Vi hoppas att ni tycker att det är viktigt och roligt att vara med i Hjalmar Bergman Samfundet. Era bidrag behövs. Vi håller på att digitalisera Hjalmar Bergmans fotografier. Det kostar. Vi behöver göra en ny broschyr.
Medlemsavgiften är 300 kr samt 100 kr för familjemedlem eller studerande. 3000 kr kostar det att bli ständig medlem och då är man medlem i all evighet och slipper påminnelser om att betala avgiften! Vi fick två nya ständiga medlemmar 2019! Tack!!
Hjalmar Bergmans komedi från 1920-talet ”Dollar” blir Stadra Teaters tredje och avslutande föreställning på ett Hjalmar Bergman-tema. 2018 dramatiserade Agneta Pleijel Bergmans roman Flickan i frack. I somras gavs Ylva Eggehorns pjäs Hjalmar och vår Herre. Till den kommande sommaren får Hjalmar Bergman i egen hög person själv ta till orda, i denna hans lite mer okända komedi.
Fredagen 3 juli har Stadra Teater premiär på Hjalmar Bergmans komedi Dollar. För 23:e säsongen i rad slår teatern upp portarna för en ny sommarproduktion, denna gång med en pjäs fylld av språklig virtuositet.
”På ’Bergslagens vackraste spelplats’ fortsätter vi traditionen att låta publiken möta ett svenskt författarskap. Genom åren har vi presenterat 17 nyskrivna pjäser bland annat av författare som Agneta Pleijel och Ylva Eggehorn och av dramatikern Johan Bernander”, skriver Stadra Teater i ett pressmeddelande.
”Dollar är en av Bergmans lite ovanligare pjäser men är för den skull inte mindre värd att spelas. Den har en språklig virtuositet som lockar oss. Flera av pjäsens roller har varit med på våra tiljor förut. Från 2018 återkommer Ludwig von Bathwyl och Katja Kock, från 2019 barnen till Chefen fru Ingeborg samt Julia Swedenhielm. Vi kan på det sättet fortsätta vår teaterlek över tid och rum. Pjäsen rymmer också upstairs och downstairs likt en svensk Downtown Abby. Hotellet vid Kebnekajses fot där pjäsen utspelar sig har en personal som är om sig och kring sig och som blandar sig i gästernas förehavanden. Här finns de tre paren som söker kärlek och bekräftelse och hit kommer Julia Johnstone, amerikanskan god för många många dollars. Hon blir en katalysator för längtan, tillkortakommanden och dubbelmoral men faller själv på eget grepp genom att bli passionerat förälskad i en av gestalterna, den tilldragande doktor Johansson”, skriver Stadra Teater.
Årets regissör, med ett vittförgrenat och rikt teaterliv, blir Lena Engqvist Forslund som för närvarande är teaterchef på Teater Västernorrland. Som scenograf återkommer Ebba Forstenberg som gjort scenrummen de två föregående åren på Stadra. Hittills besatta roller är med Bodil Carr Granlid som Julia Balzar, Magnus Wetterholm som Kurt Balzar, Eva Haldert som Receptionen, Rune Jakobsson som Ludwig von Bathwyl och Lasse Forss som doktor Johansson, alla fleråriga medarbetare på Stadra. Medverkar gör även musiker samt aktörer från Unga Stadra, där en av dess medlemmar, som till dags dato redan hunnit skriva fem egna pjäser, kommer att knyta samman pjäs och teman genom en ramberättelse. Här kommer frågor om varför man spelar Bergman idag och vad han har att säga en ung publik bli viktiga ingredienser.
Hjalmar Bergman Samfundets medlemmar uppmuntras att boka biljetter till
premiären på Dollar på Stadra. Vi ses om du vill, som förra året på Bryggeriet i Nora för en gemensam middag kl.16 innan premiären. Anmäl intresse för den gemensamma middagen till Inger 070-674 56 60 eller på inger.a.hullberg@gmail.com
Vi fortsätter firandet även 2020: Vi har en Litterär salong den 20 februari om Markurells i Wadköping med ett samtal med IngerBorgström om hennes bok, om Markurell i största allmänhet och med Pontus Plaenge som läser ur Markurells i Wadköping. Vi är välkomna hem till Ingun och Lasse Zilliacus på Renstiernas gata 13 för intressanta samtal och för-friskningar. Anmälan senast den 17 februari till Ingar på ingar.ibh@gmail.com eller 070-404 66 12. 50 kr kan sättas in på SWISH 0704046612. (Buss 66, 76, 3, 2, 53 till Nytorgsgatan, 4 min. promenad på Folkungatan till Renstiernas gata).
”Gud gossen och jag” Astrid Lindéns föredrag på Litteraturens lördag den 16 november 2019 med temat Markurells i Wadköping 100 år.
