Våren rivstartar med ett program på Timmermansgården på Söder i Stockholm tisdagen den 21 februari klockan 15.00. Pär Bäckman, Inger Hullberg, Arne Johnsson och Sten Wistrand samtalar om Hjalmar Bergmans noveller under rubriken ”Hans konst är grym och humoristisk, oroande och fängslande”. Som uppläsare medverkar Lasse Zilliacus.

Sina noveller publicerade Bergman främst i tidskrifter och jultidningar, vilket kanske bidragit till att de hamnat i skuggan av hans romaner. Men att han också var en enastående novellförfattare blev vi förra året påminda om när Novellix gav ut ”En skådespelares dag”. Och nu vill vi slå ytterligare ett slag för hans novellkonst.

Fri entré. Bokbord. Kaffe.

Med välbesökt bokbord där alla Novellixnovellerna gick åt. Stor publik lyssnade på både Birgitta Lindqvist som reflekterade över Hjalmar Bergmans roll i hennes liv och styrelseledamöterna i Hjalmar Bergman Samfundet Arne Johnsson, Pär Bäckman och Inger Hullberg som talade över temat Bergmans konst är grym och humoristisk, oroande och fängslande.

Peter Appelros

Den dramatiska produktionen går som en röd tråd genom hela Hjalmar Bergmans författarskap.

Troligen redan som 21-åring, 1904, skrev han sitt första drama, Förrädare, och 1930, året innan han dog, skrev han sin sista pjäs, Bakom masker, ett radiodrama som dock inte blev utsänt.

Totalt har jag räknat till 39 dramer, oräknat de 11 filmnoveller som var avsedda som förlagor till filmmanuskript.

Dramatiken låg alltså honom varmt om hjärtat, och han var mån om att följa de senaste trenderna, inklusive radio och film.

Någonstans mitt i Bergmans produktion finner vi Lodolezzi sjunger.

Erik Hjalmar Linder säger i förordet till band 12 i samlingsutgåvan, att ”Lodolezzi sjunger har drömspelets karaktär, hastigt glidande mellan olika stämningar, än burleskt, än poetiskt finstämt, hela tiden med en underton av romantisk ironi.”

Teatermannen Per Lindberg, Hjalmar Bergmans svåger, menar å sin sida att stycket är ”ett smula förvirrande resultat av den experimentella psykologi som Bergman provkört i Ett experiment, och den litterära stil som han drivit till sådan fulländning i marionettspelen”.

Själv har Hjalmar Bergman kallat pjäsenför en ”romantisk komedi”. Med detta menar han att det är ett spel med underfundighet i replikerna, med många tankar och förvecklingar. Förebilden kanske finns hos verk av ETA Hoffmann, Almquist och Musset.

Hjalmar Bergman skrev pjäsen på Liljeholmen i Stockholm den 15-28 november 1918.

Musikforskaren Bo Wallner berättar om handlingen i pjäsen:

”Renee Lodolezzi är operasångerska. På höjden av sin karriär har hon gift sig med en furste. Men denne – med det möjligen symboliska namnet Bennichten – har förbjudit henne att uppträda. Det är under en furstinnas värdighet att spela teater och sjunga. Renee Lodolezzi grips av depression. Hon håller på att förtvina i sin oförlösta längtan till sången, och hon drivs också att inför sin lille son, Hanno, få visa sin konst.

Ett spel sätts igång för att bryta hennes ensamhet och tungsinne. Lodolezzi måste åter få sjunga – fursten får säga vad han vill. Tre högst olika personer förs in i handlingen: en före detta operasångare som tappat rösten (välgörenhetsaspekten, kamratskapet), en prins – som är finare till börden och ställningen än fursten och som verkligen älskar musik och teater (han skall få henne att våga bryta mot konvenansens bud) – och en dr Isac (i en och samma person både upptågsmakare, impressario och operachef).”

