Hjalmar Bergman i Västerås och Västerås i Markurells.

Av Erland Bohlin.

Att Hjalmar Bergman tog studenten som privatist vid h a l (högre allmänna läroverket) i Västerås den 26 maj 1900 är obestridligt. Och bakgrunden är också väl känd: Pappa Claes ville ta med sig Hjalmar på en badresa till Ems i Tyskland i maj 1899 – baden skulle vara nyttiga för honom och vistelsen en nyttig språkträning för Hjalmar. Rektor Phragmén och lärarna gav förstås den mäktige bankkamrerens i Sparbanken son ledigt – utom Hjalmars tysklärare, adjunkt K F Elmquist (som troligen hade sina affärer i någon annan bank), som sa att om Hjalmar var borta dessa sista veckor på terminen skulle han få BC i tyska och därmed inte få flytta till 7:2, skolans näst högsta klass. Och så blev det. Då beslöt pappa Claes och Hjalmar att han först skulle tentera tyskan i augusti och därmed bli flyttad till 7:2 och sedan lämna skolan för ”enskild undervisning” och läsa in de två åren på egen hand och gå upp som privatist ett år innan klasskamraterna skulle ta studenten.

Att han fick hjälp av sina före detta lärare, framför allt lektorn P G Lyth, som liksom flera andra av dem var vänner till familjen, är känt, men hur mycket han vistades i Västerås under det året har varit oklart. En del har trott att han var inskriven som elev där hela året. Nu vet vi att han var inackorderad två månader hos filosofie doktor J O Bergstrand, dock inte vilka månader. Men nu har jag hittat belägg som visar att han mest höll till i Örebro.

Ett första indicium är att han, som så flitigt skrev till mamma Fredrique när han var borta hemifrån, inte skrev ett enda (bevarat) brev till henne eller någon annan under perioden juni 1899 till november 1900. Sen har jag funnit en notis i Nerikes Allehanda den 1 mars 1900, som anger vilka som anmält sig till mogenhetsexamen vid Örebro h a l, där Hjalmar finns med som privatist. Det bekräftas i skrivelse från skolan till ecklesiastikdepartementet den 29 mars, där det också anges att Hjalmar erlagt den föreskrivna avgiften.

Vad som sedan hänt vet vi inte. Blev kanske ”privatlärarna” rädda för att beskyllas för mutor, när de nu skulle examinera Hjalmar? Den 18 april 1900 skrev han i alla fall svenskuppsatsen vid läroverket i Västerås. Den är välkänd och hade rubriken ”Jämförelse mellan kristendomen och muhammedanismen”, men vilket datum han skrev den har jag inte sett angivet. Det framgår dock av en notis i Nerikes Allehanda den 31 mars 1900 att för alla gymnasier gällde att det skriftliga provet i modersmålet skulle äga rum onsdagen den 18 april, latinprovet dagen efter, matematik lördag den 21 och översättning till franska och tyska måndagen den 23 april.

Samma dag som Hjalmar skrev uppsatsen daterade Västeråsläroverkets rektor Peter Bagge ett brev till honom (kanske överlämnat personligen) med uppgift att han före den skriftliga prövningen skulle erlägga 10 kronor och före den muntliga 15 kronor samt att han före den muntliga prövningen skulle avlämna ett vitsord avgivet av någon teckningslärare vid ett läroverk över färdighet i teckning enligt fordringarna för övre sjunde klassen. Hjalmar hade haft BC eller C i teckning alla terminer utom i 6:1 då han hade B, så det var nog inte så roligt att behöva gå till teckningsläraren Lindblom och lägga fram ett nytt prov. (Tack Gunilla Hammarland, som sökte rätt på brevet åt mig.)

De fyra skrivningarna bedömdes så att han fick AB i modersmålet och franska, Ba i latin och B i matematik och var alltså klar för muntan. Om man – som jag gjort – jämför hans skrivresultat med de 19 eleverna i den klass på latinlinjen B som han fördes ihop med, finner man att hans AB i svensk skrivning matchas av ett A, och 2 AB och resten Ba eller B, och då framstår ju hans resultat som mer i nivå med förväntningarna. I latinet fanns det ett a och fem AB, så där var hans Ba ganska normalt. Hans AB i franska får jämföras med ett a och tio AB, så också där var han i gott sällskap. B i matte var den nivå han legat på tidigare, men rektor Phragmén hade höjt till Ba när han lämnade 6:2.

Den 25 maj började studentexamen under ledning av de tre Uppsalaprofessorer som fungerade som censorer: Nils Dunér i astronomi, Axel Erdmann i germanska språk och Per Adolf Geijer i franska. Den dagen examinerades de första 15 abiturienterna på latinlinjen A och B i tre grupper om fem. Examinatorer var i första hand skolans lektorer, bland vilka märks Josef Lind i matematik, han som var Karros rektor 1918-1931.

