Boken handlar om Stina Bergmans liv efter Hjalmar Bergmans död 1931. Stina Bergman blev bland annat chef för manusavdelningen på Svensk Filmindustri. Texten och bilden följer Stina nära i hennes arbete i nära inre dialog med Hjalmar.

Elisa och Anna Sofia Rossholm berättarde om boken den 11 juni 2024 på Timmermansgården intervjuade av Molly Hirschfeldt som ställde en rad intressanta frågor som fick mycket givande svar. Här kommer frågorna:

1. I förordet beskrivs Änkan som en fiktiv berättelse som bygger på verkliga händelser. Hur såg själva fiktionaliseringsprocessen ut, hur gick tankarna kring den?
2. Fanns det några moraliska frågor eller svårigheter med fiktionaliseringen?
3. Vad var så fascinerande med Stina Bergman, och varför har ingen upptäckt det tidigare?
4. Stina Bergman verkar ha levt hela sitt liv i skuggan av sin make. Detta skildras väl i boken, men finns det en problematik i att lägga så mycket fokus på relationen till Hjalmar? Tänker bl.a. på titeln Änkan.
5. Hur stor roll skulle ni säga att Stina Bergman spelade för vår bild av Hjalmar Bergman? Vice versa?
6. Varför just serieromanen som medium? Vad kan en serieroman åstadkomma som inte t.ex. en fiktionaliserad biografi kan?
7. beskriva arbetet
8. Vart är serien som konstform på väg? Håller vi på att se en återkomst?

######

En fin recension av signaturen Andreas finns i tidskriften Shazam: https://www.shazam.se/tag/elisa-rossholm/

”Stina, du har arbetat med det här sen du var barn.” Så sa film- och teaterregissören Per Lindberg när han ringde till sin syster Stina Bergman. ”Skriva om, hitta på nya former, skriva tillsammans med andra.” Hela hennes liv hade hon skrivit, först som kreativt bollplank när det gällde skrivprocessen i maken Hjalmar Bergmans olika verk och efter hans död när hon bearbetat flera av hans pjäser till filmduken och senare som chef för SF:s manusavdelning under 1940-talet där hennes avtryck kom att bli vägledande när det gällde svensk film. I syskonen Anna Sofia och Elisa Rossholms fantastiska bok Änkan får vi lära känna kvinnan som var obrottsligt lojal gentemot sin make och stöttade honom i vått torrt och vars livsgärning visar att hon var en portalfigur inom svensk filmhistoria och verkligen inte levde i skuggan av Hjalmar Bergman.

I alla sina serieböcker har Elisa Rossholm tecknat finstämda porträtt av kvinnor genom historien, från bearbetningen av Victoria Benedictssons dagböcker i debuten Jag hör icke till något läger, Mary Wollstonecrafts fängslande reseskildringar av Skandinavien i Jag sträcker ut handen mot evigheten, systrarna Papins tragiska öde i Lammen från Le Mans och farmoderns livshistoria i Märit som sammanföll med det omvälvande 1900-talet. Tillsammans med systern Anna Sofia Rossholm, docent i filmvetenskap vid Stockholms universitet, är turen nu kommen till Stina Bergman som mest är känd genom maken, den stora svenska 1900-talsförfattaren och geniet Hjalmar Bergman, men boken Änkan utspelas efter hans tragiska död 1931 i fiktivt dagboksformat där Stina berättar om sin blomstrande karriär för maken samtidigt som hon gör allt i sin makt för att bevara hans historier och minnet av honom för eftervärlden.

I finstämda helsidesrutor får vi följa succéerna med hennes omarbetningar av makens pjäser till filmduken – såsom Swedenhielms, Dollar och Hans nåds testamente – men även mästerverket En kvinnas ansikte (med Ingrid Bergman i huvudrollen) från 1938. Historien blandas med makarnas gemensamma minnen, om de ljuva dagarna på Segelholmen där Hjalmar fann frid och bland annat skrev Markurells i Wadköping. Kärleken och saknaden efter maken, som ofta jämförs med en björn (”tung och lufsande, på fel plats och ändå hemma”) är ständigt närvarande och hon förlåter honom för allt, inte minst hans homosexuella eskapader som hon antingen väljer att blunda för eller bortförklarar. En enda gång i boken ber hon själv om förlåtelse när hon lämnat bort deras gemensamma brev till litteraturvetaren Linder, som skrev en omfattande och avslöjande biografi om Hjalmar, med ett uttryck av djupaste ånger: ”Ingen annan ska få berätta om vem du egentligen var”.

