Om Hjalmar Bergman

Hjalmar Bergman, den fantasifulla realisten

Hjalmar Bergman (1883–1931) är mest känd för sina romaner och sin dramatik där realism samsas med fantastik, komedi med djup tragik. Han är värd att minnas som en av de stora svenska prosaisterna med romanklassiker som Markurells i Wadköping, Farmor och vår herre, Chefen fru Ingeborg och Clownen Jac och pjäser som Swedenhielms.

Hjalmar Bergman räknas i litteraturhistorien till 1910-talets borgerliga realister. Och visst var borgerligheten hans litterära miljö, men med sin fantasi, sitt fantasteri och sina av stark medkänsla burna djuplodningar i det mänskliga psyket spränger han realismens gränser. Hans gestalter har länge tillhört den kulturella allmänbildningen: den i penningaffärer förslagne värdshusvärden Harald Hilding Markurell, modehusdirektrisen fru Ingeborg Balzar med sin hemliga passion, Farmor Agnes Borck med sitt klara förstånd, som samtalar med Vår herre, den storvulne men panke uppfinnaren Swedenhielm som drömmer om Nobelpriset, den världsberömde clownen Jac Tracbac (egentligen Nathan Borck, sonson till Farmor) vars konst, som blandar komik och tragik, liknar Bergmans egen. För att bara nämna några.

Hjalmar Bergman växte upp i Örebro som son till en av stadens ledande män, bankdirektören Clas Bergman. Han var ett känsligt och fantasibegåvat barn, överviktig och inget skolljus, och hans förhållande till fadern var komplicerat. Än mer konfliktfyllt blev hans äktenskap med Stina, dotter till det berömda skådespelarparet August och Augusta Lindberg. Han var homosexuell men avskydde sin egen läggning, vilket gjorde att konflikterna inom honom själv tilltog med åren, med ty åtföljande alkohol- och de sista åren även narkotikamissbruk. Han debuterade 1905, men det dröjde till 1919 innan han slog igenom med Markurells i Wadköping. Fram till faderns död 1915 kunde han leva på underhåll från denne, men sedan var han tvungen leva av sin penna.

Och han lyckades hjälpligt med det genom sin produktivitet, som aldrig hämmades av hans leverne. På somrarna levde han hälsosammare på en liten ö i Stockholms skärgård, och där skrev han de flesta av sina stora romaner. Men han skrev jämt: noveller, scenpjäser, radiopjäser, filmmanus; på de två senare områdena var han något av en pionjär och samarbetade med regissörer som Victor Sjöström och sin svåger Per Lindberg.

Från ungdomen hade Hjalmar Bergman grundlagt en livslång kärlek till Italien, speciellt Florens, där han och Stina vistades långa perioder. Han behärskade italienska så bra att han till och med översatte från språket.

Ganska snart tog hans livsstil ut sin rätt: efter årslångt rumlande avled Hjalmar Bergman i Berlin nyårsdagen 1931, bara 47 år gammal.

Peter A. Sjögren

 

Läs mer

Standardverket om Hjalmar Bergman och hans författarskap är Erik Hjalmar Linders tredelade biografi Sju världars herre (1962), Kärlek och fadershus (1973) och Se fantasten (1983). En utmärkt sammanfattning är Sverker R. Eks artikel i Nationalencyklopedin: http://www.ne.se/lang/hjalmar-bergman.

Under Hjalmar Bergman Samfundets överinseende har Hjalmar Bergmans brev (http://www.albertbonniersforlag.se/forfattare/b/hjalmar-bergman/) utgivits i fyra delar, den fjärde och sista i mars 2014.

År 2013 utkom en samling artiklar som belyser det litterära släktskapet mellan Hjalmar Bergman och Sven Delblanc, Svartsyn och humor (http://www.carlssonbokforlag.se/archives/7753).

I Litteraturbanken finns många av Hjalmar Bergmans verk tillgängliga för läsning eller nerladdning. Se länk upptill till höger.

Här är den berömda inledningen till Hjalmar Bergmans mest kända roman, Markurells i Wadköping:

”Solen gick upp, markerande i staden Wadköpings annaler en märklig dag, den 6 juni år 1913. Tegeltaket på utvärdshuset Kupan flammade som eldslågor, vajade sakta av och an, lyftes av längtan till flykt men besinnade sig och sjönk åter tillbaka mot takstolarna som det tunga, ärliga och vällagda tegeltak det i själva verket var. Men domkyrkotornets kajor upphävde gälla skri och höjde sig i snävrande kretsar högt över den gyllene tuppen. Dock icke alltför högt. I gräset under linden blänkte glas: vitt glas, brunt, grönt, blått glas, slipat glas och oslipat, helt glas, spräckt glas och krossat glas, alla sorters glas. Samt en del porslin och en bordduk märkt H. H. M. – Harald Hilding Markurell. Under linden stod ett bord och två stolar av järn. På bordet, vars skiva pryddes av zodiakens stjärnetecken, stod en kopp med kaffe och en kopp med punsch som helt fylldes av flugor, getingar och en jättestor humla. Humlan levde ännu. Uppklättrad på sina olyckskamraters lik kämpade hon en ojämn kamp mot rusets fördärvliga verkningar. Då och då gav hon till ett ångestfullt surr, dovt och dystert som virveln från förstämda trummor.”