Göteborg borde skapa en teater ”till tankens väckande, till känslans förädlande och språkets vårdande, till lyftning och befrielse från vardagslivets allehanda.” Han tänkte sig ett samarbete – inte konkurrens – mellan musik och teater. Formerna skulle kunna vara opera, scenmusik, dikt och ton i olika kombinationer. Överhuvudtaget ville han att man skulle sträva efter en konstupplevelsernas helhet, med en betoning på ett folkfostrande ansvar.

Stenhammar var i hög grad villig att bidra till detta själv. För Lorensbergsteatern skrev han scenmusik till Strindbergs Ett drömspel, varmed man invigde teatern 1916, Lodolezzi sjunger 1919, Som ni behagar 1920, Chitra (Tagore) 1921, och slutligen Romeo och Julia 1922. Musiken till Romeo och Julia var f.ö. det sista verket Stenhammar skrev med opusnummer.

I en artikel – Wilhelm Stenhammar och Lorensbergsteatern, som publicerades postumt i Morgon-Tidningen den 24 januari 1954, på tioårsdagen av Per Lindbergs bortgång – berättar han om sina första möten med Stenhammar. Per Lindbergs första regiuppgift av större betydelse vid teatern hade varit Ibsens Vildanden med Anna Flygare som gäst i Hedvigs roll. Då och då kom Stenhammar och ”satte sig i salongen och följde repetitionsarbetet, stilla, diskret, sa aldrig ett ord, men man kände hans ansikte stråla ut ljus och värme därnere i salongens mörker”.

Hösten 1918 lämnade Hjalmar Bergman in det sitt nya skådespel till Lorensbergsteatern, Lodolezzi sjunger. Det antogs. Lindberg skriver:

”När jag fått pjäsen i min hand frågade jag Stenhammar om han inte ville ge den det bästa stöd en pjäs kunde få i staden Göteborg: musik av Wilhelm Stenhammar.

Det lyste till i hans blåa ögon – en blixtlik skärpa i blicken, som gled över i ett leende: Vem ingav Er den tanken?”

Lodolezzi sjunger hade urpremiär på Lorensbergsteatern i Göteborg den 20 februari 1919. Hjalmar Bergman hade åkt till Göteborg för att se generalrepetitionen, men premiären mäktade han inte med. Ett planerat gästspel gjorde att det inte kunde ges så många föreställningar, men pjäsen togs upp igen under september och oktober 1919. Erik Hj. Linder skriver att den då ”på nytt dragit utsålda hus tack vare att Pelle infört abonnemangssystem.”

Per Lindberg ger i den postumt utgivna essäsamlingen Bakom masker en analys av pjäsen. Man märker att han inte upplevt skådespelet som något som han bara har läst. En rollfigur som framhävs av Lindberg är ”teaterjuden” dr Isac: ”en figur av komisk vigör, självironi, gott humör; en av Bergmans praktfullaste scengestalter”.

Varför sjunger då till sist Lodolezzi – enligt Per Lindberg? ”Därför att kamratskapet mellan scenens barn fordrar det och för att publiken väntar det. Helt enkelt därför att teatern kallar!” Pjäsen blir – slutar Per Lindberg – ”en ung dramatikers gripande hyllning till teatern”.

Det finns ett tema i Lodolezzi som återkommer i Clownen Jac. Isac, teaterdirektören, arrangerar en maskerad i den furstliga parken i första akten. De här replikerna utväxlas:

”Lodolezzi: Det är blott ett upptåg, Isac!

Isac: Så visst som hela livet är ett upptåg. Vad väntar ni er av era undersåtar – sångare, komedianter – om ej en komedi? Men rymmer komedin ett uns av sanning – skratta, drottning, eller gråt!”

Man erinras om clownen Jacs ord: ”Skallra clown, skallra. Dallra hjärta, dallra.”

Scenmusiken

Stenhammars scenmusik består av tre satser.

– Förspel, som är en elegi, d.v.s. sorgmusik. Det är skrivet för flöjt och skråkkvartett. Förspelet står i stark kontrast till pjäsens burleska innehåll. Stenhammar-forskaren Bo Wallner skriver: ”Det är en ödslig stämning över denna början, en stämning som inte minst frammanas av slutet på elegin. Så långt finns det ett direkt samband mellan musik och skådespel. Men ändå: varför just en elegi? Denna sats är ju därtill så mycket mer än ett stämningsanslag. Den är en sats som med gripande verkan förmår leva sitt eget liv.” Elegin kom senare att spelas vid Hjalmar Bergmans begravning.

