Dallra hjärta, dallra !” har vi valt som rubrik för vår novellkväll på Hjalmar Bergman museet i Wadköping torsdagen den 7 maj klockan 18.30. Temat är i år som förra året kärlek och vi kommer att läsa fyra noveller av Hjalmar Bergman. Nytt för i år är att vi samlas i trädgården framför museet för en liten upptakt, om vädret tillåter förstås. Just nu när solen flödar och allt växer så det knakar, tror man knappt att det finns dåligt väder.

Efter läsningen bjuder vi till mingel med snittar och dryck (till självkostnadspris). Alla är välkomna och inträdet är fritt men vi måste be er att anmäla deltagande senast 5/5 till Inger på mail: inger.a.hullberg@gmail.com eller telefon 0706745660.

Varmt välkomna!

Välkomna att gå med på strövtåg i Hjalmar Bergmans Spelhus! Hornstulls bibliotek onsdagen den 29 april klockan 18-19.

Hjalmar Bergman Samfundet bjuder in till verkstad med Hjalmar Bergmans dramatik i centrum. Ledsagare är Pontus Plænge, regissör och skådespelare, och Sten Wistrand, litteraturvetare och Bergmankännare. Vårt äventyr är inspirerat av Henric Holmberg och den Ordverkstad han startade på Göteborgs stadsteater 2005.  Samfundets ordförande Signe Westin inleder. 

Originalteckningar av OA och Nils Ringström auktioneras ut

Samfundet har under många år haft material efter bl.a. Stina Bergman magasinerat på Sveriges Radio i Stockholm. Förra året var det dags att ta itu med detta. Det som direkt berörde samfundet samt teater- och filmaffischer har Stadsarkivet i Örebro tagit hand om och översättningarna av Bergmans verk finns nu på Örebro universitetsbibliotek. Brev kommer att överlämnas till befintlig samling i Stockholms universitetsbibliotek.

    Förutom detta och en del annat hittade vi originalteckningar utförda på kartong av de kända skämt- och karikatyrtecknarna OA (Oskar Andersson) (https://sv.wikipedia.org/wiki/Oskar_Andersson ) och Nils Ringström (https://sv.wikipedia.org/wiki/Nils_Ringstr%C3%B6m ).

    Styrelsen har beslutat att auktionera ut dessa till samfundets medlemmar som vi hoppas är att villiga att generöst stötta samfundets ekonomi genom att förvärva dessa unika teckningar.

    Auktionen kommer alltså att äga rum på årsmötet i Stockholm den 22 mars. Men för att alla medlemmar ska få en chans att komma över en bild ges härmed en möjlighet att komma med ett förhandsbud. Mejla till vår kassör Ingar Beckman Hirschfeldt ( ingar.ibh@gmail.com ) och ange vilken/vilka teckning/ar ditt bud avser och vilken summa du är beredd att ge (för respektive bild). Tyvärr gav auktionen inget resultat.

  

Bild 2 OA: John Riego och Oscar Eliasson i Ibsens De ungas förbund (330×220 mm). Utropspris 1000 kr

Bild 1 OA: Söndags-Nisses redaktion (275x215mm) Utropspris 1000 kr

Bild 3 Ringström: Don Cesar en opera av Massenet med Matilda Keyser, Birger Schücker och Gerda Grönberg-Rove(230×215 mm).Utropspris 150 kr

Bild 4 Ringström: Anna Pettersson Norrie (230×280 mm) Utropspris 100 kr

Bild 5 Ringström: Michal, Nyblom och general Lundberg (185×260 mm) Utropspris 150 kr

Bild 6 Ringström: Elis Olsson (100×205 mm) Utropspris 100 kr

Årsmöte söndagen den 22 mars 2026 kl 14.00 Fatburs Kvarngatan 13 på Södermalm i Stockholm.

Eftermiddagen inleddes med att vår medlem fil. dr Esbjörn Nyström knuten till Lettlands universitet och Lettlands kulturakademi talar över ämnet: Patron Längsälls hybris – en dold dimension i Clownen Jac

Esbjörn Nyström talade om de olika manuskriptversionerna som finns av Hjalmar Bergmans roman Clownen Jac. Speciellt kommer han att uppmärksamma den bild de ger av Patron Längsäll och hur den förhåller sig till den tryckta boken. Sent i processen strök Bergman viktiga avsnitt i texten. Det är en stympning som gör Längsälls tragiska öde, då han i slutet av romanen förlorar hela sin familj, mindre begripligt. I de tidigare versionerna är hans olycka en följd av hans hybris, vilket gör honom till en parallell och inte bara en motpol till clownen.

Årsmötet godkände verksamhetsberättelse och räkenskaper och styrelsen fick ansvarsfrihet. Halva styrelsen omvaldes på två år. Stadgarna ändrades i en första sittning så att antalet styrelseledamöter minskas från högst 14 till minst 9, till högst 11 till minst 7 ledamöter.

