Hjalmar Bergmans märkligaste roman?
Kom och lyssna på Kerstin Dahlbäck och Jonas Cornell torsdagen den 7 december kl. 18 på Timmermansgården och läs Den tudelade romanen av Magnus Florin från antologin Himmel, helvete och galenskap.
Om En döds memoarer av Magnus Florin.
Ur antologin Himmel, helvete och galenskap (red. Anders Clason), Bokföraget Lind, september 2004.
Sidhänvisningar ur Hjalmar Bergman, En döds memoarer, red. Kerstin Dahlbäck, Svenska Akademiens serie Svenska Klassiker, Atlantis, 1995.
I Beate Grimsruds radioteaterpjäs Själen och Sankte Per från i förfjol kommer en nyss avliden människa till himmelrikets port. Där står Sankte Per som en sorts passkontrollant. Han har en viss fråga att ställa, en ren formalitet, sedan ska det bara vara att kliva på. Frågan måste ställas och besvaras, för det finns egentligen inte bara en port utan två portar att välja på, och frågans svar ska leda till rätt port. Frågan lyder: vilket kön hade ni då ni levde? Inget svar hörs från Själen. Sankte Per upprepar frågan: Vilket kön hade ni? Hallå, är ni där? Var ni man eller kvinna? Själen svarar: Kön, det var värre det. Det kommer jag faktiskt inte ihåg. Sankte Per frågar igen: Var ni kvinna eller man? Själen minns inte. Sankte Per säger: vi har bara två kategorier här, höger, vänster. Nå, vad säger ni? Själen undrar om det där med könet inte kan få visa sig med tiden?Nej, det går inte. Sankte Per försöker hjälpa Själen att minnas och han frågar: Stod ni eller satt ni när ni kissade? Själen minns inte, säger att det väl blev en vana. En vana, men vilken?
Låt det bli inledningen till en läsning av Hjalmar Bergmans roman En döds memoarer, utgiven i december 1918. Det blir en skelögd läsning genom ett mycket litet titthål, varigenom man hela tiden bara förmår se en enda liten sak, nämligen en enveten sortering i hälfter, en ständig klyvning, en manisk tudelning, som snart kommer att ge anledning till en hallucinatorisk och utmattande katalogaria.
I tidernas dunkla begynnelse och enligt en obestyrkt och osannolik historia uppdelade romanens urfader generalen och greven Arnfelt en gång i tiden sin egendom i tvenne delar (s. 19) och ur denna ursprungliga uppdelning uppstår en berättelse som slingrar sig runt de båda släkter som ska ha utgått från urgreven, nämligen släkterna Arnfelt och Arnberg – de kyliga planmässiga Arnfeltarna och de bastardartade och misslyckade fantasterna Arnbergarna.
Bastardartade, eftersom Arnbergarnas egen stamfader ska ha varit illegitim son till den gamle greven, det vill säga född utom äktenskapet – och därmed var striden igång om arv och rätt. Med rätten kommer brottet: ett mord begånget av en Arnbergare skulle skipa rätt, en snara och en rakkniv skulle jämka ödet. Hjalmar Bergman låter en krånglig intrig ta fart och när den blir för krånglig drar han inte ifrån utan lägger till så att det blir ännu krångligare. Till sist glider handlingen undan och lämnar plats för en envist hackande mekanisk melodi: klyvnaden i två, båda, tu, tvenne…
Mitt i centrum av denna tudelning finns pojken, ynglingen, mannen som bär namnet Jan. Det är hans memoarer, en döds memoarer.
Tudelningen framstår som storyns första orsak mer än som dess konsekvens. Och den är en smitta som grasserar. Mest fundamentalt visar den sig i uppdelningen mellan två slags livsgärningar: Man kan väl dela gärningarna i tvenne huvudslag: livsgärningar och dödsgärningar. Eller som vi säga: god och ond. (s. 84).
Arnbergarnas mordhandling några generationsled tillbaka var en dödsgärning som fortplantar sig. Den kan inte dö, bara byta gestalt, och dess spöklika väsensform är att orsaka spjälkning, klyvnad, överallt dit dess makt sträcker sig. Redan titeln En döds memoarer bär på tudelningen – för det finns två slags döda, både de som verkligen är döda och de som är döda i livet. (Joh Upp 3:1: Jag wet dina gerningar, ty du hawer namnet, att du lefwer och är död.)
