En döds memoarer

Läs En döds memoarer

Hjalmar Bergmans märkligaste roman?

Kom och lyssna på Kerstin Dahlbäck och Jonas Cornell torsdagen den 7 december kl. 18 på Timmermansgården och läs Den tudelade romanen av Magnus Florin från antologin Himmel, helvete och galenskap.

Hjalmar Bergman (Foto: Wikimedia Commons)
Hjalmar Bergman (Foto: SVT Bild)
Hjalmar Bergman (Foto: SVT Bild)
Hjalmar Bergman (Foto: Wikimedia Commons)

Om En döds memoarer av Magnus Florin.

Ur antologin Himmel, helvete och galenskap (red. Anders Clason), Bokföraget Lind, september 2004.

Sidhänvisningar ur Hjalmar Bergman, En döds memoarer, red. Kerstin Dahlbäck, Svenska Akademiens serie Svenska Klassiker, Atlantis, 1995.

I Beate Grimsruds radioteaterpjäs Själen och Sankte Per från i förfjol kommer en nyss avliden människa till himmelrikets port. Där står Sankte Per som en sorts passkontrollant. Han har en viss fråga att ställa, en ren formalitet, sedan ska det bara vara att kliva på. Frågan måste ställas och besvaras, för det finns egentligen inte bara en port utan två portar att välja på, och frågans svar ska leda till rätt port. Frågan lyder: vilket kön hade ni då ni levde? Inget svar hörs från Själen. Sankte Per upprepar frågan: Vilket kön hade ni? Hallå, är ni där? Var ni man eller kvinna? Själen svarar: Kön, det var värre det. Det kommer jag faktiskt inte ihåg. Sankte Per frågar igen: Var ni kvinna eller man? Själen minns inte. Sankte Per säger: vi har bara två kategorier här, höger, vänster. Nå, vad säger ni? Själen undrar om det där med könet inte kan få visa sig med tiden?Nej, det går inte. Sankte Per försöker hjälpa Själen att minnas och han frågar: Stod ni eller satt ni när ni kissade? Själen minns inte, säger att det väl blev en vana. En vana, men vilken?

Låt det bli inledningen till en läsning av Hjalmar Bergmans roman En döds memoarer, utgiven i december 1918. Det blir en skelögd läsning genom ett mycket litet titthål, varigenom man hela tiden bara förmår se en enda liten sak, nämligen en enveten sortering i hälfter, en ständig klyvning, en manisk tudelning, som snart kommer att ge anledning till en hallucinatorisk och utmattande katalogaria.

I tidernas dunkla begynnelse och enligt en obestyrkt och osannolik historia uppdelade romanens urfader generalen och greven Arnfelt en gång i tiden sin egendom i tvenne delar (s. 19) och ur denna ursprungliga uppdelning uppstår en berättelse som slingrar sig runt de båda släkter som ska ha utgått från urgreven, nämligen släkterna Arnfelt och Arnberg – de kyliga planmässiga Arnfeltarna och de bastardartade och misslyckade fantasterna Arnbergarna.

Bastardartade, eftersom Arnbergarnas egen stamfader ska ha varit illegitim son till den gamle greven, det vill säga född utom äktenskapet – och därmed var striden igång om arv och rätt. Med rätten kommer brottet: ett mord begånget av en Arnbergare skulle skipa rätt, en snara och en rakkniv skulle jämka ödet. Hjalmar Bergman låter en krånglig intrig ta fart och när den blir för krånglig drar han inte ifrån utan lägger till så att det blir ännu krångligare. Till sist glider handlingen undan och lämnar plats för en envist hackande mekanisk melodi: klyvnaden i två, båda, tu, tvenne…

Mitt i centrum av denna tudelning finns pojken, ynglingen, mannen som bär namnet Jan. Det är hans memoarer, en döds memoarer.

Tudelningen framstår som storyns första orsak mer än som dess konsekvens. Och den är en smitta som grasserar. Mest fundamentalt visar den sig i uppdelningen mellan två slags livsgärningar: Man kan väl dela gärningarna i tvenne huvudslag: livsgärningar och dödsgärningar. Eller som vi säga: god och ond. (s. 84).

Arnbergarnas mordhandling några generationsled tillbaka var en dödsgärning som fortplantar sig. Den kan inte dö, bara byta gestalt, och dess spöklika väsensform är att orsaka spjälkning, klyvnad, överallt dit dess makt sträcker sig. Redan titeln En döds memoarer bär på tudelningen – för det finns två slags döda, både de som verkligen är döda och de som är döda i livet. (Joh Upp 3:1: Jag wet dina gerningar, ty du hawer namnet, att du lefwer och är död.)

Tudelningens farsot sprider sig ständigt och överallt, i smått som i stort, i tid och i rum, som en orubblig upprepning. Läsaren av En döds memoarer märker till exempel snart att klockan oftare är två än något annat och det utsägs också att den tiden på dygnet är kritisk: tuslaget på natten lär vara ominöst för oss Arnfeltar (s. 371). Berättelsens element verkar sugas in i klockans giftiga tvåslag. En natt – det var vid tu-tiden (s. 87) Just som klockan slog två (s. 147) morfar dog i natt klockan två (s. 168).

Regnbågen hör i romanen alltid ihop med döden, den visar sig mellan ett och två (s. 208) man blir väckt vid tvåtiden på natten (s. 259) jag hörde endast en klocka, som slog två slag (…) Klockan har slagit två. Nu drar vår gemensamma fiende Mikael Arnfelt sitt sista andedrag.

Och är inte klockan två, så är den ändå två: två minuter före fem (s. 278).

Katalogarian är igång och vi är ännu bara i början. Klockans tuslag sprider sig till dygnet, veckorna, månaderna och året: Ännu återstod två dryga timmar (s. 255), jag måste vänta dryga två timmar (s. 347) två långa dagsresor (s. 19) två dygns ohyggliga smärtor(s. 35) snön yrade två dygn i sträck (s. 165) Två dagar före julafton reste Léonie och prosten (s. 240) ett brev antedateras två dagar (s. 359) två veckor i prostgården (s. 36) Under två tysta veckor låg far i en beständig halvslummer (s. 192) för två månader sen(s. 114) två månader vid Rivièran (s. 298) två månaders lön (s. 343).

Alltmedan jag under läsningen bara ser tvåor på sidorna undrar jag om jag inte blundar för treor, fyror, ettor och femmor? Och är det inte snarare något antropologiskt givet med tudelningar och parbildningar, dikotomier och hälfter? Jodå, det också, men det är ändå ohjälpligt: just i En döds memoarer är det underligt gott om tvåor. Och de förökar sig.

