Sten Wistrand

Hjalmar Bergman och Clownen Jac – en introduktion till Joakim Westerbergs framförande av clownkatekesen den 10 oktober 2024 på Timmermansgården.

År 1997 anordnade tidskriften biblioteket i fokus (bif) och Sveriges Allmänna Biblioteksförening en omröstning om ”århundradets bästa svenska böcker”. Allmänheten fick skicka in förslag på tre titlar; 20.000 personer hörsammade denna inbjudan och en lista om 100 böcker upprättades. Här finner vi två romaner av Hjalmar Bergman. Den första hamnade på 35:e plats och det är, föga förvånande, Markurells i Wadköping. Den andra kvalade in med knapp nöd, men på plats 95 finner vi i alla fall – nej, varken En döds memoarer eller Farmor och Vår Herre utan Clownen Jac. En undersökning av detta slag får naturligtvis tas för vad den är. Resultatet är ändå intressant, eftersom det visar hur Bergmans sista roman har haft en märklig förmåga att tränga sig fram i de flesta sammanhang där han omnämns. Jag skriver ”märklig” därför att den aldrig omnämns som något av hans främsta verk utan snarare som ett problematiskt verk.

Alla som skrivit om romanen tycks vara överens om att det är en viktig bok i Bergmans produktion utan att man för den skull tillmäter den något större konstnärligt värde. Den har beskyllts för pratighet och för bristfällig komposition men lyfts fram som ett ytterst värdefullt biografiskt och psykologiskt dokument. Det har talats om bikt och testamente, ett vittnesbörd. Men vad vittnar den om i så fall? Enligt Sverker R. Ek och Sven Delblanc avslöjar Clownen Jac sin författare som misantrop, medan romanen för Erik Hjalmar Linder visar Bergman som något av en kristen humanist. De flesta tycks även uppfatta de två kapitel som bär titeln ”Ur en clowns katkes” som speciellt viktiga, då Bergman här tänks tala till oss direkt och utan förklädnader. Och ändå kommer så prominenta uttolkare som Ek och Linder fram till så olika slutsatser. Det väckte en gång min nyfikenhet och var en av anledningarna till att jag valde att skriva min avhandling om romanen.

Den 1 januari 1925 inledde AB Radiotjänst sina sändningar, och fyra år senare engagerades regissören Per Lindberg som chef för teateravdelningen. Han tog kontakt med sin svåger Hjalmar, och han var som alltid på hugget när det gällde nya medier som kunde nå en stor publik. Bergman bidrog med en rad små komedier som kommenterade aktuella företeelser som till exempel funktionalismen. Så det var inte konstigt att han också blev den förste att skriva en hel roman direkt för radio. Det första avsnittet av Clownen Jac sändes den 19 september 1930. I en introduktion sa sig Bergman med sin roman vilja väcka åhörarnas ”uppmärksamhet och eftertanke på vissa förhållanden mellan det konstnärliga nöjeslivet och det allmänmänskliga samt mellan konstnärens inre liv, hans konst och hans publik”. Att han som ”representant för konstnären” valt just en clown förklarade han med att han ”nära känt just en clown som icke blott var en skicklig artist utan ock en intressant och på sitt sätt mycket värdefull människa.” Inte oväntat åsyftade Bergman vännen Gösta Ekman som han också dedicerade romanen till.

Att Bergman själv skulle vara med och läsa sin bok var det inte tal om. Men när följetongen hunnit fram till katekeskapitlen dök han till Per Lindbergs stora förfäran upp i studion och krävde att få läsa just dessa kapitel. ”Jag fick en chock!”, konstaterade senare Lindberg. Bergman var nämligen i usel kondition:

Han kunde knappast föra läpparna, än mindre behärska rösten. Det var knappast möjligt att uppfatta vad han sa. Jag försökte på alla sätt övertala honom att inte läsa själv.

– Detta är ju bokens viktigaste kapitel, allt det som publiken måste höra och förstå. Blir det grumligt kan boken förstöras. Du vill väl inte förstöra din egen bok? etc. etc.

– Jag skiter i min bok. Jag skiter i vad dom säger. Jag skiter i vad som blir av alltsammans. Men jag ska läsa clownens katkes. Det gör detsamma om dom hör orden. Dom ska höra clownen.

Och Bergman tog sig verkligen samman och ”talade sjungande och distinkt”. När mikrofonen kopplats från konstaterade han kort: ”Så, nu är det gjort!”

Den 24 november sändes sista avsnittet, den 27 november kom en redigerad version av romanen ut i bokform, och den 29 november satte sig Bergman på tåget till Berlin för att fullborda sin egen final.

Låt oss kort rekapitulera händelseförloppet i Clownen Jac. Den unge Benjamin Borck, Benbé kallad, tänker sig till Amerika. För att låna pengar till resan besöker han sin morbror, patron Längsäll, på Sanna gård i Bergslagen. Här kommer samtalet in på Jonathan Borck, släktingen som har den dåliga smaken att agera pajas på andra sidan Atlanten. Han är född som oäkta barn till Gabriel Borck, uppfostrad av sin farmor Agnes Borck (som vi känner från Farmor och Vår Herre), utvandrad, rik och föraktlig. Men här antyds också en rad hemligheter; man förstår att clownen är ett känsligt ämne på Sanna.

