”Jag skulle ha uträttat något stort, om jag bara kunnat”.

Om romanen Herr von Hancken

Bergman skrev denna roman 1920, d.v.s. mellan Markurells i Wadköping och Farmor och vår Herre. Det är en berättelse om ett levnadsöde, ett människoöde, nämligen kaptenen von Hanckens. Berättelsen utspelar sig dock under någon sommarmånad och året är 1806, då von Hancken beger sig till surbrunnen Iglinge med sin familj för att kurera sin hälsa.

von Hancken anser sig mycket olycksförföljd här i livet, det gäller hans hälsa, men också kring hans börd, hans militära karriär som slutat med avsked och han har t.o.m. fått böter för att ha fått husröta i sitt kaptensboställe, med mera, med mera. Så det finns ett stort behov hos von Hancken att få någon erkänsla, erkännande här i världen, när han träder inför brunnens mäktige doktor Wurm om vilken det sägs att ”skickligheten var inte stor, då det gällde att ställa diagnos eller kurera sjukdom, men i prognosen var han en överdängare”.  När så von Hancken läst upp alla sina krämpor svarar Wurmen: ”jag beklagar kära vännens oerhörda lidanden, som äro enastående i medicinens annaler. Men jag kan trösta honom med, att han måste ha dött någon gång i början av nittitalet. Det är bara likbegängelsen som fattas”.  Ånyo förhånad, förlöjligad alltså.

I sitt nästa möte med Wurmen får von Hancken sin dom, han har blott några veckor kvar att leva får han veta.  Men istället för att nedslås av detta besked blir det upprinnelsen till en sista ansträngning och ambition hos den samtidigt sturske, ilskne och uppblåste kaptenen som hela livet sökt efter sin rättmätiga plats i livet och tillvaron. Med hans egna ord; ” jag skulle ha uträttat något stort, om jag bara kunnat”.

Han förälskar sig i en ung, skön kvinna som bett om hans beskydd och som säger sig vara av fin börd, en vicomtesse, men under falsk flagg förstås, von Hancken är ju också lättlurad, han ser det han vill se och har behov av.

Man nås också av beskedet att landshövdingen är att vänta till brunnen och här får von Hancken också för sig att även självaste kungen är att vänta. Han tar kommandot till ett spektakel, får andra med sig i att bygga upp äreportar med mera. Men kungen kommer förstås inte, men under repetitionerna inför besöket får von Hancken, under ett kort ögonblick av förvirrad storslagenhet, för sig att det är han själv som är kungen.

Det hela går ju inte bra för von Hancken, det gör inte det och efter ytterligare förvecklingar av upproriskhet mot överhögheten, så inser von Hancken att han får ge sig och ge upp sin fåfänga och sina ambitioner. Utan att ha fått något erkännande eller någon bot så lämnar till slut von Hancken och familjen brunnen, fattigare än när de kom och von Hancken dör till slut, dock längre fram än vad Wurmen förutspådde.

Romanen är mycket humoristiskt skriven, med ett rikt persongalleri av mer eller mindre udda existenser och med dråpliga händelser. Men med, som så ofta hos Bergman, mycket tragik, det är en i sanning tragikomisk berättelse.  Livstemat, livsödet att hitta sin plats i livet mellan ambition och förmåga är ju också något som vi väl alla brottats med i någon mån i alla fall. Så herr von Hancken är kanske inte en så löjlig person när allt kommer omkring.

Börje Rosmark

Läs mer om Herr von Hancken:

Maria Bergom-Larsson Diktarens demaskering.En monografi över Hjalmar Bergmans roman Herr von Hancken. Bonnier 1970.

Karin Petherick Stilimitationer i tre av Hjalmar Bergmans romaner. En undersökning av den roll pastisch, parodi och citat spelar i Knutmässomarknad, En döds memoarer och Herr von Hancken. Svenska bokförlaget 1971

 

 

 

 

 

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *