Hjalmar Bergmans onda cirkel av svartsjuka, alkohol- och narkotikamissbruk.Författaren Hjalmar Bergmans liv präglades av stor kreativitet och omfattande litterär produktion men också av ett kaotiskt privatliv med svartsjuka, substans-missbruk och sjukdom. Psykiatern och beroendeläkaren Lars Sjöstrand sammanfattar i en först publicerad i Läkartidningen 13-14/2020 Lakartidningen.se

Hjalmar Bergmans sista roman, »Clownen Jac« (1930), skrevs för att läsas upp som en radioföljetong. Tre skådespelare växlade om de olika kapitlen, men när turen hade kommit till kapitlet »Ur en clowns katkes«, krävde Bergman att läsa själv. Per Lindberg, hans svåger och tillika chef för Radioteatern, våndades inför Bergmans krav. Bergman var gravt alkoholiserad och nergången, men fick som han ville. En reservskådespelare och konjak fanns till hands. Bergman infann sig nykter och svettig. Efter att ha svept ett glas mjölk läste han med stadig röst om hur Jac Tracbac, alias Jonathan Borck, förklarar att drivkraften bakom clownkonsterna är skräck.

Bergmans livsverk är omfattande: romaner, noveller, dramatik, filmmanus samt essäer och kåserier. Vissa teman kan man följa från ungdomsverken till hans mogna författarskap. Det vimlar av utomäktenskapliga barn, som är främlingar i de familjekonstellationer som omger dem. Jac Tracbac är ett sådant, liksom Markurells son Johan i »Markurells i Wadköping« (1919). Vi har gott om despotiska föräldragestalter vars kärlek till sina barn grumlas av narcissistiska behov. Jac Tracbacs farmor, som vi möter i »Farmor och vår herre« (1921), liksom Markurell är exempel på sådana. Förbjuden kärlek och svartsjuka förekommer flera gånger, bland annat i »Chefen fru Ingeborg« (1924). Ingeborg är yrkeskvinnan, som drabbas av åtrå till sin blivande svärson. Svartsjukan och hennes inre moraliska konflikt driver henne obönhörligt mot en psykos och undergång. Livslögner kracke­lerar gång på gång hos Bergman, och det finns otaliga skildringar av alkoholister och berusningstillfällen.

I och med att Bergman med början i »Hans nåds testamente« (1910) skapade Wadköping, liknande hans barndoms Örebro med omgivningar, fick också hans författarskap en udd riktad mot den borgerlighet som var hans ursprung, inte minst mot dess grundpelare – äktenskapet mellan man och kvinna.Bergman föddes den 21 september 1883 i ett välbärgat Örebrohem. Fadern, kamrer i Örebro Sparbank, var en parveny som hade samlat en förmögenhet genom de affärskontakter som banken möjliggjorde. Bergmans förhållande till honom var ambivalent. Modern var dotter till en framgångsrik fabrikör i Örebro; till henne var relationen varmare, vilket inte hindrade honom från att som vuxen under ett uppträde anklaga henne för att ha förtryckt honom. Hjalmar var femte barnet; en äldre syster och en bror hade dött i späd ålder, men två storasystrar fanns. Modern blev sängliggande i över ett år efter hans födelse på grund av blodproppar i benen. För en tid övertogs omvårdnaden av en dadda, som avskedades eftersom hon skedmatade honom med brännvin för att dämpa hans skrik. Som barn var han en »liten otymplig unge, onaturligt fet, klumpig. Stort folk skattade åt mig, barn förföljde mig«, skrev han till sin hustru Stina – mitt »hjärta hade ingen sköld«.

Sexton år gammal tog Bergman studenten som privatist. Studierna i Uppsala ledde inte till examen, men en stor allmänbildning. Det var författarbanan som hägrade. 1901 gjorde han en bildnings­resa till Florens, Rom och andra italiens­ka städer. Flera långa vistelser i landet följde. Han lärde sig italienska och blev förtrogen med italiensk kulturhistoria. Avtryck därav är bland annat en roman om 1400-talsmunken Savoranola (1909). Italien, liksom senare också 1920-talets Berlin, blev hägrande frizoner utanför ett trångsynt Sverige.

Sannolikt smittades Bergman av syfilis i sin ungdom. Exakt när är oklart, men 1902 konstaterades »en synnervsinflammation«; den hade pågått en tid när dia­gnosen ställdes. Den läkte småningom ut. Optikusneurit är vanlig vid sekundärstadiet av syfilis. 1912 tillkom en »ryggmärgsåkomma« med värk, domningar och trötthet i fötterna – således, om hypotesen stämmer, sjukdomens tertiärstadium i form av tabes dorsalis. Han behandlades med arsenik – ingick bland annat i det då nyintroducerade syfilismedlet Salvarsan – och jod, vanligt vid syfilisbehandling. Förs­ta tiden reste han från Helsingborg, där han då bodde, till Lund för behandling. Ytterligare en medicin gavs (möjligen någon kvicksilverberedning), men sattes ut på grund av gastrointestinala biverkningar. Jod- och arsenikbehandlingen fortsatte under mer än ett år.