Plötsligt, i slutet av den generösa mutfrukosten, tystnar Harald Hilding Markurell. De blir så tyst att läsaren hör hur polletten ramlar ner.
Ett förfluget ord och Markurell slås till insikt. Det läsaren anat under 135 sidor och Wadköpingsborna vetat i nära två decennier, landar äntligen även hos Markurell: Han är inte gossens biologiske far, Johan är avlad av häradshövding Carl-Magnus de Lorche. De har det korpsvarta håret och den skarpa profilen gemensamt.
I höst är det hundra år sedan Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping kom ut, den innebar författarens stora genombrott och håller för många omläsningar än idag. Nu är det lite klurigt, för berättelsen utspelar sig fem år tidigare, den 6 juni 1913, under en enda dag i Wadköpings liv. Tillbakablickarna är många, och vi får även en föraning om vad som kommer att hända tre år senare, men hela tiden håller Hjalmar Bergman fokus: Den 6 juni 1913.
Hos värdshusvärden Markurell har sonen en särställning; hustrun, den vackra statardottern, den respektingivande krögerskan med det lysande röda håret kallas ”hon” eller ”människan jag har”. Hon som, inte ens får något förnamn i romanen, konstaterar: ”Jag vet ju det, Markurell. Sen gammalt. Att jag inte är god nog att vara mor åt Johan.”
Johan är ”gossen”; det unika barnet som han vill bära på sina händer. Djupt rörande är berättelsen om när Markurell räddar den femårige gossen från mässlingen. Han vakar i barnets sjukrum; han nynnar, matar, berättar lustiga historier, ”som voro så otroligt barnsliga att barn över sex år uppfattade dem som förolämpningar”. Efter två veckor vacklar han ut ur sjukrummet och kastar sig utmattad på den äktenskapliga sängen: ”Jag har dräpt honom, Jag dräpt den fan. Mässlingen.”
Kärleken till gossen är blind och villkorslös. Den är så stor att inget annat får plats i Markurells synfält. Drivkraften i hans ekonomiska förehavanden är att gossen ska få den samhällsställning, som han själv varit utestängd från. Anor kan man bortse från, icke pengar.
Den 6 juni 1913 ska Johan Markurell ta studenten.
På studentdagens morgon står Harald Hilding Markurell utanför värdshuset Kupan och ser ut över staden – och spottar på den. Det är det lyckligaste ögonblicket i hans liv. Han formulerar sitt credo, han tror på treenigheten: han tror på ”Gud, gossen och jag.” Hans högmod är monumentalt.
Det kan hända att gossen är lite skral i kemi och kristendom. Det finns till och med dem som menar att gossen är en smula lat. Markurell drar ut med fullastade frukostkorgar; han ska smörja censorerna med lax och kyckling, gammal bourgogne och champagne. Dessutom ska han donera 30 000 kronor till läroverket.
Markurell har inte bara studentexamen på sin agenda. Denna dag håller han hela Wadköping i sitt grepp, under många långa år har han samlat på sig papper: aktier och fullmakter.
Äntligen ska han krossa stadens fina elit, med häradshövding de Lorche i spetsen. Häradshövdingen har levt över sina tillgångar och inte bara satt sitt eget liv och välstånd på spel. Till och med välgörenhetsfonden Jesu krubba vilar på falska papper. Hela staden håller andan, åtminstone de mer besuttna inser att de är helt beroende av den avskydde och föraktade värdshusvärden, uppkomlingen Markurell.
De Lorche representerar det fina Wadköping; goda anor, ärvda pengar. Men finheten sitter inte så djupt. Det enda hållbara han äger är hustruns kärlek: ”Så svart är mitt syndiga hjärta, att ingenting på jorden kan bereda mig större glädje. Du har svikit alla och aldrig svikit mig.”
Elsa de Lorche är till och med beredd att gå i döden med sin man för denna svarta glädje; hellre döden än vanära. Men även hon skakas i grunden när hon inser att hennes Carl-Magnus ämnar svika henne och ensam smita från konkurs och vanära. Kappsäcken är packad, pass, pengar och ångbåtsbiljett till Sydamerika ordnade.
Flera av det förra sekelskiftets manliga litterära gestalter var som besatta av tvivel på att deras barn verkligen var deras. I Henrik Ibsens Vildanden (1884), August Strindbergs Fadren (1887) och Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping (1918) står frågan om faderskapets äkthet i centrum. Hos Ibsen och Strindberg leder tvivlet på barnets upphov till grubbel, förvirring, slaganfall och död.
