Hjalmar Bergmans amerikanska mardröm
”Oss emellan sagdt så har jag aldrig vantrifts någonstans så som här.” När
Hjalmar Bergman för 100 år sedan besökte USA var han full av kritik av ett
slag som väl i dag skulle uppfattas som vänster, även om den snarast
formulerades utifrån en värde- och kulturkonservativ grund.
Bergman fick nog, och den 19 mars var det äntligen dags
att lämna Hollywood. Ångaren till Europa heter symboliskt
nog Orca, och båtresan blir i Stinas version en absurt
morbid fars, där passagerarna består av ”författare och
andra dårar” eller, som hon rättar sig, ”författare och riktiga
dårar”. Hela stämningen ombord är ”lite dysterkvist”
efter att en i besättningen hoppat över bord och en lastare
fallit ner i koltrumman. Till det kommer att en irländsk
spiritist skrämmer upp fruntimren med sina onda aningar
om hur resan ska sluta.
När en storm nalkas börjar ungdomarna dansa jazz och
tango och shimmy, och whiskyn flödar ”så att damerna
buros sanslösa ut ur salongerna”. En man faller över bord,
men Stina konstaterar lättad att det ”var bara en av dårarna
som lugnt och stilla stigit över relingen”. När ungdomarna
trotsar kaptenens dansförbud ingriper Hjalmar, fäller
igen grammofonlocket med en skräll och bär ut maskinen.
”Visserligen är han mycket tyst men ganska resolut när han
blir arg”, kommenterar Stina som ju visste ett och annat om
den saken. Det hela kulminerar med att man fångar en haj
som misstänks ha ätit upp dåren, och oron över vad kocken
tänker göra med fisken sprider sig.
Efter hemkomsten ger sig Bergman i kast med
”Chefen fru Ingeborg”, där medioker massproduktion
och modern nihilism hotar hederligt
hantverk och nedärvd moral. Lagom till jul
samma år levererar han artikeln ”Funderingar
kring amerikansk psyke” till Svenska Dagbladet.
Det är en kåserande vidräkning med ett land präglat
av självgodhet, framgångsdyrkan, ytlighet och en blind tro
att man kan ”tillverka kultur på samma sätt som man fabricerar
Fordbilar”, ett land där bristen på moral kompenseras
av ett påfallande och påfrestande moraliserande och
där det gäller att hela tiden le och vara populär. Till de riktigt
populära i Amerika, ironiserar han, hör Gud och
Kristus. Två år senare, 1926, får miljonärskan miss
Johnstone sceniskt demonstrera detta moderna monster
i pjäsen ”Dollar”. Hon har rentav skrivit en teologisk
avhandling om, just det, Gud i affärslivet.
Kritik av det här slaget uppfattas väl i dag som ”vänster”.
Men i början av 1900-talet formulerades den snarare utifrån
en värde- och kulturkonservativ grund, där det vulgära
Amerika sågs som ett hot mot allt som det vördnadsbjudande
gamla Europa tänktes stå för. Och faktiskt var ju tidsstudiemannen
Frederick Taylor och löpande bandets Henry
Ford stora namn i det unga Sovjetunionen.
Kanske kan Amerikaresan förklara något av Bergmans
fascination för den italienska fascismen. I en intervju i SvD
1926 jämför han Lenin och Mussolini och konstaterar att
där den förre ”valde att krossa kapitalet” vill den senare
”försona Kapital och Arbete”. Så framstår fascismen som
en löftesrik väg mellan den amerikanska kapitalismens
Skylla och den sovjetiska socialismens Karybdis. Men i en
artikel från 1929 är det som om han genomskådat Mussolinis
storvulna teatralitet och inte ens vill nämna honom vid
namn utan bara skriver den ”italienske diktatorn”.