Bergman gifte sig 1908 med Stina (1888–1976), dotter till skådespelarparet Augusta och August Lindberg. Det blev en barnlös relation, präglad av motstridiga känslor: återkommande svartsjuka, klaustrofobisk ångest, halvhjärtade försök till frigörelse, våldsutbrott, men också kärlek och ömsesidigt beroende. För att få hjälp mot svartsjukan sökte Bergman psykiatern Olof Kinberg 1909, som inte ingav förtroende. Det gjorde däremot Jacob Billström, psykiater och pionjär i den svenska psykoterapins historia, som Bergman konsulterade 1914. Denne ansåg att svartsjukan berodde på »en inre omedveten ångest, förvärvad i den tidigaste barndomen«, förklarade Bergman för sina föräldrar. För Bergmans levnadstecknare, Erik Hjalmar Linder, berättade Billström 1941 att hans patient led av impotensproblem, ett problem som berörs i novellen »Markurells död« (1922) och i romanen »Eros’ begravning« (1922).

Ungefär vid tiden för konsultationen hos Billström insåg Bergman sin homosexualitet, enligt vad han 1926 yppade för den yngre författarkollegan Johannes Edfelt, som vid ett tillfälle måste avvisa hans närmanden. Bergman var då berusad. Stina bagatelliserade makens homosexualitet och förnekade att deras äktenskap skulle varit vitt i en artikel i BLM 1964. Barnlösheten berodde på Hjalmars fruktan för att lida av en ärftlig sjukdom. I varje fall stegrades makarnas inbördes disharmoni på grund av Hjalmars allt öppnare homosexualitet.

Hösten 1919 kastade sig Bergman ut i ett rumlande uteliv i sällskap med den unge skådespelaren Nils Asther. För säkerhets skull låste han in Stina i deras Stockholmslägenhet inför krogronderna. I BLM-artikeln hävdade Stina att inlåsningarna skedde på hennes initiativ för att dämpa Hjalmars svartsjuka och ge honom en större frihet. I sina postumt publicerade memoarer skildrar Asther en homoerotisk vänskap med återhållna sexu­ella inslag.

Bergmans egentliga alkoholdebut skedde sannolikt under skolåren. Skildringar av kamratumgänge med alko­hol, där skolungdom börjar testa och överskrida gränser, finns i »Vi Bookar, Krokar och Rothar« (1912) och »Jag, Ljung och Medardus« (1923). Han blev småningom en högkonsument av alkohol. Kvällsgroggar kom att ingå i hans dagliga ritual – ett sätt att uppnå frid efter dagens kreativitetsutbrott. Men bakom alkoholbruket fanns också den inre stress som homo­sexualiteten skapade. Den berörde inte bara relationen till Stina, utan också hans förhållande till de borgerliga värderingar som han var uppvuxen med och det samhälle han tillhörde.

1922 drevs allt detta till sin spets. I Travemünde träffade han den 14-årige Werner (Werni) Fuetterer. Bergman befann sig på tillfälligt besök i staden tillsammans med Stina. Werni bjöds till Segelholmen i Stockholms skärgård, där paret Bergman brukade tillbringa somrarna. Det blev sol och bad. I Bergmans almanacka finns kryptiska formuleringar som, enligt Linder, visar att relationen, åtminstone för Bergmans del, fick en sexuell karaktär, bland annat »bad c-t-s«, som kan dechiffreras coitus. I så fall något oerhört, med tanke på att sexuellt umgänge mellan vuxna män var straffbart ända till 1944, och här gällde det en vuxen man och en minder­årig. Werni återkom till Sverige, även hans syster kom med. Senare sökte Werni sig till filmen och Berlin; han blev en magnet som drog Bergman till staden. I omskrivningar som i fru Ingeborgs förbjudna åtrå till sin blivande svärson – en motsvarighet till hans egna känslor för Werni – vågade Bergman gestalta sin läggning.

1924 vistades Bergman några månader i Santa Monica i USA för att skriva filmmanus med Victor Sjöström. Han vantrivdes, och alkoholkonsumtionen ökade trots förbudstid. »Jag tror det var Amerikavistelsen som tog korken ur Hjalmar och gjorde honom till en ohämmad suput«, menade hans svåger och förläggare Tor Bonnier. Under åren som följde accelererade Bergmans alkoholism, särskilt efter 1925. Den blev till en autonom självgene­rerande process som samtidigt var ett utdraget självmord. »Det är själen som tar kål på kroppen. Och om den använder rep eller sprit kan vara lika bra. Man super för att man vill bli av med livhanken«, skriver han i »Chefen fru Ingeborg«.