Markurell lunkar hemåt från den stora mutfrukosten. Han försöker ställa sin hustru mot väggen, men får inte ur sig en rak fråga. Han undrar om det är sant att gossen är lik häradshövdingen. Hustrun svarar ”Skulle det vara bättre om han var lik dig?” När hon upptäcker att han låst om dem i kontoret, gör hon pinan kort: ”Se dig i spegeln så kan du tacka Skaparen att pojken inte liknar dig. Men att han liknar sin far, det vet både jag och hela stan.” Då lyfter han det tunga kassaskåpet över sitt huvud, tar ett steg mot henne, men vräker sedan skåpet åt sidan och krossar sängen, välter kommoden.
Hon svarar med ett enda ord ”Kräk!”
Markurell rasar mot Gud: ”Vartill är jag nu kommen till världen”, ”Kan det vara ett nöje att slå sönder mig som den uslaste potta utan grepe?”
Men han har kloka vänner, de försöker få honom att besinna sig. Sockerbagare Wedholm har sex tjocka döttrar, men ingen son som kan över efter honom. Det är illa. Perukmakare Ström har fallandesjuka, eller epilepsi, som vi säger idag. Han har också en son, och vet att sjukdomen är ärftlig. Det är värre. Varje dag vakar han över pojken för att se om det dyker upp några tecken på att även han drabbats. Han säger att det vore en lycka att få veta att pojken inte var hans.
Det hjälper inte, allt är raserat, inte bara kontorets inredning. Markurell ställer den förtvivlade frågan: ”Varför ska en hålla av någon? Det har en ingenting för.” Johan kunde lika gärna vara död.
Den tredje vännen, lektor Barfoth lyckas med en krigslist, genom att antyda att Johan råkat ut för en olycka avslöjar han att Markurells kärlek är orubbad.
I slutet av romanen stillnar det, men det är en annan stillhet än i dess mitt. Nu sitter Elsa de Lorche på golvet med sin mans huvud i sitt knä. Han sover djupt, hon stryker honom över det plötsligt så gråa håret.
Den förkrossade värdshusvärden besinnar sig. Han avstår från att driva Wadköpingssociteten i konkurs, han kan till och med se med medkänsla på andra. När Harald Hilding Markurell lämnar över skuldebreven till Elsa de Lorche konstaterar han: ”Hon har väl inte så roligt hon heller, lilla fina stackare”.
På värdshuset Kupan är det dags för den stora studentfesten. Markurell tar emot sina gäster och deras gratulationer, Johan har klarat tentamen:
”Ja, det är roligt att ha heder av gossen.”
Astrid Lindén
2019 fyller Hjalmar Bergmans roman Markurells i Wadköping 100 år och har på projektet »Sverige läsers« förfrågan utsetts till författarens bästa roman av Hjalmar Bergman Samfundet. Denna roman har inte ägnats någon separat studie förutom Inger Borgströms licentiatavhandling som nu omarbetats till en bok.
Att Hjalmar Bergman hade en deterministisk och fatalistisk världsåskådning är känt, vad Inger Borgström tillför är hur han gestaltar den i romanen Markurells i Wadköping och i novellen Herr Markurells död. I Markurells i Wadköping finner vi också apokatastasis, det vill säga föreställningen om alltings återställelse, vilket är en specifik form av fatalism som vi enbart finner i Markurells i Wadköping och som kan kopplas till den sociala och ekonomiska turbulens som rådde vid verkets tillkomst.
Determinism, fatalism och apokatastasis fogas samman till att allt som sker har sin orsak och styrs av en makt som leder orsakskedjan till återställelse. I verken finner vi reminiscenser från såväl skönlitteratur, filosofisk och psykologisk facklitteratur, bibeln, tidsanda som personliga relationer och upplevelser. I ett litteratursociologiskt perspektiv determineras framställningen av Bergmans beläsenhet, samtid, ekonomi och privatliv.
Inger Borgström född 1948, fil.lic. i litteraturvetenskap 2004, har mellan 1975 och 2012 varit gymnasielärare i svenska och historia.
INGER BORGSTRÖM • Den determinerade Markurell
Den fria viljan, kärleken och övermänniskan i Hjalmar Bergmans roman Markurells i Wadköping och hans novell Herr Markurells död.
Inger presenterar boken vid Hjalmar Bergman Samfundets bokbord på Litteraturens lördag på Stadsbiblioteket i Örebro den 16 november och den 20 februari på Litterär salong hos Ingun och Lasse Zilliacus i Stockholm. Se evenemang.
Det gamla året avslutades med en stor upplagd artikel i Svenska Dagbladet med rubriken Det bor en Markurell i oss alla. Det var en positiv recension av Inger Borgströms bok Den determinerade Markurell av Stefan Eklund.