Verksamhetsberättelse för 2025

Hjalmar Bergman Samfundet är ett litterärt sällskap som stödjer forskning,publicerar skrifter och bedriver programverksamhet om Hjalmar Bergman och hans verk.

Årsmötet ägde rum den 8 mars 2025 i Örebro på Elgerigården där Elisabeth Sjögren serverade en god lunch med utsökta semlor till kaffet.

Programmet på internationella kvinnodagen hade fått titeln: Jösses, Hjalmar, vilka kvinnor!;en kavalkad av starka kvinnor ur Hjalmar Bergmans romanvärld lyftes fram som fru Markurells magnifika uppgörelse med Hilding Markurell, den sturska flickungen Agnes (Farmor och vår herre) som inte drog sig för att dra pappan inför länsman, eller rådiga Louise som anförde småungarna i stora råttkriget i Vi Bookar,Krokar och Rothar, för att inte tala om Lillemor Längsälls uppgörelse med Nathan Borck i Clownen Jac samt Katja Kock som, som nytillträdd husa på Larsbo, slog legohjonstadgan i huvudet på unge greven. I alla fall bildligt talat.

Arne Johnsson, Pär Bäckman, Inger Hullberg och Sten Wistrand var det som roat sig med att välja ut scenerna för kvinnodagen.

Efter årsmötesförhandlingarna avtackades Ingar som valt att avgå som ordförande  efter nästan tio år. En quiz för att påminnas om hur mycket hon genomfört under sina år vid rodret genomförde vi alla och Lasse avtackade med en dubbelsonett till Ingar. Ja, jösses vilken kvinna!

Samfundets styrelse har sedan årsmötet 8 mars 2025 bestått av Signe Westin (ordförande), Gunnel Grundberg (vice ordförande), Ingar Beckman Hirschfeldt (skattmästare), Inger Hullberg (sekreterare), Pär Bäckman, Karin Englund, Jan Holmquist, Arne Johnsson, Pontus Plaenge, Sten Wistrand och Lasse Zilliacus. Revisorer har varit Gertrud Ahlbeck och Malin Lönnberg med Lars Molin som revisorssuppleant. Valberedningen har bestått av Gunilla Hammarland och Börje Rosmark. Samfundet hade vid årets slut 144 medlemmar varav 8 nya och 2 nya ständiga medlemmar.Medlemsavgiften har varit 300 kr för enskild medlem, 100 kr för familjemedlem liksom för studerande samt 3000 kr för ständigt medlemskap.

Det ekonomiska utfallet av verksamhetsperioden framgår av balans-och resultaträkningen. Styrelsen har haft sex protokollförda möten. Kontakter med styrelsen har dessutom skötts löpande per mejl. Samfundets medlemsblad har utkommit med fyra nummer. Hjalmar Bergman Samfundet är medlem av DELS, De litterära sällskapens samarbetsnämnd. Kontaktperson har varit Signe Westin. Samfundet är även medlem i Stadras Vänner.

Den 12 april samlades vi i Teaterladan i Wadköping för att höra Mikael Mogren och Pontus Plaenge tala under rubriken ” Att kastas från toppen till botten i Wadköping” Job och Hjalmar Bergman. En lite överraskande koppling mellan Gamla Testamentets Job och Hjalmar Bergmans krumelurer kan det tyckas men när en erfaren skådespelare , Pontus Plaenge och en lika erfaren läsare och predikant – Mikael Mogren är biskop i vårt grannstift – tar sig an vår författare uppstår förstås det oväntade och överraskande.  Varma applåder mötte våra aktörer och det surrade av röster kring bokbordet vid minglet efteråt. På Elgerigården väntade supé för det trettiotal som anmält sig.Det känns som ett privilegium att träda in hos Elisabeth och Kalle Sjögren och känna vibbarna från morfar Elgerus dagar.

Den 8 maj klockan 19 samlades ett 20-tal medlemmar på Hjalmar Bergman museet i Wadköping.”Kär-lekar” stod det på affischen som Pär ritat och det var också temat för de noveller: Konstigt hästköp, Brandvakt, Ett möte, Flickan från Ekersta prästgård som Arne Johnsson, Inger Hullberg, Pär Bäckman och Sten Wistrand valt att läsa. Hjalmar Bergman väjer inte för det mörka ens när han skildrar vår och ungdom och kärlek. Bitterljuv kan man kanske sammanfatta stämningen texterna spred. Ett roligt och livligt samtal kring de läckra ”munsbitarna” fulländade kvällen.