Återkommande resor till Berlin möjliggjorde inte bara konsumtion av alkohol, utan också av kokain, som han snusade, och besök på olika »pojkställen«. På hösten 1926 gjorde han ett försök att varaktigt separera från Stina, vilket än mer utelämnade honom åt hans missbruk, även om de senare försonades. Somatiska komplikationer tillstötte: han hade återkommande blodiga gastriter och svårigheter att få i sig fast föda. Alkohol, särskilt konjak, stod tidvis för merparten av hans kaloriintag. Han blev fet och oformlig. Röntgen visade att hjärtat var förstorat, benen svullnade och han plågades av andnöd. Deliriösa tillstånd med hallucinationer och vanföreställningar följde på alkohol- och kokainmissbruket. Olika läkare förskrev barbiturater som Luminal och Veronal mot ångest, abstinenssymtom och sömnsvårigheter, men också morfin och opium mot smärtor och diarréer. Ändå tillkom flera romaner, dramatik, noveller och filmmanus under hans sista fem år, mycket tack vare somrarna på Segelholmen under Stinas omsorg och relativa begränsning av hans alkoholintag.

Sista uppbrottet skedde några veckor efter radiouppläsningen av »Ur en clowns katkes«. I november 1930 for Bergman ensam till Berlin. Han bodde på Hotell Nordland; strax före nyår försämrades hans tillstånd med blodiga upphostningar, magkatarr och diarré. Hotellets läkare dr Dessau tog över honom till sin privatklinik, där han avled efter knappt ett dygn på nyårsdagen 1931 – enligt dr Dessau på grund av ett slaganfall.

Stina kom för sent till Berlin; på Hotell Nordland tog hon en överdos av sömnmedel. Hon fick psykiatrisk vård en tid och deltog inte vid jordfästningen. Bergmans aska förvarades först hos Bonniers, sedan hos Stina i en urna med två utrymmen – det ena för honom, det andra för henne. De gravsattes genom Bonniers försorg på Norra Kyrkogården i Örebro 1976.

 

”Jag skulle ha uträttat något stort, om jag bara kunnat”.

Om romanen Herr von Hancken

Bergman skrev denna roman 1920, d.v.s. mellan Markurells i Wadköping och Farmor och vår Herre. Det är en berättelse om ett levnadsöde, ett människoöde, nämligen kaptenen von Hanckens. Berättelsen utspelar sig dock under någon sommarmånad och året är 1806, då von Hancken beger sig till surbrunnen Iglinge med sin familj för att kurera sin hälsa.

von Hancken anser sig mycket olycksförföljd här i livet, det gäller hans hälsa, men också kring hans börd, hans militära karriär som slutat med avsked och han har t.o.m. fått böter för att ha fått husröta i sitt kaptensboställe, med mera, med mera. Så det finns ett stort behov hos von Hancken att få någon erkänsla, erkännande här i världen, när han träder inför brunnens mäktige doktor Wurm om vilken det sägs att ”skickligheten var inte stor, då det gällde att ställa diagnos eller kurera sjukdom, men i prognosen var han en överdängare”.  När så von Hancken läst upp alla sina krämpor svarar Wurmen: ”jag beklagar kära vännens oerhörda lidanden, som äro enastående i medicinens annaler. Men jag kan trösta honom med, att han måste ha dött någon gång i början av nittitalet. Det är bara likbegängelsen som fattas”.  Ånyo förhånad, förlöjligad alltså.

I sitt nästa möte med Wurmen får von Hancken sin dom, han har blott några veckor kvar att leva får han veta.  Men istället för att nedslås av detta besked blir det upprinnelsen till en sista ansträngning och ambition hos den samtidigt sturske, ilskne och uppblåste kaptenen som hela livet sökt efter sin rättmätiga plats i livet och tillvaron. Med hans egna ord; ” jag skulle ha uträttat något stort, om jag bara kunnat”.

Han förälskar sig i en ung, skön kvinna som bett om hans beskydd och som säger sig vara av fin börd, en vicomtesse, men under falsk flagg förstås, von Hancken är ju också lättlurad, han ser det han vill se och har behov av.

Man nås också av beskedet att landshövdingen är att vänta till brunnen och här får von Hancken också för sig att även självaste kungen är att vänta. Han tar kommandot till ett spektakel, får andra med sig i att bygga upp äreportar med mera. Men kungen kommer förstås inte, men under repetitionerna inför besöket får von Hancken, under ett kort ögonblick av förvirrad storslagenhet, för sig att det är han själv som är kungen.

Det hela går ju inte bra för von Hancken, det gör inte det och efter ytterligare förvecklingar av upproriskhet mot överhögheten, så inser von Hancken att han får ge sig och ge upp sin fåfänga och sina ambitioner. Utan att ha fått något erkännande eller någon bot så lämnar till slut von Hancken och familjen brunnen, fattigare än när de kom och von Hancken dör till slut, dock längre fram än vad Wurmen förutspådde.

Romanen är mycket humoristiskt skriven, med ett rikt persongalleri av mer eller mindre udda existenser och med dråpliga händelser. Men med, som så ofta hos Bergman, mycket tragik, det är en i sanning tragikomisk berättelse.  Livstemat, livsödet att hitta sin plats i livet mellan ambition och förmåga är ju också något som vi väl alla brottats med i någon mån i alla fall. Så herr von Hancken är kanske inte en så löjlig person när allt kommer omkring.

