Föredrag av Ingar Beckman Hirschfeldt på Bokmässan 2022:

Välkomna att uppmärksamma att Novellix har gett ut en Hjalmar Bergman – novell i årets Novellix-kalender, som lanseras här på mässan.

Novellen heter En skådespelares dag. Hjalmar Bergman är en av våra mesta novellförfattare. Novellen En skådespelares dag är en av flera hundra noveller som Hjalmar Bergman skrev och fick publicerade från 1906 i olika tidningar och tidskrifter, Hvar 8 Dag, Bonniers veckotidning, Söndagsnisse-Strix och andra veckotidningar och jultidningar ända fram till sin död på nyårsdagen 1931.En skådespelare dag skrev han på två dagar 1919. Novellens huvudperson, kallad Herr ordföranden, har en fullspäckad dag. Det är många affärer och plikter som ska klaras av.

Novellen har en hel del gemensamt med den samtidigt utgivna romanen Markurells i Wadköping, som också utspelar sig på en enda dag. Herr Markurell är skicklig och hänsynslös. Herr ordföranden är klassmässigt mera lik häradshövding de Lorche i romanen än Herr Markurell men inte mindre skicklig.

Herr ordföranden är en modern maktmänniska som under denna enda dag går från uppdrag till uppdrag, från sammanträde till sammanträde, han till och med hinner hålla några minnesord över en politisk motståndare. Till sist kommer han hem till hustrun. De är bortbjudna men hustrun tar det kallt att han inte orkar följa med. Hon har en egen eskort som hämtar henne.

Herr ordföranden släpper garden och går runt i huset, släcker lamporna. Han tar fram en nyckel låser upp och går in i ett rum som visar sig vara en barnkammare. Men där finns inget barn. Han sitter stilla och tänker på det döda barnet. Och läsaren blir rätt tagen.

Faderskärleken är också temat i novellen Herr Markurells död (1922) som kan ses som en epilog till romanen Markurells i Wadköping. Markurell ligger på sin dödsbädd och minns. Herr Markurell har trampat på en spik i en lite pinsam erotisk situation och fått blodförgiftning. Han väntar förgäves på att sonen Johan ska komma hem innan han dör. Markurell älskar sonen Johan även sen det ju på själva studentdagen visade sig att han inte var hans son utan var son till häradshövdingen de Lorche. Han blir naturligtvis förtvivlad men hans kärlek till Johan är obruten.

Den novellen ingår i novellsamlingen Herr Markurells död och andra noveller. Där finns också den underbara novellen Den som en gång älskat som trycktes i Nerikes Allehandas julnummer 1929 och i många jultidningar därefter. Det är en spöklik saga om kärlek där märkliga saker händer. Det är begravning på själv julafton.

Det är den rike Hinrik Hinrikson som begravs och han är inte älskad på bygden. Förtalet flödar på begravningsmottagningen tills förtäring och minnesgåvor sätter stopp för det. Gamla Hanna som vuxit upp i fattigstugan tillsammans med Hinrik, som från början var ett hittebarn, får berätta för de andra begravningsgästerna om honom, hur han var som pojke, hur de höll ihop mot de andra barnen.

Den illvillige prosten misstolkar hennes berättelse och hon ilsknar till och försvarar Hinrik.  Hon går därifrån ensam ut i den vilda snöstormen för att hitta hem till sin stuga. Hon går vilse men hon får en hjälpande hand. Det är Hinriks barnahand som tar hennes. På morgonen när kyrkfolket går förbi hennes stuga finner de henne död i ett pyntat rum med tända vaxljus och granris på golvet. Det är Hinrik som kommit till hennes hjälp från andra sidan.  Novellen avslutas med orden ”Den som en gång älskat dör inte ensam. Rätt var det är, känner man den käres hand i sin, hör hans röst och ser vid brasan hans skugga.”

Bergman var oerhört produktiv, hans fantasi flödade och det räckte till skådespel, romaner, sagor och noveller. Han kunde tänka ut ett helt skådespel i huvudet och sedan diktera det för hustrun Stina.

Den första novellsamlingen som Bergman gav ut var Amourer som kom 1910, där är flera av novellerna i italiensk miljö. Bergmans levde ju mycket i Italien främst i sitt älskade Florens.

En skådespelares dag ingår i novellsamlingen Labyrinten som kom 1931. Utgivningen var planerad innan Bergman dog. Där ingår flera andra bra noveller som till exempel Holofernes en av många noveller som handlar om pengar, ett centralt ämne i såväl liv som dikt hos Bergman

En ung flicka (Judit) försöker att sälja in sig hos bankchefen (Holofernes) för att rädda pappans affärer. Bankchefen är smickrad men är egendomligt upptagen med att titta i en hemlighetsfull lönnlåda. Han tackar nej till erbjudandet att gifta sig med henne. Men pappans ansökan kan omprövas. Lönnlådans hemlighet avslöjas. Där ligger en spegel som han tittar sig i och som påminner honom hur han ser ut och om omöjligheten i anbudet.

