Välkommen Göran Everdahl till Timmermansgården måndagen den 10 oktober klockan 19.30 att tillsammans med en annan Farmor-fantast Pontus Plaenge lotsa oss in i denna rika roman med utlöpare till Clownen Jac.

Göran Everdahl är ny kulturredaktör på ICA-kuriren. I en intervju nu i september får han frågorna:

Namn? Arne Göran Eli (efter morfar).Född I Umeå 1964, 56 år.
Bästa film? ”Julgransförsälj­arna” (Big business) med Helan & Halvan.
Älsklingsbok? ”Farmor och vår herre” av Hjalmar Bergman från 1921. ”Har nog läst den tio gånger.”
Favoritmuseum Metropolitan i New York. “Där finns ALLT. Jag skulle kunna bo där.”
Oväntad hobby Balkongodling. ”Det ska vara en djungel.”
Aktuell Nu kulturredaktör i Icakuriren. ”Go’kväll”, ”Spanarna”, podden ”Everdahl & Karlssons Film Tv” – småprat vid köksbordet för alla som gillar film och tv.

På SRPlay kan man hitta mer om Farmor i Klassikerrummet.

Örebro länsteater spelar i höst Chefen fru Ingeborg med Ing-Marie Carlsson i huvudrollen. Ing-Marie Carlsson i Hjalmar Bergman-klassiker på Örebro Teater. ( ur Örebronyheter på 12 augusti, 2021:) En vital klassikertolkning om förbjuden passion och förgörande skam. 25 september får Hjalmar Bergmans Chefen fru Ingeborg premiär på Örebro Teaters stora scen, med Ing-Marie Carlsson i huvudrollen. Dramatiserad av Anders Duus i regi av Helena Sandström Cruz.

Ingeborgs liv är alltigenom respektabelt och förutsägbart. Hon driver Örebros finaste klädaffär och tronar som matriark över sin familj. Men när hennes dotter förlovar sig ställs allt på ända. Inte nog med att mannen är en skuldsatt slarver – han väcker också förbjudna känslor i Ingeborg. Snart gungar både familjens och affärens rykte. Till slut står själva livet på spel.

– När jag läste romanen slogs jag av vilken blodfull och ”köttig” författare Hjalmar Bergman är, säger regissören Helena Sandström Cruz. Han skildrar skam, passion och sorg så det känns i hela kroppen – boken är en rasande uppgörelse med borgerliga konventioner och förkrympta känsloliv. Bergman kämpade ju själv med sin ”avvikande” sexualitet och den kampen är högst närvarande i Chefen fru Ingeborg; de kvävande normerna, skulden över de egna känslorna och den starka längtan efter en väg ut.

Chefen fru Ingeborg är en älskad klassiker av Örebros store son Hjalmar Bergman. Det är en rik berättelse präglad av humor, sorg och en knivskarp blick på det mänskliga, full av minnesvärda personporträtt.

På Örebro Teater förflyttas berättelsen till 1920-talets Örebro i en ny, vital dramatisering av Anders Duus, som tidigare gjort bland annat Det som är vårt och Agnes Cecilia på Örebro Teater. För den formsäkra regin står Helena Sandström Cruz, som tillsammans med Anders skapade föreställningen Glasäpplen som valdes ut till Scenkonstbiennalen och hyllades av kritikerna

Välkomna söndagen den 19 september till en sagolik föreställning under Pär Bäckmans förfarna ledning. Klockan 12.30 – 15.00 i Teaterladan i Wadköping läser Anita König  Lasse skolpojke och Johan underbarn, Jan Koldenius läser När Sankte Per tappade Himmelrikets nyckel, Agneta Ljung läser Pojken och dagarna, David Levi Storbonden och Blomsterlisa, Gunilla Orvelius läser ur Chefen fru Ingeborg, kapitel 3, Arne Johnsson läser De märkvärdiga skorna och Pontus Plænge avslutar med En kan ju aldrig veta.

Johannes Edfelt skriver i förordet till Sagor 1909 – 1916 att Hjalmar Bergmans intensiva och långvariga intresse för sagan manifesterade han genom sin egen i ungdomen påbörjade sagoproduktion. Sagans konstform låg sällsynt väl till för hans diktarbegåvnings art: psykologen liksom moralisten och den till grundläggande symboliska mönster dragne romantikern. Bergman hyste alltifrån unga år ett livligt intresse för den orientaliska sagan, vilket visade sig i hans översättning av tre delar av Tusen och en natt. Men hans egna sagor anknyter helst till folksagan sådan den utbildats på germansk botten.

I förordet till Nya sagor och Sagor 1919-1927 skriver Edfelt att det är uppenbart hur villigt och med vilken glädje hans fantasi arbetade i sagans form.

TEATER MARTIN MUTTER – NÄRKELYNNET
Efter texten ”Om Örebrobekanta och bekanta Örebroare” av Hjalmar Bergman

Medverkande: David Levi & Gunnar Hjorth, gitarr.

Närkelynnet är en tragikomisk fantasi kring hur Hjalmar Bergman skrev om sin uppväxtstad. Den av alkohol och narkotika plågade men ständigt skrivande Hjalmar har i 1930-talets början tappat all glädje sittande i sitt arbetsrum, i sommarhuset på Dalarö. Med ett fotografi av hans mycket omtyckta och saknade farmor, för många glas konjak och en skiva med visor av Jeremias i Tröstlösa rycker ur den tärda författaren hans ungdoms jag som brinner av berättarlust. Så inleds berättelsen som i Hjalmar Bergmans egna ord målar upp hans födelsestad under 1800-talets slut och många av dess mest färgstarka invånare.

En teaterfestival äger rum i Wadköping Örebro  onsdagar och torsdagar i augusti.