Samfundets vårprogram avslutades i Stockholm med ”Att uppfinna en stad” – Hjalmar Bergmans Wadköping. Ur Medlemsblad 2025:3 saxar vi:

”Kerstin Dahlbäck och Sten Widstrand manade fram Hjalmar Bergmans fiktiva stad  på en välbesökt litteraturafton på Timmermansgården den 4 juni. Hjalmar Bergman stampade in Wadköping först i Markurells i Wadköping 1919 för att senare återkomma till staden, på olika sätt, i nästan alla romaner som följde; i synnerhet Jag, Ljung och Medardus och Flickan i frack har staden som en av protagonisterna. /- – -/  Dahlbäck och Widstrand betonade också att Wadköping i hög grad är en mentalitet och att Bergman uppenbarligen inte kände något krav att allt logiskt skulle hänga samman från ett verk till ett annat. I den meningen föds och dör Wadköping i varje enskild berättelse.”

Efter programmet fortsatte kvällen med ett mycket uppskattat mingel för Samfundets medlemmar hemma hos Ingar och Johan Hirschfeldt.

Den 19 september firades Hjalmar Bergmans födelsedag traditionsenligt i Wadköping med Hjalmar Bergman Samfundets program i Teaterladan och Wadköpings guidade turer i gränderna och mamsellernas förfriskningar på museet.  ” Ett litet svart utropstecken” – Vem var flickan i frack? kallade vi vårt program som inleddes av danselever från Engelbrektsskolan, innan historiker Gunnela Björk i samtal med Arne Johnsson belyste den faktiska situationen i skolan och arbetslivet för flickor och kvinnor för hundra år sedan. Därefter dök Pontus Plaenge och Inger Hullberg ned i romanen Flickan i frack och läste och berättade om Katja Kocks skandalösa uppdykande på studentbalen, klädd i brodern Currys nya frack. Slutligen var det litteraturvetaren Sten Wistrands tur att spegla flickans roll i Wadköping och romanens roll i Hjalmar Bergmans verk.

”Herr von Hancken på Kungliga Operan – Ett konstnärligt misslyckande?” var den rubrik som Peter Appelros tillsammans med Lasse Zilliacus och Stefan Johansson valt till det program de presenterade på Timmermansgården den 7 oktober. Ämnet för kvällen var den opera som Karl-Birger Blomdahl skrev till Erik Lindegrens libretto efter Hjalmar Bergmans roman med premiär i september 1965.

Peter Appelros redogjorde för bakgrund och tillkomsthistoria, Lasse Zilliacus exemplifierade genom att recitera stycken ur romanen och Stefan Johansson slutligen framträdde som ögonvittne, eftersom han faktiskt själv från salongen upplevde föreställningen när det begav sig 1965. Dessutom visades en scen ur första akten på film. Sammantaget gav det en väldigt levande och ”heltäckande” bild av det storstilade projektet, vars upphovsmän hade hoppats kunna upprepa den stora succé de haft med Aniara några år tidigare.

Vecka 44 är hela Wadköping insvept i spindelväv och spökattiraljer och då arrangerade vi för andra året i rad en kura-skymning-kväll på Hjalmar Bergman museet. Den 30 oktober klockan 19 slog vi upp dörrarna och bjöd in till novell-läsning.

Det förtorkade trädet och grodan inledde Arne Johnsson med, Inger Hullberg läste Lilla grevinnan medan Pär Bäckman tog sig an Prästen i Oderljunga och Sten Wistrand avslutade med Damen i svart. Fyra sorgliga och dystra berättelser som alla fyra ändå inger lite hopp och vittnar om ljus mitt i mörkret. Ljust och glatt var det också efterråt på museet i oktobernatten.

Bokmässan i Göteborg sista veckan i september hade besök av vår ordförande Signe Westin som vimlade runt på mässgolvet, klädd som Flickan i frack och gjorde PR för vårt samfund.

På Litteraturens lördag i Örebro, den 8 november spred Pär Bäckman, Sten Wistrand och Inger Hullberg kunskap om Samfundet dels vid vårt bokbord dels i ett samtal med Litteraturens lördags huvudkonfrencier Arne Johnsson från stora scenen. Framförallt var det Peter A. Sjögren som var vårt ansikte utåt på Litteraturens lördag. Hans föredrag: En bergmansk brytpunkt. Om En döds memoarer ägde rum i Nålmakaren och så här presenterade han det själv i programmet:

 ”En döds memoarer (1918)är Hjalmar Bergmans märkligaste roman, på en gång lättläst och svårtolkad.Den kan läsas som en realistisk släktkrönika, men den är också en symbolbemängd labyrint, full med tecken för läsaren att tyda. I Bergmans produktion utgör den en brytpunkt: Det finns ett ”före” och ett ”efter” En döds memoarer.”

Stockholmarna gavs möjlighet att lyssna till Peter A. Sjögren och hans föredrag på Hornstulls bibliotek den 15 december inom ramen för Sällskapsliv (DELS).