I nyssnämnda formuleringen två månaders lön har tudelningens pest börjat sprida sig till pengarnas rike. Också där får den sitt kraftfulla genomslag, i bindande belöningar och transaktioner, ohederliga byten, bedrägerier och hasardspel. När belopp nämns är de företrädesvis tvåtaliga: kompanjonen lämnar mig två hundra i månaden (s. 65) Far lovade honom tvåhundra dollars (s. 68) redan kostat familjen närmare tvåhundra tusen (s. 120)  Då bjöd han mig två kronor (s. 128) far trevar fram en tvåkrona och ger kusken(s. 192) syster Anna hade fått ett stipendium på tvåhundra kronor (s. 192-93) för att med två tusen riksdaler friköpa kristenheten (s. 250) stortjuven Arnfelt som nu bjuder två tusen (s. 250) Två tusen för att begå en låghet (s. 251) en spelvinst är över tvåhundra mark (s. 290) en humbug som inbragte två millioner dollars netto (s. 333) jag räknade genom sedlarna två gånger (s. 343).

Den som nu, trots sin skepsis, går med på att det är gott om tvåor i En döds memoarer, vill nog efter ett slag frampressa frågan: hur medvetet är det? Hur avsiktligt bemänger författaren sin roman med tu och tvenne och båda? Själv får jag en känsla av att det är mer kroppsligt än tankemässigt, mer organiskt än planenligt. Romanen skrevs efter vad man vet på ungefär två och en halv månad på Segelholmen utanför Dalarö. Det är en rätt omfattande roman på ca 370 boksidor i Svenska Akademiens aktuella utgåva. Sätter man sidantalet bredvid tiden måste man säga att det gick undan. Min spekulation är att arbetets intensitet gjorde sitt för att tudelningen med de båda släkterna Arnfelt och Arnberg skulle bli generativ för hela romanens karaktär från struktur till minsta beståndsdel.

Tudelningens smitta slår ned i den mänskliga kroppens gestik, vilket verkar sammanhänga med att den ursprungliga mordhandlingen – dödsgärningen – begicks med de båda händerna som höll i snaran och rakkniven: kammartjänaren Battiste grep med båda händer i bandet och snörde det allt hårdare runt grevens strupe. Med rakkniven fullbordade han sin gärning (s. 20). Typiskt att det behövs två mordredskap, både snara och rakkniv.

De båda urhändernas dödsgärning leder vidare till romanens påfallande uppmärksamhet på just romanfigurernas händer och en lustig betoning av att det alltid rör sig om båda händerna: biskopen slog ifrån sig med båda händer (s. 36) farbror Otto tog sig med båda händer runt huvudet (s. 96) tog båda hans händer (s. 150) med båda händer kring livet (s. 154) Hedda höll båda händerna för ansiktet (s. 207). Även i den lilla enkla gesten att röra vid en mösskärm gör sig tvåtalet gällande: Han (—) rörde med två fingrar vid mösskärmen (s. 189).

Katalogen fortsätter, för tvåpesten sprider sig vidare till det rumsliga: arkitekturen drabbas. Bankdirektören bor i ett vackert tvåvåningshus (s. 122). På Hitrotorp ligger storstugans fönster: två åt norr, två åt söder (s. 156)kammaren är delad i två hälfter (s. 156) man ser huset där far föddes, två handsbredder till vänstern (…) ett vitt tvåvåningshus (s. 157), inga träd utom två väldiga enar (s. 159). Hedda öppnar privathotell i ett rött tvåvånings träruckel (s. 219). En vindskupa blir primitiv bostad med två trästolar och garderober på båda sidor (s. 222).

Förflyttning till Tyskland. Ett visst värdshus är där av betydelse, dess namn är Två Harar(s. 275). I Hotel de Montsousonge tänds ljusen i runda salen två trappor upp, där två stolar är klädda med samma väv som väggarna (s. 304). Visar sig ett rum, så blir de snart två: bredvid spelsalen finns en mindre sal, en tapetdörr förenade de båda rummen(s. 365).

Den rumsliga tudelningen ger plats för tingens dubbleringar: de båda breven (s. 33) på bordet brann två ljus (s. 87) två stolar stodo tomma (s. 127). Ett urföremål av mycket stor betydelse i romanen är en veneziansk spegel från 1500-talets slut och detta urföremålet har delat sig i två, det påstås finnas ett tvillingexemplar, vi har i så fall tvenne venezianska speglar och man vet inte vilken av de båda speglarna, som är den äkta (s. 146).

Saker går itu, kostymer håller inte samman. En bonjour har spruckit över den kullriga ryggen i två flaxande hälfter (s.237). Föremålen har ofta signal- och meddelelsekaraktär (brev, speglar). En annons ska införas två gånger med två dagars mellanskov (s. 277). Två sådana dokument som edra ärade annonser (s. 280) skrev två brev (s. 361).

Vi kommer inte undan att tudelningen också visar sig på personernas nivå. I regel uppträder romanens gestalter två och två. De båda grevarna Arnfelt (s. 27) biskop Arnberg med två söner (s. 36) mina båda ogifta mostrar (s. 49) de båda herrarna kommo överens (s. 72) två långa pojkar (s. 113) oss båda med ryggarna mot varandra(s. 113) två främmande svartrockar och två herrar i uniform (s. 115) mellan två sina söner (s. 146) lika varann som två tvillingar (s. 150) de båda döttrarna (s. 154) båda två ut att leta (s. 179) morbror och far: Arnbergare båda (s. 201) de båda herrarna (s. 223) de båda gamla biskopsduvornas kutter (s. 232) Två pigor tvättade fönstren (s. 254) två främmande mansröster (s. 260) de båda sibiriska hundar, som skulle följa henne (s. 276) två unga präster (s. 287) två uppriktiga vänner (s. 337) tvenne män grepo herr Hansen i skuldrorna (s. 380).

Jag tänker mig Hjalmar Bergman andfådd och kallsvettig vid manuskriptet, med tvåor snurrande framför ögonen.

Den nämnde herr Hansen snubblar i en trappa när den saknar ett par steg och hamnar sedan i kläm mellan två män som griper honom. Klämman mellan två storheter återkommer i romanen på olika sätt. Modern skriver att hon icke längre orkade gå mellan far och man, tagande slag från båda hållen (s. 72) fadern står vid en gallergrind och håller i två av gallerstängerna (s. 191) där han som barn en gång hade lekt med farbror Otto och blivit hängande med halsen mellan två stänger, som upptill äro försedda med spjutspetsar. Därav ett elakt sår tvärs över strupen. (s. 203). Sonen Jan kläms själv mellan två monster: Båda hade stora, skäggiga, rödbrusiga ansikten och stirrande glaskulsögon, som brillorna förstorade. jag kände mig som en liten mört mellan två havsvidunder.(s. 223).

På sista sidan i romanen läser vi: Alla äro icke levande, som leva; ej heller är döden en port som öppnas endast åt ett håll. Hjalmar Bergman är vänlig nog att ge sina förläggare, uttolkare och recensenter en moral att citera. Historien och historierna i hans roman trängs samman i den porten. Porten är vänd såväl utåt som inåt, den är romarnas och latinets ”janua” (dörr), vänd både mot framtiden och mot det förgångna. Således en januaridörr, ett janusansikte, en dörr där namnet ”Jan” är inskrivet. Hjalmar Bergman delar upp romanen i två delar, kallade Arvet och lagen och Arvet och löftet. Arvet härskar över båda delarna – som trycks som separata volymer. Lagen råder. Svårt att veta något bestämt om löftet.