Väl i Amerika lyckas Benbé efter stora svårigheter få kontakt med den skygge Jac. Denne är i klorna på ett affärssyndikat som planerar hans turnéer, bestämmer hans image och tjänar grova pengar på honom. Han befinner sig i en djup konstnärlig och mänsklig kris, och till syndikatets förfäran har han beslutat att upphöra med clowneriet. Jonathan Borck ser nämligen sitt konstnärskap som något i grunden föraktligt. Det är inte bara ett tecken på en defekt personlighet utan det har också tömt honom känslomässigt. Hans ”hjärta” har dött. Han säger sig egentligen vara en hederlig gammal borgare från Wadköping, en äkta Borck med allt vad det innebär – inklusive en snäv syn på konstnärlig och skapande verksamhet. Han liknar sig vid Simbad Sjöfararen, som strandsatt på en ö råkade ut för en elak trollgubbe som satte sig på hans axlar, knep ihop benen om hans hals och tvingade honom att gå dit han inte ville gå. Simbad är Jonathan Borck, medan trollgubben är Jac Tracbac. Kort sagt: konstnärskapet är ett utifrån kommande fanstyg som bemäktigat sig och terroriserar den präktige borgaren.

Jonathan och Jac representerar alltså två olika jag hos huvudpersonen, men det är Jonathan-jaget som han betraktar som sitt rätta jag, och det är det som han nu föresatt sig att förverkliga. Med Benbés ankomst väcks minnena av Sverige till liv, inte minst av Sanna gård i Bergslagen. Så småningom avslöjas den inledningsvis antydda hemligheten. Det framgår nämligen att clownen haft en kort förbindelse med patron Längsälls hustru Lillemor och att parets ena dotter, Sanna-Sanna, i själva verket är hans. Det visar sig alltså att man på gården med det symboliska namnet Sanna i tjugo år levt i en lögn. Men dessa minnen får clownen att väckas ur sin livsförstämning, och han planerar en avskedsföreställning av mycket annorlunda slag. Samtidigt tänker han ta sin dotter till sig i tron att hon är lika präktig som sin mor; och här ska man komma ihåg att Lillemor i sin tur framstår som ett slags förlängning av farmor. Det hela resulterar i en dubbel katastrof. Avskedsföreställningen blir ett fiasko. Och dottern visar sig sakna varje likhet med sin mor. I stället är hon en bisarr karikatyr av sin far, närmare bestämt av det förhatliga Jac-jaget. Så illustrerar hon det obevekliga arvet. När Jonathan ser henne förstår han att han levt i en illusion. Att förneka sitt konstnärsjag och tro sig vara en gedigen borgare och riktig karl, som patron Längsäll, har varit ett utslag av hybris. Han besinnar sig och böjer sig under sitt öde. Men som en ständig påminnelse om sitt misstag kommer han att ha dottern Sanna-Sanna vid sin sida. Insikt och självkännedom är inte detsamma lycka. Clownjaget, konstnärskapet, är ett öde att bära, nu när Vår Herre har förmenat honom något bättre.

Clownen Jac inleds med några reflektioner angående minnet:

Minnet, vårt minne, är en förunderlig sak – nyckfullt, opålitligt, illfundigt, pinsamt, försvagande, tröstande, men framför allt – oumbärligt. Vi leva genom minnet, vi leva i minnet, ingenting sätta vi – och det med rätta – så högt som ett gott minne. Hon är vår dagliga oumbärliga tjänarinna och hon blir vår härskarinna. Sviker minnet, träder strax slumpen i kraft. Man lever nyckfullt, man har saker och ting på känn. Nå ja, ibland går det ju bra även på det sättet.

Tre minnessfärer visar sig också synnerligen viktiga för Jac och styr en stor del av katekesföreställningen. Den första handlar om ungdomens fattiga men glada cirkusliv, den andra om hur han blev den framgångsrike Clown Skräck och den tredje om förbindelsen med Lillemor på Sanna. Den obekymrade cirkustillvaron bröts när hans kompanjon, Mac Tracbac, genom ett fall från trapetsen kom att hänga sig själv i den säkerhetslina som Jac tvingat på honom. I sin förtvivlan och fasa kom Jac att ränna runt på manegen och framstå som så sanslöst komisk att publiken uppfattade att fallet från trapetsen ingick i föreställningen. Det är alltså vännen Macs död som är hemligheten bakom Jacs succé som clown, och sedan dess måste varje föreställning rymma ett skräckmoment som utlöser hans komiska improvisationskonst. Vad publiken inte förstår är att den skrattar åt Jacs verkliga skräck.