Till slut segrar konsten, och pjäsen får ett lyckligt slut. Lodolezzi bestämmer sig för att sjunga, och innan ridån går ner för sista akten, ser vi henne träda ut på scenen. Vi får däremot inte höra henne sjunga. Men så handlar ju inte pjäsem om hennes sång, utan om hennes frigörelse från konventionerna.

Lodolezzi uruppfördes på Lorensbergsteatern i Göteborg år 1919. Teatern var då relativt ny; den hade invigts 1916. Teatern fungerade i princip som stadsteater fram till 1934, då Göteborgs stadsteater stod klar. Lorensbergsteatern fick då bli biograf. Senare har bland andra Nationalteatern och Galenskaparna hållit till där.

Hösten 1918 fick Lorensbergsteatern en ny regissör, Per Lindberg, då 28 år gammal. Han var son till en av de legendariska gestalterna i svensk sekelskiftesteater, August Lindberg. Dessutom var Per Lindberg svåger till Hjalmar Bergman. Redan 1919 blev Per Lindberg teaterchef vid Lorensbergsteatern.

Vid denna tid var kompositören, dirigenten och pianisten Wilhelm Stenhammar chefdirigent för Göteborgs orkesterförening, nuvarande Göteborgs symfoniker. Stenhammar intresserade sig mycket för vad som hände på Lorensbergsteatern. Han var aktiv i Lorensbergsteaterns ledning och styrelse, och ansåg att man i Göteborg borde skapa en teater ”till tankens väckande, till känslans förädlande och språkets vårdande, till lyftning och befrielse från vardagslivets allehanda.” Han tänkte sig ett samarbete – inte konkurrens – mellan musik och teater. Formerna skulle kunna vara opera, scenmusik, dikt och ton i olika kombinationer. Överhuvudtaget ville han att man skulle sträva efter en konstupplevelsernas helhet, med en betoning på ett folkfostrande ansvar.

Stenhammar var i hög grad villig att bidra till detta själv. För Lorensbergsteatern skrev han scenmusik till Strindbergs Ett drömspel, varmed man invigde teatern 1916, Lodolezzi sjunger 1919, Som ni behagar 1920, Chitra (Tagore) 1921, och slutligen Romeo och Julia 1922. Musiken till Romeo och Julia var f.ö. det sista verket Stenhammar skrev med opusnummer.

I en artikel – Wilhelm Stenhammar och Lorensbergsteatern, som publicerades postumt i Morgon-Tidningen den 24 januari 1954, på tioårsdagen av Per Lindbergs bortgång – berättar han om sina första möten med Stenhammar. Per Lindbergs första regiuppgift av större betydelse vid teatern hade varit Ibsens Vildanden med Anna Flygare som gäst i Hedvigs roll. Då och då kom Stenhammar och ”satte sig i salongen och följde repetitionsarbetet, stilla, diskret, sa aldrig ett ord, men man kände hans ansikte stråla ut ljus och värme därnere i salongens mörker”.

Hösten 1918 lämnade Hjalmar Bergman in det sitt nya skådespel till Lorensbergsteatern, Lodolezzi sjunger. Det antogs. Lindberg skriver:

”När jag fått pjäsen i min hand frågade jag Stenhammar om han inte ville ge den det bästa stöd en pjäs kunde få i staden Göteborg: musik av Wilhelm Stenhammar.

Det lyste till i hans blåa ögon – en blixtlik skärpa i blicken, som gled över i ett leende: Vem ingav Er den tanken?”

Lodolezzi sjunger hade urpremiär på Lorensbergsteatern i Göteborg den 20 februari 1919. Hjalmar Bergman hade åkt till Göteborg för att se generalrepetitionen, men premiären mäktade han inte med. Ett planerat gästspel gjorde att det inte kunde ges så många föreställningar, men pjäsen togs upp igen under september och oktober 1919. Erik Hj. Linder skriver att den då ”på nytt dragit utsålda hus tack vare att Pelle infört abonnemangssystem.”