Amerika fortsatte att spöka i Bergmans medvetande. I hans
sista roman, ”Clownen Jac”, får landet åter representera de
tidsfenomen som han fruktade. Eller som hisspojken i ”Dollar”
anförtror miss Johnstone: ”Vill ni bli förstådd i det här
landet, miss, så ska ni vända er till ungdomen. Vi gilla Amerika,
amerikansk sport, amerikansk frihet, film, jazz, fordfabriker
och allt som är storslaget.”
Men inget är entydigt hos Bergman. I ”Dollar” befinner
sig ursvenska Sveaverkens aktie i fritt fall och dess enda
räddning är faktiskt amerikanskt riskkapital. Och i ”Clownen
Jac” är Lillemor Längsälls hårdföra moral inget egentligt
alternativ till den brist på moral som kännetecknar
Amerika. Hennes tro på hämndens straffande Gud äter
upp henne inifrån i samma takt som den kräfta hon drabbats
av.
Hjalmar Bergman (1883–1931).
Den 8 april 1924 stiger Hjalmar och Stina
Bergman i land i den franska hamnstaden
Cherbourg efter tre misslyckade månader
i Hollywood. Stina skriver till sin mamma,
skådespelerskan Augusta Lindberg, att
”Hjalmar är glad över att vara i Europa,
men fullständigt förtvivlad över att han någonsin reste till
Amerika. /…/ Han säger sig aldrig kunna komma över detta.
Jag förstår honom inte ricktigt, men det är som om han
tycker sig ha förlorat något för honom dyrbart som han
aldrig kan få igen”.
Exakt vad vet vi inte. Men jag tänker mig att Bergman i
USA tyckte sig ha skådat den framtid som väntar oss alla
och som på sikt innebär det gamla Europas undergång, det
Europa som var hans och där Florens var både den europeiska
kulturens huvudstad och hans hjärtas stad.
Bergmans Amerika-skepsis framträder redan 1912 i
romanen ”Vi Bookar, Krokar och Rothar”, där Benjamin
Hagelin varit över i USA och som hemkommen predikant
lanserar Kristus som affärsidé: ”Kristus är död, men hans
namn lever. Hans namn är ett välkänt och gott firmamärke.”
Sex år senare, i ”En döds memoarer”, har Amerika,
med Karin Pethericks ord, ”tilldelats en roll, en funktion,
i Bergmans fiktionsvärld”; ”Amerika representerar hotet
mot eller motsatsen till moral och etik.” Och Gunnar Eidevall
konstaterar att ”Amerika framstår i hans författarskap
redan innan han själv kommer dit som ett moraliskt
betänkligt land med ett överflöd av pengar och en total
brist på kultur.”
Så vad hade han där att göra? Filmen och pengarna lockade.
Victor Sjöström var redan på plats och hade haft
framgång. I februari 1923 skriver Bergman till honom:
”Skulle du ramla på något bra jobb för mig därbortaste, så
stöt på! Jag kommer!” Han är också orolig att Hollywood
ska ”trumfa på” vännen någon ”amerikansk skit”. I september
får han ett anbud från Goldwyn och anförtror mamma
Fredrique att det kan bli stora pengar. Men han tvekar. Det
är förbudstider i USA, och i oktober vädrar han, ”sanslös
av skräck för den torrlagda kontinenten”, sin oro i ett brev
till Sjöström:
”Tänk att ni trivs så bra, era gudlösa hedningar! Men hör
du, hur ska man göra med spriten?!?! /…/ HUR BÄR MAN
SIG ÅT? VICTOR! Jag begriper inte, hur du kan vara så
tanklös att både telegrafera och skriva utan att nämna ett
ord om denna sak, SOM DOCK ÄR AV EN VISS BETYDELSE!!”
Men Sjöström hade ju överlevt, och i slutet av oktober
kan en mallig Bergman meddela honom:
”Vet du av att jag har köpt biljett? På MAJESTIC, avgång
Cherbourg 5/12. Med vilken lusbåt for du över, din stackare?
MAJESTIC ÄR DEN STÖRSTA SOM FINNS. Blev herrn
bräckt?”