En föreställning som skapats speciellt för detta tillfälle är Närkelynnet, som utgår från en text som  Hjalmar Bergman skrivit  ”Om Örebrobekanta och bekanta Örebroare” som dramatiserats av Martin Mutters skådespelare och regissör David Levi, som också spelar Hjalmar Bergman och spelades den 11 augusti.

DOLLAR – HJALMAR BERGMAN, AMERIKA OCH DET MODERNA SAMHÄLLET

essä av Sten Wistrand.

Stadra Teater vid Greckens strand norr om Nora har under senare år satt fokus på Hjalmar Bergman. Sommaren 2018 gav man Flickan i frack i Agneta Pleijels dramatisering. Året därpå var det dags för Ylva Eggehorns Hjalmar och vår Herre, ett Pirandello-inspirerat drömspel om Bergman i Berlin. I fjol skulle man ha gett Dollar, men den hamnade av kända skäl i karantän. Men nu är läget ett annat och för första gången på 95 år kan pjäsen möta en publik.

Bergman började skissa på pjäsen i Venedig våren 1926. Arbetsnamnet var ”Amerikanskan på Kebnekajse” och till Tor Bonnier skrev han den 15 mars att han inte vet om det ”blir fågel kanske fisk kanske något annat på f”. Premiären ägde rum den 1 september på Oscarsteatern med bl.a. Tollie Zellman och Pauline och John Brunius på scenen. Dagen därpå förelåg dramat i tryck på Bonniers.

Om Bergman hoppats på en succé i stil med Swedenhielms året dessförinnan måste han ha blivit besviken. Av den samtida kritiken att döma är det osäkert om det blev fågel eller fisk av det hela. Pjäsen liknades vid ett sceniskt kåseri, och den ofrånkomliga jämförelsen med Swedenhielms utföll inte till nykomlingens fördel. Anders Österling kom att tänka på uppblåsta gummidjur där luften hotar att gå ur men ansåg trots allt att man kunde ”med gott samvete ha roligt”. Senare tiders litteraturvetare har haft svårare att dra på munnen och lutar mer åt fan än fågel och fisk. ”Med bästa vilja i världen kan man inte säga att Dollar är en särskilt bra pjäs”, konstaterar Karin Petherick, och Gunnar Eidevall noterar att ”stycket har aldrig räknats till Bergmans viktigare verk”. Enligt Erik Hjalmar Linder representerar Dollar ”den understa kvalitetsnivån” i hela författarskapet, även om det ”finns ansatser till vass satir och en del slagfärdiga och överkvicka repliker”. Så mindes jag också texten, men minnet är ju, som Bergman påpekar i Clownen Jac, nyckfullt och opålitligt. Vid en omläsning fann jag pjäsen mer underhållande och mindre besvärande än väntat och får väl travestera Almqvist: ”Dollar, lite bättre än sitt rykte”.

http://runeberg.org/bhdollar/

Elva år efter premiären och sex år efter Bergmans död var det dags för en filmversion av pjäsen. Svensk Filmindustri stod för produktionen och det är en minst sagt illuster skara skådespelare som återfinns i rollerna: Ingrid Bergman, Georg Rydeberg, Tutta Rolf, Birgit Tengroth, Håkan Westergren, Edvin Adolphson. Även en ung Georg Fant dyker upp. För regin svarade Gustaf Molander och föga förvånande var Stina Bergman med och skrev manus. Hon var ju inte bara Hjalmars änka utan väl insatt i konsten att skriva för film; 1939 blev hon chef för SF:s manusavdelning och kunde snart lära upp en yngling vid namn Ingmar Bergman. I samband med filmen utkom också Dollar 1938 i vad som kallades en ”filmversion med filmbilder” signerad S.B. (rimligen Stina Bergman), där pjäsen förvandlats till ett slags roman med bilder ur filmen.

Efter premiären på 1926 har ingen teater velat befatta sig med pjäsen. Men när Magnus Wetterholm på Stadra Teater nu har tagit fan i båten ämnar man ro honom i land på teaterns alldeles egna sätt, vilket bland annat innebär mycket sång och musik. Kanske har också Amerika-satiren fått förnyad aktualitet efter ett antal år när landet gjort sitt bästa för att leva upp till bildade européers fördomar?

Våren 1926 hade Bergman hunnit smälta sina erfarenheter från några månader i Nya världen. Dit hade han rest i avsikt att tjäna en rejäl hacka som manusförfattare för Goldwyn i Hollywood. Men beslutet hade fattats i vånda eftersom han uppfattade Amerika som kulturellt mindervärdigt, moraliskt betänkligt och alkoholpolitiskt förkastligt. Inte minst det sistnämnda ingav starka betänkligheter. Detta var ju under förbudstiden i USA. Men vännen, filmregissören och supbrodern Victor Sjöström övertalade honom. Han var redan på plats och föreställde sig en lysande framtid för Hjalmar och sig själv bland de kaliforniska filmmogulerna. Och Victor hade ju uppenbarligen överlevt utan rusdrycker – eller rättare: genom att ha överlevt hade han visat att rusdrycker mycket väl gick att få tag i, förbud eller inte. Bergmans vistelse blev hur som helst ett fullständigt misslyckande och befäste den negativa bild av landet som han redan hade.

Atlantkryssaren RMS Majestic tog paret Bergman till New York. I ett brev till regissören Victor Sjöström 21/10 1923 skryter Bergman: ”Vet du av att jag köpt biljett? På MAJESTIC, avgång Cherbourg 5/12. Med vilken lusbåt for du över, din stackare? MAJESTIC ÄR DEN STÖRSTA SOM FINNS. Blev herrn bräckt?”