Per Lindberg ger i den postumt utgivna essäsamlingen Bakom masker en analys av pjäsen. Man märker att han inte upplevt skådespelet som något som han bara har läst. En rollfigur som framhävs av Lindberg är ”teaterjuden” dr Isac: ”en figur av komisk vigör, självironi, gott humör; en av Bergmans praktfullaste scengestalter”.

Varför sjunger då till sist Lodolezzi – enligt Per Lindberg? ”Därför att kamratskapet mellan scenens barn fordrar det och för att publiken väntar det. Helt enkelt därför att teatern kallar!” Pjäsen blir – slutar Per Lindberg – ”en ung dramatikers gripande hyllning till teatern”.

Det finns ett tema i Lodolezzi som återkommer i Clownen Jac. Isac, teaterdirektören, arrangerar en maskerad i den furstliga parken i första akten. De här replikerna utväxlas:

”Lodolezzi: Det är blott ett upptåg, Isac!

Isac: Så visst som hela livet är ett upptåg. Vad väntar ni er av era undersåtar – sångare, komedianter – om ej en komedi? Men rymmer komedin ett uns av sanning – skratta, drottning, eller gråt!”

Man erinras om clownen Jacs ord: ”Skallra clown, skallra. Dallra hjärta, dallra.”

Scenmusiken

Stenhammars scenmusik består av tre satser.

– Förspel, som är en elegi, d.v.s. sorgmusik. Det är skrivet för flöjt och skråkkvartett. Förspelet står i stark kontrast till pjäsens burleska innehåll. Stenhammar-forskaren Bo Wallner skriver: ”Det är en ödslig stämning över denna början, en stämning som inte minst frammanas av slutet på elegin. Så långt finns det ett direkt samband mellan musik och skådespel. Men ändå: varför just en elegi? Denna sats är ju därtill så mycket mer än ett stämningsanslag. Den är en sats som med gripande verkan förmår leva sitt eget liv.” Elegin kom senare att spelas vid Hjalmar Bergmans begravning.

– Musik till karnevalen i slutet av första akten. Besättningen är stråktrio, flöjt, gitarr, mandolin och tamburin. Musiken är enkel och tar inte uppmärksamhet från händelserna.

– Intermezzo mellan akterna 2 och 3. Det är skrivet för stråkkvartett och illustrerar de snabba känslokasten i skådespelet.

Johannes Edfelt berättar i efterordet till den samlade utgåvan att verket på det hela taget fick bra kritik.

Scenmusiken i sin helhet finns inspelad med Göteborgssymfonikerna under ledning av Neeme Järvi på skivmärket BIS (BIS438). Satserna Intermezzo och Elegi finns inspelade med Stenhammarkvartetten (BIS1659).

Senare framföranden

Radioteatern

För Radioteatern satte Ingmar Bergman upp Lodolezzi år 1948. Stycket hade då bearbetats av Herbert Grevenius. Föreställningen sändes ut den 9 september det året. Föreställningen finns tyvärr inte kvar.

I rollerna fanns bl.a. Märta Ekström (Lodolezzi), Toiwo Pawlo (Isac), Stig Järrel (fursten) och Gunnar Sjöberg (Hans Kunglig Höghet).

Studentteatern i Stockholm

År 1956 iscensattes Lodolezzi av Studentteatern i Stockholm. Regissör var Hans Abramson, senare också yrkesverksam som regissör. Skådespelare var framför allt de som läste teater- och konsthistoria vid dåvarande Stockholms högskola. Flera blev sedan kända namn i kulturlivet, bl.a. Olle Grönstedt och Kurt Emke som skådespelare, och Karin Falck som TV-producent, programledare och regissör. Hon hette då Sohlman i efternamn, och gjorde rollen som Renée Lodolezzi.

Jag skrev till Karin Falck och bad henne ringa upp, vilket hon också gjorde. Hon är idag 87 år. Hon sa att hon aldrig hade blivit så förvånad av ett brev tidigare, men samtidigt lite glad, tror jag, över att minnas denna föreställning.