En annan novellsamling är Kärlek genom ett fönster och andra berättelser.  I den finns flera berömda noveller som Friarna på Rockesnäs som dramatiserad finns att lyssna på som radioteater med en ljuvlig Inga Tidblad och även Kan ni bota mig, doktor.

Kan ni bota mig, doktor är en riktigt otäck skildring av svartsjuka och hämnd. En bedragen äkta man söker hjälp hos en berömd doktor. Han vet att doktorn har förfört hans hustru och nu tappat intresset. Paret lever nu i spillrorna av sitt liv. Vad har doktorn för råd? När besöket är över har mannen rest sig igen medan doktorn fallit ihop.

Hjalmar Bergman var ju själv enormt svartsjuk. Stackars Stina fick redan innan de gifte sig lova att bara vara till för honom. Hon var obegripligt lojal! När han blev för besvärlig föreslog Stina att han skulle låsa om henne när han gick ut. Så småningom frigjorde sig Hjalmar från Stina och gick ut och svirade på egen hand. Bergman sökte sig till unga män från mitten av 20-talet och Berlin var då en passande miljö.

Konsumtionen av droger och sprit var hög och det är häpnadsväckande att Bergman samtidigt kunde skapa. Men hans främsta romaner skapades innan detta yttre förfall. Han brände sitt ljus i bägge ändar och dog inte fyllda femtio, dock verksam in i det sista. Hans sista stora verk var Clownen Jac som han skrev vartefter det sändes som radioföljetong där han själv läste den så kallade clownkatekesen i radion i december 1930.

Novellskrivandet var ett sätt att snabbt skaffa pengar. Men Hjalmar Bergman är naturligtvis först och främst vår stora roman- och skådespelsförfattare.

Efter Markurells i Wadköping 1919 kom flera romaner och skådespel som hade stor framgång och såldes i stora upplagor.  Flera romaner dramatiserades för scenen och filmen. Herr von Hancken, Farmor och Vår Herre, Chefen fru Ingeborg och hans komedi Swedenhielms hör ju till hans mest spelade verk.

Hjalmar Bergman skrev själv många filmmanus och lockades till Hollywood av Victor Sjöström, som var hans goda vän. Där hade han dock inte någon framgång – han var inte kommersiell nog. Alkohol och droger blev då en utväg liksom att bejaka sin förträngda sexuella läggning.

I dokumentärfilmen Fördom & Stolthet – en queer filmhistoria av filmaren Eva Beling nämns Hjalmar Bergmans Flicka i frack, som gjordes som stumfilm 1926, som ett exempel på tidig ”crossdressing”. Flickornas nojsande med varandra i filmen Norrtullsligan, där Hjalmar Bergman skrivit manus på Elin Wägners roman, kan också uppfattas som queer.

I Bergmans romaner är det främst äldre kvinnor som får hysa förbjudna känslor gentemot unga manliga släktingar, Mor i Sutre och Farmor i Farmor och Vår Herre och Chefen fru Ingeborg.

Hjalmar Bergman har en fantastisk förmåga till identifikation med kvinnor och det gör att hans kvinnoporträtt lever!

Avslutning

Att läsa den nyutgivna novellen En skådespelares dag är en fin introduktion i Hjalmar Bergmans författarskap liksom många andra av hans noveller.

Novellerna trycktes om i olika samlingar och översattes till många språk. På biblioteken finns många av Hjalmar Bergmans noveller som e-bok att ladda ner.

Efter novellerna kan man våga sig på romanerna. Kanske börja med Flickan i frack som många i min generation gjorde.

I Flickan i frack blir man introducerad till Wadköping, men får också träffa alla de spännande lärda fruntimren på Larsbo.

Den begåvade Katja slåss mot övermakten i form av snål pappa, som inte ville kosta på henne en studentbalklänning, stadens borgerskap med en inskränkt änkedomprostinna i spetsen.

Hon är kär i en obegåvad idrottskille med gott hjärta, greve Ludvig von Battwhyl, arvinge till Larsbo. Att klä sig i broderns frack för att kunna gå på studentbalen var inte en bra idé. Men det slutar lyckligt.

En bra ingång till Flickan i frack ger Ingrid Elam på Litteraturbankens sida Ljud och bild där hon intervjuas under rubriken Kvinnor på tvärs.

Sen är det nog dags för Farmor och Vår Herre, enligt många hans bästa roman. Man kan börja med att lyssna på radioteatern i Ingmar Bergmans uppsättning med Karin Kavli och Gunnar Björnstrand.