– Musik till karnevalen i slutet av första akten. Besättningen är stråktrio, flöjt, gitarr, mandolin och tamburin. Musiken är enkel och tar inte uppmärksamhet från händelserna.

– Intermezzo mellan akterna 2 och 3. Det är skrivet för stråkkvartett och illustrerar de snabba känslokasten i skådespelet.

Johannes Edfelt berättar i efterordet till den samlade utgåvan att verket på det hela taget fick bra kritik.

Scenmusiken i sin helhet finns inspelad med Göteborgssymfonikerna under ledning av Neeme Järvi på skivmärket BIS (BIS438). Satserna Intermezzo och Elegi finns inspelade med Stenhammarkvartetten (BIS1659).

Senare framföranden

Radioteatern

För Radioteatern satte Ingmar Bergman upp Lodolezzi år 1948. Stycket hade då bearbetats av Herbert Grevenius. Föreställningen sändes ut den 9 september det året. Föreställningen finns tyvärr inte kvar.

I rollerna fanns bl.a. Märta Ekström (Lodolezzi), Toiwo Pawlo (Isac), Stig Järrel (fursten) och Gunnar Sjöberg (Hans Kunglig Höghet).

Studentteatern i Stockholm

År 1956 iscensattes Lodolezzi av Studentteatern i Stockholm. Regissör var Hans Abramson, senare också yrkesverksam som regissör. Skådespelare var framför allt de som läste teater- och konsthistoria vid dåvarande Stockholms högskola. Flera blev sedan kända namn i kulturlivet, bl.a. Olle Grönstedt och Kurt Emke som skådespelare, och Karin Falck som TV-producent, programledare och regissör. Hon hette då Sohlman i efternamn, och gjorde rollen som Renée Lodolezzi.

Jag skrev till Karin Falck och bad henne ringa upp, vilket hon också gjorde. Hon är idag 87 år. Hon sa att hon aldrig hade blivit så förvånad av ett brev tidigare, men samtidigt lite glad, tror jag, över att minnas denna föreställning.

Anledningen till att just denna pjäs sattes upp, trodde Karin Falck, var att Hans Abramson var Ingmar Bergman-beundrare, och han hade ju satt upp Lodolezzi sex år tidigare. Den kan ha varit så att Abramson bett Ingmar om tips på en lämplig pjäs.

Karin Falck mindes också Stina Bergman, som vi denna tid var 68 år. Hon tog kontakt med Karin Falck, var intresserad och bevistade repetitioner. Hon var mycket noga med att poängtera att Hjalmar Bergman inte var homosexuell. Hon lånade också ut egna smycken som Karin Falck bar vid föreställningarna. Det var antagligen ”de svarta diamanterna” som spelar en viss roll i den tredje akten.

Premiären finns recenserad av Urban Stenström i Svenska Dagbladet den 19 mars 1956.

Han utropar:

Vilken pjäs skulle inte Lodolezzi sjunger ha varit om det verkligen funnits erotik i den! Den har all charm man kan tänka sig, utom just den charmen. Men kanske har den bristen varit tillräcklig för att göra stycket impopulärt. Hut ska man annars förklara att det aldrig spelas? Det är i verkligheten både kvickt och djupt, så kvickt att man nästan inte märker att det är djupt.”

Stenström menar att Hjalmar Bergman är dålig på att gestalta en vanlig banal kärlek.

Men jag är inte säker på att Stenström träffar rätt här. Lodolezzi sjunger handlar inte om kärlek på det viset.

Istället tycker jag att Per Lindberg kommer närmast i sin tolkning att pjäsen är ”en ung dramatikers gripande hyllning till teatern”, och till konsten i stort, eller ”den fria gycklaren som trollbinder publiken under sina föreställningar, men i övrigt föraktas för sin låga sociala status.” Detta tema har f.ö. omhuldats av Ingmar Bergman, bl.a i hans pjäs Mig till skräck från 1947. Det var kanske därför han valde att regissera den året därpå.

En ödets ironi är, att en månad efter Studentteaterns föreställning gifte sig skådespelerskan Grace Kelly med furst Rainier av Monaco. Grace Kelly fick därefter tacka nej till alla erbjudanden om filmroller.

År 1962 erbjöds hon titelrollen i Hitchcocks Marnie. Hon var intresserad, men offentliga protester i Monaco mot hennes engagemang i en film där hon skulle spela en kleptoman, fick henne att ompröva och slutligen avvisa projektet.

Regissören Herbert Ross försökte intressera henne för en roll i filmen The Turning Point (1977), men Rainier sade nej.