Börje Rosmark

Läs mer om Herr von Hancken:

Maria Bergom-Larsson Diktarens demaskering.En monografi över Hjalmar Bergmans roman Herr von Hancken. Bonnier 1970.

Karin Petherick Stilimitationer i tre av Hjalmar Bergmans romaner. En undersökning av den roll pastisch, parodi och citat spelar i Knutmässomarknad, En döds memoarer och Herr von Hancken. Svenska bokförlaget 1971

 

 

 

 

 

Hjalmar Bergman i Västerås och Västerås i Markurells.

Av Erland Bohlin.

Att Hjalmar Bergman tog studenten som privatist vid h a l (högre allmänna läroverket) i Västerås den 26 maj 1900 är obestridligt. Och bakgrunden är också väl känd: Pappa Claes ville ta med sig Hjalmar på en badresa till Ems i Tyskland i maj 1899 – baden skulle vara nyttiga för honom och vistelsen en nyttig språkträning för Hjalmar. Rektor Phragmén och lärarna gav förstås den mäktige bankkamrerens i Sparbanken son ledigt – utom Hjalmars tysklärare, adjunkt K F Elmquist (som troligen hade sina affärer i någon annan bank), som sa att om Hjalmar var borta dessa sista veckor på terminen skulle han få BC i tyska och därmed inte få flytta till 7:2, skolans näst högsta klass. Och så blev det. Då beslöt pappa Claes och Hjalmar att han först skulle tentera tyskan i augusti och därmed bli flyttad till 7:2 och sedan lämna skolan för ”enskild undervisning” och läsa in de två åren på egen hand och gå upp som privatist ett år innan klasskamraterna skulle ta studenten.

Att han fick hjälp av sina före detta lärare, framför allt lektorn P G Lyth, som liksom flera andra av dem var vänner till familjen, är känt, men hur mycket han vistades i Västerås under det året har varit oklart. En del har trott att han var inskriven som elev där hela året. Nu vet vi att han var inackorderad två månader hos filosofie doktor J O Bergstrand, dock inte vilka månader. Men nu har jag hittat belägg som visar att han mest höll till i Örebro.

Ett första indicium är att han, som så flitigt skrev till mamma Fredrique när han var borta hemifrån, inte skrev ett enda (bevarat) brev till henne eller någon annan under perioden juni 1899 till november 1900. Sen har jag funnit en notis i Nerikes Allehanda den 1 mars 1900, som anger vilka som anmält sig till mogenhetsexamen vid Örebro h a l, där Hjalmar finns med som privatist. Det bekräftas i skrivelse från skolan till ecklesiastikdepartementet den 29 mars, där det också anges att Hjalmar erlagt den föreskrivna avgiften.

Vad som sedan hänt vet vi inte. Blev kanske ”privatlärarna” rädda för att beskyllas för mutor, när de nu skulle examinera Hjalmar? Den 18 april 1900 skrev han i alla fall svenskuppsatsen vid läroverket i Västerås. Den är välkänd och hade rubriken ”Jämförelse mellan kristendomen och muhammedanismen”, men vilket datum han skrev den har jag inte sett angivet. Det framgår dock av en notis i Nerikes Allehanda den 31 mars 1900 att för alla gymnasier gällde att det skriftliga provet i modersmålet skulle äga rum onsdagen den 18 april, latinprovet dagen efter, matematik lördag den 21 och översättning till franska och tyska måndagen den 23 april.

Samma dag som Hjalmar skrev uppsatsen daterade Västeråsläroverkets rektor Peter Bagge ett brev till honom (kanske överlämnat personligen) med uppgift att han före den skriftliga prövningen skulle erlägga 10 kronor och före den muntliga 15 kronor samt att han före den muntliga prövningen skulle avlämna ett vitsord avgivet av någon teckningslärare vid ett läroverk över färdighet i teckning enligt fordringarna för övre sjunde klassen. Hjalmar hade haft BC eller C i teckning alla terminer utom i 6:1 då han hade B, så det var nog inte så roligt att behöva gå till teckningsläraren Lindblom och lägga fram ett nytt prov. (Tack Gunilla Hammarland, som sökte rätt på brevet åt mig.)

De fyra skrivningarna bedömdes så att han fick AB i modersmålet och franska, Ba i latin och B i matematik och var alltså klar för muntan. Om man – som jag gjort – jämför hans skrivresultat med de 19 eleverna i den klass på latinlinjen B som han fördes ihop med, finner man att hans AB i svensk skrivning matchas av ett A, och 2 AB och resten Ba eller B, och då framstår ju hans resultat som mer i nivå med förväntningarna. I latinet fanns det ett a och fem AB, så där var hans Ba ganska normalt. Hans AB i franska får jämföras med ett a och tio AB, så också där var han i gott sällskap. B i matte var den nivå han legat på tidigare, men rektor Phragmén hade höjt till Ba när han lämnade 6:2.