”Verkliga och fiktiva personer samsas på scenen när Ylva Eggehorn blåser liv i Hjalmar Bergman”. Så inleder Sara Granath sin mycket positiva recension i SvD av hennes pjäs Hjalmar & vår herre, efter att ha sett en ”sommaruppsättning om fantasins och litteraturens livsuppehållande kraft” med sammanfattningen: Charmerande folkligt och litterärt på Stadra.
Kom och träffa Ylva Eggehorn och få en inblick i hennes författarverkstad.
Ylva Eggehorn samtalar med Peter A. Sjögren, tidigare ordförande i Hjalmar Bergman Samfundet, om sitt förhållande till Hjalmar Bergman och hur hon skapade pjäsen Hjalmar & vår herre som utspelar sig i Berlin 1929. Bergman hemsöks av personer i sina romaner, Boman i Swedenhielms till exempel men också av några unga män som kräver att bli skrivna. Oscar Wilde dyker upp…
Välkomna!
Tisdagen den 15 oktober kl.19 på Timmermansgården, Stockholm Timmermansgatan 46 – 48. Fri entré. I samarbete med Timmermansgården.
Man kommer lätt till Timmermansgården med pendeltåg till Södra station, utgång Swedenborgsgatan, med bussarna 55,57 och 66 med hållplats precis utanför Timmermansgården, hållplatsen Fatbursgatan. Tunnelbana Mariatorget.
Med en guidad tur genom Wadköping lotsade Arne Johnson, Pär Bäckman och Inger Hullberg i rollerna som Erik Hjalmar Linder, Hjalmar själv, Katja Kock, Henning Markurell, Ingeborg Balzar och slutligen Jac Tracbac fram till det fina nya Hjalmar Bergmanmuseet i Skomakargården. Där tog Maria Gustafsson (enhetschef för Wadköping) emot och bjöd på födelsedagsdryck med kakor. Sedan överlämnade vi Gunna Möllerströms textilapplikation som tillfälligt kunde hängas upp på en ledig vägg. Mycket anslående!
Gästabud är en textilapplikation komponerad av konstnären Gunna Möllerström på uppdrag av AB Trafikrestauranger. Den föreställer Johan Markurells studentmåltid.
AB Trafikrestauranger, TR, var ett dotterbolag till SJ. Sent 1968 hade man övertagit en reatauranglokal i hörnet av Vasagatanoch Mäster Samuelsgatan i Stockholm. Den 8 maj 1969 slog man upp dörrarna med en helt ny inredning och nytt namn. På en av väggarna hängde textilapplikationen, ett fem meter långt långbord med personager från Wadköping. Restaurangens namn var Markurell. Ett framröstat namn i tider då TV-serien Markurells i Wadköping var populär och restaurangen invigdes av Edvin Adolphson.
Det är 100 år sedan Hjalmar Bergman gav ut romanen Markurells i Wadköping, en roman som kommit ut i många upplagor och blivit pjäs, film och TV-teater. Det är nog den mest omtyckta Hjalmar Bergman-romanen. En motivering kan lyda:
Hjalmar Bergmans mest kända roman utspelar sig den 6 juni 1913 och det är studentexamen i Wadköping. Solen går upp över terrassen på värdshuset Kupan. När den går ner har vi fått veta hela stadens historia och huvudpersonernas hemligheter har avslöjats. Bokens världsbild är mörk men så spännande, så underhållande, så kvickt formulerad, så njutningsrikt detaljerat att det blir en härlig läsupplevelse där faderskärleken övervinner allt!
”Hjalmar vår herre” (5 juli-11 aug) är en nyskriven musikalisk pjäs av Ylva Eggehorn. En berättelse om hur författaren Hjalmar Bergman möter gestalter och personer från ett omtumlande liv, i en historia där man aldrig kan veta vad…
Markurells i Wadköping kom ut för 100 år sedan. Därför bad samfundet Örebro läns grafikgrupp att låta sig inspireras av Hjalmar Bergman till en utställning. Utställningen har vernissage i Ateljé Björn Brusewitz i Karlslunds norra flygel i Örebro den 19 maj. Ett vernissageprogram går av stapeln i Mejeriet kl 14.00 där Johan Huldt, Gunilla Orvelius och Pontus Plaenge presenterar och gestaltar Markurells i Wadköping. Sedan vandrar man över till ateljén kring 15.30.
Hjalmar Bergmans mest kända roman utspelar sig den 6 juni 1913 och det är studentexamen i Wadköping. Solen går upp över terrassen på värdshuset Kupan. När den går ner har vi fått veta hela stadens historia och huvudpersonernas hemligheter har avslöjats. Bokens världsbild är mörk men så spännande, så underhållande, så kvickt formulerad, så njutningsrikt detaljerat att det blir en härlig läsupplevelse där faderskärleken övervinner allt!