Vi deltog lördagen 6 december med bokbord på Bergslagens Litteraturfestival (BLF), Kopparbergs Folkets hus. Allt tyder på att BLF återkommer nästa år och  då hoppas vi kunna återkomma och göra en mer aktiv insats än denna premiärgång.

Årets läsecirkelbok Flickan i frack har nästan följt oss som en röd tråd hela året men det hindrade oss inte alls – snarare tvärtom – från att ha mycket kvar att diskutera när vi den 11/12 i Örebro och den 16/12 i Stockholm träffades för att tala om den.

En förnyad överenskommelse rörande enskilt arkiv med Stadsarkivet i Örebro undertecknades den 21 januari 2025 och ersatte då den tidigare från 1984.

Som meddelats i Medlemsblad 2025:3 har under våren det förråd vi disponerat sedan  Gunnar Heléns ordförandetid tömts och en del av dess innehåll överlämnats till Stadsarkivet i Örebro.

I samma medlemsblad berättades, att det webhotell där samfundets hemsida legat länge har varnat för att om den ska överleva behöver den migreras till modernare miljö. Vi ingick därför ett treårigt avtal med ny värd till lägre årskostnad. Hemsidan är nu migrerad.

Mycket information finns på Hjalmar Bergman Samfundets hemsida: https://hjalmarbergmansamfundet.se/ . Hitta oss på facebook: Hjalmar Bergman och hans vänner. På https://litteraturbanken.se. finns mycket av Hjalmar Bergman tillgängligt.

Samfundets styrelse tackar sina trogna medlemmar och intresserad allmänhet för visat intresse under året. Ett särskilt stort tack till de medlemmar som hörsammat vårt  rop på hjälp i en dyster pekunjär situation och vänligen skickat ett bidrag.

För Hjalmar Bergmans styrelse

Inger Hullberg

Det är dags för teaterhistoria i Örebro. Den 7 februari får även vi en chans att höra hur det gick till när Hjalmar Bergmans roman Herr von Hancken blev opera med musik av Karl Birger Blomdahl och libretto av Erik Lindegren. Titeln Herr von Hancken på Kungliga operan. Ett misslyckande? låter kanske inte så upphetsande men vi kan lova att Peter Appelros, Lasse Zilliacus och Stefan Johansson var och en från sitt håll och med sitt kunnande kommer att få er att häpna och förtrollas.

Programmet äger rum lördagen den 7 februari klockan 15.30 på Lilla Kvartersteatern, Sturegatan 22. Därefter serverar Eva Ahremalm en teatersupé för 275 kr, precis som hon brukar göra när hon har sina egna föreställningar på den Lilla Kvartersteatern. Anmäl dig genast, senast den 2 februari till Inger Hullberg och Swisha samtidigt 275 kr på 0706745660.

En helafton om Clownen och människan bakom masken i anslutning till utställningen Det ljuva livet på Thielska galleriet ägde rum den 21 januari inför en entusiastisk publik. Delar av publiken var medlemmar i Hjalmar Bergman Samfundet som agerat som inspiratör till kvällen. Samfundet hade tagit kontakt med Sophie Allgård på Thielska och programmet växte fram. Poeten Elis Monteverde Burrau uppträdde med sin imponerande samling av Clownen Jac-upplagor som bildade en stor hög på golvet. Hjalmar Bergman framträdde i den initierade läkaren Lars Sjöstrands föredrag. Kvällen avslutades praktfullt med visning av Ernst Hugo Järegårds läsning av Clownkatekesen ur Clownen Jac. Vår ordförande Signe Westin, iklädd frack för att hedra 100-åringen Flickan i frack, presenterade samfundet och delade ut en flyer för att locka nya medlemmar. Före programmet visade Pär Bäckman utställningen för medlemmarna i Samfundet där Gösta von Hennings tavla Han är död väckte särskilt intresse.

Hjalmar Bergman föddes till välstånd, men vid faderns död fanns bara skulder. Från 1915 finansierade skrivandet ett kringflackande, med åren alltmer destruktivt leverne i spänningsfältet mellan borgerskap och konstnärskap. Produktionstakten var hög och innefattar allt från romaner, noveller och sagor till dramatik och filmmanus. Hjalmar Bergman Samfundets ordförande Signe Westin introducerar, tidigare ordförande Peter A. Sjögren talar om Bergmans markligaste roman: En döds memoarer från 1918. Den kan läsas som en realistisk släktkrönika, men är en symbolbemängd labyrint; full med tecken för läsaren att tyda. I Bergmans produktion utgör den en brytpunkt: det finns ett ”före” och ett ”efter” En döds memoarer. 