Det var alltså latinklass B som Hjalmar hade tillförts, men det var först den andra dagen, den 26 maj, som Hjalmar tillsammans med de tre sista namnen i B-klassen blev examinerad som ensam grupp och då behövdes inte professor Geijer. Förhören pågick klockan 8-11 och 12.30-15.30 och då skulle man hinna med nio ämnen. Ett tionde, filosofisk propedeutik (introduktionskurs), ersattes med det sista terminsbetyget utom för Hjalmar, som då tydligen ensam fick möta examinator, censor och examensvittnena.

Han fick AB i filosofi, Ba i kristendom, tyska, historia och geografi och i matte, B i fysik och naturhistoria samt C i engelska (I 6:2 hade han Ba på höstterminen och B på vårterminen). Också i teckning fick han – inte oväntat – C, men det behövde inte kompenseras av något överbetyg. I gymnastik med vapenövningar hade han streck (det sista Karrobetyget var ett B) och musik finns inte med i studentbetygen.

Mogenhetsbetygen för de 18 medabiturienterna bestod av ett A, fem AB och resten B, så Hjalmars B var normalt under rådande omständigheter. Men godkänd blev han ­ 16 år och åtta månader gammal avlade han alltså mogenhetsexamen med goda betyg.

När han tog tåget hem från Västerås några dagar senare mötte mamma Fredrique honom i en öppen landå och så kunde han åka förbi det Segelbergska palatset nere vid stationen, där hela Karro höll till medan skolhusen byggdes om, och vinka till sina gamla klasskamrater, som fortfarande hade ett år kvar.

Att pappa Claes ville vrida om kniven i Karros kollegium är en möjlig tolkning av det faktum att det i kollegieprotokollet 26, 28, 29 maj 1900 står ”Till premiekassan hade från kamrer Klas Bergman lämnats ett belopp af 25 kr att vid terminens slut utdelas till en framstående yngling under benämningen ’Gåfva från en nytagen student’.” Man kan kanske se det som ett svar att detta engångsstipendium inte tilldelades den bäste utan den näst bäste eleven i klass 4, Axel Petterson (senare Löwh), och då tillsammans med ett större stipendium om 100 kr.

Markurells formulering om mutstipendiet är (nästan) exakt hämtad från namnet på ett stipendium som Hjalmar måste ha hört uppläsas vid flera våravslutningar senast 20 år innan han skrev romanen, nu bara med utbyte av namn: ”Arfprinsens, Hertigens av Nerike, Eugen Napoleon Nicolai till minne av HKH:s den 26 januari 1884 med heder avlagda mogenhetsexamen stiftade stipendium.”

Vilka intryck tog nu Hjalmar av sina ­ tydligen ganska korta, kanske till och med dagskorta – besök i Västerås våren 1900 (han kan förstås också ha varit där åren före 1919, då han skrev Markurells) och vad av det finns med i Wadköping?

Djäkneberget är ju det tydligaste lånet från Västerås, men någon motsvarighet till restaurang Kupan fanns inte där, fast just den 23 maj 1900 annonserar konditor J H Bergman att han där öppnar en kiosk med kaffe, kolsyrade drycker och konditorivaror. Serveringslokalen stod kvar oförändrad till 1937. (Tack Nina Deila, Västerås, för dessa upplysningar.) Att sätta förledet dom- på kyrkan och prostinnan Tollin är ju lätt gjort. Biskopen är lika avlägsen i romanen som han var i Örebro, där han ju också var eforus för gymnasieskolan och konsistorienotarien (domkapitelnotarien), som nämns, har en lätt utbytbar titel. Erik Hjalmar Linder nämner också utsikten över stan som västeråsisk, men jag tycker att samma ingredienser fanns i Örebro och han säger att i Västerås fanns vid skolan en ask som skulle motsvara Barfothens alm. Att Wadköping börjar på W liksom Västerås är en ytlig likhet, tycker jag. Och varför begränsa tilltron till Hjalmars fantasi om den lilla staden Wadköping? Han som var ”sju världars herre”.

Not: Varmt tack till den hjälpsamma personalen på Västerås och Örebro Stadsarkiv och till docent Sten Wistrand för viktiga påpekanden.

Artikeln är hämtad ur Örebro-Karolinaren, nr. 79, 2019.

Artikelförfattaren Erland Bohlin (1937-2020) var fil. lic. och lektor vid Karolinska skolan i Örebro. Han skrev sin licenciatavhandling i litteraturhistoria om den litterära diskussionen i Sverige 1820-1821. Som pensionär ägnade han sig åt lokalhistoria. På senare år engerarade sig i restaureringen av det naturhistoriska museet vid Karolinska skolan. Erland var bl.a. medlem i Hjalmar Bergman-samfundet och Sällskapet Concordia. Han var också en duktig sångare. / Peter Appelros