I ett brev till Tor Bonnier i januari 1924 skriver Bergman att den ”kloke Hjalmar Söderberg” sagt honom att han gärna skulle fara till Amerika men aldrig stiga i land. Men det misstaget begick paret Bergman. I ett av sina resekåserier för Bonniers Veckotidning berättar Stina hur de sett fram mot mötet med New York: ”Det blev som följer: vad här är vidrigt smutsigt! Man kan ju inte andas så tjock är luften! Så otroligt fult här är! Vad människorna ser sorgsna ut!” Dessutom var staden nerlusad av reklam, inte minst för tuggummi.

I New York har paret sitt första möte med den amerikanska filmbranschen, och det börjar inte bra. En direktör tar emot med fötterna på bordet och cigarr i mun. Den borgerligt uppfostrade Bergman tar det som en personlig förolämpning, och makarna fortsätter till Kalifornien så snabbt de kan – bara för att finna att Los Angeles är ännu fulare än New York.

I Hollywood visar sig allt handla om att locka den stora publiken, och inget av Bergmans tre filmsynopsis vinner gehör. I ett brev till systern Elna S:t Cyr beklagar han sig: ”Oss emellan sagdt så har jag aldrig vantrifts någonstans så som här. Jag vet egentligen ej vad det kommer sig men hela landet och dess människor och seder och bruk och tänkesätt och allt är mig så oemotståndligt antipatiskt att jag formligen lider.” Inte ens Stilla Havet faller honom i smaken – och då var ändå Bergman en inbiten badare som inte drog sig för dagliga simturer i Östersjöns 8-gradiga oktobervatten. Han säger sig längta till Italien ”som en riktig tok”.

Georg Rydeberg och Ingrid Bergman som Kurt och Julia Balzar. (http://runeberg.org/bhdollar/)

På tåget tillbaka till New York blir han bestulen på två flaskor konjak och kommenterar ilsket: ”Första gången under mina 25-åriga resor i Europa, Afrika, Asien och till sist Amerika som jag blivit bestulen. Burrrr vicke land!” Ångaren hem heter passande nog Orka. Väl i Paris rapporterar Stina till mamma Augusta Lindberg: ”Hjalmar är glad över att vara i Europa, men fullständigt förtvivlad över att han någonsin reste till Amerika”; det är ”som om han tycker sig ha förlorat något för honom dyrbart som han aldrig kan få igen”.

Det första Bergman skriver efter hemkomsten är Chefen fru Ingeborg, en skildring av hur modernt affärsliv slår ut gamla familjeföretag, hur massfabrikat hotar hantverk och hur den moderna tidens nihilism förintar traditionell hederlig moral. Samma år sammanfattar han också sina intryck i artikeln ”Tankar om amerikanskt psyke” som trycks i Svenska Dagbladet lagom till jul 1924. Här beskrivs en mentalitet präglad av självgodhet, standardisering, framgångsdyrkan och ytlighet och en blind tro att man kan ”tillverka kultur på samma sätt som man fabricerar Fordbilar”. Plikten att vara glad kallas en amerikansk uppfinning, och för att visa att han verkligen är nöjd ler amerikanen hela tiden. Det är också viktigt att vara populär – och till de riktigt populära hör Gud och Kristus, ironiserar Bergman. Bristen på djupare moral kompenseras av ett påfallande och påfrestande moraliserande.

Miljonärskan Julia Johnstone i Dollar utgör ett slags demonstrationsexemplar av detta amerikanska psyke. Hon har rent av skrivit en teologisk avhandling om, just det, Gud i affärslivet och utbrister vid ett tillfälle: ”Jag tror inte att jag varit i så god religiös form sen jag promoverades till teologie doktor.” Men det riktigt oroväckande är att den svenska ungdomen fallit för det amerikanska – eller som den unge hisspojken anförtror miss Johnstone: ”Vill ni bli förstådd i det här landet, miss, så ska ni vända er till ungdomen. Vi gilla Amerika, amerikansk sport, amerikansk frihet, film, jazz, fordfabriker och allt som är storslaget.” Hotellportiern sammanfattar hela situationen med orden: ”Dollarn, Svensson, det är moralen.”

Edvin Adolphson som dr. Johnson t.h. (http://runeberg.org/bhdollar/)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Redan i Vi Bookar, Krokar och Rothar (1912) ironiserar Bergman över amerikanska väckelsekristna som ser Kristus som ett ”gott firmamärke”. Men det är i den oförlikneliga En döds memoarer (1918) som Amerika, med Karin Pethericks ord, får ”en roll, en funktion, i Bergmans fiktionsvärld” och där kommer att representera ”hotet mot eller motsatsen till moral och etik.” Inte minst förknippas USA med skrupelfria affärs- och marknadsföringsmetoder. Det är ett land varifrån brottslingar kommer men även ett land dit brottslingar flyr. För en del fungerar Amerika som en läroanstalt i brottslighet. Det gäller Öhman i Chefen fru Ingeborg (1924) som är ”till läggning och yrke blodsugare – en odåga, som under några Amerikaår utbildat vissa metoder att utnyttja andras svagheter. Dylika typer ha alltid funnits, men med kulturens tilltagande amerikanisering är det fara värt, att de skall tränga allt längre in i de ’hedervärda’ yrkena och allt högre upp på den sociala trappan”. Öhman har praktiserat allt från ögondiagnostik och chiropraktik till sektmakeri. Samma år som Bergman skrev Dollar lät han lejonet i novellen ”Ett lejon berättar följande” konstatera: ”Kort därefter kom den stora händelsen i mitt liv. Jag träffade människan. Det vill säga – först träffade jag amerikanen, en varelse som inte gärna vill förväxlas med människa, varför jag gör denna distinktion.” I Clownen Jac (1930) ställs amerikansk modernitet med affärssyndikat och sensationsjournalistik mot patron Längsäll som på Sanna gård i Bergslagen plöjer jorden med sina oxar. Men inte heller Sanna kan i längden freda sig mot Lögnen från väster.