Sven Delblanc var romanförfattare, dramatiker, litteraturhistoriker, kritiker och samhällsdebattör. Redan i sin debutroman Eremitkräftan (1962) presenterar Sven Delblanc sin djupt pessimistiska syn på människans förmåga att ansvarigt bära den frihet hon är utlämnad till, en mörk livsvision som han samtidigt bjuder motstånd och som i dag ter sig högaktuell. Ett viktigt inslag i författarskapet är Delblancs förbönsestetik, hans strävan att tala för de förtryckta och språklösa. Bildkonsten spelar en stor roll i hans författarskap, både i hans skönlitterära texter och i hans kritik och essäistik.

Litteraturvetarna Lars Ahlbom och Leif Risberg berättar om författarskapet.

Delblancsällskapet

Lasse Zilliacus, styrelseledamot i Hjalmar Bergman Samfundet och f d ordförande i Delblancsällskapet, bidrar med högläsning. 

De Litterära Sällskapen DELS arrangerar kvällar med de litterära sällskapen.

Signe Westin Hjalmar Bergman Samfundets ordförande iklädd frack för att hedra Flickan i frack, Halmar Bergmans  roman som i år fyller 100 år. På Göteborgsmässan träffade hon Ingrid Elam som på litteraturbanken har en fin utläggning kring Flickan i frack. Sommarpodd: Kvinnor på tvärs #2 Flickan i frack – Ljud & Bild

Samfundet uppmärksammade Flickan i frack då vi firade Hjalmars födelsedag den 19 september i Wadköping inför en entusiastisk publik underrubriken:

 ”Ett litet svart utropstecken” Vem var flickan i frack?

Vem var hon, den där Katja Kock som med sin frack skakade samhället i dess grundvalar?Engelbrektsskolans danselever inledde genom att låta Katja Kock dansa in. Sedan var det dags för historikern Gunnela Björk att i ett samtal med författaren Arne Johnsson belysa ”kvinnosaken” som den tedde sig när romanen gavs ut 1925. Inger Hullberg tog oss med till den skandalösa studentbalen och skådespelaren Pontus Plaenge gjorde nedslag i texten. Slutligen placerade Sten Wistrand Flickan i frack i det Wadköping hon både utmanar och är en del av.

I december har vi bokcirklar kring Flickan i frack i Örebro den 11 december kl. 18 hos Inger Hullberg på Järntorgsgatan 9 (inger.a.hullberg@gmail.com) och hos Ingar Beckman Hirschfeldt den 16 december kl. 18 på Fatburs Kvarngata 19 i Stockholm (ingar.ibh@gmail.com). Välkomna att diskutera denna aktuella 100-åring!

Stefan Johansson, tidigare chefsdramaturg vid Stockholmsoperan talar fritt vid Hjalmar Bergman-samfundets medlemsmöte på Timmermansgården i Stockholm 2025-10-07.

Vid tiden för urpremiären, den 2 september 1965, befann jag mig på en lång resa i Europa. Jag hade just tagit studenten, och fått ett kungastipendium. Premiären var mycket omsusad, men då satt jag i Venedig och tittade på en sedermera berömd film, Karlavagnens bleka stjärnor. När jag kom hem till Stockholm för att läsa litteraturvetenskap vid universitetet, såg jag föreställningen den 24 september. Den informationen har jag inhämtat genom att läsa gamla program. Min mor måste ha köpt programmet på urpremiären, och jag har mycket noga antecknat vilket datum jag själv såg den. När jag nu sitter och tittar på det filmade avsnittet får jag väldigt motstridiga känslor. För precis som Lasse [Zilliacus] har jag jobbat med de här människorna – inte med alla, men alla har jag sett som en del av publiken. En del kom jag att känna ganska väl. En tanke är: framkommer det vilka stora artister dessa var? De var fantastiska personer, några för all del mindre fantastiska också, kanske direkt obehagliga, men de var ett otroligt sammansvetsat gäng, som var den fasta ensemblen på Kungliga operan i början av 1960-talet. Många med rötter bakåt, och många var kvar där väldigt länge. De älskade väl inte varandra varje dag, men det var ett fantastiskt samarbetande kollektiv.

Sedan kom jag at tänka på något som hade mer att göra med mitt arbete som dramaturg på Operan långt senare. Jag började där 1997 och var kvar till mitten av 2010-talet. Sedan var jag regissör i Malmö huvudsakligen. Jag hade hand om beställningen av nya verk. Vi beställde ganska mycket nya operor. Det stod i vårt regleringsbrev att vi egentligen skulle ha en svensk premiär varje år. Vilket vi oftast hade. Ibland var det en barnopera, ibland ett halvkonsertant framförande, men i princip ett nytt verk varje år.