Romanen och dess värld klyver sig och blir två. Och dess förtätade sinnebild blir den venezianska spegeln som blev två speglar som liksom innesluter romanens Jag, i ett minimalt spegelkabinett som han inte kommer ur. Men redan detta att en av speglarna sägs vara en förfalskning – och romanintrigen låter krossa gammalt spegelglas och byta ut det mot nytt – gör att spegelbilden blir opålitlig. Hjalmar Bergmans spegelvärld öppnar sig mot förställning, maskspel, illusion: en känsla av att verklighetsuppfattningen vilar mer på suggestion än realitet. Tudelningen kanske snarast är ett spegeltrick, där man inte vet riktigt vad som är den virtuella kopian. Kloning pågår. Tvillingexemplar visar sig. Hur skiljer man den ene från den andre? Titeln Den tudelade romanen kanske borde bytas ut mot Den fördubblade romanen? Det är inte klyvningar som sker, så mycket som dubbleringar. Arnbergare och Arnfeltare är noga betänkt rätt lika varandra, det hörs på namnen. Och Hjalmar Bergman hade själv viss möda att skilja feltarna och bergarna åt, det framgår av skrivfel i originalupplagan. Det gemensamma förledet Arn segrar alltid över slutleden felt och berg.

Men finns inget utanför denna slutna tvåenighet? Någonting tredje? Jo, faktiskt, det visar sig att mitt mellan romanens två delar, var och en så präglade av patriarkala arvsordningar, öppnar sig vad Hjalmar Bergman kallar ett mellanspel. Dess rubrik är Léonie. Och Léonie, det är den tillbedda kusinen, Jans ungdomskärlek, hon som Jan kallar den skära flickan för klänningens skull, hon som för Jan blir en halvfantasi, en halvverklighet, hon som Arnbergaren Jan och Arnfeltaren Mikael rivaliserar om. Hon står mellan de två. Just innan detta mellanspel börjar återvänder Jan till den grind där fadern en gång hade fått en skada under lek, hängande med halsen mellan två spjutspetsförsedda stänger. Men avsikten är inte att upprepa faderns öde.

Hjalmar Bergman låter nu Jan befinna sig där vid grinden tillsammans med kusin Léonie. Det är ett slags kliv tillbaka i tiden till en plats i historien. Läsaren inges en känsla av att här skulle storyn kunna skrivas om. Jan är berättaren. Vi stodo båda vid grinden; hon tryckte sin näsa platt mot en av stängerna och jag tryckte min mot stången bredvid. Jag behövde endast vända på huvudet för att nå hennes kind med läpparna. jag gjorde det. Hon i sin tur vände på huvudet och log mot mig. / Vi får inte, viskade hon, far har förbjudit. / Men vi kysste varandra. (s. 209).

Det är ett hack i tiden. Historien stannar upp och skulle kunna ta ny vändning, få en annan mening, vid grinden till det okända möjliga. Men det visar sig att exakt i samma stund har Jans far dött. Fadersödet vann. Klockan slog åter två. Tudelningen härskar.

Han, Jan, Arnbergaren, kommer att fly fältet, gå till sjöss. Hans rival Mikael, Arnfeltaren, gifter sig med Léonie. Jans hämndfantasier bara slår fast sakernas tillstånd. Andra kvinnogestalter i romanen – Sonja, Maurette – besitter samma grad av halvfantasi som Léonie. Jans verklighet rubbar de aldrig.

Återstår slutligen bara allra sista sidans lindrande ord, utsagda av fader Johannes, en predikare under öppen himmel, om hur vår vilja aldrig är vår egen utan vilar i Den Oföränderliges hand: Frukta därför icke din vilja, ty den är icke ditt redskap utan dens, som leder dig. (s. 381). Ett slags löfte ändå. Och därefter memoarernas slutrad: Så sägande, lämnade han mig. Den som vill kan i den raden ändå se ett slut på tudelningens smittsamma spel. Jan blev ju alldeles ensam kvar.

Och vad hände med Själen hos Beate Grimsruds Sankte Per? I sin rådvillhet börjar Själen att invända mot frågans relevans. Kanske finns det andra frågor som kunde ställas? Andra sorteringar? Och hur vet man egentligen om de inpasserande har svarat rätt?

Själen säger: Somliga kan ha ljugit. Somliga kan ha missuppfattat er fråga. Det är egentligen en enda stor röra därinne. Ska ni inte skilja dom ärliga från dom oärliga? Dom godtrogna från dom trogna? Dom äkta från dom falska?

Det slutar med att Sankte Per visst får sparken av Gud som ersätter honom med Själen, vars tur det nu blir att börja sortera. Gud talar om tusen språk. Han lämnar över frågan till människorna själva – det är ni som bestämmer. Men vilken fråga ska då ställas inför valet av port? Porten, förresten, den leder kanske inte bort från livet utan in i livet? Sorteringen börjar i födelseögonblicket.

Själen säger: Jag tar väl den om könet jag med… eller jag tar.. Tusen språk, du, vilka frågor man skulle kunna ställa. Hallå! Om ni kan lite köteknik så börjar vi här någonstans. Två och två!

075. Omslag av Chefen fru Ingeborg

Intresseväckande samtal om Chefen fru Ingeborg

 

Söndagen den 15 oktober var vi drygt ett femtiotal personer som lyssnade på ett mycket intressant och givande samtal mellan Kerstin Dahlbäck och Malin Ullgren om Chefen fru Ingeborg.. Kerstin Dahlbäck har skrivt fint förord i Lind&co upplaga 2002. Malin Ullman skrev den 10 maj  i DN ett Bokmärket om Chefen fru Ingeborg ”en fantastisk berättelse om borgerskap och undergång som jag aldrig kunnat släppa sedan jag läste den första gången”. Anita König läste ur romanen.

 

 

 

Rune_Rydelius_Vem_tror_på_sagor_här

Medlemsblad 2017

Medlemsblad Hjalmar Bergman Samfundet oktober 2017
Välkomna till höstens program. 

Först ut är söndagen den 15 oktober kl. 13: Chefen fru Ingeborg

Hjalmar Bergman Samfundet och Timmermansgården inbjuder till ett samtal om romanen Chefen fru Ingeborg och andra starka kvinnoporträtt hos Hjalmar Bergman med litteraturprofessorn Kerstin Dahlbäck och kulturredaktören Malin Ullgren söndagen den 15 oktober kl. 13. Anita König (som var med i TV-serien) läser högt ur romanen. Vi kommer ha bokbord och tillfälle till fika och intressanta samtal. Chefen fru Ingeborg har kommit i många upplagor sedan den först kom 1924 och finns som e-bok. Teve-serien med Mona Malm ligger på SVT Play. Timmermansgården ligger på Timmermansgatan 46 i Stockholm nära Södra station och bussarna 66, 55 och 57

Den 11 november är det Litteraturens lördag på stadsbiblioteket i Örebro 11-17

Där har Hjalmar Bergman Samfundet ett program kallat Om Hjalmar – ett samtal om författaren och personen Hjalmar Bergman mellan Pär Bäckman, Erik Furumark, Arne Johnsson, Sten Wistrand klockan 12.00

Samfundet har också ett informationsbord på stadsbiblioteket.