Amerika-kritiken brukar idag komma från vänster, men på 1920-talet var Bergman ingalunda ensam om att leverera den från en värde- och kulturkonservativ ståndpunkt.

Elsa Burnett och Ingrid Bergman som Julia Johnstone och Julia Balzar. (http://runeberg.org/bhdollar/)

Egentligen gäller hans skepsis hela det moderna projektet präglat av kommersialism, social ingenjörskonst och jazz. ”Amerika” är så att säga det öde som väntar oss alla. Redan 1915 hade han skrivit till Ellen Key att ”barn i en stat, en modern stat, det är ett oting. När staten tar sig an, ’skyddar’ ett barn, mördas en själ.” Samtidigt är han kluven, då han entusiastiskt tar del av moderniteten i form av teknik och kommunikationer som skrivmaskiner, telefoner, kameror, bekväma tåg och snabba atlantångare. I USA tog han körkort och åkte dit för fortkörning. Tidigt förstod han också filmens och radions möjligheter att nå en bred publik och skrev för etern små komedier som behandlade aktuella ämnen som funktionalismen och den ”ultramoderna ungdomen”; 1930 blev Clownen Jac Sveriges första följetongsroman för radio. Kanske trodde Gregor Paulsson och Karl Asplund att Bergman var deras man när de i juni 1929 beställde ett festspel av honom till invigningen av Stockholmsutställningen året därpå. Stycket levererades – och refuserades. Teknikvurmen till trots var ju Bergman helt främmande för den funktionalistiska anda som skulle prägla evenemanget. Men lustigt nog är Sigfrid Siwertz pjäs Det stora bygget, som gavs i stället, minst lika modernitetsfientligt som Bergmans i ärlighetens namn rätt otympliga stycke.

Men åter till Dollar. Det är inte så enkelt som att Bergman mot Miss Johnstones moralistiska och modernistiska monster ställer en grupp präktiga representerar för den gamla världens samlade dygder. I denna erotiska sedekomedi är det tvärt om en rätt tramsig och frivol skara Swedenhielmare, Battwyhlare, Balzarer och de Lorcheare som strålat samman på Hotell Kebnekajse för att åka skidor, gnabbas, flörta och leka med elden. Dessutom är de beroende av Sveaverken (!) vars aktie befinner sig i fritt fall och vars enda räddning är amerikanskt riskkapital. Och det blir faktiskt Miss Johnstones bryska agerande som får de tre svenska paren att ta sig samman och hitta tillbaka till varandra. Hon missförstår visserligen i stort sett allt, och de botemedel hon förespråkar löser inga problem – men den turbulens hon skapar visar sig vara förutsättningen för ett lyckligt slut. Till och med amerikanskan europiseras efter att ha fallit för kärleken. Är det komedi så är det.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

 

 

Herr von Hancken finns nu på SVTPlay. Se en strålande Per Oscarsson och Mona Malm och flera utmärkta skådespelare, inte minst Jonas Nölvand som Adolphen! Väl värd att se om!

Årsmötet i Hjalmar Bergman Samfundet avlöpte väl. 24 personer hade kopplat upp sig på zoom. Johan Hirschfeldt valdes till mötets ordförande och citerade ur Hjalmar Bergmans verk vid lämpliga punkter, tex om det kunde tänkas vara jäv att han som make till ordföranden valdes till ordförande för mötet:

Antalet danser, som en och samma kavaljer får dansa med en och samma dam, är noga bestämt för olika åldrar, släktskapsförbindelser m.m. Damer, som få sitta, behandlas enligt särskild högtidlig och finkänslig ritual. Gifta kvinnors rätt att dansa bestämmes i varje enskilt fall av Mammornas Råd, mot vars beslut intet jäv kan resas. Brott mot den rikt utbildade men fasta etiketten straffas obönhörligt genom ostracism. (Flickan i frack)

Styrelsen fick ansvarsfrihet och omvaldes. Nya revisorer valdes Nina och Bengt Ask och de avgående Inger och Berndt Öhman avtackades.

Information om att ett Hjalmar Bergman-rum är under skapande på Örebro universitet. Invigning när pandemin lättat.

Information också om att Östgötateatern sänder Clownkatekesen ur Clownen Jac med Pontus Plaenge, finns på Spotify.

Efter årsmötet berättade Kerstin Dahlbäck under rubriken Stina har fått en kamera om fotografier som finns i Hjalmar Bergman Arkivet på Stockholms universitetsbibliotek som digitaliserats av Jan Biberg tack vare bidrag från Svenska Akademien och sorterats och kommenterats av Kerstin Dahlbäck. Fotografierna ska så småningom läggas upp på Samfundets hemsida.

 

Jag ska berätta om författaren Hjalmar Bergman, lite kort om hans liv och mer om hans böcker.

Hjalmar Bergman, född 1993, växte upp i Örebro med en älskad mamma två systrar och en fordrande pappa. Det finns flera adresser i Örebro märkta med Här bodde Hjalmar Bergman men det ståtliga bankpalatset kallat Borgen, där pappan var kamrer hade en våning där familjen bodde. Idag är Borgen hotell med Bergman-vibbar.

Hjalmars skildring i romanen Jag Ljung och Medardus är kanske inte självbiografisk i strikt mening. Lite av Hjalmar finns nog i alla tre pojkarna Love, Ljung och Medardus. Det är en helt makalös barndomsskildring.

Den tragikomiska historien om den förmodade stölden av prostens silverdosa där såväl Medardus som Ljung straffas fastän oskyldiga. Medardus erkänner för att rädda Ljung. Även Ljung pressas att erkänna. När Love hittar silverdosan i sin ficka räddar han Ljung men undgår inte att straffas av sin ångestridna pappa. Dörr efter dörr låses fram till pappans arbetsrum där straffet ska utmätas. Mamman har flytt huset.

