I en nyutkommen roman, ”Martin Andersson  Ett skuggspel” av Sara Gordan, dyker vår författare Hjalmar Bergman oväntat upp som romanfigur, hemma hos huvudpersonen Martin, ”en flåsande, överviktig jättebebis som Martin inte diskuterar romankonstens mödor med utan i stället badar, baddar om och nattar” för att citera Svenska Dagbladets recensent Josefin Holmström. Vad Bergman har där att göra har recensenten lite svårt att förstå. Läs hela recensionen på http://www.svd.se/kultur/litteratur/poetiskt-spel-med-skuggor_7836210.svd .

Nu har den kommit, boken om Hjalmar Bergman och Sven Delblanc. Läs på förlagets hemsida:
http://www.carlssonbokforlag.se/archives/7753 .

Här har städats. Det gick som man kan förvänta sig – jag blev stående med en bok i handen. Boken var Hjalmar Bergmans ”Markurells i Wadköping” (1919), och en tanke hade avbrutit rörelsen mot bokhyllan. Bokens kärna är en studentexamen, och med tanke på sonens förestående studentfirande kändes den lockande att läsa om. När tidningen en halvtimme senare hörde av sig med artikelidén var svaret givet.
Det är en märklig liten bok, runt 200 sidor lång, som utspelar sig under ett enda dygn på en enda plats, nämligen Wadköping, en sömnig småborgerlig stad med långsam å, fyrkantigt slott samt en domkyrka med torntupp. Tidens och rummets enhet finns där alltså, men med handlingens blir det mera knepigt. Boken handlar om en rad ting – om stora och små människor, om adel och uppkomlingar, om fäder och söner (samt mödrar och söner), om erotik, kärlek och död samt om mat, dryck och slagsmål – eller helt enkelt om staden Wadköping. Den allvetande, ibland lite beskäftiga berättaren håller oss ständigt underrättad om klockslag och dag. Så inleds boken i soluppgången – ”vid pass klockan 3 f.m” – och avslutas i solnedgången. Dagens datum är den sjätte juni 1913, alltså för precis hundra år sedan.
Detta är en bok om den gamla tiden, vilken kändes främmande redan 1919, då den först publicerades. Under läsningen erinrade jag mig en annan samtida författare, Gunnar Serner, som under namnet Frank Heller skrev äventyrsberättelser från den förkrigstid, som man redan under kriget började betrakta som en avlägsen idyll. Det fanns efterfrågan på förkrigsberättelser, och Bergmans böcker hade dittills inte varit några större succéer. Det blev dock ”Markurells i Wadköping”.
Staden är dock ingen verklig idyll. Korruption och nepotism hör till vardagen. När uppkomlingen Markurell hotar att sätta häradshövding de Lorche i konkurs träder hela stadens societet (representerad av välgörenhetssamfundet Jesu Krubba och den gamla släkten Rüttenschöld) till häradshövdingens försvar. Ändå är häradshövdingen och Markurell samma andas barn – den förre må ha fina anor och vackra anletsdrag, medan den senare har rävrött hår och är allmänt obehaglig, men de delar ändå ”en lönnlig punkt, som äventyrade karaktärens i övrigt orubbliga fasthet”.
Jämfört med felstegen i de adliga salongerna känns det som en bagatell då värdshusvärden Markurell tågar till läroverket, bjuder rektor och censorer på mat och årgångsviner samt donerar 30000 kronor till minne av sonens mogenhetsexamen. Muta? ”Om jag velat muta herrn, så hade jag gjort det på fem röda minuter. Och då hade herrn gått avsides och tackat sin gud och inte flåsat som en flodhäst. Det är en donation.”
År 1919 lästes ”Markurells” som en komedi. Man ville ha en idyll, och då tolkade man boken så. Egentligen finns här hjärtskärande tragedier. Den första antydan får man i bokens inledningsscen, som mest påminner om en förvriden tablå eller ett fotografi, där en katt lurar på en råtta medan en försupen lektor undrar om de är verkliga. Katt och råtta-leken fortsätter sedan genom boken. Markurell är den katt som hotar staden. I sin vederstygglighet är han också lik stadens fabrik, ”den hotfulla jätten, vars svarta hjässa höjde sig över Berget” och som hör till staden ”i judiciellt och administrativt hänseende”, men ”icke i moraliskt”. Föga förvånande har fabriken grundats av häradshövdingen. Såväl uppkomling som fabrik hotar den gamla ordningen, men är också nödvändiga för den nya tidens framväxt.
Också vi lever i en föränderlig tid, liksom människor nog har ansett sig göra det senaste seklet. Det finns ibland en ironi hos Bergman – häradshövdingen har problem med Balkankriget och önskar fred, men läsaren vet att allt snart blir betydligt värre.
Möjligen kan en läsare i dag besväras av det långsamma berättandet. Det första kapitlet innehåller en återblick på stadens förflutna och gestalternas historia, vilken berättas medan katten väntar på råttan och lektorn undrar om han fått dille. Det dröjer innan scenen upplöses. Så hissar Markurell flaggan, och berättelsen är i gång. Det må vara omständligt, men det är mästerligt gjort. Vi får se kapitlet som en prövning av vårt oroliga tålamod, som snabbt vill zappa vidare till nästa sensation.
Hjalmar Bergman var en stor författare. Det hindrar inte att han kan vara nog så elak mot sina gestalter. Han hånar dem, skuffar dem som de tuffa grabbarna gjorde i skolan, visar upp dem som fula och skamfilade, viskar till oss att också de sköna är fula, om än invändigt. Ibland kan man bli lite stött, för man är ju så modernt känslig. Groteskerierna överflödar, och understundom känns det som att bevittna en Bruegel, med den vulgära fru Markurell, överstinnan vars förstånd ibland stannar och den fule, obehaglige Markurell, som beskrivs som ”ett helvetets helgon”. Och likväl är de alla så mänskliga. Balansgången kan erinra om Bellmans, vars figurer samtidigt är å ena sidan horor och suputer, å den andra gudinnor och gudar. Hjalmar Bergmans gestalter är vår egen skrattspegel, samtidigt outsägligt löjliga och korrupta och ytterst lika oss själva.
Det finns sommarböcker. Egentligen är inte detta någon sådan, ty den saknar sommarbokens lätthet. ”Markurells i Wadköping” är en bok som berör. Den må vara komisk, men den är inte leende. Vid ett tillfälle nämns det att ”kanske var den 6 juni 1913 en av dessa vitmenade försommardagar, som för de gamla är ett dödens och förgängelsens hus”. Döden är ständigt närvarande, både faktiskt och symboliskt. Och ändå blommar Wadköpings syrener, liksom de gör utanför fönstret när detta skrivs. Solen går upp klockan tre, och så firas förstås studenterna. ”Juninatt blir aldrig av”, skrev Harry Martinson. Inte heller tragedin i Wadköping blir av – men man vet inte. Det är – skrev den gamle litteraturprofessorn Tideström i en artikel – en bok som tål att läsa om. Nästa gång märks kanske en än större svärta.