Den 25 maj började studentexamen under ledning av de tre Uppsalaprofessorer som fungerade som censorer: Nils Dunér i astronomi, Axel Erdmann i germanska språk och Per Adolf Geijer i franska. Den dagen examinerades de första 15 abiturienterna på latinlinjen A och B i tre grupper om fem. Examinatorer var i första hand skolans lektorer, bland vilka märks Josef Lind i matematik, han som var Karros rektor 1918-1931.

Det var alltså latinklass B som Hjalmar hade tillförts, men det var först den andra dagen, den 26 maj, som Hjalmar tillsammans med de tre sista namnen i B-klassen blev examinerad som ensam grupp och då behövdes inte professor Geijer. Förhören pågick klockan 8-11 och 12.30-15.30 och då skulle man hinna med nio ämnen. Ett tionde, filosofisk propedeutik (introduktionskurs), ersattes med det sista terminsbetyget utom för Hjalmar, som då tydligen ensam fick möta examinator, censor och examensvittnena.

Han fick AB i filosofi, Ba i kristendom, tyska, historia och geografi och i matte, B i fysik och naturhistoria samt C i engelska (I 6:2 hade han Ba på höstterminen och B på vårterminen). Också i teckning fick han – inte oväntat – C, men det behövde inte kompenseras av något överbetyg. I gymnastik med vapenövningar hade han streck (det sista Karrobetyget var ett B) och musik finns inte med i studentbetygen.

Mogenhetsbetygen för de 18 medabiturienterna bestod av ett A, fem AB och resten B, så Hjalmars B var normalt under rådande omständigheter. Men godkänd blev han ­ 16 år och åtta månader gammal avlade han alltså mogenhetsexamen med goda betyg.

När han tog tåget hem från Västerås några dagar senare mötte mamma Fredrique honom i en öppen landå och så kunde han åka förbi det Segelbergska palatset nere vid stationen, där hela Karro höll till medan skolhusen byggdes om, och vinka till sina gamla klasskamrater, som fortfarande hade ett år kvar.

Att pappa Claes ville vrida om kniven i Karros kollegium är en möjlig tolkning av det faktum att det i kollegieprotokollet 26, 28, 29 maj 1900 står ”Till premiekassan hade från kamrer Klas Bergman lämnats ett belopp af 25 kr att vid terminens slut utdelas till en framstående yngling under benämningen ’Gåfva från en nytagen student’.” Man kan kanske se det som ett svar att detta engångsstipendium inte tilldelades den bäste utan den näst bäste eleven i klass 4, Axel Petterson (senare Löwh), och då tillsammans med ett större stipendium om 100 kr.

Markurells formulering om mutstipendiet är (nästan) exakt hämtad från namnet på ett stipendium som Hjalmar måste ha hört uppläsas vid flera våravslutningar senast 20 år innan han skrev romanen, nu bara med utbyte av namn: ”Arfprinsens, Hertigens av Nerike, Eugen Napoleon Nicolai till minne av HKH:s den 26 januari 1884 med heder avlagda mogenhetsexamen stiftade stipendium.”

Vilka intryck tog nu Hjalmar av sina ­ tydligen ganska korta, kanske till och med dagskorta – besök i Västerås våren 1900 (han kan förstås också ha varit där åren före 1919, då han skrev Markurells) och vad av det finns med i Wadköping?

Djäkneberget är ju det tydligaste lånet från Västerås, men någon motsvarighet till restaurang Kupan fanns inte där, fast just den 23 maj 1900 annonserar konditor J H Bergman att han där öppnar en kiosk med kaffe, kolsyrade drycker och konditorivaror. Serveringslokalen stod kvar oförändrad till 1937. (Tack Nina Deila, Västerås, för dessa upplysningar.) Att sätta förledet dom- på kyrkan och prostinnan Tollin är ju lätt gjort. Biskopen är lika avlägsen i romanen som han var i Örebro, där han ju också var eforus för gymnasieskolan och konsistorienotarien (domkapitelnotarien), som nämns, har en lätt utbytbar titel. Erik Hjalmar Linder nämner också utsikten över stan som västeråsisk, men jag tycker att samma ingredienser fanns i Örebro och han säger att i Västerås fanns vid skolan en ask som skulle motsvara Barfothens alm. Att Wadköping börjar på W liksom Västerås är en ytlig likhet, tycker jag. Och varför begränsa tilltron till Hjalmars fantasi om den lilla staden Wadköping? Han som var ”sju världars herre”.

Not: Varmt tack till den hjälpsamma personalen på Västerås och Örebro Stadsarkiv och till docent Sten Wistrand för viktiga påpekanden.

 

Artikeln är hämtad ur Örebro-Karolinaren, nr. 79, 2019.