Tudelningens farsot sprider sig ständigt och överallt, i smått som i stort, i tid och i rum, som en orubblig upprepning. Läsaren av En döds memoarer märker till exempel snart att klockan oftare är två än något annat och det utsägs också att den tiden på dygnet är kritisk: tuslaget på natten lär vara ominöst för oss Arnfeltar (s. 371). Berättelsens element verkar sugas in i klockans giftiga tvåslag. En natt – det var vid tu-tiden (s. 87) Just som klockan slog två (s. 147) morfar dog i natt klockan två (s. 168).
Regnbågen hör i romanen alltid ihop med döden, den visar sig mellan ett och två (s. 208) man blir väckt vid tvåtiden på natten (s. 259) jag hörde endast en klocka, som slog två slag (…) Klockan har slagit två. Nu drar vår gemensamma fiende Mikael Arnfelt sitt sista andedrag.
Och är inte klockan två, så är den ändå två: två minuter före fem (s. 278).
Katalogarian är igång och vi är ännu bara i början. Klockans tuslag sprider sig till dygnet, veckorna, månaderna och året: Ännu återstod två dryga timmar (s. 255), jag måste vänta dryga två timmar (s. 347) två långa dagsresor (s. 19) två dygns ohyggliga smärtor(s. 35) snön yrade två dygn i sträck (s. 165) Två dagar före julafton reste Léonie och prosten (s. 240) ett brev antedateras två dagar (s. 359) två veckor i prostgården (s. 36) Under två tysta veckor låg far i en beständig halvslummer (s. 192) för två månader sen(s. 114) två månader vid Rivièran (s. 298) två månaders lön (s. 343).
Alltmedan jag under läsningen bara ser tvåor på sidorna undrar jag om jag inte blundar för treor, fyror, ettor och femmor? Och är det inte snarare något antropologiskt givet med tudelningar och parbildningar, dikotomier och hälfter? Jodå, det också, men det är ändå ohjälpligt: just i En döds memoarer är det underligt gott om tvåor. Och de förökar sig.
I nyssnämnda formuleringen två månaders lön har tudelningens pest börjat sprida sig till pengarnas rike. Också där får den sitt kraftfulla genomslag, i bindande belöningar och transaktioner, ohederliga byten, bedrägerier och hasardspel. När belopp nämns är de företrädesvis tvåtaliga: kompanjonen lämnar mig två hundra i månaden (s. 65) Far lovade honom tvåhundra dollars (s. 68) redan kostat familjen närmare tvåhundra tusen (s. 120) Då bjöd han mig två kronor (s. 128) far trevar fram en tvåkrona och ger kusken(s. 192) syster Anna hade fått ett stipendium på tvåhundra kronor (s. 192-93) för att med två tusen riksdaler friköpa kristenheten (s. 250) stortjuven Arnfelt som nu bjuder två tusen (s. 250) Två tusen för att begå en låghet (s. 251) en spelvinst är över tvåhundra mark (s. 290) en humbug som inbragte två millioner dollars netto (s. 333) jag räknade genom sedlarna två gånger (s. 343).
Den som nu, trots sin skepsis, går med på att det är gott om tvåor i En döds memoarer, vill nog efter ett slag frampressa frågan: hur medvetet är det? Hur avsiktligt bemänger författaren sin roman med tu och tvenne och båda? Själv får jag en känsla av att det är mer kroppsligt än tankemässigt, mer organiskt än planenligt. Romanen skrevs efter vad man vet på ungefär två och en halv månad på Segelholmen utanför Dalarö. Det är en rätt omfattande roman på ca 370 boksidor i Svenska Akademiens aktuella utgåva. Sätter man sidantalet bredvid tiden måste man säga att det gick undan. Min spekulation är att arbetets intensitet gjorde sitt för att tudelningen med de båda släkterna Arnfelt och Arnberg skulle bli generativ för hela romanens karaktär från struktur till minsta beståndsdel.
Tudelningens smitta slår ned i den mänskliga kroppens gestik, vilket verkar sammanhänga med att den ursprungliga mordhandlingen – dödsgärningen – begicks med de båda händerna som höll i snaran och rakkniven: kammartjänaren Battiste grep med båda händer i bandet och snörde det allt hårdare runt grevens strupe. Med rakkniven fullbordade han sin gärning (s. 20). Typiskt att det behövs två mordredskap, både snara och rakkniv.
