Ovan: byggnaden som en gång inrymde Hotel Nordland, Hjalmar Bergmans sista bostad

Välkommen till Berlin, staden där Hjalmar Bergman tillbringade en betydande del av sina sista år och där han dog på nyårsdagen 1931.

På den här resan försöker vi följa honom i spåren, men vi lär också känna dagens moderna huvudstad samt besöker Historiska museet och Sveriges ambassad. Se detaljerat program och priser i länken nedan.

Bindande anmälan görs skriftligt till ordföranden Peter A. Sjögren senast den 1 juni 2015, helst per e-post pasjogren@telia.com. Alternativt Beckasinvägen 11, 152 54 Södertälje. Obs: gäller även dem som anmält preliminärt intresse.

Anmälan måste göras i vars och ens fullständiga namn som det är skrivet i passet. Uppge också önskemål om ev. enkelrum och specialkost. Vi behöver också hem- eller e-postadress dit researrangören ska skicka faktura. Förfallodag för betalning blir 15 juni.

Program och priser Berlin för utskick

Berlin var inte ”mitt hjärtas stad” för Hjalmar Bergman. Det var Florens, dit han kom redan som ung och dit han återvände många gånger i livet. Men Berlin blev en viktig stad för Bergman mot slutet av hans liv, fast på ett övervägande negativt sätt. Hit flydde han från hustrun Stinas kvävande (som han upplevde dem) omsorger, här kunde han få utlopp för sin homosexualitet, som han avskydde. Sin inre konflikt dövade han med ”cognac och cox” (kokain). Så levde han några höstmånader årligen från 1926. Till slut tog detta leverne kål på hans i grunden starka fysik och han avled på sjukhuset Nordsanatorium  på nyårsdagen 1931.

I Hjalmar Bergmans brev och i hans almanackor kan man följa hans liv praktiskt taget dag för dag, även perioderna i Berlin. Han bodde ömsom på hotell, ömsom i hyrda lägenheter. Adresserna finns kvar även om det inte alltid är samma byggnad som står på dem. Det är alltså möjligt att vandra i Bergmans spår i Berlin, och det är vad en grupp på 20 personer från Hjalmar Bergman Samfundet gjorde 19-21 september i år. För de praktiska arrangemangen stod Carina Axelsson vid resebyrån Ask Mr Nilsson, och vår ciceron i Berlins geografi var Annika Bless, perfekt svensktalande, mycket sakkunnig, entusiastisk och väl förberedd på vår grupps önskemål och behov.

Kort reseberättelse
Efter ankomst till Tegel vid lunchtid på lördagen möttes vi av guiden, som satte oss på den väntande bussen och tog oss till en typisk tysk resturang vid Friedrichstrasse för lunch. Efter avnjutna weiss- och currywurstar m.m. blev det bussightseeing runt Berlin som slutade vid vårt hotell intill Kurfürstendamm. Gemensam middag på en närbelägen restaurang. På bilden nedan guiden Annika Bless och Samfundets förre ordförande Johan Hirschfeldt på lunchresaturangen Maximilians.

Ett minnesmärke från sightseeingen: ett tomt bibliotek, nedsänkt i marken, på platsen för nazisternas första bokbål 1933.

Söndagen var den egentliga Hjalmar Bergman-dagen. Guiden Annika hämtade oss halv tio och satte oss på en vanlig lokalbuss för transport en bit västerut till första målet: Konstanzerstrasse 1, där Bergman bodde i hyresrum en kort tid hösten 1926.
Samfundets ordförande Peter A. Sjögren läser ur brev avsända från Konstanzerstrasse 1.
Några veckor senare flyttade han tillsammans med sin unge protegé, den tyske skådespelaren Werner Fütterer, till en egen lägenhet på Paulsborner Strasse 1. Där står nu det tyska Klasslotteriets arkitektoniskt bemärkta hus. Ytterligare längre västerut ligger hotell Kronprinz vid Kronprinzendamm. Här bodde Hjalmar som tonåring med sin pappa Claes redan 1899, och byggnaden är fortfarande, eller snarare ånyo, hotell. I brev hem till mamma Frédrique röjer sig den blivande författaren: ”efter afäten supé uppsökte vi Unter den Linden och gingo gatan framåt seende på det lifliga folket. Rätt som vi gingo kommo vi till ett stort hus framför hvilket en stor mängd människor hade samlat sig. Då och då klöfs män af några beridna poliser och i deras kölvatten följde vackra ekipager med rikt dekorerade militairer. Vi slöto oss till hopen och gapade som den. Då – plötsligt gick en rörelse genom massan, kom en stor vagn med förfärlig fart rullande och däri satt – der grosse Kaiser! Som en blixt var han borta men det var roligt att ha’ sett’ en.”
Efter hotell Kronprinz var det tid för dagens längsta förflyttning, denna gång med S-bahn, till Invalidenstrasse 115 nära Nordbanhof (på Bergmans tid Stettiner Bahnhof). På adressen står fortfarande den byggnad som en gång var Hotel Nordland, nu mest läkarmottagningar. Här hade Hjalmar bott flera gånger tidigare, även tillsammans med Stina, och det blev hans sista adress i Berlin. Det var en märklig känsla att stå framför denna byggnad, fullt igenkännlig från fotografier från tiden, och det blev naturligt nog resans höjdpunkt.
”Hotel Nordland” i dag