Änkan är i mina ögon ett mästerverk i biografigenren där vi kommer Stina Bergman så nära man någonsin kan och en bidragande orsak till detta är hur skickligt komponerad den är. Likt Stina själv, som var en mästare när det gällde tempo i ett manus och vilka delar i en litterär förlaga som passade på film, så har Anna Sofia och Elisa skapat ett mycket vackert, gripande och poetiskt porträtt med hjälp av torftigt arkivmaterial och olika dagboksanteckningar och skrifter. Rekommenderas av hela mitt seriehjärta!!!

Manus: Anna Sofia Rossholm Illustration: Elisa Rossholm Förlag: Epix Betyg: 5/5”

Kerstin Ekman skriver i sin bok Min bokvärld: När jag inte kan sova går jag upp och hämtar en bok. Oftast lite slumpvis. Efter en stund låg jag och läste i Hjalmar Bergmans Jag Ljung och Medardus. Det är fint att tänka på de världar som finns i bokhyllorna. -/-

Hjalmar Bergmans barndomsskildring i Jag Ljung och Medardus skulle vi väl idag kalla autofiktion. Men så enkel är den inte, fast den delvis bygger på minnen från hans egen barndom och ungdom. Det jag läser en orolig natt är det inledande kapitlet som heter ”Gudmödrarna”. Ett par av de gamla gummorna hade kanske förebilder i hans egen familjehistoria och i barndomsstadens skvallerkrönika. Men han har skapat dem till sagogestalter. Gudmor Holländer låter honom uppleva ett paradisiskt frosseri på sylt, kanderad frukt och bakverk i hennes skafferi. Gudmor Utter utövar med sina begränsade medel en enastående välgörenhet i Wadköping. Den tredje gudmodern som på skämt bjudits till dopet är gumman Pföke, fattig, utskämd och skrämmande. Hon kommer med en otäck dopgåva. Det är en gammal målning på maskstunget trä, i nederkanten med svarta bokstäver betitlad ”Then olyckelige Fader-Dråparen Ludwig Anton Pföke förs till galgbacken 13 aprilis 1779”.  Det ruggiga är att pojken just har döpts till Ludvig Anton. Hur kunde gumman veta vad han skulle heta?

När Hjalmar Bergman fyrtio år gammal skriver sina påhittade men ändå på djupet sanna memoarer är han väl förtrogen med psykoanalysen. Oidipus lurar nog bakom faderdråparen som förs till galgen på den ominösa tavlan. ”Hu! Det var svårt” skrev han i 1923 års förlagskatalog om hur boken kommit till. Han tog de mörka stråken i sitt eget psyke på allvar när han lekte med familjehistorien.

Ur kapitlet Hur ska man läsa i Min bokvärld av Kerstin Ekman

I början av december har vi i samfundet samtal om Jag, Ljung och Medardus i hemmiljö. (se evenemang). För att förbereda sig kan man tänka som Kerstin Ekman: ”När jag inte kan sova går jag upp och hämtar en bok. Oftast lite slumpvis. Efter en stund låg jag och läste i Hjalmar Bergmans Jag Ljung och Medardus. Det är fint att tänka på de världar som finns i bokhyllorna.” – ”Hjalmar Bergmans barndomsskildring i Jag Ljung och Medardus skulle vi väl idag kalla autofiktion. Men så enkel är den inte, fast den delvis bygger på minnen från hans egen barndom och ungdom. Det jag läser en orolig natt är det inledande kapitlet som heter ”Gudmödrarna”. Ett par av de gamla gummorna hade kanske förebilder i hans egen familjehistoria och i barndomsstadens skvallerkrönika. Men han har skapat dem till sagogestalter. Gudmor Holländer låter honom uppleva ett paradisiskt frosseri på sylt, kanderad frukt och bakverk i hennes skafferi. Gudmor Utter utövar med sina begränsade medel en enastående välgörenhet i Wadköping. Den tredje gudmodern som på skämt bjudits till dopet är gumman Pföke, fattig, utskämd och skrämmande. Hon kommer med en otäck dopgåva. Det är en gammal målning på maskstunget trä, i nederkanten med svarta bokstäver betitlad ”Then olyckelige Fader-Dråparen Ludwig Anton Pföke förs till galgbacken 13 aprilis 1779”.  Det ruggiga är att pojken just har döpts till Ludvig Anton. Hur kunde gumman veta vad han skulle heta?