Anledningen till att just denna pjäs sattes upp, trodde Karin Falck, var att Hans Abramson var Ingmar Bergman-beundrare, och han hade ju satt upp Lodolezzi sex år tidigare. Den kan ha varit så att Abramson bett Ingmar om tips på en lämplig pjäs.

Karin Falck mindes också Stina Bergman, som vi denna tid var 68 år. Hon tog kontakt med Karin Falck, var intresserad och bevistade repetitioner. Hon var mycket noga med att poängtera att Hjalmar Bergman inte var homosexuell. Hon lånade också ut egna smycken som Karin Falck bar vid föreställningarna. Det var antagligen ”de svarta diamanterna” som spelar en viss roll i den tredje akten.

Premiären finns recenserad av Urban Stenström i Svenska Dagbladet den 19 mars 1956.

Han utropar:

Vilken pjäs skulle inte Lodolezzi sjunger ha varit om det verkligen funnits erotik i den! Den har all charm man kan tänka sig, utom just den charmen. Men kanske har den bristen varit tillräcklig för att göra stycket impopulärt. Hut ska man annars förklara att det aldrig spelas? Det är i verkligheten både kvickt och djupt, så kvickt att man nästan inte märker att det är djupt.”

Stenström menar att Hjalmar Bergman är dålig på att gestalta en vanlig banal kärlek.

Men jag är inte säker på att Stenström träffar rätt här. Lodolezzi sjunger handlar inte om kärlek på det viset.

Istället tycker jag att Per Lindberg kommer närmast i sin tolkning att pjäsen är ”en ung dramatikers gripande hyllning till teatern”, och till konsten i stort, eller ”den fria gycklaren som trollbinder publiken under sina föreställningar, men i övrigt föraktas för sin låga sociala status.” Detta tema har f.ö. omhuldats av Ingmar Bergman, bl.a i hans pjäs Mig till skräck från 1947. Det var kanske därför han valde att regissera den året därpå.

En ödets ironi är, att en månad efter Studentteaterns föreställning gifte sig skådespelerskan Grace Kelly med furst Rainier av Monaco. Grace Kelly fick därefter tacka nej till alla erbjudanden om filmroller.

År 1962 erbjöds hon titelrollen i Hitchcocks Marnie. Hon var intresserad, men offentliga protester i Monaco mot hennes engagemang i en film där hon skulle spela en kleptoman, fick henne att ompröva och slutligen avvisa projektet.

Regissören Herbert Ross försökte intressera henne för en roll i filmen The Turning Point (1977), men Rainier sade nej.

EN HYLLNING TILL LENNART HEDWALL

I Nathan Milsteinsalen, KMH den 27 september 2022 klockan 19

PROGRAM:

Hälsningsord                                    Lasse Zilliacus

Duo alla serenata (2009)                Kajsa Nilsson och Miranda Nordqvist

Herr Sleeman kommer                    presentation av Ingar Beckman Hirschfeldt

Kort filmvisning

Lennarts hälsning                            Lasse Zilliacus

Sonatina, (1999/2000)                      Emma Alrikson och Erik Lanninger

Lodolezzi sjunger                              presentation av Peter Appelros

Stenhammar  Intermezzo                Adarakvartetten

Ett program för Hjalmar Bergman Samfundet i samarbete med Kgl Musikhögskolan

Det blev en mycket lyckad kväll under ledning av Lasse Zilliacus. Det blev en varm hyllning till Lennart Hedwall kompositören till Herr Sleeman kommer uruppförd i Örebro 1979. Dessutom fick vi höra ett intressant föredrag om Lodolezzi sjunger som uruppföerdes 1919 med Wilhelm Stenhammars scenmusik.
Här berättar Lennart Hedwall:

Kammaroperan Herr Sleeman kommer var en beställning för Musikdramatiska skolan 1974, och rektor Gert-Ove Andersson och jag  kom överens om att jag som arvode för komponerandet under en period skulle gå ner på halvtidstjänst med full lön – hur länge minns jag inte. Men i uppgörelsen med teaterförlaget dök författarens änka upp, Stina Bergman, och hon godkände operaidén men föreskrev att inte ett ord fick ändras eller strykas av originaltexten. Den är nu så koncentrerad och laddad, så jag kände inte den förpliktelsen som någon börda, möjligen var det en knepighet att en av ”tanterna”  läser upp ett brev, men det fick hon göra även i operaversionen.