Artikelförfattaren Erland Bohlin (1937-2020) var fil. lic. och lektor vid Karolinska skolan i Örebro. Han skrev sin licenciatavhandling i litteraturhistoria om den litterära diskussionen i Sverige 1820-1821. Som pensionär ägnade han sig åt lokalhistoria. På senare år engerarade sig i restaureringen av det naturhistoriska museet vid Karolinska skolan. Erland var bl.a. medlem i Hjalmar Bergman-samfundet och Sällskapet Concordia. Han var också en duktig sångare. / Peter Appelros

Tyvärr är ju Hjalmar Bergmans komedi från 1920-talet ”Dollar” på Stadra Teater inställd i sommar men kommer att spelas 2021. Det är den tredje och avslutande föreställning på ett Hjalmar Bergman-tema. 2018 dramatiserade Agneta Pleijel Bergmans roman Flickan i frack. I somras gavs Ylva Eggehorns pjäs Hjalmar och vår Herre. Till den kommande sommaren får Hjalmar Bergman i egen hög person själv ta till orda, i denna hans lite mer okända komedi.

”Dollar är en av Bergmans lite ovanligare pjäser men är för den skull inte mindre värd att spelas. Den har en språklig virtuositet som lockar oss. Flera av pjäsens roller har varit med på våra tiljor förut. Från 2018 återkommer Ludwig von Bathwyl och Katja Kock, från 2019 barnen till Chefen fru Ingeborg samt Julia Swedenhielm. Vi kan på det sättet fortsätta vår teaterlek över tid och rum. Pjäsen rymmer också upstairs och downstairs likt en svensk Downtown Abby. Hotellet vid Kebnekajses fot där pjäsen utspelar sig har en personal som är om sig och kring sig och som blandar sig i gästernas förehavanden. Här finns de tre paren som söker kärlek och bekräftelse och hit kommer Julia Johnstone, amerikanskan god för många många dollars. Hon blir en katalysator för längtan, tillkortakommanden och dubbelmoral men faller själv på eget grepp genom att bli passionerat förälskad i en av gestalterna, den tilldragande doktor Johansson”, skriver Stadra Teater.

Vi fortsätter firandet även 2020: Vi hade en väldigt trevlig Litterär salong den 20 februari om Markurells i Wadköping med ett samtal med Inger Borgström om hennes bok Den determinerade Markurell, om Markurell i största allmänhet och med Pontus Plaenge som läste strålande ur Markurells i Wadköping. Vi var välkomna hem till Ingun och Lasse Zilliacus på Renstiernas gata 13  där vi fick intressanta samtal till  en generös buffé.

I höstas lyssnade vi till ”Gud gossen och jag” Astrid Lindéns föredrag på Litteraturens lördag den 16 november:

”Plötsligt, i slutet av den generösa mutfrukosten, tystnar Harald Hilding Markurell. De blir så tyst att läsaren hör hur polletten ramlar ner.

Ett förfluget ord och Markurell slås till insikt. Det läsaren anat under 135 sidor och Wadköpingsborna vetat i nära två decennier, landar äntligen även hos Markurell: Han är inte gossens biologiske far, Johan är avlad av häradshövding Carl-Magnus de Lorche. De har det korpsvarta håret och den skarpa profilen gemensamt.

I höst är det hundra år sedan Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping kom ut, den innebar författarens stora genombrott och håller för många omläsningar än idag. Nu är det lite klurigt, för berättelsen utspelar sig fem år tidigare, den 6 juni 1913, under en enda dag i Wadköpings liv. Tillbakablickarna är många, och vi får även en föraning om vad som kommer att hända tre år senare, men hela tiden håller Hjalmar Bergman fokus: Den 6 juni 1913.

Hos värdshusvärden Markurell har sonen en särställning; hustrun, den vackra statardottern, den respektingivande krögerskan med det lysande röda håret kallas ”hon” eller ”människan jag har”. Hon som, inte ens får något förnamn i romanen, konstaterar: ”Jag vet ju det, Markurell. Sen gammalt. Att jag inte är god nog att vara mor åt Johan.”

Johan är ”gossen”; det unika barnet som han vill bära på sina händer. Djupt rörande är berättelsen om när Markurell räddar den femårige gossen från mässlingen. Han vakar i barnets sjukrum; han nynnar, matar, berättar lustiga historier, ”som voro så otroligt barnsliga att barn över sex år uppfattade dem som förolämpningar”.  Efter två veckor vacklar han ut ur sjukrummet och kastar sig utmattad på den äktenskapliga sängen: ”Jag har dräpt honom, Jag dräpt den fan. Mässlingen.”

Kärleken till gossen är blind och villkorslös. Den är så stor att inget annat får plats i Markurells synfält. Drivkraften i hans ekonomiska förehavanden är att gossen ska få den samhällsställning, som han själv varit utestängd från. Anor kan man bortse från, icke pengar.

Den 6 juni 1913 ska Johan Markurell ta studenten.

På studentdagens morgon står Harald Hilding Markurell utanför värdshuset Kupan och ser ut över staden – och spottar på den. Det är det lyckligaste ögonblicket i hans liv. Han formulerar sitt credo, han tror på treenigheten: han tror på ”Gud, gossen och jag.” Hans högmod är monumentalt.

Det kan hända att gossen är lite skral i kemi och kristendom. Det finns till och med dem som menar att gossen är en smula lat. Markurell drar ut med fullastade frukostkorgar; han ska smörja censorerna med lax och kyckling, gammal bourgogne och champagne. Dessutom ska han donera 30 000 kronor till läroverket.