Hjalmar reste tidigt utomlands och Florens blev hans återkommande mål. Han promenerade, läste och skrev. Och skrev brev.

I Fästmansbreven 1905 – 1908 får vi möta Hjalmar sedan han träffat Stina Lindberg, dotter till skådespelarna Augusta och August Lindberg och de gifter sig 1908. Stina är 20 år, Hjalmar 25. Han ställer hårda villkor på obrottslig lojalitet. Svartsjukan anas redan och den kommer att prägla deras liv.Som nygifta flyttar de till Lindesberg men det blir många nya adresser genom åren. Först när de får sommarstället på Segelholmen får de en fast punkt och där skriver Hjalmar flera av sina bästa verk.I mitten av 20-talet knakar äktenskapet rejält och Hjalmar åker utomlands på egen hand och träffar unga män och lever farligt. Hotell Nordland i Berlin blir hans sista adress.

Hjalmar Bergman skrev oavbrutet romaner, pjäser, filmmanus, noveller, sagor, höll föredrag, skrev artiklar och brev tills han stupade, 47 är gammal.Han avlider nyårsdagen 1931 nedgången och alkoholiserad. Kistan med stoftet anländer till Stockholm från Berlin den 8 januari. Medlemmar ur studentteatern i Stockholm tar emot kistan.

Hjalmar Bergman Samfundet bildades 1958 för att säkerställa utgivningen av Hjalmar Bergmans samlade skrifter i 30 band, kommenterade av Johannes Edfelt.

Årsböcker kom ut fram till 1987 och sedan en skriftserie. Senast utgivna är Hjalmar Bergmans brev 1-4.

Mycket finns på nätet. Ett urval brev finns tillgängliga och sökbara på Umeå universitets hemsida, en bibliografi sammanställd av PO Mattsson finns på DiVAportal, på Litteraturbanken finns Hjalmar Bergmans verk tillgängliga som e-text eller faksimil.

Samfundet har en hemsida och finns också på Facebook, i gruppen Hjalmar Bergman och hans vänner, dit ni är välkomna!

Erik Hjalmar Linder en av stiftarna av samfundet skrev den stora biografin över Hjalmar Bergman, första delen Sju världars herre 1962, Kärlek och fadershus farväl 1973 och Se fantasten 1983.

     

 

Våren 2019 bad  DELS De litterära sällskapens samarbetsorganisation sällskapen ( samfunden) att välja de tre bästa titlarna av ”sin författare”. Dessa skulle samlas i en ”kanon” och ges ut. I somras kom resultatet i form av en pocketbok kallad Sverige läser.

Hjalmar Bergman Samfundet gjorde så att vi bad medlemmar att presentera var sin valfri bok och sedan röstade vi både på plats och på mejl. De nominerade var:

Hans nåds testamente, Vi Bookar, Krokar och Rothar

Fru Gudrun på Hviskingeholm Dansen på Frötjärn

Mor i Sutre, Markurells i Wadköping Herr von Hancken

Farmor och vår Herre, Jag, Ljung och Medardus

En döds memoarer Flickan i frack Chefen fru Ingeborg

Clownen Jac

 

 

Vi började med Hans nåds testamente

Vad handlar den om? Klassisk komediintrig om ett testamente. Aktörer: en knarrig adelsman, en snitsig betjänt, en intrigant änkeprostinna, 3 – 4 ungdomar, oroliga föräldrar, tjänstefolk och undersåtar.

Handlingen utspelar sig på en herrgård, Rogershus som regeras av baron Roger Gustaf Adolf Abraham Bernhusen de Sars, svensk friherre, tyskromersk riksfriherre, fd ryttmästare och titulär kammarherre, fideikommissarie till Rogershus och herre till Björkenäs, Klockeberga mfl domäner, kommendör av Kungliga Nordstjärneorden, riddare av Kunglig Svärdsorden.). Han ska fylla 65 år.

Han ska uppvaktas av allt folket på gården med tal barnkörer och flaggviftande. Förstämning när Änkeprostinnan anmäler sin ankomst, baronens syster och satmara.

Men baronen låter sig inte skrämmas han har beslutat att han ska fira sin födelsedag med att skriva sitt testamente och sätta den unge Jacob Enberg som huvudarvinge på villkor att han gifter sig med Blenda, baronens förmodade dotter med en vacker tjänsteflicka Mimmi.

Han har länge hört Blenda och Jacob leka och nojsa i trädgården. Flörten livar upp honom och han vill spela försyn.

Änkeprostinnan Hyltenius har med sig sina söner Per och Roger som hon räknar ska får ärva brodern.

Inget blir som någon har tänkt sig. I full komedistil omkullkastas allt och det hela slutar med att Blenda säger blankt nej till villkoret att gifta sig med Jacob.

Vad är det som hänt. Jo Blenda har plötsligt efter att ha varit en flamsig och lättförälskad flickunge plötsligt fått insikt i livets realiteter när hon får höra illasinnade rykten om sin mamma. Per Hyltenius blir lika upprörd som Blenda av dessa rykten och Blenda ser det och blir berörd kanske förälskad. Per är en stor klumpig drasut, det är måhända ett porträtt av författaren som ung? Blenda är det Stina?

Baronen ser också ”att pojken är verliebt”, änkeprostinnan ser det också och smider nya planer för att få baronen att ändra sitt testamente till Blendas fördel. Så slutar romanen. Jakob som svartsjukt skjuter av sitt jaktgevär mot Per, reser med far sin till Italien och baronen skriver till advokaten.