De båda urhändernas dödsgärning leder vidare till romanens påfallande uppmärksamhet på just romanfigurernas händer och en lustig betoning av att det alltid rör sig om båda händerna: biskopen slog ifrån sig med båda händer (s. 36) farbror Otto tog sig med båda händer runt huvudet (s. 96) tog båda hans händer (s. 150) med båda händer kring livet (s. 154) Hedda höll båda händerna för ansiktet (s. 207). Även i den lilla enkla gesten att röra vid en mösskärm gör sig tvåtalet gällande: Han (—) rörde med två fingrar vid mösskärmen (s. 189).
Katalogen fortsätter, för tvåpesten sprider sig vidare till det rumsliga: arkitekturen drabbas. Bankdirektören bor i ett vackert tvåvåningshus (s. 122). På Hitrotorp ligger storstugans fönster: två åt norr, två åt söder (s. 156)kammaren är delad i två hälfter (s. 156) man ser huset där far föddes, två handsbredder till vänstern (…) ett vitt tvåvåningshus (s. 157), inga träd utom två väldiga enar (s. 159). Hedda öppnar privathotell i ett rött tvåvånings träruckel (s. 219). En vindskupa blir primitiv bostad med två trästolar och garderober på båda sidor (s. 222).
Förflyttning till Tyskland. Ett visst värdshus är där av betydelse, dess namn är Två Harar(s. 275). I Hotel de Montsousonge tänds ljusen i runda salen två trappor upp, där två stolar är klädda med samma väv som väggarna (s. 304). Visar sig ett rum, så blir de snart två: bredvid spelsalen finns en mindre sal, en tapetdörr förenade de båda rummen(s. 365).
Den rumsliga tudelningen ger plats för tingens dubbleringar: de båda breven (s. 33) på bordet brann två ljus (s. 87) två stolar stodo tomma (s. 127). Ett urföremål av mycket stor betydelse i romanen är en veneziansk spegel från 1500-talets slut och detta urföremålet har delat sig i två, det påstås finnas ett tvillingexemplar, vi har i så fall tvenne venezianska speglar och man vet inte vilken av de båda speglarna, som är den äkta (s. 146).
Saker går itu, kostymer håller inte samman. En bonjour har spruckit över den kullriga ryggen i två flaxande hälfter (s.237). Föremålen har ofta signal- och meddelelsekaraktär (brev, speglar). En annons ska införas två gånger med två dagars mellanskov (s. 277). Två sådana dokument som edra ärade annonser (s. 280) skrev två brev (s. 361).
Vi kommer inte undan att tudelningen också visar sig på personernas nivå. I regel uppträder romanens gestalter två och två. De båda grevarna Arnfelt (s. 27) biskop Arnberg med två söner (s. 36) mina båda ogifta mostrar (s. 49) de båda herrarna kommo överens (s. 72) två långa pojkar (s. 113) oss båda med ryggarna mot varandra(s. 113) två främmande svartrockar och två herrar i uniform (s. 115) mellan två sina söner (s. 146) lika varann som två tvillingar (s. 150) de båda döttrarna (s. 154) båda två ut att leta (s. 179) morbror och far: Arnbergare båda (s. 201) de båda herrarna (s. 223) de båda gamla biskopsduvornas kutter (s. 232) Två pigor tvättade fönstren (s. 254) två främmande mansröster (s. 260) de båda sibiriska hundar, som skulle följa henne (s. 276) två unga präster (s. 287) två uppriktiga vänner (s. 337) tvenne män grepo herr Hansen i skuldrorna (s. 380).
Jag tänker mig Hjalmar Bergman andfådd och kallsvettig vid manuskriptet, med tvåor snurrande framför ögonen.
Den nämnde herr Hansen snubblar i en trappa när den saknar ett par steg och hamnar sedan i kläm mellan två män som griper honom. Klämman mellan två storheter återkommer i romanen på olika sätt. Modern skriver att hon icke längre orkade gå mellan far och man, tagande slag från båda hållen (s. 72) fadern står vid en gallergrind och håller i två av gallerstängerna (s. 191) där han som barn en gång hade lekt med farbror Otto och blivit hängande med halsen mellan två stänger, som upptill äro försedda med spjutspetsar. Därav ett elakt sår tvärs över strupen. (s. 203). Sonen Jan kläms själv mellan två monster: Båda hade stora, skäggiga, rödbrusiga ansikten och stirrande glaskulsögon, som brillorna förstorade. jag kände mig som en liten mört mellan två havsvidunder.(s. 223).