Markurell har inte bara studentexamen på sin agenda. Denna dag håller han hela Wadköping i sitt grepp, under många långa år har han samlat på sig papper: aktier och fullmakter.

Äntligen ska han krossa stadens fina elit, med häradshövding de Lorche i spetsen. Häradshövdingen har levt över sina tillgångar och inte bara satt sitt eget liv och välstånd på spel. Till och med välgörenhetsfonden Jesu krubba vilar på falska papper. Hela staden håller andan, åtminstone de mer besuttna inser att de är helt beroende av den avskydde och föraktade värdshusvärden, uppkomlingen Markurell.

De Lorche representerar det fina Wadköping; goda anor, ärvda pengar. Men finheten sitter inte så djupt. Det enda hållbara han äger är hustruns kärlek: ”Så svart är mitt syndiga hjärta, att ingenting på jorden kan bereda mig större glädje. Du har svikit alla och aldrig svikit mig.”

Elsa de Lorche är till och med beredd att gå i döden med sin man för denna svarta glädje; hellre döden än vanära. Men även hon skakas i grunden när hon inser att hennes Carl-Magnus ämnar svika henne och ensam smita från konkurs och vanära. Kappsäcken är packad, pass, pengar och ångbåtsbiljett till Sydamerika ordnade.

Flera av det förra sekelskiftets manliga litterära gestalter var som besatta av tvivel på att deras barn verkligen var deras. I Henrik Ibsens Vildanden (1884), August Strindbergs Fadren (1887) och Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping (1918) står frågan om faderskapets äkthet i centrum. Hos Ibsen och Strindberg leder tvivlet på barnets upphov till grubbel, förvirring, slaganfall och död.

Markurell lunkar hemåt från den stora mutfrukosten. Han försöker ställa sin hustru mot väggen, men får inte ur sig en rak fråga. Han undrar om det är sant att gossen är lik häradshövdingen. Hustrun svarar ”Skulle det vara bättre om han var lik dig?” När hon upptäcker att han låst om dem i kontoret, gör hon pinan kort: ”Se dig i spegeln så kan du tacka Skaparen att pojken inte liknar dig. Men att han liknar sin far, det vet både jag och hela stan.” Då lyfter han det tunga kassaskåpet över sitt huvud, tar ett steg mot henne, men vräker sedan skåpet åt sidan och krossar sängen, välter kommoden.

Hon svarar med ett enda ord ”Kräk!”

Markurell rasar mot Gud: ”Vartill är jag nu kommen till världen”, ”Kan det vara ett nöje att slå sönder mig som den uslaste potta utan grepe?”

Men han har kloka vänner, de försöker få honom att besinna sig. Sockerbagare Wedholm har sex tjocka döttrar, men ingen son som kan över efter honom. Det är illa. Perukmakare Ström har fallandesjuka, eller epilepsi, som vi säger idag. Han har också en son, och vet att sjukdomen är ärftlig. Det är värre. Varje dag vakar han över pojken för att se om det dyker upp några tecken på att även han drabbats. Han säger att det vore en lycka att få veta att pojken inte var hans.

Det hjälper inte, allt är raserat, inte bara kontorets inredning. Markurell ställer den förtvivlade frågan: ”Varför ska en hålla av någon? Det har en ingenting för.” Johan kunde lika gärna vara död.

Den tredje vännen, lektor Barfoth lyckas med en krigslist, genom att antyda att Johan råkat ut för en olycka avslöjar han att Markurells kärlek är orubbad.

I slutet av romanen stillnar det, men det är en annan stillhet än i dess mitt. Nu sitter Elsa de Lorche på golvet med sin mans huvud i sitt knä. Han sover djupt, hon stryker honom över det plötsligt så gråa håret.

Den förkrossade värdshusvärden besinnar sig. Han avstår från att driva Wadköpingssociteten i konkurs, han kan till och med se med medkänsla på andra. När Harald Hilding Markurell lämnar över skuldebreven till Elsa de Lorche konstaterar han: ”Hon har väl inte så roligt hon heller, lilla fina stackare”.

På värdshuset Kupan är det dags för den stora studentfesten. Markurell tar emot sina gäster och deras gratulationer, Johan har klarat tentamen:

”Ja, det är roligt att ha heder av gossen.”

Astrid Lindén

 

 

2019 fyller Hjalmar Bergmans roman Markurells i Wadköping 100 år och har på projektet »Sverige läsers« förfrågan utsetts till författarens bästa roman av Hjalmar Bergman Samfundet. Denna roman har inte ägnats någon separat studie förutom Inger Borgströms licentiatavhandling som nu omarbetats till en bok.

Att Hjalmar Bergman hade en deterministisk och fatalistisk världsåskådning är känt, vad Inger Borgström tillför är hur han gestaltar den i romanen Markurells i Wadköping och i novellen Herr Markurells död. I Markurells i Wadköping finner vi också apokatastasis, det vill säga föreställningen om alltings återställelse, vilket är en specifik form av fatalism som vi enbart finner i Markurells i Wadköping och som kan kopplas till den sociala och ekonomiska turbulens som rådde vid verkets tillkomst.