Varför ska man läsa Hans nåds testamente? Den är känd för sin raljerande komediton med baroner och betjänter, påminner lite om Wodehouse, men det är också en skildring av förälskelsen olika faser som griper tag. Blenda som inte vill bli bestämd över. Jakob analyserar sin svartsjuka, hur skulle det kännas att slå henne? Jag tänker på Hjalmar Bergman i Fästmansbreven.

Wadköping får sitt namn först i Markurells.  Men samma stad anas redan i Vi Bookar, Krokar och Rothar som kom 1912 som också är en stadskrönika men med en svartare social botten med fabrikörer och fabriksarbetare, råttor och läsare. Där får man också se hur det gick för Blenda. Men hon är inte huvudperson.

Louise Krok, dotter till Julius Krok, ingenjör med visioner, är den 8-åring som utsågs att leda kriget mot Råttkungen och de andra råttorna, sedan Blekängsbarnen tröttnat på att ”få stryk och nästan ingen mat för de elaka råttornas skull ”och sedan skomakare Hagelin blivit utskrattad när han på Blekängsmadammernas uppmaning tagit upp råttfrågan i fullmäktige.

Louise ledarskap sätts på prov liksom hennes simultanförmåga, ty att leda ett krig mot självaste råttkungen är ingen sinekur. Småsyskon kinkar, hundar sliter sig, truppen vacklar och myteri hotar. Berättelsens temperatur höjs, när 16-årige Benjamin dyker upp och ifrågasätter såväl operationen som Louises kompetens – ” en flickslänga” och ”blodsugareunge” spottar han ur sig och blottlägger så de klassmotsättningar som är hela romanens huvudtema. Louise hanterar situationen och han dryper av. Men än är slaget inte vunnet.

Man får läsa själv!

Och läs Kerstin Ekman om boken i samfundets essäbok Himmel, Helvete och galenskap. Elva författare läser Hjalmar Bergman.

En döds memoarer är den bok som många Bergmankännare sätter högst. Den är en blandning av släktkrönika, spökhistoria, idéroman och äventyrshistoria. I släkthistorien kan man läsa in Bergmans egna minnen av en morfar och hans trädgård. Pojken Jan Arnberg är ännu ett pojkporträtt som Hjalmar Bergman gör med stor inlevelse. Sedan urartar historien i jakten på pappans patent på medicinen Tuberkulin. Slutar mardröms-illa…Man får associationer till Poe, Dostojevskij eller varför inte Bulgakovs Mästaren och Margarita. Boken översattes till många språk.

Bergman blev besviken på att En döds memoarer inte gjorde större succé och beslöt sig för att nästa bok skulle bli det!

     

Nämligen Markurells i Wadköping. Romanen Markurells i Wadköping utspelar sig under en enda dag. Solen går upp över terrassen på värdshuset Kupan den 6 juni 1913 där Markurell är krogvärd. Det är studentexamen i Wadköping. Hans son Johan ska ta studenten, förhoppningsvis.

När solen går ner har vi fått veta hela stadens historia och huvudpersonernas hemligheter har avslöjats. Bokens världsbild är mörk men så underhållande, så kvickt formulerad, så njutningsrikt detaljerat att det blir en läsupplevelse där till slut faderskärleken övervinner allt!

Björn af Kleen skriver i sin recension av teaterföreställningen på stadsteatern i Stockholm 2012:

”Restaurangdirektör Gustav Adolfs Ekdahls budskap i Fanny och Alexander – att den borgerliga familjen bör stanna i den lilla världen – gäller knappast för hans källarmästarkollega i Wadköping. Harald Hilding Markurell, uppåtsträvande krögare, är tvärtom utsatt för hårt tryck från omvärlden.Sekelskiftets globala industrikris har även slagit ut metallverket i Wadköping. Året är 1913 och upptakten till första världskriget mullrar från Europa. Markurell hör till dem som lyckats kapitalisera på katastrofen, medan klassrivalerna i släkten de Lorche håller på att gå under i sin aristokratiska passivitet.

Så blir Markurells i Wadköping nästan en spegelvänd version av Fanny och Alexander; Hjalmar Bergman tvingar borgerskapet att genomskåda sin egen idyll. Familjekänslan som värn mot yttervärlden visar sig grymt bedräglig. Det är vad som gör Markurells till en så fascinerande roman: bygdekrönikan rymmer i själva verket något mycket större och mer smärtsamt. ”

Precis så. Bergman är rolig men nattsvart.

Bildväven Gästabud av Gunna Möllerström beställdes till invigningen av restaurangen Markurell på Vasagatan 1968 med Edvin Adolphsson, känd från TV-serien talade Nu hänger den i teaterladan i Wadköping tack vare en uppmärksam medarbetare på Trafikrestauranger.

 

Herr von Hancken skrev Hjalmar Bergman på drygt en månad 1920 på Segelholmen. Dess stil har blivit mönsterbildande för yngre författare som Sven Delblanc.

Det är en pikaresk där vi möter den narraktige kaptenen von Hancken under sommaren 1806 på Iglinge brunn. Denne svenske Don Quixote skulle varit den borne riddaren och kavaljeren om han bara haft förmågan. Just det, det är den som fattas. Annars skulle han vara både stor älskare, ledare, kung och revolutionär…

Boken har blivit pjäs och opera. Operan komponerades av Blomdahl och Carl Fredrik Reuterswärd gjorde dekoren.

  

Farmor och vår Herre har kanske många av oss sett med Yvonne Lombard som farmor. Eller Marika Lagercranz på Östgötateatern. Jag minns en föreställning på Dramaten med Karin Kavli och Anders Ek som Nathan.

       

Det är en bok om en ung flicka som tar saken i egna händer och skapar sitt eget liv, klättrar socialt och blir en viljestark ”klanmoder”. På hennes födelsedag kommer barnen (inga barnbarn kommer till farmors sorg) och de smärtsamma och småsinta sanningarna drabbar farmor som till sist går in i dimman. Det hjälper inte att tala Herren till rätta.