Jag hade länge drömt om att skriva en opera och bland annat översatt ett par tyska texter och rentav försökt mig på att skriva en egen text, men jag hade inte kommit till skott. Men när jag blev alltmer fascinerad av Hjalmar Bergman, ville jag först gärna försöka mig på hans Sagan eller något av hans marionettspel. Så blev Sagan ”upptagen” av Bengt Hambraeus, och några av mina intryck och känslor för den pjäsen kanaliserades småningom i ett orkesterstycke som jag skrev för nyinvigningen av Örebro konserthus 1986. Av marionettspelen fastnade jag

alltså slutligen för Herr Sleeman kommer, där jag inte minst fängslades av den centrala parallellscenen i handlingen, när Sleeman i sitt frieri nästan ordagrant upprepar Ann-Maries unge älskare Jägarens kärleksord, och de fick också samma melodiska innehåll, dock med vissa modifikationer.

Jag var också starkt gripen av Ann-Maries låsta situation, tanternas många fördomar och sociala rädsla, småstadssyndrom som jag bara alltför väl kände till från min barndoms  Göteborg och delvis hade återfunnit i  Örebro. Få skildrar väl klassamhället lika intensivt som Hjalmar Bergman…

Ändå dröjde det tills operan var klar, och möjligen var jag en smula överambitiös med vissa detaljer som att melodiken noggrant skulle återge Bergmans repliker eller att tempot i första scenen hela tiden skulle växla efter tanternas och Ann-Maries olika temperament. Efter Ann-Maries och Jägarens skogsutflykt med Ann-Maries desperata dansscen fick tanternas sökande bli ett riktigt ”scherzo” – deras tema var en snirklande melodi  som virande in sig i sig själv, Och den hotande Sleeman fick ett tema som återgavs på marimba – i övrigt omfattade orkestern fem blåsare, slagverk  och tredelade violiner, tvådelade altfioler och celli samt kontrabas. Jag hade turen att få musiker ur hovkapellet, vari ingick Drottningholms barockensemble, som svarade för kvällens förpjäs som var Pergolesis (eller Aulettas) lilla buffa Il Maestro di Musica i regi av nye rektorn Arne Tyrén (där jag dirigerade från cembalon och samtidigt var tvungen att transponera ned min stämma inklusive recitativen en halv ton, eftersom den örebroska cembalon stod i normalstämning!).

Det hade också lönat sig att dra ut på tiden, för jag fick en verkligt fin elevgrupp till mitt förfogande. Där fanns Anette Stridh som Ann-Marie, Roger Vågsjö som Jägaren, Maj-Britt Högberg och Marie-Louise Lagergren som ”tanterna” Mina och Bina och Björn Sjögren som Herr Sleeman. Annette hade kommit tillbaka från en misslyckad studiesejour i Wien och var i ett ganska bedrövligt skick. Hon ville först inte göra Ann-Maries roll, men jag vågade stå på mig, och hon återhämtade sig och rollen visade sig vara som gjord för henne.

Regissör var min gamle Göteborgsvän Bo Swedberg och han hade något irriterad fått börja med att arbeta med texten, därför att jag var försenad med notutskriften. Men egentligen är detta ju det idealiska sättet att inleda en operainstudering, och den fick en annan logisk följd också, när en av tanterna kom och bad mig lägga upp några av hennes fraser i ett ”tacksammare” läge. Hon fick några nya fraser, men dagen därpå kom hon tillbaka med dem och sade att de ursprungliga stämde bättre med vad hon hade att säga. Det gjorde mig rätt lycklig, då hade jag ju träffat rätt frasering och karaktär från början.