Årets bokcirkelbok är En döds memoarer. Kerstin Dahlbäck inleder cirkeldiskussionen på Timmermansgården torsdagen den 7 december kl. 18. Boken diskuteras i Örebro den 12 december kl. 16 hemma hos Inger Hullberg, Järnvägstorget 9. Cirkeln är öppen för vem som vill.

I höst spelar Kronobergsteatern Clownen Jac med Eva Britt Strandberg i titelrollen. Låter väldigt spännande. Det finns en turnéplan på nätet.

Östgöta teatern och Farmor och vår herre med Marika Lagercrantz, i regi av Pontus Plaenge har premiär den 24 februari. Vi tänker boka biljetter till söndagen den 11 mars kl. 16 i Norrköping. Marika vill gärna träffa oss efter föreställningen och prata om pjäsen. Vi hoppas träffa Pontus Plaenge också. Meddela intresse snarast till Inger Hullberg exbru@hotmail.com

Årsmötet blir lördagen den 14 april i Stockholm. Programmet inte klart men blir säkert spektakulärt!

I maj åker vi på utflykt i Närke i Hjalmar Bergmans fotspår. Inger Hullberg, Arne Jonsson och Pär Bäckman planerar.

Tidigare i höst hände detta:

Vi firade Hjalmars födelsedag redan den 16 september. Drottningen var närvarande och Pär Bäckman framställde evenemanget livligt och roande för ett drygt 20-tal lyssnare, med intervjuer med Erik Hjalmar Linder och åskådare som tyckte högst olika om skulpturgruppen. Sedan fick vi höra utdrag ur pjäsen Sagan med Anita König och Agneta Ljung. Det var väldigt bra! På det efterföljande ”afternoontea” med härliga scones m.m. så fick vi också en fin bakelse som liknade skulpturen. Då passade vi på att till den duktiga kocken överlämna samfundets gåva till Hotell Borgen, en reproduktion av ett porträtt av Hjalmar

Bergman av konstnären Göran ”art Vargas” Lindgren, som styrelseledamoten Pär Bäckman skänkt till samfundet för att skänka vidare till Hotell Borgen.

 

För styrelsen

Ingar Beckman Hirschfeldt          070 404 66 12

Hjalmar Bergman Samfundet Medlemsblad 2017:2

Kära medlemmar tack för en intressant vår med Hjalmar Bergman och välkomna till en förhoppningsvis lika intressant höst!

Söndagen den 20 augusti klockan 11- 18

Vi kommer även i år ha ett bokbord på Världens längsta bokbord längs Drottninggatan i Stockholm Förra året regnade det förfärligt men det var ändå roligt och vi sålde böcker för 900 kr! Välkomna att besöka oss och om du vill stå bakom bordet hör av dig!

HjBS. Bokbordet aug -16[19799]

 

Vi firar ju alltid Hjalmar Bergmans födelsedag den 19 september. Inte alltid precis på dagen. I år blir det

Lördagen den 16 september kl 13 i Teaterfoajén på Örebro teater.

Rune_Rydelius_Vem_tror_på_sagor_här

Pär Bäckman har intervjuat skulptören Rune Rydelius och berättar om skulpturgruppen Sagan ”Vem tror på sagor här?” som står framför teatern och om dess tillkomst. Därefter läser Agneta Ljung och Anita König ur Hjalmar Bergmans pjäs Sagan. Vi avslutar med afternoontea på hotell Borgen för dem som så önskar, anmälan till Inger Hullberg, exbru@hotmail.com, eller 0706745660.

Söndagen den 15 oktober kl 13  Chefen fru Ingeborg

Malin Ullgren (DN) och Kerstin Dahlbäck samtalar om Chefen fru Ingeborg och andra starka kvinnoporträtt av Hjalmar Bergman på Timmermansgården på Söder i Stockholm. TV-serien Chefen fru Ingeborg med Mona Malm ligger på svtplay.se. Se den igen!

Den 11 november är det Litteraturens lördag i Örebro

Då hoppas vi engagera Sten Wistrand, Pär Bäckman och Arne Johnsson i ett fortsatt samtal om Hjalmar Bergman och också får ett föredrag av Hjalmar Bergman-kännaren Erik Furumark.

Årets bokcirkelbok är En döds memoarer som vi diskuterar i november/december både i Stockholm och i Örebro.

Glöm inte att gå med i Facebook-gruppen Hjalmar Bergman och hans vänner! Eller att kolla på vår hemsida. Där ligger nu en intressant artikel av Kerstin Dahlbäck! Där ligger också Måns Hirschfeldts presentation av Carl Fredrik Reuterswärd från programmet på Dansmuseet i våras

På årsmötet hade vi ett pangprogram också, då vi visade Flickan i frack med stumfilmspianist på biografen Roxy i Örebro. Salongen var fullsatt. På årsmötet valdes en ny styrelsemedlem Helena Cho Györki och vi avtackade Anna Wolodarski och Dan Danielsson revisor med varsitt bokstöd.

Ingar Beckman Hirschfeldt, ordf.

ingar.ibh@gmail.com, 070- 404 66 12

Midsommar i Herr von Hancken

Carl Fredrik Reuterswärd och operan Herr von Hancken av Måns Hirschfeldt

Midsommar i Herr von Hancken

Carl Fredrik Reuterswärd är när han kliver in på den svenska konst- och litteraturscenen i mitten 1950-talet något av underbarn. Han var bara 18 år när började studera måleri för Fernand Leger i Paris. Och efter fortsatta studier på Konstakademin i Stockholm så kommer han (visserligen alltid på sin egen kant, men likväl) tillhöra den krets som under 50- och 60-talen är med och introducerar flera nya, starka strömningar i kulturlivet: den konkreta poesin, de omtalade happeningsföreställningarna, och ett måleri som vetter åt både de konceptuella och det rörliga. En konst som ställde frågor: om konstverkets natur och om konstnärlig verksamhet i största allmänhet.

”Allt var liksom i rörelse” som Leif Nylén skriver i en bok om den här tiden, Den öppna konsten,  som väl blivit ett något av ett inofficiellt standardverk.

Den här rörelsen hade ju på många sätt sitt hem och sin ”scen” på det nyöppnade Moderna Museet i Stockholm. Och bara för att ge ett exempel på hur en happening där kunde gå till så kan man ju nämna ”Gäddan”…

Det gick till på följande vis: Carl Fredrik Reuterswärd ordnade en auktion med sig själv som auktionsförrättare och ropade ut en stor gädda. Tecknaren Lars Hillersberg var det som fick den, han hojtade ”Danmark” och det blev det vinnande budet.

Det hela var med andra ord snabbt över, det var ofta så, ibland så missade kanske till och med publiken att det alls var nåt som pågick. Men mycket av det som hände gav bestående avtryck trots sin flyktighet.