Till exempel hade vi en beställning omkring år 2010. Det tar omkring fem år från beställning tills dess att operan har premiär. Då hade jag besök av en av Sveriges främsta tonsättare. Han ville göra opera på en roman av en av Sveriges mest populära romanförfattare vid den tidpunkten. Honom hade jag också lärt känna, eftersom en annan tonsättare hade gjort opera av en annan av hans romaner. Så hade man bestämt sig för att librettot skulle skrivas av Sveriges mest omsusade kvinnliga dramatiker vid denna tid. Några av de här personerna besökte mig på Operan i mitt arbetsrum. Jag tyckte att det var en fantastisk inledning på något som också blev några föreställningar av så småningom. Men föreställningen lades ner, precis som von Hancken, efter en spelperiod. När jag försökte göra klart för de här eminenta personerna hur man skulle gå till väga, så kunde jag inte undgå att se att de hade en lista på femton huvudroller. Och så skulle det vara bipersoner, kör och alla möjliga saker. När jag så småningom kommit upp i varv, så sa jag att ni måste nog tänka på en del saker. För att presentera en person i en opera så behöver man minst femton minuter. Och om man räknar på fingrarna, det ni föreslår är inte en opera på två och en halv timme, utan det är ju Nibelungens ring. Då blev de väldigt arga på mig, och gick och klagade hos operachefen, och han undrade varför jag måste vara så sträng. Men Wagner är ju knappast ett föredöme för alla som vill skriva opera. Det ska vara någon sorts musikaliskt innehåll som presenterar figurerna, och ge rollinnehavaren, och alla kring honom eller henne, någon sorts idé hur rollen ska gestaltas, I det här fallet var det tolv viktiga personer ur romanen, totalt 23 roller.

På motsvarande sätt är detta ett problem som Karl-Birger Blomdahl och Erik Lindegren inte har arbetat färdigt med när de skrev operan. Om man frågar mig idag, när jag har detta långt bakom mig: varför blev det här inte en succé? Då skulle jag säga att det saknas ett ordentligt dramaturgiskt arbete. Blomdahl har naturligtvis rätt när han sa till Lindegren, att jag vill ”bara” ha 75 sidor. Lindegren ville egentligen ha 150 sidor. Men hur tonsätter man något sådant? Det blir ju flera kvällar. Så småningom kom man fram till något annat. Erik Lindegren var ju egentligen bra på det här. Harry Martinsson hade gett honom det största beröm man kunde ge: ”Du har gjort en buljongtärning av en oxe!” Detta hade han gjort av Aniara, som verkligen inte är någon talträngd text. Det är en tunn diktsamling, ett epos. Av detta gjorde man en opera som väl fyllde sina två och en halv timme. Där behövde man heller inte jäkta mellan presentation av nya personer.

När Herr von Hancken hade premiär i september 1965 kan det ha spritt sig en besvikelse hos operapubliken i Stockholm, varav många hade sett Aniara. Visserligen gillade inte alla Aniara, många tyckte det var besvärlig musik. Aniara har ju en genial underrubrik ”en revy om människan i tid och rum”. När jag, sex-sju år tidigare, som bara tolvåring tittade på genrepet av Aniara, första gången såg den här rubriken, så undrade jag, vad menar de med revy? Det förknippade jag med något helt annat. Men det var en genial underrubrik på något som egentligen var ett sceniskt oratorium med dans.

Birgit Åkesson, borta nu sedan många år, var en mycket god vän. Det var en av de stora konstnärliga vänskaperna i mitt liv, trots att vi tillhörde olika generationer. Hennes insats i Aniara var väldigt stor, eftersom den innehåller långa partier av dans. Även långa partier av kör. Den största skillnaden mellan Aniara och Herr von Hancken dramaturgiskt är att i Aniara finns nästan inte en enda replik mellan personer. Det finns nästan inte ett ställe där någon vänder sig till någon annan och säger: ”Hur ska jag göra nu?”, ”Vad menar du med det?”, eller något sådant. Det finns ensembler, det finns repliker, men de är i så fall cheftekniker eller liknande, som fungerar som ett kollektiv. Sedan är det de stora körsatserna. Och sedan är det ett stort inslag av pastischmusik i denna revy. Det sjungs plötsligt något som låter som en väckelsesång: ”Vidare famnen, öppen hamnen…” och så vidare. Det sjungs något slags jazz, det sjungs pastisch på schlager från 1930- och 40-talen. Det finns fragment ur en civilisation som också Blomdahl bär fram i sin musik. Sedan finns det oerhört vackra partier som är Blomdahls musik: Isagels danser, Den blinda poetissans vokaliser, som en sorts otroligt skön 50-talsmodernism med celesta och violoncellsolo. Det fanns oerhört raffinerad instrumentering på det sätt som tonsättarna då hade börjat intressera sig för, med vissa typer av klanger som då var väldigt frekventa, även i verk som ansågs vara väldigt svåra musikaliskt. Till exempel kunde Bo Nilsson sätta in altflöjt och vibrafon så att publiken tyckte att där fanns något att lyssna till ändå, även om man inte begrep resten.

