Chefen fru Ingeborg

Bokcirkel om Chefen fru Ingeborg väcker många tankar. Hjalmar Bergman är en av våra stora kvinnoskildrare. I hans verk möter mödrar och döttrar, hustrur och älskarinnor, ofta placerade på central plats i texterna och porträtterade med stor människokännedom. Har hans förståelse för kvinnorollen att göra med hans homosexuella läggning? Eller är den helt enkelt ett uttryck för hans djupa kunskap om och intresse för mänskligt psyke. ”allt mänskligt har varit och är mitt” skrev han till Ellen Key.

Chefen fru Ingeborg är en kärleksroman men inte av det vanliga slaget. Den handlar om kärlek i ”förbjudet led”. Ingeborg Balzar förälskar sig i sin svärson.

Är romanen ett självbiografiskt dokument? Den skrevs 1924 i Paris, strax efter hemkomsten från Hollywood. Ett begynnande förfall till följd av de förvärrade alkoholvanorna, Chefen fru Ingeborg kan läsas som en bekännelse inför läsekretsen och som en bikt för hustrun. Den är dedicerad till hustrun.

(Ur Kerstin Dahlbäcks förord till nyupplagan av Chefen fru Ingeborg Lind &Co 2002).

Många har skrivit om denna roman, här Kjell Strömberg Ord och bild 1931:

”Fru Ingeborg Balzar är en kvinnlig motbild till den rike Swann, hertiginnors förtrogne vän, som hos Proust sömngångarlikt skrider trappsteg för trappsteg utför den social och moraliska rangskalan, ledd av en blind passion för en simpel kokott, tills han slinter och faller på de slippriga stenarna längst nere i djupet. Det är det undermedvetna driftlivet i ursprunglig vildhet, långsamt uppstigande över medvetandets tröskel hos den civiliserade människan, som här skildras, kärleken som en lömskt smygande febersjukdom, en Eros i släkt med Pan och hans anhang, vars plats är i djupa skogen och ej i möblerade rum — än mindre, för att ej säga allra minst i chefskontoret till ett stort affärshus vid en fin Stockholmsgata, låt vara att där företrädesvis handlas med fruntimmersartiklar.

Romanen utvecklar sig genom en serie av skenbart betydelselösa episoder. Bland
dessa episoder finns det en som är central, och vars långa och invecklade
orsakskedja Hjalmar Bergman följer ända in i själens och kroppens hemligaste
skrymslen. Det är det måttlösa vredesutbrott, vartill fru Ingeborg av en mycket
obetydlig yttre anledning gör sig skyldig gentemot sin blivande måg. Han är en
samvetslös Ivan Karamasov i svensk löjtnantsuniform, som paralyserat först dottern och sedan modern med sin intellektuella och moraliska nihilism. När han i ett halvt
symboliskt efterspel räddar den avslöjade Fedra ur en brinnande skog, där hon planlöst irrar omkring bland markens skräckslagna kryp och trädens svedda flygfän, är det bergakungen som tar henne, fast allt går enkelt och naturligt till. Beskrivningen på denna skogsbrand är ohyggligt fascinerande: det är barnsagans enkla skräckelement i en konstmässig transkription, avpassad för vuxet folk, och meningen är klar.
Det var dock icke så mycket sagoberättaren och trolleriprofessorn Hjalmar Bergman som fastmer psykologen och visdomsläraren som tog hem priset med denna bok. När han resonerade, friskt och rakt på sak, om kroppens och själens inbördes förhållanden under människans olika åldrar eller om den »upphöjde bonde», som vi alla bära inom oss och som tid efter annan oemotståndligt drar oss till landet, eller om »olyckans fanatici», eller om yrkenas växlande »moraliska atmosfär» och generationernas sätt att uppfatta varandra, då var man helt med honom. Han var intet mer och intet mindre än en svensk Marcel Proust.
Men det stannade vid ansatsen.