Så var det äntligen dags för premiären på Herr Sleeman kommer som passande nog skedde på Hjalmar Bergman-teatern i Örebro den 16 mars 1979. Det höll faktiskt på att inte bli någon premiär, för när jag gått ned i diket på genrepet, kom Arne Tyrén och meddelade mig att teaterförlaget ville hindra framförandet, eftersom skolan överskridit den överenskomna tidsramen för användandet av texten. Detta hot lyckades Tyrén som väl var avvisa.

Men vid framförandet inträffade något som jag fann ytterst märkligt. Min avsikt var ju att Jägarens kärleksord skulle låta närmast karikerade när de återkommer i Herr Sleemans ”förklaring”, men den känslige Björn Sjögren sjöng dem så gripande ”gammalmansaktigt” att han fick dem att bli djupt kända, och hans Sleeman blev därmed mer mänskligt äkta än jag tror Bergman tänkte sig. Men detta gav faktiskt ytterligare en dimension åt pjäsen, som jag ju valt för dess pessimistiska grundtons skull.

Operan mottogs förbluffande väl och gavs tre gånger i Örebro. En aviserad föreställning på Alléteatern i Stockholm kom däremot tyvärr aldrig till stånd.. Tyvärr återanvändes inte heller stycket på skolan, och så blev det snart bortglömt som de flesta av svenska kompositioner. Men några spår av det finns i min första symfoni, som döptes till Sinfonia retrospettiva.  

   

Ingar Beckman Hirschfeldt; Lennart Hedwalls opera Herr Sleeman kommer baseras på en pjäs av Hjalmar Bergman. Pjäsen kom ut 1917.

Pjäsen Herr Sleeman kommer har spelats många gånger både i Sverige och utomlands, på olika scener, på film, som TV- och radioteater. Den är en uppskattad pjäs för student -och amatörteatrar med sitt begränsade antal roller – man kan till och med låta jägaren och Herr Sleeman spelas av samma person eller av marionetter.

Redan1919 sattes den upp på Lorensbergsteatern i Göteborg. Hjalmar Bergman var vid denna tid äntligen i ropet, han hade haft stor succé med romanen Markurells i Wadköping.

1944 satte Ingmar Bergman upp Herr Sleeman kommer för första gången på Svenska Dramatikerstudion på Borgarskolan i Stockholm. Inge Waern som senare skulle sätta upp Herr Sleeman som maskspel, spelade Anne-Marie och Toivo Pawlo Herr Sleeman. Johannes Edfelt har en uppskattande recension i BLM.

1957 regisserar Ingmar Bergman åter igen pjäsen denna gång för TV-teatern. Ingmar Bergman hade ett gott öga till Hjalmar Bergman och Göran Hägg menar att den på en gång ångestladdade och värdiga borgerliga miljö som Hjalmar Bergman skildrar starkt påminner om Fanny och Alexander som, enligt Göran Hägg, i många stycken är en ren Hjalmar Bergman-pastisch.

Det ångestladdade och det värdigt borgerliga finns ju tydligt i Herr Sleeman kommer. Hur tydligt beror naturligtvis på hur man spelar.

Herr Sleeman kommer var Ingmar Bergmans första TV- produktion 1957 och den blev en tittarsuccé. Resultatet blev enligt en recension ”en lyrisk bildsaga med säregen charm, där den tonårsblonda prinsessan, spelad av Bibi Andersson, mötte sitt öde i form av ett fult gammalt troll.”

Teaterpedagogen Inge Waern satte upp Herr Sleeman kommer med sina elever vid Teaterstudion i Stockholm som ett maskspel, med stora masker för ansiktena. Den uppfördes först på Liljevalchs konsthall, sedan som gästspel i Örebro i september 1973 på Hjalmar Bergman teatern. Det var då ett samarrangemang för att fira Hjalmar Bergmans 90-åriga födelsedag den 19 september.