Men åter till Herr von Hancken. När jag nu tittar på rollistan, på dessa tolv roller som verkar vara bärande i stycket, så finns det ändå några saker som är väldigt smart gjorda. Till exempel att von Hancken har en son som är idiot. Han ropar hela tiden: ”Pappakraken, pappakraken, pappakraken…”. Det var en duktig korist som gjorde rollen av denna funktionsnedsatte sonen. Detta gjordes till en färgklick som idag inte skulle accepteras. Man skulle se det som en grym parodi på en funktionsnedsättning.

Då återstår elva rollfigurer. Sedan har vi den demoniske doktorn vid hälsobrunnen, Wurmen. Där hade man en så stark artist som Anders Näslund, som man inte behövde släppa in på scenen mer än några minuter, och som med din speciella timbre kom fram till en ung späd dam ur kören, och talade om för publiken att hon skulle dö. Och sedan var man egentligen färdig med den rollen! Det sätt på vilket artisterna tog hand om materialet som Lindegren och Blomdahl hade skrivit var på många sätt fantastiskt. Jag kommer aldrig till min död att glömma när Kjerstin Dellert som gästgivarmora i första akten, reste sig upp från en pall och utropade: ”Kors i jisse namn, Kristinehamnsdiligensen!” Med detta var egentligen hennes roll slut. Men jag kommer att minnas detta till min död! Jag tänkte på detta när jag jobbade med henne långt senare som i rollen som värdshusvärdinna i talversionen av Boris Godunov. Hon vet hur det här går till. Hon vet hur man sätter en replik i folks medvetande, och sen kan man gå hem! På det sättet skulle man kunna prata om en efter en. Alla var kanske inte färgstarka och fruktansvärt professionella, men de använde det materialet som de hade fått på ett sätt som hjälpte upphovsmännen på ett starkt sätt. Med en svagare ensemble så hade man kunnat tycka att det var ännu tråkigare!

Jag tyckte som 18-åring inte det var tråkigt. Jag var uppfylld av att titta på de här människorna som jag väntade mig en massa av. Ungdomar som Lars Carlsson och Laila Andersson, veteraner som Olle Sivall och Margareta Bergström. Sedan naturligtvis artisterna som stod på höjdpunkten av sina karriärer. Margareta Hallin som vicomtessen, som hade ett fantastiskt sätt att sjunga eteriska saker, och samtidigt med en liten grej visa att detta var en förrymd värdhuspiga. Det var så smått, men man kunde precis se att det där inte var en fin flicka. Vad det satt i var väldigt svårt att säga. Något i timbren, något i gestiken.

Kåge Jehrlander tillbringade mycket av sin tid med att alternera med Ragnar Ulfung, vilket inte var en tacksam uppgift. Här hade han hade en otrolig utstrålning, med den lätta franska brytningen, och den egendomliga karaktären hos doktor Juste Lesage.

Alla gillade inte att möta Arne Tyrén på scen. Han hade en slags grovhet utöver det artistiska, genom att basrösten var så stark, och en smula trivial klang. Det var inte någon Leon Björker, det var inte Joel Berglund, det var Arne Tyrén! Men Kåge Jehrlander och Margareta Hallin hade ett sätt att parera det där, vilket också gjorde att Arne Tyrén verkade ännu bättre än han var.

När Kjerstin Dellert blivit teaterchef på Confidencen, så bestämde hon att vi skulle fira ett jubileum av Aniara. När jag kom dit och skulle hjälpa till, så hade alla uppenbarat sig som fortfarande levde. Margareta Åsberg ersatte Birgit Åkesson och fick en reprimand av primadonnan för att hon talade så lågt som alltid dansöser gör. På väg ut nämnde jag för Margareta Hallin, att innan vi gick in och satte oss, så hade Kjerstin Dellert gjort Erik Saedén uppmärksam på en liten genant detalj i hans klädsel. Då svarade Margareta: ”Ja, du förstår, vi träffades ju så mycket hela tiden!”. På ont och gott alltså, men det var en riktig ensemble.

Om man går till publikens sätt att ta emot det här. Det fanns enorma förväntningar, och det hade mycket att göra med Aniara. Det var dumheter att tro att det skulle bli en liknande framgång. De som hade någon sorts idé om Hjalmar Bergmans roman, och som var möjligt att göra av en sådan pikaresk i operaform, och vad som krävdes för det, borde ha förstått att det är inte bara att fortsätta efter samma koncept. Det gällde istället att hitta något fullständigt nytt. Själv hade jag en enorm beundran för Blomdahl och Lindegren – deras know-how, deras expertis – men jag tror inte riktigt att de diskuterade färdigt, innan de satte igång med arbetet. Jag tror inte de hade någon fullständigt klar uppfattning om hur det här skulle bli. När Peter tidigare citerade Blomdahl, som inte vågade vara mer positiv, får jag en känsla av de hade kunnat komma längre. Jag var inne på en sak tidigare, nämligen den enorma rollistan. Detta med tanke på den begränsade speltiden för en komisk opera, eller vad den nu ska kallas för. Om den ska vara smältbar för publiken, kan man inte hålla på längre än 2–2½ timmar. Det är lite som pennvässning, man måste formera sina redskap innan man släpper upp dem på scenen.