På sommaren 1962 utbröt dock som kom att kallas ”den stora konstdebatten” där konstkritikern Torsten Bergmark gick till angrepp mot Moderna Museet som han menade dominerades ”av vad man kan kalla bludder- och blandarmentaliteten” – något som hotade att göra konsten till en förbrukningsvara och museet till en cirkus och Bergmark utkämpade hårda duster i tidningarna – med främst Ulf Linde – kring frågor om det fanns sånt som andliga värden i konsten eller några eviga kvaliteter. Med andra den sortens hållningar som sextiotalskonsten gärna ägnat sig åt att ifrågasätta.

Om det var så att Carl Fredrik Reuterswärd tog illa vid sig av det där med ”bludder- och blandarmentaliteten” så är det i alla fall inte nåt han nämner i sina memoarer. Det hade nog hursomhelst varit lite under hans värdighet. Men det är ändå tydligt att han – trots det ofta glada humöret och all den här energin i konstvärlden – inte kände sig helt i hemma – vare sig i sin egen konstnärsroll – eller i ett kulturliv som han tyckte var snålt och begränsande. Och i januari 1963 sätter han in en liten radannons i New York Herald Tribune. ”Carl Fredrik Reuterswärd, Closed for holidays 1963-1972.”

Det är ett jättelitet konstverk, bara fem gånger 45 millimeter, men gesten var desto större, konstnären  trängde sig in mellan världsnyheterna bara för att meddela att tänkte stänga butiken.

Fast i radiointervju några år senare förklarade han att semestern, inte så mycket var att se som en flykt, utan mer en möjlighet att sätta saker och ting på spel, och då i första hand sig själv: ”Jag har ju tidigare uppfört spel och målat spel. Den här gången är det jag själv som är tärningen, jetongen, bollen” (en jetong är alltså en spelmark)

Ja, det vara bara en kort introduktion. När vi nu kommer in i berättelsen är det ett drygt år innan den där berömda annonsen infördes och Reuterswärd är inne i en febril arbetsperiod.

I andra delen av sin självbiografi –  ”Alias Charlie Lavendel” – berättar han hur det under en av juldagarna 1961 ringde i telefonen i hans ateljé på Skomakargatan i Gamla Stan. Det var sent på kvällen. Riktigt sent och Reuterswärd ville först inte svara. Han var upptagen med en stor målning som skulle visas på Svensk-franska konstgalleriet och med verk till utställningar i både Rom och New York.

Hans internationella kontaktnät var sen unga år stort och finmaskigt – han var – och han förblev en våra mest internationella konstnärer, både om man ser till framgångar och ryktbarhet och till själva geografin.

Hur som helst, när  det ringt bortåt 20 gånger lyfter Reuterswärd ändå luren. ”Lätt irriterad” som han skriver.

Personen i andra änden presenterade sig inte. Eller jo, med stark östlig brytning kallar han sig för ”enn nybliffnna vänn till Edärr” och han ber sedan i kryptiska ordalag att Reuterswärd dagen därpå ska komma till ”Åpperakällderen” klockan halv ett – och lägger sen på luren.

Dagen därpå har Reuterswärd i klart väder och någon minusgrad begett över Stortorget, nedför Slottsbacken och över Strömbron. Han har inte varit på Operakällaren sedan han vid sex ålder nästan lyckades riva hela stället. Carl Fredriks morfar hade bjudit släkt och vänner på smörgåsbord, och efter en allt vildare lek så råkar sexåringen krypa fram under ett bord mitt framför fötterna på en servitris som håller på och duka av.

Det som sen händer är skildrat i en rätt oförglömlig scen, som också har vissa koreografiska kvaliteter och det kan ju passa här på Dansmuseet – så jag ska läsa ett stycke:

Servitrisens högra sko snavar på min hopkrupna kropp. Det plötsliga stoppet får henne att pivotera ett varv. Centrifugalkraften slungar ut den ena brickan åt söder och den andra åt norr. Avlastningen av dessa ansenliga tyngder gör att hon snurrar uppåt i luften ett stycke till för att ungefär samtidigt som brickorna med tallrikstravarna landar i respektive väderstreck, hamna med baken före mitt i gräddtårtan på bordet.  

Om vi nu för ett ögonblick lämnar servitrisen och ser vad som händer i söder, kan följande noteras. Den södra brickan behöll sin last av fettiga sillassietter och ljumma ölskvättar intakt tills den med full kraft träffade hovrättsrådet Bergenudd i bakhuvudet. 

Brickan som for mot norr, upplöstes däremot som en meteor och lukulliska slamsor orbiterade under kristallkronan. En vintergata av majonnäs och löjrom seglade som en extra sidenschal ned över konsulinnan Ertberg och hennes kavaljer. Flygande inkokta laxfenor sprakade i cigarröken över direktör Sunneson, innan de definitivt upplöstes över konstnär Larzons bolmande snugga. Ett regn av halvätna sparrisar pilade sig fast i pianistens öppna flygel. Lättare partiklar som fimpar och aska och använda servetter tog tid på sig och svävade ödesdigert bort i luftdraget från glasdörren till verandan. 

Ja, och det som sen händer är att den gråtande servitrisen i gräddtårtan sjunker genom bordet vars två ändar reser sig som en fällkniv varpå självaste brännvinskantinen med svenska flaggan i topp går överbord.  ”Plingplongande och läckande åt alla håll”. Och det är ändå bara början på vad som blir ett slags den svenska högborgerlighetens smörgåsbords-ragnarök med extra allt.

Det här stycket jag läste är hämtat ur memoarboken ”Titta jag är osynlig” och Reuterswärd sträcker ut vad som väl egentligen var ett några sekunder långt förlopp till en berättelse över flera sidor.

Det här går att se som ett slags urscen i hans konstnärskap– en big bang om man så vill, en ”happening” som ställer allt på ända. Sexåringen har likt en biljardboll åstadkommit en stöt som helt möblerat om förutsättningarna. Precis som alla bollarna och kloten som kom att befolka Reuterswärds måleri så hänger tallrikar och romkornen i stilla i luften – som i en ögonblicksbild av helt eget universum.

Men nu var det alltså 1961.

Reuterswärd kliver in på Operakällaren och han ber Tore Vretman om att få slänga en blick på dagens bordsbeställningar.

Och minsann. Vem har en bokning klockan bokning klockan halv ett om inte  Erik Lindegren.

Det var alltså hans nybliffna vän. Lindegren gratulerar Reuterswärd till att ha dechiffrerat hans armeniska och ger honom ett glas champagne och sen går han rakt på sak:

”Jag skriver ett libretto på Hjalmar Bergmans Herr von Hancken! Det blir Operans festföreställning 1965. Karl Birger Blomdahl skriver musiken, Göran Gentele ansvarar för regin och, och, och, och, och, och, och DU står för dekor och kostymer!”

Reuterswärd säger ja, Lindegren ropar hurra och sen är boken slut.