När Hjalmar Bergman fyrtio år gammal skriver sina påhittade men ändå på djupet sanna memoarer är han väl förtrogen med psykoanalysen. Oidipus lurar nog bakom faderdråparen som förs till galgen på den ominösa tavlan. ”Hu! Det var svårt” skrev han i 1923 års förlagskatalog om hur boken kommit till. Han tog de mörka stråken i sitt eget psyke på allvar när han lekte med familjehistorien.” Citat från Kerstin Ekmans bok Min Bokvärld, kapitlet Hur ska man läsa.

Det finns en skrift (nr 14) utgiven av Hjalmar Bergman Samfundet författad av Jan Balbierz som behandlar Jag Ljung och Medardus med titeln ”Det är inte alls någon självbiografi”. Den är intressant att läsa, även om den är lite teoretisk, den är en förkortad version av hans doktorsavhandling 1998.

Romanen är väl värd att läsa och rolig att prata om! Välkomna!

Ett Wadköpinskt Divertimento i en akt eller (Ett drömskt spel om att författa) av Arne Johnsson uruppfördes under festmiddagen den 19 september till Hjalmar Bergmans ära och till stor förnöjelse för och deltagande också av de närvarande middagsgästerna.

”Framfört av Dess Samfund på Margareta Festvåning i Örebro den 19 September 2023 vid hans 140-årsfirande Nedtecknat av Arne Johnsson”
I rollerna, i den ordning de uppenbarar sig Berättaren Arne Johnsson, Kören Middagsgästerna Stina De kvinnliga middagsgästerna, Hjalmar De manliga middagsgästerna, Medardus Sten Wistrand, Ingeborg Inger Hullberg, Markurell Pär Bäckman.

(Musik, framfört på vevgrammofon: Serenata av Teselli, spelat av The Melachrino Strings).

Berättaren

Välkomna! Willkommen! Bien venu! Welcome! alla till en kväll av minnen och drömmar! Vi hoppas mat och vin smakat, att ni sitter bekvämt till rätta och har läsglasögonen på. Nu får ni klara struparna, och följa med!

Så, tänk er en stad, till exempel Wadköping, med ån, slottet, kullerstensgatorna.

Det är den nittonde september, en vacker, lite dimmig kväll. Sommaren har passerat, hösten står i begrepp att ta över. Träden förändrar färg. Människor är ute och går i kvällen, man passerar varandra, man möts, växlar några ord.

Kören

(Mummel i olika röst- och höjdlägen)

Stina

Hjalmar!

Hjalmar

Stina! Hör du mig?

Stina

Ja, Hjalmar! Jag hör!

Kören

(Mummel i olika röst- och höjdlägen)

Medardus

Vad är det som mumlas? Vad är det som susar i luften, som far och flyger? Drömmer jag, eller?

(Snusar och sniffar)

Vad är det jag känner, hmmm? Nej, det går aldrig att ta miste, den ligger kvar, den särskilda blandningen, doften av … ja, av … Wadköping. Unken påverhet, överparfymerad societet, garvsyra, sulfat, jo, jo, man känner kamelen på gången – förnekar sig aldrig, så sant jag heter Medardus, he he!

Kören

Tyst! Hyssj! Vem kommer här, mitt på kvällsstunden?