Determinism, fatalism och apokatastasis fogas samman till att allt som sker har sin orsak och styrs av en makt som leder orsaks­kedjan till återställelse. I verken finner vi reminiscenser från såväl skönlitteratur, filosofisk och psykologisk facklitteratur, bibeln, tids­anda som personliga relationer och upplevelser. I ett litteratursociologiskt perspektiv determineras framställningen av Bergmans beläsenhet, samtid, ekonomi och privatliv.

Inger Borgström född 1948, fil.lic. i litteraturvetenskap 2004, har mellan 1975 och 2012 varit gymnasielärare i svenska och historia.

INGER BORGSTRÖM Den determinerade Markurell

Den fria viljan, kärleken och övermänniskan i Hjalmar Bergmans roman Markurells i Wadköping och hans novell Herr Markurells död.

Inger presenterar boken vid Hjalmar Bergman Samfundets bokbord på Litteraturens lördag på Stadsbiblioteket i Örebro den 16 november och den 20 februari på Litterär salong hos Ingun och Lasse Zilliacus i Stockholm. Se evenemang.

Det gamla året avslutades med en stor upplagd artikel i Svenska Dagbladet med rubriken Det bor en Markurell i oss alla. Det var en positiv recension av Inger Borgströms bok Den determinerade Markurell av Stefan Eklund.

”Verkliga och fiktiva personer samsas på scenen när Ylva Eggehorn blåser liv i Hjalmar Bergman”. Så inleder Sara Granath sin mycket positiva recension i SvD av hennes pjäs Hjalmar & vår herre, efter att ha sett en ”sommaruppsättning om fantasins och litteraturens livsuppehållande kraft” med sammanfattningen: Charmerande folkligt och litterärt på Stadra.

Kom och träffa Ylva Eggehorn och få en inblick i hennes författarverkstad.

Ylva Eggehorn samtalar med Peter A. Sjögren, tidigare ordförande i Hjalmar Bergman Samfundet, om sitt förhållande till Hjalmar Bergman och hur hon skapade pjäsen Hjalmar & vår herre som utspelar sig i Berlin 1929. Bergman hemsöks av personer i sina romaner, Boman i Swedenhielms till exempel men också av några unga män som kräver att bli skrivna. Oscar Wilde dyker upp…

Välkomna!

Tisdagen den 15 oktober kl.19 på Timmermansgården, Stockholm Timmermansgatan 46 – 48. Fri entré. I samarbete med Timmermansgården.

Man kommer lätt till Timmermansgården med pendeltåg till Södra station, utgång Swedenborgsgatan, med bussarna 55,57 och 66 med hållplats precis utanför Timmermansgården, hållplatsen Fatbursgatan. Tunnelbana Mariatorget.

Med en guidad tur genom Wadköping lotsade Arne Johnson, Pär Bäckman och Inger Hullberg i rollerna som Erik Hjalmar Linder, Hjalmar själv, Katja Kock, Henning Markurell, Ingeborg Balzar och slutligen Jac Tracbac fram till det fina nya Hjalmar Bergmanmuseet i Skomakargården. Där tog Maria Gustafsson (enhetschef för Wadköping) emot och bjöd på födelsedagsdryck med kakor. Sedan överlämnade vi Gunna Möllerströms textilapplikation som tillfälligt kunde hängas upp på en ledig vägg. Mycket anslående!

 

Gästabud är en textilapplikation komponerad av konstnären Gunna Möllerström på uppdrag av AB Trafikrestauranger. Den föreställer Johan Markurells studentmåltid.

AB Trafikrestauranger, TR, var ett dotterbolag till SJ. Sent 1968 hade man övertagit en reatauranglokal i hörnet av Vasagatanoch Mäster Samuelsgatan i Stockholm. Den 8 maj 1969 slog man upp dörrarna med en helt ny inredning och nytt namn. På en av väggarna hängde textilapplikationen, ett fem meter långt långbord med personager från Wadköping. Restaurangens namn var Markurell. Ett framröstat namn i tider då TV-serien Markurells i Wadköping var populär och restaurangen invigdes av Edvin Adolphson.

Det är 100 år sedan Hjalmar Bergman gav ut romanen Markurells i Wadköping, en roman som kommit ut i många upplagor och blivit pjäs, film och TV-teater. Det är nog den mest omtyckta Hjalmar Bergman-romanen. En motivering kan lyda:

Hjalmar Bergmans mest kända roman utspelar sig den 6 juni 1913 och det är studentexamen i Wadköping. Solen går upp över terrassen på värdshuset Kupan. När den går ner har vi fått veta hela stadens historia och huvudpersonernas hemligheter har avslöjats. Bokens världsbild är mörk men så spännande, så underhållande, så kvickt formulerad, så njutningsrikt detaljerat att det blir en härlig läsupplevelse där faderskärleken övervinner allt!