Och det också ungefär så mycket som Reuterswärd skriver om Herr von Hancken i sina memoarer. I tredje delen som heter ”Closed for Holidays” nämner han i förbifarten att samarbetet med Lindegren var underbart. Det var skratt och omsorgsfullt arbete och ibland var Karl Erik Blomdahl med. 1965 bor han praktiskt taget på Operan och äter middag med Göran Gentele var och varann kväll. That’s it.

Och det är egentligen inget underligt med det – Reuterswärd beskriver inte sina arbetsprocesser närmare i böckerna och dessutom tog hans liv och karriär också en helt ny vändning just vid den här tiden. Han utses nämligen till professor på konsthögskolan – på exakt samma dag som Herr von Hancken hade premiär.

Två dagar innan premiären så sändes i Sveriges Radio programmet ”Plats på scen för Herr von Hancken” där Bo Teddy Ladberg intervjuade de fyra upphovsmännen. Han börjar med att fråga vem von Hancken är för dom.

”Han är ärlig, troligtvis på grund av att han är galen”, säger Lindegren.

”Von Hancken är människan i all hennes skröplighet och allt hennes elände”, svarar Karl Birger Blomdahl medan regissören Göran Gentele uttrycker sig… mer abstrakt: ”Det storsvenska, den exotiska kverulansen, storslagenheten… i det lilla.” Vilket väl skulle kunna vara en beskrivning av det där kapsejsande smörgåsbordet.

När turen sen kommer till Reuterswärd är han den absolut mest fåordige av dom fyra. Von Hancken? ”Det är jag”.

Efter ha tigit sig igenom ett par följdfrågor föreslår han sen glatt att de istället för en vanlig intervju väl kan göra som så att Ladberg ställer tio frågor ”och så svarar jag bara dang-dang-dang”. Så det blir ett slags radiohappening där Reuterswärd beskriver de tre akternas scenografier i tur ordning med orden ”Kostym, kostym”

”Häck som häck”

och ”Gyttja”

På frågan om allt är klart inför premiär svarar ”Att allting är i sin ordning. Min ordning.” Och så vidare.

Det där var ett ganska typiskt uttryck för Reuterswärds konstnärliga hållning, hans ovilja att spela andras spel än sina egna och det som någon kallat hans ”muntra allvar och nattsvarta nonsens”.

Leif Nylén beskriver Reuterswärd som ”snabb, undflyende och svårfångad” i Den öppna konsten och de där dragen hos honom kom att förstärkas under 60-talet. Då kom Reuterswärd att gå upp i rök allt oftare.

Som när Sveriges Television för första gången sände en happening – det var i Hylands hörna 1962 – och Reuterswärd helt enkelt förvann ner i en låda. Samma  som Carl Gustaf Lindstedt brukade dyka upp ur… det ju han som var ”gubben i lådan”.

Eller som när han vid ett annat framträdande avvek redan i numrets början – men efterlämnade en stark doft av lavendelparfym som han hade skvätt ut i lokalen.

Ulf Linde, har beskrivit Reuterswärds konst som mot-bilder. ”Ett slags utdrivningar av den värld han hamnat i – men som han varken ville eller kunde vara lojal emot”.

Och visst ser man ett återkommande sökande efter ytor och positioner som är vid sidan av. Eller utanför och mittemellan på samma gång. Det där märker man också i Reuterswärds poesi som under den här tiden rört sig från ett absurdistiskt och humoristiskt tilltal mot att bli svårare och mer experimentell.

I  diktsamlingen I lagens namn från 1957 kunde det låta så här: 

Tänk om en näsa ”lös”

för varje intelligent tanke

man trodde man tänkte 

Tänk

hur upplyst

skulle inte världen vara.

 

Men när han sen 1964 ger ut sin sista diktsamling är det konventionella språket försvunnet, istället för ord och bokstäver så består ”Prix Nobel” bara av skiljetecken. Punkter, kommatecken, anföringstecken och så vidare.

Det kan låta svårläst och som ofta med konkret poesi är det förstås lika mycket bild som det är text – och allra helst ska det kanske läsas högt – Reuterswärd gjorde själv förvånansvärt inlevelsefulla och mycket dramatiska inläsningar av alla dessa skiljetecken. Men de blev också slutpunkten för hans poesi. Längre bort än så kunde han uppenbarligen inte komma, i alla fall inte i text.

Och han hade ju redan, nota bene, malt ner ett exemplar av Svenska Akademiens Ordbok och bakat en limpa av pappersmjölet.

Men trots den här tendensen att dra sig undan och arbeta efter sina egna spelregler så såg Reuterswärd möjligheten att samarbeta med Lindegren, Blomdahl och Gentele som det mest underbara jobb han kunde tänka sig. Det är det som får honom att tacka ja efter några minuters betänketid där på Operakällaren. Han skriver att han aldrig skulle få nån liknande chans i Sverige.

Av det här jag nu berättat så skulle man ju kunna föreställa sig att von Hancken-kostymerna och dekoren också blev synnerligen egensinniga – men så är väl inte riktigt fallet. Tvärtom så var dräkterna som Göran Gentele uttryckte det ”nästan exakt 1806” – alltså året då Hjalmar Bergmans roman utspelar sig.

Men för att det inte skulle bli en alltför långtgående historisk eller scenisk realism så delade Reuterswärd aupp kostymerna i bestämda grupper som skapade bestämda symmetrier och en klarhet, som regissören Göran Gentele eftersträvade. Gentele ville inte heller en massa onödigt rekvisita. När det framgår tydligt av texten att de äter kyckling på värdshuset så behövs inga kycklingar på scen – utan allt görs pantomimiskt.  Det som Gentele kallar operans  ”svenska doft” och det som den på djupet handlar om fick inte tyngas av ”skräp” och inte urarta i nån ”Skansen-realism”.

Reuterswärd dekor är lite mer vågad är dräkterna, och där är det inte minst skalan som utmanar realismen. Ett sceneri domineras t.ex. av en gigantisk bok, med von Hanckens exlibris och bredvid den ligger en blyertspenna, som påminner rätt mycket om en stor sarkofag. De hör ni ju att det är en scenbild som öppnar för en rad tolkningar.

Men det kanske tydligast ”Reuterswärdska” avtrycket i scenografin är de två livbojar som med måttligt dold ironi hänger vid själva hälsobrunnstemplet. Det är sådana där vanlig röd-vita frälsarkransar – men det står inte Trygg-Hansa i det vita fältet utan ”Svenska Lif”, som var en av Trygg-Hansas föregångare. Det står också ”Ernst von Hancken”.

Den uppenbara dubbeltydighet som ”Svenska Lif” får i det här sammanhanget – när det handlar om en livsberättelse, en livslögn och om storsvenskhet – den dubbeltydigheten kunde var hämtad direkt ut nån Reuterswärds dikter där existentiella och makabra bråddjup kan öppnas på några få rader, med hjälp paradoxer och ordlekar.