Ingeborg

Aahhh! Luft! Den tidiga höstens dofter. Så annorlunda än att hållas bland hattar och tyger, glidande slingor av cigarr och makassarolja. Eau de Cologne! Fy! Nej, jag vill det rena. Passionens eld, jag vill åter känna livet. Herregud, inte är väl fyrtiosju någon ålder? Någon gång kommer någon att säga att det bara är en siffra, ett matematiskt tal. JAG säger dock att det är ett monstrum! Ett NÅGOT som förtär mig inifrån. Passionen, detta förbjudna!

Medardus

Ett fruntimmer, nej en kvinna! Men helt förryckt! Spelar hon teater, som min kära, hatade, mor – fast bättre? Jag har ju bott länge här, ändå har jag aldrig sett denna kvinna. Men se! Här kommer en till! En mansperson, rödhårig och högbrusig i anletet, krögarbrusig, kan man kanske säga …

Kören

Markurell, månne? Är det han?

Markurell

Förbannade Wadköpingsfasonger! Kan man inte få gå oantastad genom den här hålan numera? Här kommer man spankulerandes för att ta sig bort till krogen, få sej nåt innanför västen och se till så en och annan grosshandlare eller rådman eller nåt blir lite blank i ögona. Och precis där Gamla gatan korsar Järntorget snubblar jag över en spoling, lite trind mellan örona, snabb i käften och med bläck på fingrarna. Knodd, skulle jag säga! Men han hov opp sin lilla stämma och sa att han ville låna mej till en lustig historia. Låna mej! Ha! Om nån i den här stan ska låna så är det väl jag, Markurell! (Vänder sig till Ingeborg) Eller hur! Maken till påflugenhet!

Ingeborg

Känner jag er?

Markurell

Känner och känner … alla känner väl apan. Och apan dansar för alla. Men för allan del – Markurell var namnet.

Ingeborg

Markurell, säger ni? Ja, låter kanske bekant. Känner ni släkten De Lorche, månne? Förresten, jag är oartig – Ingeborg heter jag. Affärsidkare.

Markurell

Angenämt. Tja, en skojare känner väl en annan.

Ingeborg

Jo. Er fråga! (Dröjande) Ja, det var en ung man …

Stina

Hör, Hjalmar, de pratar om dig!

Hjalmar

Om mig? Vad säger de? Och vilka är de?

Kören

Hör, Hjalmar, lyssna!

(Musik)

Kören

Å, hör ni, Stina och Hjalmar! Berlin, Europa!

Ingeborg

Ja, en ung man. Lite korpulent, lockigt, yvigt hår, plutande mun …

Hjalmar

Va! Vad säger hon? Har hon nattmössan på sig!?

Ingeborg

… och en lätt dragning åt närkedialekt med några västeråsinslag … Han ville, som sagt låna mig, eller rättare sagt, min gestalt, min apparition till en längre passionshistoria. Sa att han sett mitt lidande anlete, min gång, som endast nödtorftigt dolde passionens förtärande eld, att min medelålder var honom oemotståndlig i sin rent hegelska dialektik. Sånt prat! Solch Quatsch!

Markurell

Herreduminskapare! Ja, var får dom allt ifrån, ungdomarna? Fint som kyrktuppen ska det vara att ta studenten, och kostnader för allt från damaskerna till pomadan för alla och envar. Men hyfs, vart tog det vägen – försvann det med Hjälmarsänkningen?

Medardus

Nå, hade jag inte rätt, eller hur? Han går runt här i halva stan som en annan Eriksson och stjäl namn och heder och hemligheter av folk, och så gör han romanböcker av dom. Så att pigorna ska ligga på kammarn och tråna, eller vad menas? Jag vill då inte, och det vill jag mena att inte heller Ljung eller den vars namn jag inte minns vill. Kanske den där pajasen som åkte till Amerika?

(Musik, framfört på vevgrammofon:

Tuxedo Junction, First Part, spelat av Harry James and His Sextet)

Kören

Vad står på? Vad står på?

Stina

Det är något med dig, käre Hjalmar.

