Jag såg i går Stockholms stadsteaters uppsättning av ”Markurells i Wadköping”, nu kallad enbart ”Markurells”. Jag ska inte recensera föreställningen, bara säga att den var underhållande och välspelad, väl värd ett besök.
Men många undrar nog hur pjäsen förhåller sig till romanen. Romanen utkom 1919 och blev Hjalmar Bergmans publika genombrott. Bergman var inte främmande för att dramatisera eller skriva filmmanus till egna alster, och det gjorde han också med Markurells, men först under sitt sista levnadsår, 1930. Det började på nyåret med en bearbetning för radioteatern, bara en timme och femton minuter lång. På begäran gjorde Bergman senare under året en längre scenversion, ”i tre akter och åtta tablåer”. Denna version är tryckt i del 14 av Samlade skrifter, utgiven 1952, och i kommentaren kan man läsa om tillkomsthistorien.
Det är den här versionen som använts av Stadsteatern. Den som kan romanen finner att det är i stort sett ett helt annat verk; bara grundintrigen är kvar. Bakgrundshistoria och miljöskildring är borta, persongalleriet är uttunnat. T.ex. förekommer inte Louis de Lorche på scenen. Och Bergman har även skurit bort tante Rüttenschöld, men henne har Stadsteaterns dramaturg Susanne Marko tacknämligt nog satt in igen.
Pjäsen blir sålunda en betydligt ljusare och lättare historia än romanen, vilket helt säkert var Hjalmar Bergmans avsikt. Detta drag understryks också av regin, som av den mångbottnade komedin snarast gör ett folklustspel.
Peter A. Sjögren