Före avfärd får Bergman ett nog så profetiskt brev från
Charles Magnusson på Svensk Filmindustri som hoppas på
fortsatta förbindelser – efter att Bergman misslyckats i
USA …
Mötet med New York har Stina Bergman skildrat i sina
rappa resebrev till Bonniers Veckotidning: ”Det blev som
följer: vad här är vidrigt smutsigt! Man kan ju inte andas
så tjock är luften! Så otroligt fult här är! Vad människorna
se sorgsna ut! Ett sådant infernaliskt buller och vad det
stinker från soptunnorna som stå mitt i gatan och från
avskrädeshögarna i rännstenen! Varför tugga alla människor
så att käkarna gå varma och varför, varför är alla kvinnor
så sminkade?” Hon häpnar över ”de elektriska ljusannonserna”
som översvämmar staden och där den största
är bred som Grand Hôtel i Stockholm och gör reklam för
– tuggummi!
New York bjuder också på ett första möte med den amerikanska
filmbranschen, och det börjar inte bra. En direktör
tar emot med fötterna på bordet och cigarr i mun. Den
borgerligt uppfostrade Bergman tar det som en personlig
förolämpning men kommer senare att ge igen. När ett av
hans filmförslag refuseras lägger han upp fötterna på bordet
och dinglar med tofflorna.
Väl framme i Kalifornien får systern Elna veta att hans
”enda nöje här är att vattna min trädgård”. Det är en klen
tröst: ”Oss emellan sagdt så har jag aldrig vantrifts någonstans
så som här. Jag vet egentligen ej vad det kommer sig
men hela landet och dess människor och seder och bruk
och tänkesätt och allt är mig så oemotståndligt antipatiskt
att jag formligen lider.” Inte ens Stilla havet är något att ha.
Det går inte att simma för vågorna: ”Ett sånt hav! Ett sånt
land! Och pelikanerna kackamoja i mitt badvatten. Såna
fåglar!”
Räddningen blir bilen. Redan i Sverige var Stina
full av förväntan och meddelade svärmor
att alla i Amerika har bil, ”och det är mest
fruntimmer som köra. Så det blir nog bra”.
Men tji fick hon. Hjalmar blev så entusiastisk
över deras Buick Sport att Stina prompt förpassades
till passagerarplatsen.
De kuskar runt, och Stina beskriver det fenomen som
kallas weekend och som varje söndag kväll slutar med
oändliga bilköer. Lättsinnigt berättar hon också om alla
eldsvådor som livar upp tillvaron och fungerar som folknöjen.
Det kan vara ett badhus som brinner eller ett
utvärdshus med dansbana eller ett helt nöjesfält. ”En
annan gång är det en liten skogsbrand eller en stor dito om
lyckan är god.”
Tidigt meddelar Hjalmar sin mamma att ”den amerikanska
uppfattningen av film” är honom främmande och
att bioprogrammen är ”så rysliga att vi bara häpna”. Själv
ska han göra filmmanus av två romaner; den ena är ”ett
riktigt vrövel” och den andra ”jolmig”. Ingetdera antas,
med motiveringen ”not commercial”. På eget initiativ skriver
han synopsis på Ibsens ”Bygmester Solness” men får
höra att historien är obegriplig för den amerikanska
publiken. Enligt Stina ville även en women’s club stoppa filmen
då man inte kan ha Ibsens namn på en affisch. Med
pjäser som ”Ett dockhem” och ”Gengångare” hade han ju
fått rykte som omoralisk.
Sten Wistrand
Docent i litteraturvetenskap vid Örebro universitet, disputerade
1999 på en avhandling om Hjalmar Bergmans
roman ”Clownen Jac”
understrecket@svd.se
abcdefghijklmnopqrst
a
- Svenska Dagbladet måndag 8 april 2024
Under strecket
Redaktör Ludvig Hertzberg
Biträdande redaktör Henrik Sahl Johansson