Hjalmar

Med mig, vad kan det vara?

Kören

Vad står på? Vad står på?

Berättaren

Ja, vad är det som händer. Alla dessa människor som driver omkring i stan och undrar. Vilka är de?

Ingeborg

Åh, jag känner mig alldeles borta. Det är så underligt, alltsammans. Jag ville ju bara få en nypa av den friska septemberluften. Men det är något med den här dagen, den nittonde, det är som om det alltid varit något. Jag känner det som om det är något med luftströmmarna som möts – sommarens hetta förbyts i höstens svalka, det kryddiga, stingande blir avklarnat, serent och beslutsamt. Som att man till slut vet sin väg, oavsett vart den leder.

Markurell

Vad för slag? Vad pratar hon om? Ja, jag har nog alltid … ja, alltid vetat min väg. Tror jag. Men gossen, sonen, den lille pilten som ska mogna, han måste tas omhand. Ja, det är det, han, som är min väg, och jag skulle kunna göra allt. Men aldrig att jag skulle linda in det i bjäfs och skönprat, nej. Nej, en dusör, några stänk ur konjakskranen och ett par glaserade grisfötter innan dess, så ordnar sig det mesta. Hon är grann, den där Ingeborg, stilig, skulle göra sig bra i bok. Har nåt som jag såg i en teaterpjäs en gång. Det där sorgsna.

Medardus

(Fundersamt, eftertänksamt, som om han påminner sig något) Den vars namn jag inte minns …? Det var nåt med den där figuren jag stötte på, nåt bekant som jag inte sett på många år. Påminde om skolan, ån, slottet, de gamla fattiga änkorna, torget. Vi var så unga, och visste ingenting. Och ändå försökte vi hela tiden, med hyss och med kärlek. Ingenting blev väl sådär helt bra, men vi kom oss iväg nånstans allihop. Hit och dit. Men vad tusan hette han? (Till Ingeborg) Ursäkta mig, damen, var det Ingeborg? Ja, bra. Jo, jag går här och funderar. Vad tror ni han, den där, skulle använda oss till? Skulle det bli anständigt eller bara tok, tror ni? Jag har nämligen fått rätt så nog av tok i livet.

Ingeborg

Jag vet inte. Jag vill inte heller bli chikanerad. Fast egentligen, ja jag kanske inte bryr mig så mycket längre. Det blir liksom aldrig helt vad man vill.

Markurell

Ett sant ord där! Nej, man stretar och har sig. Jag är lite rådlös, vet inte riktigt hur man ska tänka. Det var ju något alldeles särskilt pockande med honom.

Medardus

(För sig själv) Har ju försökt gå min egen väg, ja. Men sin bakgrund kommer man ju inte ifrån, är inte precis fint folk. Men jag tänker …

Ingeborg

(För sig själv) Kanhända, kanhända det ändå vore något. Om jag skulle göra en god gärning, liksom en allmosa, eller som att lösa en skuld …

Markurell

(För sig själv) Hmm, lösa upp ett pantbrev, ja, något åt det hållet. Kanske det, ja. Få lite frid, såhär på septemberkvällen, denna lite säregna kväll. (Högt, till de andra) Men vart tog han vägen?

Medardus

Vem?

Ingeborg

Vem då?

Kören

Vem pratar de om?

Stina

De pratar om dig, Hjalmar?

Hjalmar

Om mig? Varför då?

Stina

Om dina frågor. Du kommer att få svar.

Medardus, Ingeborg, Markurell

Hör här, unge man! Kom tillbaka! Vi har något åt dig!

Kören

Svar! De ger sina liv!

Stina

Sina liv!

Hjalmar

Liv! Ja, jag kommer!

Medardus

(Triumferande) Ha! Nu kom jag på det. Tusan också, det fanns där, fast det satt hårt åt, som en våt skorem. Såklart han får mig! Bergman var det ju! Bergman! Hur kunde jag glömma det!

(Musik, framfört på vevgrammofon:

Florentinische Nächte, spelat av Rudi Schurecke med Alfredo Haquses tangoorkester)

Slut