Årets bokcirkelbok är Vi Bookar, Krokar och Rothar. Det är den bok som var föremål tillsammans med Fredrika Bremers Hertha för en dialog om Örebro Kungsköping versus Wadköping mellan Fredrika och Hjalmar med Klara Johanson som samtalsledare. Vi hörde den dialogen i våras i hörsalen på museet i Örebro och på ABF i Stockholm nu i höst.
Det finns mycket att tala om i denna vitala roman. Vi ses i Stockholm på Timmermansgården onsdagen den 5 december kl. 18, där ”Klara Johanson” dvs. Gunnel Furuland kommer att leda samtalet.
I Örebro den 11 december hos Inger Hullberg på Järntorgsgatan kl 16.
Kerstin Ekman har skrivit en fin essä i Samfundets Hinnel, helvete och galenskap. Den börjar så här:
Jag välsignar barndomens leda. Jag tackar de långa söndagarnas gråhet och deras tröstlösa regn på fönstret för mer än jag kanske vet. För Hjalmar Bergman tackar jag, för hans romaner som stod i vårt bokskåp och som blev lästa inte en utan två och tre gånger och kanske fler. Pappa sa åt mig att läsa Strindbergs Röda rummet och Nya riket om jag ville veta hur samhället fungerade. Men hur skulle jag kunna känna igen mig där? Mitt samhälle var inte Stockholm på 1870-talet. Det var en modern småstad med industrier och verkstäder. Där konspirerade inte Strindbergs föraktade judar med enfaldiga grosshandlare. Mitt samhälle hette Katrineholm och det liknade Hjalmar Bergmans industrihåla i Vi Bookar, Krokar och Rothar. Min pappa var just en av de uppkomlingar som Bergman i sin roman kallar okända, förbisedda främlingar och som med sin företagsamhetkom att driva stadens spel i stort och smått. Där fanns samma frikyrkoförsamlingarnas gemenskap ända ut i handeln med knappar och kragar. Alla visste att frälsta inte köpte något hos ofrälsta. Det visste Bergman också. Men vi och alla andra otrogna handlade hos dem och det var verkligen goda affärsmän i Kristus och gjorde sig god förtjänst på både tro och otro.
Vi Bookar, Krokar och Rothar blev den mall som jag kunde strukturera upp det svårbegripliga med.
Christine Olsson