Minnet av Sanna och Lillemor rymmer Jacs dröm om kärlek och lycka och borgerliga dygder, och han är övertygad om att Lillemor bevarat deras möte i samma skimmer. Men för henne är allt annorlunda. Det som för Jac är ljust och underbart och livsbejakande är för henne svart och förfärligt och en förbannelse i livet. Det som för honom är hans livs lycka är för henne hennes livs olycka. Det han vill begagna för att ge sitt liv en framtid är det som tog framtiden ifrån henne. Hon betraktar honom som ett äckel och en böld på sin kropp. Om detta skriver hon i ett brev till Jac vars fulla innebörd han omöjligt kan ta in men som ändå påverkar honom på djupet.

Katekesföreställningen artar sig till en bearbetning av dessa minnessfärer. Långa stunder är det som om Jac glömmer publiken och talar för sig själv eller riktar sig direkt till den frånvarande Lillemor – som ville han försvara sig mot hennes anklagelser. Här finns en mängd anspelningar som läsaren förstår men som för arenapubliken är helt obegripliga. Vid ett tillfälle försöker han förgäves få på sig en handske som en gång tillhört Lillemor. När det misslyckas slänger han den på marken. Drömmen om Lillemor och den borgerliga identiteten är över. Den vi till sist finner vid Jacs sida är hans tidigare hustru och numera troget lojala vän, den romska dansösen och konstnären Siva Yala.

Mitt under föreställningen sker också den avgörande vändpunkten och katastrofen i romanen. Dottern Sanna-Sanna uppenbarar sig oväntat och träder med teatralt utsträckta armar fram mot sin far. Till saken hör att Jac blandat ihop de två döttrarna Längsäll och tagit för givet att det är den borgerligt sunda och friska Caroline som är hans. När han nu ser den sjukliga och fjolliga Sanna-Sanna ser han en grotesk nidbild av sig själv: en konstnärsnatur som aldrig förlösts till konstnärskap. Det är ett skräckmoment så starkt att han måste avbryta föreställningen – och när han återvänder får den en delvis annan karaktär än tidigare. Publikföraktet och misantropin har ersatts av självrannsakan. Han inser också att clowneriet trots allt har en djupare mening. Publiken skrattar inte bara åt honom och hans skräck; den skrattar åt sin egen skräck. Effekten är vad Aristoteles kallade katharsis, ett slags inre rening, och som han förknippade med tragedin. Så smälter, karaktäristiskt nog, komedi och tragedi samman hos Bergman, och clownens lidande blir ett ställföreträdande lidande som förlöser publikens skräck i ett skratt.

Bergman var inte ensam om att vid den här tiden att spela ut konflikten mellan borgare och konstnär som ett inre drama och inte, som ofta under romantiken, som en konflikt mellan olika individer.

1901 hade ett spännande möte kunnat äga rum i Florens. Helt oberoende av varandra hade tre författare i vardande sökt sig dit. Det var deras första besök i staden och sannolikt hade de inte känt igen varandra ens om de hamnat på samma trattoria. Såväl Thomas Mann som Hermann Hesse hade redan publicerat sig, men ännu inte uppnått berömmelse. Den tredje och yngste Italienresenären, Hjalmar Bergman, debuterade 1905. Alla tre skulle komma att gestalta konflikten mellan borgare och konstnär i verk som ofta ses som sprungna ur djupt personliga erfarenheter. Det gäller inte minst Manns Tonio Kröger, Hesses Stäppvargen och Bergmans Clownen Jac.

I likhet med Manns Tonio Kröger genomlöper Hesses Harry Haller en utveckling, eller bildningsgång, där han bejakar de sidor inom sig själv som han tidigare förträngt eller föraktat. Det gör att Tonio Kröger och Stäppvargen ansluter till den tyska bildningsromanens tradition, där protagonisten genom aktivt sökande och reflekterande, och med hjälp av olika mentorsgestalter, kan nå fram till ett modus vivendi som gör livet värt att leva. Hos såväl Mann som Hesse resulterar det i att den borgerliga sidan av deras personlighet visar sig kunna berika den konstnärliga.

Bergman anknyter i stället, som vi sett, till den antika tragedin – komplett med släktförbannelse, hybris, peripeti och straff – där huvudpersonen brutalt slås till insikt om livsvillkoren. Redan denna struktur gör Clownen Jac till en obönhörligare och svartare text än Tonio Kröger och Stäppvargen – trots att den även har drag av lättsam komedi. Det gör också att den inre konflikten mellan borgare och konstnär hos honom får en oförsonligare prägel. Här handlar det inte om att dialektiskt resonera sig fram till en rimlig ståndpunkt; här gestaltas i stället tvånget att avstå och försaka och att böja sig under ödet.

Med Stäppvargen hade Hermann Hesse tagit sig igenom en livskris och kunde gå vidare mot nobelpris och trädgårdsodlande ålderdom. Efter Tonio Kröger anträdde Thomas Mann färden mot nobelpris och diktarfurstestatus för att sluta som Goethes ställföreträdare på jorden. När sista avsnittet av Clownen Jac sänts i radio satte sig en utbränd Hjalmar Bergman på tåget till Berlin för att dö.