Det andra viktiga spåret i romanen handlar om Nathan, det utstötta barnbarnet, en clown och konstnärssjäl som ”gör apkonster” tycker farmor. Han kommer också hem till födelsedagen men inte alls på det hjälpsökande sätt som farmor ville.  Och stöts bort, igen.

Romanen är präglad av författarens märkligt djupa livsvisdom och psykologiska blick. Även här liksom i Vi Bookar finns en suverän förmåga att skildra den sociala och ekonomiska omdaningen av en handels- och industristad i Sverige kring sekelskiftet 1900. Och så har vi förstås den känsliga inlevelsen kring enskilda människors egenheter, styrkor, begär och tillkortakommanden. Bergman är både en avslöjande sanningssägare och en ömsint humanist. Här finns djup symbolik – i det Borckska huset finns en skamvrå utan fönster, skamvrån är ett resultat av ett löjligt konstruktionsfel i fråga om Borckska gårdens rumsstruktur av en slarvig byggherre med ritningarna i oordning Skamvrån barnen Borcks skräck med ekon in i Hjalmar Bergmans egen barndom.

I ett brev till filosofen Hans Larsson  1922 skriver han:

Mina tre sista böcker ha för mig havt en viss s.a.s. proclamatorisk betydelse. De äro avskedstaganden. I Markurell från kärlek och familjeliv, i von Hancken från ärelystnad och allehanda utopier, i Farmor från den borgerliga miljö, ur vilken jag utgått. Avsked i godo vill jag gärna hoppas – eljes intet värda vare sig för mig eller andra. Att jag grinar, betyder ingenting. Blyga och tafatta människor ha det felet. Och fega!! Man får förlåta dem eller låta bli – någon ändring åstadkommes icke.

Hjalmar Bergman skrev pjäser, skrev om sina romaner till pjäser och filmer och manus på andras böcker.  Han lockades av Victor Sjöström att i december 1923 åka till Hollywood för att där skriva filmmanus. Hollywood passade inte alls Hjalmar Bergman och den ytlighet som han tyckte präglade de amerikanska samhället. Det skildrar han bland annat i pjäsen Dollar och sin sista roman Clownen Jac.

 

  Fotografiskt självporträtt taget i Santa Monica

 

Han återvände redan våren 1924 och stannade i Paris och skrev där Chefen fru Ingeborg på några månader. Chefen fru Ingeborg, Hjalmar Bergmans skickligaste psykologiska studie handlar om hur chefen Ingeborg för Modehuset Balzar drabbas av kärlek till dotterns odräglige fästman. Samtidigt försöker sonen Kurt modernisera firman. Ingeborg hela liv skakas.

Romanen kom ut på hösten samma år. Till förläggaren Tor Bonnier skriver Bergman skämtsamt på tal om arbetet: ”Jag gråter när jag skriver den. Somliga dagar kan ja för tårars skull icke föra pennan. Då ligger jag på soffan och bara gråter. Andra dagar är jag lite gladare. Men när jag tänker på slutet vill jag bara hänga mig. Det är så synd om henne. Öppna aldrig en modebutik i Stockholm. Inte efter detta. Det blir emellertid en mycket bra bok.

Vad du ska bli glad!”

Vad som händer ska inte avslöjas här. Läs den. Eller se den på SVT play med Mona Malm!

Chefen fru Ingeborg väckte omedelbart anklang hos publiken när den kom 1924 och trycktes i sju upplagor samma höst. Många upplagor sedan dess!

        

Swedenhielms är kanske Bergmans mest spelade pjäs och det finns faktiskt tre TV-inspelningar som finns på DVD. Också en underbar radioteaterföreställning finns på radioarkivet.

Stadra teater utanför Nora har ofta spelat Hjalmar Bergman, bl.a. Flickan i frack i Agneta Pleijels musikalversion och till sommaren hoppas de får spela Dollar som skulle ha spelats förra året. Ylva Eggehorn har skrivit en pjäs om Hjalmar Bergman för Stadra, Hjalmar och vår Herre.

              

Romanen Flickan i frack blev film redan året efter den kom som bok, 1925. Flickan i frack är en munter kanske bagatell men enligt mitt förmenande helt oemotståndligt kvick och klok.

Flickan i frack är Katja Kock som lånar sin broders frack när fadern nekar henne en ny känning till studentbalen. Katja är begåvad, blygsam och förtrampad av fadern och brodern som hon servar på alla de sätt. (Moderlös som alla hjältinnor!)

Nu gör hon revolt Hon ska gå på balen med sin kavaljer den obegåvade men snälle Ludwig van Batthwyl, som hon har läst upp till studenten. Wadköpings alla mammor, Mammornas råd, med änkedomprostinnan Julia Hyltenius i spetsen förfasar sig över Katja iklädd frack med cigarr och fräck min. Hon räddas tillfälligt av den gamla rektorn Blidberg, Men skandalen är ett faktum. Pappan exploderar och Katja flyr med sin Ludwig till hans herrgård Larsbo utanför stan.
På Larsbo huserar ett antal akademiska damer, varav Lotten Brenner, anatom, får en egen roman lite senare. Händelserna beskrivs i en munter kåseriton. Upplösningen som rektor Blidberg regisserar genom sitt trick att tänka högt inför domprostinnan om behovet av milt överseende men också med påminnelse om den eviga kylan i graven och behovet av ett förlåtande sinne innan det är försent.

