Diptyken Jonas och Helen (1926) och Kerrmans i paradiset (1927) tillhör Bergmans sena produktion och har väl inte många läsare i dag. De två sammanhängande romanerna fick i huvudsak god, men samtidigt ljum, kritik när de kom ut och placeras inte heller så högt av litteraturforskningen. Men för mig, som inte läst dem tidigare och inte visste mycket om dem var de en glad överraskning.
”Jonas och Helen”, med handlingen förlagd till Paris i slutet av 1880-talet, är en ömsint ironisk skildring av ung kärlek, i samma anda som ”Flickan i frack” från året innan, 1925. Men denna romanens ryggrad upptar bara en mindre del av bokens innehåll. Till stor del består den av återblickar på kontrahenternas uppväxt i vitt skilda miljöer och i porträtt av föräldrar, syskon och andra släktingar, varav många bekanta från andra Bergmanromaner. Flera av dessa porträtt är snarast mer pregnanta, och typiskt Bergmanska, än skildringen av huvudpersonerna. Men Hjalmar Bergman är här också en mycket pratsam kommentator till sin egna figurers göranden och låtanden. Det blir ett många gånger rätt långrandigt psykologiserande, med vinklingar i tid och rum som saknar samband med berättelsen.
”Kerrmans i paradiset” utspelar sig 20–25 år senare och är en helt annan sorts roman. Jonas Kerrman har blivit högt betrodd medarbetare i svärfader Fabian Bourmaisters bankirfirma, där denne dock inte är allenarådande. Intriger där bl.a. den gamle människoätaren A.O. Arnfelt (från ”En döds memoarer”) och Kerrmans båda svågrar Maxi och Eddi är inblandade, slutar med att Kerrman avgår med segern. Här är Hjalmar Bergman på sin pappas gata. Finns det någon svensk författare som har kunnat litterärt skildra affärsliv som han? Första delen av boken är en bladvändare, där Bergmans stil, så att säga av bara farten, blir lättare, klarare, spetsigare, roligare än i diptykens första del.
Första delen av boken utspelar sig under en dag. Andra delen täcker fem år, och där är Kerrmans krisande familjeliv i fokus. Fru Helen försöker finna sig i att Jonas tar sig makt som en oinskränkt pater familias men drabbas hårt av dennes uppenbara förtjusning i ”den ljuva judinnan” Sonja, syster till en tysk affärspartner. Sonen Pontus, kallad Pil, sluter sig till något slags ungsocialistisk förening och drabbas dessutom av lungsot, de båda döttrarna Cissi och Annika är redan Bergmanska original, och dessutom har fru Helen att släpa på sin svärmor och en gammal trotjänarinna samt bankirfirmans betrodde ombudsman Ahlmarck (av barnen Kerrman kallad Girefanten på grund av sin kroppshydda och långa hals). Därtill gör hon sig beroende av en karismatisk predikant, som hennes make avskyr. Konflikten är länge lågintensiv men flammar upp kring bygget av ett nytt ståtligt lantställe, ”Jaktslottet”, som Helen tvingas på av make och barn mot sin vilja.
Som nutida läsare tycker man väl att en hel del av konflikterna kunnat undvikas med lite mindre hemlighetsmakeri familjemedlemmar emellan. Men gestalterna är så levande, så ”moderna” att det är svårt att komma ihåg att romanen utspelar sig för över 100 år sedan (då man dock redan förflyttade sig med bil och meddelade sig per telefon). För mig framstår ”Kerrmans i paradiset” som en underhållningsroman av hög kvalitet, som man skulle önska många fler läsare i dag.
Peter A. Sjögren