Erik Lindegren var en operahabitué. Han hade skrivit recensioner i fem år för Veckojournalen. De har kommit ut på senare tid, och är väldigt intressanta att läsa. Han slutade med det 1958 eller -59, då han hade fått beställning på att göra svensk text till Maskeradbalen. Han föresåg också fler samarbeten, och då ville han nog inte närma sig Operan som kritiker längre. Hans recensioner är väldigt kunniga. Även dramaturgiskt kan man se att han begripit något av konstformens villkor.

Karl-Birger Blomdahl hade många år tidigare sagt att han inte trodde på tonsatt text. Det hade han ju ett flertal gånger visat att det var fel, och ingenting han behövde hålla sig vid. Men det är också fråga om hur det sker. Vad kunde Blomdahl och Lindegren ha för förebilder? Lindegren vet vi, han såg ganska många operor i Stockholm och Göteborg för att göra sina recensioner. Han hade säkert ett intresse för detta. Men hur många operor egentligen kan Blomdahl ha sett, utom sina kompisars? Alltså Bäcks Tranfjädrarna och Gästabudet och ytterligare någon mer. Blomdahl sysslade ju med att skriva musik. Man snyter inte I speglarnas sal, Anabase, Aniara, Facetter, och så vidare ur näsan vid skrivbordet. Det är ett kolossalt arbete. Sedan vet vi att någon gång 1958, under arbetet med Aniara, så såg och hörde han Donizettis Lucia di Lammermoor, en främling i repertoaren i Stockholm vid den tidpunkten, och i de allra flesta civiliserade länder höll jag på att säga. Några såg det som att det var operachefen Set Svanholm som gick i barndom. Men när han var en ung man, och man hade för sista gången gett Lucia di Lammermoor på Stockholmsoperan, då hade Peterson-Berger skrivit och kallat operan för ”fjollan från Lammermoor”, och sagt att sångerskans konstfärdighet inte hade varit större om hon hade snurrat ena benet flera runt kroppen flera varav runt kroppen, än när hon sjöng sina koloraturer. Men Blomdahl blev så fascinerad av Margareta Hallins samspel med flöjten i den berömda vansinnesscenen, att han ur det skapade den stora förlängningen av Poetissans roll i hennes stora vokalispartier till kören i andra delen av Aniara. Det finns vändningar i, inte hur musiken klingar, men om man ser notpapperet, så skulle en operadramaturg eller en koloratursopran som Margareta Hallin känna igen, att denna människa kan ha fått den här idén från Donizetti.

Wozzeck är naturligtvis är en opera som alla i Blomdahls generation noga studerade partituret till. Jag tror mig själv ha sett, eller fått mig berättat, när han presenterade ny musik i TV, alltså den då enda TV-kanalen, på bästa sändningstid. Då körde han ett parti ur en film som just hade gjorts av Wozzeck. Sena Jurinac gjorde Marie, och föreställningen var från Berlin eller Hamburg. Idag streamar folk, eller gör resor för att titta på operor, skivor kostar inte längre en veckolön. Idag finns en helt annan möjlighet att med ny teknik skaffa sig en idé om former och alla möjliga inslag i repertoaren, men på den här tiden fick man vänta på tills något sattes upp på den scen där man själv bodde.

När man sedan tar klivet från Wozzeck till Falstaff, denna av intellektuella mycket uppskattade sena Verdi-opera, till den berömda Shakespeare-pjäsen, som på många sätt är mycket roligare som Muntra fruarna i Windsor. Det är ett av de svåraste operaverken för den breda publiken, därför att alla pratar så otroligt i munnen på varandra. Det är ett oavbrutet tjattrande av männen och av kvinnorna i olika grupper mot varandra. Det finns mycket få punkter av lyrisk bredd, eller av dramatisk bredd i det hela. Men det är ett genialiskt konstverk. Man kan ägna mycket tid åt att tränga in i det.

Förutsättningen var således att upphovsmännen till Aniara, med utgångspunkt från Wozzeck och Falstaff, ville skapa en komisk opera på svenska 1965, då man inte hade textmaskin. Ni hörde tidigare vilka virtuoser på textning som dessa sångare var. Men jag tror inte upphovsmännen hade kommit fram till vad de skulle göra i sin opera nummer två.