 

Hans sista storverk var Clownen Jac. Där möter vi igen Nathan från Farmor och vår herre och där har han omsatt sin rädsla för farmor och andra i ett bejublat clownnummer med vilket han turnerar runt i USA och tjänar mycket pengar. Han heter nu Jac Trabac, alias Clown Skräck bor i ett palats med ett rum helgat åt Farmor. Här bor också Siv hans före detta fästmö. Han styrs av ett syndikat som pressar honom till nya turnéer. Hans dotter Sanna-Sanna kommer från Sverige direkt till den stora cirkusföreställningen där Jac Trabac utmanar publiken med att läsa högt ur clownkatekesen. ”Bör en clown vara feg eller modig, bör han vara man eller mes.” Lynchstämning blandas med jubel.

Sanna-Sanna ordnar en jubelfest med fyrverkerier för sin pappa när han kommer tillbaka från turnén. Det slutar i katastrof. Siv oroar sig för honom, om han ska stå ut med Sanna-Sanna. Men Jac Trabac lugnar henne ”Var inte orolig flicka lilla – jag är ju en clown”

Hjalmar Bergman läste själv clownkatekesen i den radioföljetong som Bergman skrev allt medan den sändes på hösten 1930.

Ämnet låg honom nära. I den småstadsborgerlighet där han växte upp passade han illa; snart passade han illa i de flesta kretsar. Det var som författare han fick sin identitet, medan människan slets sönder av depressioner, ett stormigt äktenskap, vacklande sexuell identitet och missbruk. Jac, clownen, liknar i mycket Hjalmar, författaren.

Ett citat från Clownen Jac Skallra, clown, skallra. Dallra, hjärta, dallra står det på Hjalmars och Stinas gemensamma grav på Norra kyrkogården i Örebro dit den kommer efter Stinas död 1976.

Wadköping i Örebro har ett Hjalmar Bergman museum som kommunen håller öppet och vårdar. Senast hade vi ett program med Hjalmar Bergmans fantastiska sagor.

                

 

 

Hur gick det i omröstningen?

Markurells i Wadköping vann, Farmor och vår herre kom tvåa och sedan Chefen fru Ingeborg. Såklart?

 

 

 

 

Ingar Beckman Hirschfeldt höll föeedrag på Edsbergs slott inför Jesper Dalundes kamera och ordföranden i Skönlitterära Författarsällskapet Nord, Gunnar Sahlin. Kolla länken här för att se inspelningen!

https://l.facebook.com/l.php?u=https%3A%2F%2Fyoutube.com%2Fwatch%3Fv%3DwRMvcudfvG4%26feature%3Dshare%26fbclid%3DIwAR2ZFF5EnB5fG0Gw5S6Ag-jSWD-V57-DKv_98cMCAJiNXGvTKEkhSLjMAQU&h=AT0d9pUCSKHdEWhpi6ZZkpQwpfPFH8qLJXvGVIlIqIcEXEeV7s2tLVWAYA8O6SrFIEIj7dDmghloTIRiA7NdBG8oEVgB54xwSZz8RuxAlhw5qeyRaxdXmAYbUOY0722Mlcq1&__tn__=%2CmH-R&c[0]=AT2lcQ1IulBUYKmJtPsHQ-mOkXskZVTwblTAjUGnNpUBXzMEXCRpJY5L_DRafIlvjmvXlmae0FzKpaeOrmFw3OsAmJ_ODEoKp50uNzmlGPleZnaNFtF9w6yCk6nz1um9mWMU0-3XWbJOFEwYtYiG3z18S1SWrteH4BT5VsI-zbQAX_p0MYG7DOgEC1cL-OdhdbvmlbJJ0FagSDS7Pw

 

Teaterkritiker, regissörer och kolleger har uttryckt stor saknad vid skådespelerskan Mona Malms död och understrukit hennes yrkesskicklighet och varma mänsklighet. Jag vill här lyfta fram en särskild aspekt på hennes rika konstnärskap: de roller hämtade ur Hjalmar Bergmans skådespel och romaner, som hon kreerade. Mona Malm gav Bergmans ”krumelurer” – ordet är hans eget – balans och verklighetsförankring. Hon var Joe Mengs dotter Mary i ”Patrasket” på Stockholms stadsteater 1962, en ung variant av Bergmans många starka medelålders kvinnor, insatta i patriarkala miljöer och den fjolliga fru von Hancken, som kompenserar sitt kärlekslösa äktenskap med omsorger om den dryge sonen Adolphen, i TV-serien Herr von Hancken från 2000. Herr von Hancken spelades kongenialt av Per Oscarsson och manus var skrivet av Ulf Stark, baserat på Bergmans roman från 1920. På Dramaten 1886 var Mona Malm fru Markurell; med de rätta korten på hand styrde hon den skroderande översittaren herr Markurell, kreerad av Jarl Kulle. Hon imponerade som den driftiga chefen för modehuset Balzar i TV-serien Chefen fru Ingeborg, 1993, med manus av Ulla Isaksson baserat på Bergmans roman från 1924; återigen en stark kvinna men denna gång i kamp med en oemotståndlig kraft: tiden, som obarmhärtigt avslöjar vad som försummats i det förgångna. Och en helt annan Mona Malm som den magnifikt alldagliga Marta Boman från Askersund i Bergmans skådespel Swedenhielms på Dramaten 1990. När dramat säkrar att Swedenhielm, spelad av Max von Sydow, hinner till Nobelprisutdelningen, osäkrar Marta Boman tolkningen av pjäsen: vem förfalskade namnteckningen?

Det är med stor tacksamhet jag erinrar mig dessa och andra av Mona Malms rollgestaltningar men också hennes generositet gentemot Hjalmar Bergman Samfundet. Det var välbesökta möten, då hon samtalade om kvinnorna i Bergmans romaner eller högläste Bergmans mycket speciella brev. Alltid avspänt, noga förberett och professionellt.

Kerstin Dahlbäck

f.d. ordförande i Hjalmar Bergman Samfundet