På sista sidan i romanen läser vi: Alla äro icke levande, som leva; ej heller är döden en port som öppnas endast åt ett håll. Hjalmar Bergman är vänlig nog att ge sina förläggare, uttolkare och recensenter en moral att citera. Historien och historierna i hans roman trängs samman i den porten. Porten är vänd såväl utåt som inåt, den är romarnas och latinets ”janua” (dörr), vänd både mot framtiden och mot det förgångna. Således en januaridörr, ett janusansikte, en dörr där namnet ”Jan” är inskrivet. Hjalmar Bergman delar upp romanen i två delar, kallade Arvet och lagen och Arvet och löftet. Arvet härskar över båda delarna – som trycks som separata volymer. Lagen råder. Svårt att veta något bestämt om löftet.
Romanen och dess värld klyver sig och blir två. Och dess förtätade sinnebild blir den venezianska spegeln som blev två speglar som liksom innesluter romanens Jag, i ett minimalt spegelkabinett som han inte kommer ur. Men redan detta att en av speglarna sägs vara en förfalskning – och romanintrigen låter krossa gammalt spegelglas och byta ut det mot nytt – gör att spegelbilden blir opålitlig. Hjalmar Bergmans spegelvärld öppnar sig mot förställning, maskspel, illusion: en känsla av att verklighetsuppfattningen vilar mer på suggestion än realitet. Tudelningen kanske snarast är ett spegeltrick, där man inte vet riktigt vad som är den virtuella kopian. Kloning pågår. Tvillingexemplar visar sig. Hur skiljer man den ene från den andre? Titeln Den tudelade romanen kanske borde bytas ut mot Den fördubblade romanen? Det är inte klyvningar som sker, så mycket som dubbleringar. Arnbergare och Arnfeltare är noga betänkt rätt lika varandra, det hörs på namnen. Och Hjalmar Bergman hade själv viss möda att skilja feltarna och bergarna åt, det framgår av skrivfel i originalupplagan. Det gemensamma förledet Arn segrar alltid över slutleden felt och berg.
Men finns inget utanför denna slutna tvåenighet? Någonting tredje? Jo, faktiskt, det visar sig att mitt mellan romanens två delar, var och en så präglade av patriarkala arvsordningar, öppnar sig vad Hjalmar Bergman kallar ett mellanspel. Dess rubrik är Léonie. Och Léonie, det är den tillbedda kusinen, Jans ungdomskärlek, hon som Jan kallar den skära flickan för klänningens skull, hon som för Jan blir en halvfantasi, en halvverklighet, hon som Arnbergaren Jan och Arnfeltaren Mikael rivaliserar om. Hon står mellan de två. Just innan detta mellanspel börjar återvänder Jan till den grind där fadern en gång hade fått en skada under lek, hängande med halsen mellan två spjutspetsförsedda stänger. Men avsikten är inte att upprepa faderns öde.
Hjalmar Bergman låter nu Jan befinna sig där vid grinden tillsammans med kusin Léonie. Det är ett slags kliv tillbaka i tiden till en plats i historien. Läsaren inges en känsla av att här skulle storyn kunna skrivas om. Jan är berättaren. Vi stodo båda vid grinden; hon tryckte sin näsa platt mot en av stängerna och jag tryckte min mot stången bredvid. Jag behövde endast vända på huvudet för att nå hennes kind med läpparna. jag gjorde det. Hon i sin tur vände på huvudet och log mot mig. / Vi får inte, viskade hon, far har förbjudit. / Men vi kysste varandra. (s. 209).
Det är ett hack i tiden. Historien stannar upp och skulle kunna ta ny vändning, få en annan mening, vid grinden till det okända möjliga. Men det visar sig att exakt i samma stund har Jans far dött. Fadersödet vann. Klockan slog åter två. Tudelningen härskar.
Han, Jan, Arnbergaren, kommer att fly fältet, gå till sjöss. Hans rival Mikael, Arnfeltaren, gifter sig med Léonie. Jans hämndfantasier bara slår fast sakernas tillstånd. Andra kvinnogestalter i romanen – Sonja, Maurette – besitter samma grad av halvfantasi som Léonie. Jans verklighet rubbar de aldrig.