Därmed var vandringen i Bergmanspåren slut. Återstod på söndagseftermiddagen lunch på en krog i de nyrestaurerade jugendkvarteren Hackesche Höfe, en sevärdhet i sig. (En av byggnaderna ses i vinjettbilden ovan.) Därefter promenad via Museumsinsel till Historisches Museum, där vi hann med både en tillfällig utställning om tysk ockupation i tolv länder under andra världskriget samt den del av den permanenta utställningen som rör 1900-talet. På kvällen mycket god och trevlig middag på en italiensk restaurang.
Vår skickliga guide Annika Bless tackades med ett Hjalmar Bergman-bokstöd

Måndag förmiddag var till fritt förfogande. På eftermiddagen avslutades reseprogrammet med ett besök på de nordiska ländernas ambassadområde. På ett gemensamt planlagt område har alla de fem nordiska länderna byggt var sin arkitektoniskt särpräglad ambassadbyggnad, som vi fick en utvändig visning av. Ambassaden hade också haft vänligheten att ställa ett mötesrum till vårt förfogande, där jag, i Kerstin Dahlbäcks beklagliga frånvaro, läste hennes föredrag ”Berlin och Bergman” och där vi hade en avslutande diskussion.

Så återstod bara flyget hem.

Peter A. Sjögren
Foton Clas Jackert och Peter A. Sjögren

Den avslutande delen i utgåvan av Hjalmar Bergmans brev recenserades i Svenska Dagbladet den 28 april. Recensent är Tom Hedlund, som även recenserade del III häromåret.

Om utgåvan skriver han: ”Kerstin Dahlbäck har genomfört ett krävande ensamarbete med redigeringen av dessa ofta svårdaterade och ibland även svårlästa brev; i de fylliga noterna presenterar hon omnämnda personer och förklarar dessutom såväl sammanhang som enskilda ord.”

Läs hela recensionen här:
http://www.svd.se/kultur/understrecket/hjalmar-bergmans-forfall-blottas-i-breven_3506830.svd.

Bild av David Hall, licensierad enligt CC BY 2.0

I en stort uppslagen recension i DagensNyheter den 10 augusti öser Mari Schottenius beröm över Samfundets utgåva av Hjalmar Bergmans brev och verkets utgivare Kerstin Dahlbäck.

http://www.dn.se/kultur-noje/sa-visade-hjalmar-bergman-sitt-sanna-jag-i-sina-brev/

Diptyken Jonas och Helen (1926) och Kerrmans i paradiset (1927) tillhör Bergmans sena produktion och har väl inte många läsare i dag. De två sammanhängande romanerna fick i huvudsak god, men samtidigt ljum, kritik när de kom ut och placeras inte heller så högt av litteraturforskningen. Men för mig, som inte läst dem tidigare och inte visste mycket om dem var de en glad överraskning.

”Jonas och Helen”, med handlingen förlagd till Paris i slutet av 1880-talet, är en ömsint ironisk skildring av ung kärlek, i samma anda som ”Flickan i frack” från året innan, 1925. Men denna romanens ryggrad upptar bara en mindre del av bokens innehåll. Till stor del består den av återblickar på kontrahenternas uppväxt i vitt skilda miljöer och i porträtt av föräldrar, syskon och andra släktingar, varav många bekanta från andra Bergmanromaner. Flera av dessa porträtt är snarast mer pregnanta, och typiskt Bergmanska, än skildringen av huvudpersonerna. Men Hjalmar Bergman är här också en mycket pratsam kommentator till sin egna figurers göranden och låtanden. Det blir ett många gånger rätt långrandigt psykologiserande, med vinklingar i tid och rum som saknar samband med berättelsen.

”Kerrmans i paradiset” utspelar sig 20–25 år senare och är en helt annan sorts roman. Jonas Kerrman har blivit högt betrodd medarbetare i svärfader Fabian Bourmaisters bankirfirma, där denne dock inte är allenarådande. Intriger där bl.a. den gamle människoätaren A.O. Arnfelt (från ”En döds memoarer”) och Kerrmans båda svågrar Maxi och Eddi är inblandade, slutar med att Kerrman avgår med segern. Här är Hjalmar Bergman på sin pappas gata. Finns det någon svensk författare som har kunnat litterärt skildra affärsliv som han? Första delen av boken är en bladvändare, där Bergmans stil, så att säga av bara farten, blir lättare, klarare, spetsigare, roligare än i diptykens första del.

Första delen av boken utspelar sig under en dag. Andra delen täcker fem år, och där är Kerrmans krisande familjeliv i fokus. Fru Helen försöker finna sig i att Jonas tar sig makt som en oinskränkt pater familias men drabbas hårt av dennes uppenbara förtjusning i ”den ljuva judinnan” Sonja, syster till en tysk affärspartner. Sonen Pontus, kallad Pil, sluter sig till något slags ungsocialistisk förening och drabbas dessutom av lungsot, de båda döttrarna Cissi och Annika är redan Bergmanska original, och dessutom har fru Helen att släpa på sin svärmor och en gammal trotjänarinna samt bankirfirmans betrodde ombudsman Ahlmarck (av barnen Kerrman kallad Girefanten på grund av sin kroppshydda och långa hals). Därtill gör hon sig beroende av en karismatisk predikant, som hennes make avskyr. Konflikten är länge lågintensiv men flammar upp kring bygget av ett nytt ståtligt lantställe, ”Jaktslottet”, som Helen tvingas på av make och barn mot sin vilja.

Som nutida läsare tycker man väl att en hel del av konflikterna kunnat undvikas med lite mindre hemlighetsmakeri familjemedlemmar emellan. Men gestalterna är så levande, så ”moderna” att det är svårt att komma ihåg att romanen utspelar sig för över 100 år sedan (då man dock redan förflyttade sig med bil och meddelade sig per telefon). För mig framstår ”Kerrmans i paradiset” som en underhållningsroman av hög kvalitet, som man skulle önska många fler läsare i dag.

Peter A. Sjögren