Givetvis fick dock syndaren sitt straff och ett hårt straff – han deporterades till Wadköping”, kan vi läsa i Hjalmar Bergmans roman Kerrmans i paradiset (1927.) Men vad är detta Wadköping?

Sten Wistrand och Kerstin Dahlbäck manade fram Hjalmar Bergmans fiktiva stad på en välbesökt litteraturafton på Timmermansgården den 4 juni. Hjalmar Bergman stampade in Wadköping först i Markurells i Wadköping 1919 för att senare återkomma till staden, på olika sätt, i nästan alla kommande romaner och i flera noveller. Men det är också uppenbart att han nu retroaktivt ville införliva även sina tidigare och anonyma stadsmiljöer i ”Wadköpingsmytologin”. Det gjorde han bl.a. genom att låta personer från dessa återkomma och nu placeras i just Wadköping. Redan Bergmans samtid ville läsa in hans hemstad Örebro i Wadköping, men Bergman värjde sig och skrev:

”Att identifiera Wadköping med Örebro går icke. Sant är, att staden i mångt och mycket ’stått modell’ men mest ifråga om detaljer, människor, en del händelser och framför allt stämning. Själva namnet torde ha uppstått som en sorts motsättning till Örebro (bro-staden – vad-staden). Olikheterna äro emellertid betydande. Wadköping är i själva verket ingenting annat än en större mellansvensk stad med förnäma anor och traditioner, andliga och materiella.”

Bergman ville helt enkelt inte vara bunden av verkligheten utan skapa den själv. I Flickan i frack (1925) förklarar han varför småstaden erbjuder så stora möjligheter för en författare:

”Stora, raskt växande samhällen – t.ex. Stockholm och New York – bjuda på avsevärda fördelar i fråga om kroppslig njutning och andlig lyx. Ingalunda kan Wadköpings Teater tävla med Metropolitan, ej heller kan Stadshotellets menu jämföras med Grands eller Operakällarens. Men det tråkiga med storstaden är, att där aldrig händer något av betydelse. Folk tror, att det är i storstaden man stiftar revolutioner och bildar truster, att det är därifrån man styrer riken, förkunnar strejker, predikar en ny moral. Misstag. Allt detta sker i landsorten. Där föds det nya och skickas sedan till storstaden för att utbjudas, utskrikas, omtalas – korteligen: för att få en smula reklam.”

Så blir Wadköping ett sätt skildra världen, som här ges en sidobelysning minst lika avslöjande som en strålkastare riktad mot Stockholm eller Berlin.