Sen är det förstås också så att själva livbojorna ser ut nästan kunna vara på rymmen från en hans målningar. Röda-vita och runda liknar de ju hans otaliga biljardbollar. Biljardbollen är Reuterswärds urform, det är tecken som följer honom genom hela livet och som signalerar att här kan allting hända.

Av kostymerna till von Hancken finns idag inte mycket bevarat. Tonie Lewenhaupt, Carl Fredrik Reuterswärds änka har berättat att när hon såg honom för första gången var han i klädd en vargpäls som tydligen skulle varit med i föreställningen. Han klev av ett flygplan tillsammans med Marie-Louise Ekman som var utklädd till Fantomen. Ekman har för övrigt också gjort kostymer till  en von Hancken-uppsättning – den på Stockholms Stadsteater 1975.

Men skisser och idéutkast finns ju kvar, bland annat de målningar som hänger här på Dansmuseet och det gjordes också några litografier utifrån kostymskisserna. Rätt många bilder har också letat sig ut på konstmarknaden på senare år och sen finns det också några bilder i boken med Lindegrens operalibretto som Bonniers gav ut. Och sammantaget så ger de… i alla fall nåt slags bild av hur Reuterswärd arbetade. Det är ett snabbt och associativt måleri – som påminner mer om porträttecknaren Reuterswärd än om den med tiden alltmer exakte, ibland lite pedantiske målaren.

En del av skisserna är nog också mer ett slags stämningsbilder än de är förlagor för ett skrädderi att arbeta utifrån. Medan andra som är mer expressiva faktiskt påminner lite om den där katastrofscenen i Operakällarens matsedel – det Niagarafall av sillspad, majonnäs, senap, ättika, äppelmos och så vidare som rinner ner över den stackars servitrisen.

Men den association som återkommer när man tittar på Reuterswärds profilbilder av huvudperson själv, Herr von Hancken, är att de å ena sidan påminner mycket sådana där svarta klippta siluetter som lätt för associationerna till ett borgerligt 1800-talet.

Och att de å andra sidan liknar Rorschach-mönster – sådana där bläckplumpar man kan läsa in nästan vad som helst i och som säger lika mycket om betraktaren som om det han betraktar. Och den korsningen fångar väl väldigt fint tankarna om hur kostymerna och dekoren – och inte minst själva dramat – må ta sitt avstamp i en specifik historisk tid och situation – men strävar mot det tidlösa och det allmängiltiga.

Carl Fredrik Reuterswärds får själv sista ordet:

tänk om varje sandkorn i havet

och varje droppe i öknen

vore lögn 

tänk vilka öar

vilka oaser

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Herr och fru Hancken kommer till Iglinge brunn

bokbordorebro

Verksamhetsberättelse för 2016

Hjalmar Bergman Samfundet. Verksamhetsberättelse för 2016

Samfundets styrelse har sedan årsmötet den 7 mars 2016 bestått av Ingar Beckman Hirschfeldt (ordförande) Per Bäckman, Gunnel Grundberg, Inger Hullberg (sekreterare), Jan Holmquist, Clas Jackert (skattmästare), Arne Johnsson, Börje Rosmark, Sten Wistrand, Anna Wolodarski och Lasse Zilliacus. Revisorer har varit Dan Danielsson och Inger Öhman med Anita Danielsson som revisorssuppleant. Valberedningen har bestått av Peter A. Sjögren (sammankallande) och Brita Molin.

Hjalmar Bergman Samfundet är medlem av DELS, De litterära sällskapens samarbetsnämnd. Kontaktperson har varit Ingar Beckman Hirschfeldt.

Medlemsavgiften har varit 300 kr för enskild medlem, 100 kr för familjemedlem liksom för studerande samt 3000 kr för ständigt medlemskap. Det ekonomiska utfallet av verksamhetsperioden framgår av balans- och resultaträkningen. Samfundet hade vid årets slut 160 varav 2 nya (2015: 169) medlemmar.

Samfundets styrelse har sammanträtt 5 gånger under verksamhetsperioden.

Årsmötet ägde rum måndagen den 7 mars 2016 på ABF i Stockholm. Ordföranden Peter A Sjögren avtackades hjärtligt liksom ledamöterna Sonja Svensson och Dixie Ericsson. Efter årsmötet följde ett spännande föredrag av tonsättaren Alfred Jimenez om hans kammaropera Clownen Jac.

Program i övrigt

Lördagen den 21 maj i Örebro Agneta Ljung om Stina Bergman på Hotel Borgen

En regnig söndag i augusti deltog vi för första gången i Världens längsta bokbord i Stockholm. Trots vädret var det trevligt att delta och vi sålde en del böcker, egen produktion och begagnad pocket.

Söndagen den 4 september Clas Thor visar sin sommarutställning på Karlslunds herrgård och berättar om Hjalmar Bergmans trädgårdar. Sedan fick vi se en föreställning Bakom fem dörrar av och med Per Söderberg.

Söndagen den 18 september Hjalmar Bergman-vandring i Örebro med anledning av Hjalmar Bergmans födelsedag den 19 september, som enligt stadgarna för samfundet årligen ska uppmärksammas. Clas Thor och Astrid Lindén ledde en stor och intresserad skara med start på Våghustorget och med final på Hotell Borgen där vi fick afternoon tea.

Torsdagen den 27 oktober körde vi favoriter i repris med Agneta Ljungs föredrag om Stina Bergman. Ett fascinerande möte, som vi hade på Timmermansgården på Södermalm, då Fredrik och Liv Sandin från Seglarholmen kom och bidrog med sina minnen av Stina.

Lördagen den 12 november var det bokbord på stadsbiblioteket i Örebro och ett uppskattat samtal om Hjalmar Bergman med Per Bäckman, Arne Johnsson och Sten Wistrand.

Torsdagen den 8 december möttes vi åter på Timmermansgården för vår bokcirkel om Mor i Sutre. Den 12 december träffades andra cirkeldeltagare i Örebro. Åsikterna gick isär i de livliga diskussionerna.

Samfundet har en hemsida och en grupp på Facebook Hjalmar Bergman och hans vänner.

För styrelsen

Ingar Beckman Hirschfeldt                                 Inger Hullberg

bioannons

Flickan i frack, stumfilm från 1927 visas på Roxy i Örebro den 9 april

Hjalmar Bergman Samfundets årsmöte äger rum kl 13.00 på biografen Roxy i Örebro. Därefter klockan 14 visas Flickan i frack, en stumfilm från 1927 som bygger på Hjalmar Bergmans roman. Filmen ackompanjeras på piano av Erik Oldberg. Efter filmen går vi till Hotel Clarion Borgen på ”Flickan i frack-fika” då teatermannen Magnus Wetterholm kåserar om att spela Hjalmar Bergman. Anmälan till fikat till Inger Hullberg på exbru@hotmail.com. Årsmötet är för medlemmar men filmen för allmänheten!

Filmbild ur Flickan i frack

Hjalmarsamtal

Sällskapsliv. Litterär matiné på ABF söndagen 26 mars 13.30 -15.00

Hjalmar Bergman i liv och dikt.