1979 spelas Lennart Hedwalls opera på Hjalmar Bergman teatern i Örebro.

1983 då Hjalmar Bergman skulle ha fyllt 100 år, sätter Kurt-Olof Sandström upp pjäsen för TV-teatern igen med en mycket ung Pernilla August (då Wallgren) och Harriet Andersson och Lena Söderblom som mostrarna.

Handlingen i korthet:

Det är sensommarkväll i en vindsvåning. Två gamla systrar, tant Mina och tant Bina, sitter och handarbetar medan deras unga systerdotter Anne-Marie dukar till kaffe med finaste servisen.
Tanterna har en överraskning åt henne: I morgon bitti kommer herr Sleeman för att fria. Han är en mycket äldre ämbetsman som skulle kunna lösa Anne-Maries och tanternas försörjnings-problem.
Anne-Marie minns honom endast vagt som sin döda mors förmyndare. Hon kommer ihåg hans stela sätt att gå. Han vill gifta sig med henne. Hon ber tanterna om att få slippa. De är dock obevekliga. Även om tant Mina är lite hjärtnupen.

Ute i skogen finns Anne-Maries käraste, jägaren Walter. Hon träffar honom en sista natt.Och när morgonen kommer, tar Anne-Marie emot herr Sleeman, som det anstår en flicka i hennes position (dvs fattig), att göra.

Herr Sleeman friar. Anne-Marie tackar ja.

Men när herr Sleeman upprepar samma kärleksord som Walter använde kvällen innan, blir Ann-Marie förtvivlad, berövad på den tröst som kärleksorden varit.

Hon håller för ögonen. Herr Sleeman tolkar det som att hon gråter glädjetårar.

Så är inte fallet.

Temat att en ung flicka gifter sig med en betydligt äldre man är ett vanligt tema hos Hjalmar Bergman.  Det behandlas högst olika men det slutar alltid som tragedi. I Herr Sleeman innebär giftermålet för Anne-Marie en själslig död liksom för Fru Gunhild på Hviskingeholm, (som ingår i Dansen på Frötjärn) som är en av Hjalmar Bergmans mest gripande historier.
Chefen fru Ingeborg verkar till en början ha klarat sig relativt helskinnad trots att hon gifter sig med den betydligt äldre varuhuschefen. Tills hon som änka förälskar sig i dotterns fästman vilket leder till katastrof.
Agnes i Farmor och Vår Herre överger raskt jämnårig fästman för en äldre förmögen borgare i Wadköping. Hon tar skada till sin själ utan att hon märker det själv.
Mor i Sutre blir bortgift med en äldre värdshusvärd men glömmer aldrig sin bohuslänske sjöman. Hon ser honom i sin son, märker inte att hon är förälskad i sonen och det leder till katastrof och död. Hjalmar Bergman är en grymt skicklig berättare med psykologisk blick för skevheter och vardagligt förtryck. Där är människor fast i ett nät av fördomar, som inte skildras utan välgörande humor.
I år har många av hans romaner och noveller kommit ut i nyutgåvor knallgula och fina! Även en novell har givits ut av Novellix, En skådespelares dag.

Hedwalls opera finns inte inspelad men pjäsen Herr Sleeman kommer finns i åtminstone två uppsättningar som ligger på Youtube. Vi visade ett smakprov ur Ingmar Bergmans uppsättning för TV-teatern.

Lodolezzi sjunger får snart en egen artikel!

                                                                                                                                                 

Måndagen den 19 september firar vi i Wadköping Hjalmar Bergmans födelsedag. Det står i Hjalmar Bergman Samfundets stadgar att födelsedagen ska firas. Och det gör vi tillsammans med kommunen som bjuder på saft och kakor i Hjalmar Bergman museet under dagen och i teaterladan klockan 18 där vi får höra Carl Jan Granqvist och Agneta Ljung berätta om märkliga personer i Bergmans romaner och i verkliga livet.