Chefen fru Ingeborg – läsvärd roman

Introduktion av Immi Lundin till Klassikercirkeln Tidlösa kvinnoöden Chefen fru Ingeborg roman av Hjalmar Bergman

Vem är egentligen huvudperson i Chefen fru Ingeborg?

Ovanligt fånig fråga kan det tyckas. Fru Ingeborg Baltzar förstås. Romanen har sitt namn efter henne. Det hon tänker, gör eller inte gör är det som bär handlingen framåt. Hon är närvarande på snart sagt varje sida. Vem annars skulle kunna kallas huvudperson?

Inte Julia Koerner, hennes skådespelarväninna, trots att hon gärna stjäl scenen så fort hon får en chans. Inte Kurt och inte Suzanne, Ingeborgs barn som är nog så fordrande. Inte heller Louis, den blivande svärsonen som kommer att uppta så märkligt mycket utrymme i hennes medvetande. Inte heller hans mamma den utfattiga fru de Lorche, som är så anspråkslöst krävande. Inte kontorschefen herr Andersson, som är något av en dramaqueen han också. Inte ens Tysta Marie – huskorset, som man på den tiden sa om sina hembiträden – trots att hon fått sitt namn på grund av sin talförhet.

Nej jag tänker på en mycket mera osynlig person, som kanske inte ens kan kallas en person.

Hjalmar Bergman är berömd för sin skarpa psykologiska blick och sin förmåga att skapa symbolik ur det konkreta. Tänk bara på byggfelet, det oanvändbara stora tomma rummet i centrum av det pampiga huset i Farmor och vår herre, som säger så mycket om alla andra tomheter i det stolta Borckska familjeprojektet.  Man kan fundera över likheter och skillnader mellan farmor och Ingeborg och se dem båda som uttryck för Bergmans intresse för maktmänniskans tragik och notera att den tycks bli extra intressant när maktmänniskorna är kvinnor.

I Chefen fru Ingeborg finns ett liknande tomrum, den tomma butiksdelen intill det framgångsrika etablissemanget Mode- och konfektionsfirman Jacques Balzar, som Ingeborg chefar för efter sin mans tidiga död. Det var där allt startade och det är i och för sig intressant att se vad detta tomrum fylls med och kommer att spela för roll på olika punkter i handlingen, men någon huvudroll intar det inte.

Nej man får gå till en annan av de egenskaper som gjort Hjalmar Bergman till en klassiker, hans berättarteknik, som brukar kallas virtuos, för att hitta den enda möjliga kandidaten. Den som skulle kunna konkurrera med Ingeborg Baltzar om att vara huvudperson är berättaren, det kroppslösa medvetande som ser och hör henne och alla de andra fiktiva gestalterna och förmedlar deras yttre och inre, deras tankar och handlingar till oss läsare.

Man kan slå upp nästan vilken sida som helst i romanen och studera hur elegant detta berättande medvetande förflyttar sig. Det rör sig ut och in ur gestalternas inre, fram och tillbaka i deras livstider. Det sväller ut till långa egna monologer om deras samtid, deras ambitioner och deras moral, det gör sig helt osynligt och boar in sig i alldeles intill deras klappande hjärtan och svettiga pannor. Det flyger lågt över deras värld och tar in både helheter och detaljer. Det ser snygga kläder och ångestdrabbade sinnen lika tydligt.

Det är åh så 1920 och ändå inte. Det gör fru Ingeborg och de andra till våra samtida och ändå inte. Det är inte författaren, även om det ibland brukar kallas författaren-i-texten detta medvetande, som vet och ser allt och styr och ställer med vår läsarupplevelse. Vi kan bli galna på det eller älska det, förbli ambivalenta eller vänja oss vid dess numera så ovana mångordighet.

Men vi kan inte komma ifrån att utan detta berättarmedvetande skulle vi inte få möta vår huvudperson chefen fru Ingeborg Baltzar. Och inte heller hennes 1920-tal med dess klockhattar och klasskrockar, så främmande och förfärligt förförande. Eller förförande förfärligt under den filmiskt läckra ytan.

Vad är det som är på gång där egentligen? Varför blir Ingeborg så upprörd när hennes blivande svärson tycker att allt kan vara lika bra? Varför är den ståndpunkten så hotande? Vilka förändringar är det som berättarseismografen registrerar? Vad har de med oss att göra? Frågorna kan bli hur många som helst när man läser Chefen fru Ingeborg, de handlar om då och nu, om vi och dem. Så är det ju med klassiker, de smyger ut och in i våra medvetanden och tider, visar skillnader och upphäver dem.