Söndagen den 26 mars kl. 13.30-15.00 var det dags för Hjalmar Bergman i serien Litterära matinéer på ABF i samarbetet  med DELS.

HjalmarsamtalProgrammet började med ett samtal på tre man hand om Hjalmar Bergman mellan docenten i litteraturvetenskap i Örebro Sten Wistrand, poeten och bibliotekarien Arne Johnsson och läraren och entusiasten Pär Bäckman.  Rubriken på samtalet ”Här har du mig” är ett citat ur ett brev till Victor Sjöström från den13 mars 1923 från Taormina. En av de adressater han kunde vara uppriktig med. Annars var tonen i breven beroende på vem han skrev till, fulla av attityder. Barnsligt till lilla mamma, sakligt till Tor Bonnier eller kärleksfull och krävande till fästmön Stina Bergman. Hjalmar Bergman hade ingen fast adress sen de lämnade villan i Lindesberg, där Hjalmar tänkt sig trädgårdsodling och lantligt liv. Han tröttnade snart.  Han reste mycket, men somrarna tillbringade han på Segelholmen utanför Dalarö. Han skrev oerhört mycket och fort, brev, romaner radioteater filmmanus noveller dramatik. Han skrev på skrivmaskin eller dikterade för Stina. I estradsamtalet frågades om vi ”har honom” men Hjalmar Bergman var en komplicerad, fantastisk personlighet, ständigt på bristningsgränsen, svår att fånga. Hjalmar Bergman, menade de, är en modernare författare än många av sina generationskamrater.

Utflykt HjBS # 2   Att mycket i fantasten Hjalmar Bergmans liv och verk har sin grogrund i barndomen, med den krävande och våldsamma pappan i det borgerliga Örebro, visade en gripande monolog av prästen Per Söderberg. Den bygger på en pjäs som Söderberg skrivit om Hjalmar Bergman kallad Bakom fem stängda dörrar. Han frågar om författaren Hjalmar Bergman skapades i skräcken i skamvråns mörker.  I föreställningen får vi också möte romanfigurer som Katja, flickan i frack, Herr von Hancken och Hans nåd. Vi får möta Harald Henning Markurell som till skillnad från sin upphovsman försonas med sitt öde.

Örebro Agneta Ljung om StinaSom sista punkt på det intressanta programmet läser Agneta Ljung ur Hjalmar Bergmans brev till Stina Lindberg när de just träffats och under förlovningstiden. Svartsjukans demon skymtar redan och behovet av full kontroll över den älskade. Agneta Ljung som i annat sammanhang har berättat om Stina Bergman som egen person inledde med att framhålla att Hjalmar Bergmans filmmanus lika mycket var Stinas. Hon blev ju också efter Hjalmars död chef för manusavdelningen på SF. Hon överlevde stark och myndig. Ingemar Bergman blev upplärd av henne.

Stina blev tidigt varse Hjalmars kravfyllda sätt:  Brevet från den 19 september 1906 börjar ”Jag väntade bref i morgse, alldeles bestämdt, så inte vet jag hur det hade gått om inge bref kommit. Det hade allt blifvit obehagligt! Jag säger detta blott som en liten varning, på det att du städse måtte uppföra dig lika vackert som idag, eller igår rättare.” Man måste säga att hon blev varnad!

 

Herr von Hancken Reuterswärd

Lyckat program om Herr von Hancken, Reuterswärd och 60-talshappenings

Med anledning av Carl Fredrik Reuterswärds donation av målningar med anknytning till operan Herr von Hancken hade samfundet i samarbetet med Dansmusei vänner en festlig kväll  den 28 februari kring operan Herr von Hancken. Ett 70-tal bänkade sig i den vackra banksalen i Dansmuseet, Reuterswärds målningar stod lutade mot väggarna och Måns Hirschfeldt essä om Reuterswärd (som upplästes av Johan Hirschfeldt) gav intressanta och roliga ingångar till verken. Sedan visade vi en scen ur Blomdahls och Lindgrens opera från 1965, där bland andra Laila Andersson framträdde. Numera hovsångerskan var med och berättade om dråpliga incidenter under föreställningarna. Sist uppträdde författaren Stewe Claeson och berättade livligt om 60-talshappenings och om läsningen av Hjalmar Bergman. Det hela var en givande afton för de 70-tal personer som kommit.Såväl Dansmusei vänner som Hjalmar Bergman Samfundet hoppas att den kan locka nya medlemmar!Herr von Hancken Reuterswärd

trädgårdsminne

Lyckat om Hjalmar Bergman på Karlslunds herrgård i Örebro

 

trädgårdsminne

Ett drygt 20-tal medlemmar kom till Karlslunds herrgård den vackra söndagen den 4 september. Clas Thor berättade mycket intressant om Hjalmar Bergmans trädgårdsintresse citerade bland annat ur En döds memoarer starka trdgårdsminnen och ur brev där Hjalmar söker bostad med ordentlig trädgård för grönsaksodling inför att han och Stina ska gifta sig.

Sedan gick vi till Mejeriet och upplevde Per Söderberg  i en av honom själv skapad föreställning om Hjalmar Bergmans liv Bakom fem dörrar.  Den känslige Hjalmar skildras som barn i händerna på sin koleriska far, eller som vuxen i händerna på rädsla och nerver. Starkt!

Utflykt HjBS # 2

Version 2

Clownen Jac en kammaropera

Efter årsmötet berättade tonsättaren Alfred Jimenez om arbetet med sin kammaropera Clownen Jac

”Jag föddes människa – jag levde clown – jag sålde mitt hjärta – jag dog fattig”. Operan Clownen Jac baseras på en av Hjalmar Bergmans mest kända romaner med samma namn. Detta är Bergmans avskedsroman, i vilken han kan sägas beskriva den mänskliga verkligheten bakom sin konst och villkoren för en konstnär i den moderna världen.

Clownen Jac var en av världens mest berömda scenartister. Han fruktade sina åskådare för att de skrattade åt hans ångest, och han fruktade sig själv som slog mynt av den. Jac upplever en skräck inför livet och förmår med stor effekt gestalta fasa i manegen, under publikens jubel och utan att de förstår att hans skräck är äkta. Operan är en skildring av världens mest kända clown som genom satir och djupt allvar når bortom publiken.

Kompositören Alfred Jimenez

Alfred Jimenez, född 1988 i Kiev, Ukraina, är en kompositör av nutida konstmusik och opera. Han tog våren 2015 sin masterexamen i komposition vid musikhögskolan i Malmö efter studier för professor Luca Francesconi. Under sin kandidatexamen vid musikhögskolan i Piteå studerade han komposition för Jan Sandström och dirigering för Petter Sundkvist och Erik Westberg.

Alfred Jimenez har arbetat med en rad olika professionella ensembler och orkestrar, bl.a. Norrbotten Neo, Kreutzer Quartet , Norrlandsoperans orkester, Helsingborgs Symfoniorkester, Stockholms Blåsarsymfoniker och Kristijan Järvi med Baltic Youth Philharmonic. Alfreds musik har flitigt framförts både i Sver