Återstår slutligen bara allra sista sidans lindrande ord, utsagda av fader Johannes, en predikare under öppen himmel, om hur vår vilja aldrig är vår egen utan vilar i Den Oföränderliges hand: Frukta därför icke din vilja, ty den är icke ditt redskap utan dens, som leder dig. (s. 381). Ett slags löfte ändå. Och därefter memoarernas slutrad: Så sägande, lämnade han mig. Den som vill kan i den raden ändå se ett slut på tudelningens smittsamma spel. Jan blev ju alldeles ensam kvar.
Och vad hände med Själen hos Beate Grimsruds Sankte Per? I sin rådvillhet börjar Själen att invända mot frågans relevans. Kanske finns det andra frågor som kunde ställas? Andra sorteringar? Och hur vet man egentligen om de inpasserande har svarat rätt?
Själen säger: Somliga kan ha ljugit. Somliga kan ha missuppfattat er fråga. Det är egentligen en enda stor röra därinne. Ska ni inte skilja dom ärliga från dom oärliga? Dom godtrogna från dom trogna? Dom äkta från dom falska?
Det slutar med att Sankte Per visst får sparken av Gud som ersätter honom med Själen, vars tur det nu blir att börja sortera. Gud talar om tusen språk. Han lämnar över frågan till människorna själva – det är ni som bestämmer. Men vilken fråga ska då ställas inför valet av port? Porten, förresten, den leder kanske inte bort från livet utan in i livet? Sorteringen börjar i födelseögonblicket.
Själen säger: Jag tar väl den om könet jag med… eller jag tar.. Tusen språk, du, vilka frågor man skulle kunna ställa. Hallå! Om ni kan lite köteknik så börjar vi här någonstans. Två och två!
![HjBS. Bokbordet aug -16[19799]](http://hjalmarbergmansamfundet.se/wp-content/uploads/HjBS.-Bokbordet-aug-1619799-80x80.jpg)
Programmet började med ett samtal på tre man hand om Hjalmar Bergman mellan docenten i litteraturvetenskap i Örebro Sten Wistrand, poeten och bibliotekarien Arne Johnsson och läraren och entusiasten Pär Bäckman. Rubriken på samtalet ”Här har du mig” är ett citat ur ett brev till Victor Sjöström från den13 mars 1923 från Taormina. En av de adressater han kunde vara uppriktig med. Annars var tonen i breven beroende på vem han skrev till, fulla av attityder. Barnsligt till lilla mamma, sakligt till Tor Bonnier eller kärleksfull och krävande till fästmön Stina Bergman. Hjalmar Bergman hade ingen fast adress sen de lämnade villan i Lindesberg, där Hjalmar tänkt sig trädgårdsodling och lantligt liv. Han tröttnade snart. Han reste mycket, men somrarna tillbringade han på Segelholmen utanför Dalarö. Han skrev oerhört mycket och fort, brev, romaner radioteater filmmanus noveller dramatik. Han skrev på skrivmaskin eller dikterade för Stina. I estradsamtalet frågades om vi ”har honom” men Hjalmar Bergman var en komplicerad, fantastisk personlighet, ständigt på bristningsgränsen, svår att fånga. Hjalmar Bergman, menade de, är en modernare författare än många av sina generationskamrater.
Att mycket i fantasten Hjalmar Bergmans liv och verk har sin grogrund i barndomen, med den krävande och våldsamma pappan i det borgerliga Örebro, visade en gripande monolog av prästen Per Söderberg. Den bygger på en pjäs som Söderberg skrivit om Hjalmar Bergman kallad Bakom fem stängda dörrar. Han frågar om författaren Hjalmar Bergman skapades i skräcken i skamvråns mörker. I föreställningen får vi också möte romanfigurer som Katja, flickan i frack, Herr von Hancken och Hans nåd. Vi får möta Harald Henning Markurell som till skillnad från sin upphovsman försonas med sitt öde.
Som sista punkt på det intressanta programmet läser Agneta Ljung ur Hjalmar Bergmans brev till Stina Lindberg när de just träffats och under förlovningstiden. Svartsjukans demon skymtar redan och behovet av full kontroll över den älskade. Agneta Ljung som i annat sammanhang har berättat om Stina Bergman som egen person inledde med att framhålla att Hjalmar Bergmans filmmanus lika mycket var Stinas. Hon blev ju också efter Hjalmars död chef för manusavdelningen på SF. Hon överlevde stark och myndig. Ingemar Bergman blev upplärd av henne.