Hjalmar Bergman har med sitt hjärtblod skildrat Nathan, farmors barnbarn, med stor inlevelse i hur ett barn, uppväxt under osäkra villkor, beter sig. Nathan, älsklingssonen Gabriels ”oäkta” barn som först inte erkänns av farmor sedan älskas nästan ihjäl för att därefter förskjutas och skrämmas iväg. Det är han som sedan blir Clownen Jac i Amerika där han omvandlar sin skräck till konst.

Välkomna att upptäcka Hjalmar Bergman!

Du hittar många (inte alla) Hjalmar Bergmans böcker på Litteraturbanken.se. Alla bibliotek har Hjalmar Bergmans böcker åtminstone i sina magasin! En ny klassikerserie har kommit som finns hos välsorterade bokhandlare tex i Lidköping där jag upptäckte dessa utgåvor av The Sublunar Society, läckert gula.

Hjalmar Bergman Samfundet bildades 1958 för att säkra utgivningen av Hjalmar Bergmans samlade verk som kom ut i 30 band.

Många förlagsupplagor har getts ut sen dess, ofta med bra förord av Johannes Edfelt (Hjalmar Bergmans Bergslagsromaner 1979, Bonniers) och av Göran Hägg i Wahlström &Widstrands Nio volymer Hjalmar Bergman utgiven1987. Den senare har också kommit i pocket med underbara omslag. (Jag är i ständig jakt efter dem)

En mindre skandal är faktiskt att Bergman inte finns med i den senast utgivna novellsamlingen, Svenska noveller från Almqvist till Stoor (under redaktion av Ingrid Elam och Jerker Virdborg, Albert Bonniers Förlag 2018; 704 s).

 Jag citerar gärna Peter A Sjögrens recension på sin blogg Min läsning: ”hur i all världen har redaktörerna kunnat sidsteppa Hjalmar Bergman? En av svensk litteraturs största, som har skrivit mängder med noveller. Här ifrågasätter jag inte utan fastslår att Ingrid Elam och Jerker Virdborg gjort ett allvarligt fel.”

Jag håller med.

Samfundet har tidigare gett ut årsböcker fram till 1986 och därefter en skriftserie med oregelbunden utgivning.

Himmel, helvete och galenskap elva författare läser Hjalmar Bergman redaktör Anders Clason kom 2004. Kerstin Ekman skriver om romanen Vi Bookar, Krokar och Rothar och jämför skildringen av staden W. med sitt Eskilstuna och ser en icke erkänd socialrealist i Bergman.

Ulf Stark skriver roligt om sin motvilliga förtjusning i Markurells i Wadköping.

Svartsyn och humor om Hjalmar Bergman och Sven Delblanc med redaktörer Lars Ahlbom och Kerstin Dahlbäck är en volym från ett gemensamt seminarium med de två sällskapen 2012. Med intressanta kapitel om Delblancs förhållande till Hjalmar Bergman.

Lars Lönnroth har ett kapitel: Drömfabrik och mardrömsplågor – USA-bilder hos Hjalmar Bergman och Sven Delblanc.

Hjalmar Bergmans Brev i 4 volymer (2009-2014) är ett storverk av Kerstin Dahlbäck. Del 1-2 gavs ut av Kerstin Dahlbäck tillsammans med Sverker Ek.  Sverker Ek har också initierat att Umeå universitet har gjort delar av breven sökbara på hjalmarbergman.se

En skådespelares dag ges ut i Novellix-kalendern men den kan också beställas som singel. Hoppas Novellix snart ger ut en box med Bergman-noveller! Ingar Beckman Hirschfeldt, ordförande i Hjalmar Bergman Samfundet www.hjalmarbergmansamfundet.se

Katja Kock får småstadens borgerlighet att sätta i halsen när hon dyker upp på balen iförd sin brors frack. Händelsen blir en utmaning av sedlighetsnormer och sexualmoral, för inte kan väl en flicka som klär sig i manskläder vara anständig? Hjalmar Bergman är både rolig och vass i romanen Flickan i frack från 1925, där han låter Katja möta både förödmjukelse och triumf i svallvågorna efter sin impulsiva handling. Och varför blir det rusning bland de unga männen för att få dansa med en flicka i frack

I Verkets sommarserie ”Kvinnor på tvärs” möter du fiktiva kvinnor i den svenska litteraturhistorien som på olika sätt går på tvärs mot samhällets normer och konventioner. Paulina Helgeson samtalar med litteraturprofessorn Ingrid Elam om kvinnorna och deras sammanhang, personlighet och förutsättningar.

IBH: Väldigt bra om Hjalmar Bergmans fantastiska sätt att berätta denna finurliga och queera historia. Bra att de uppmärksammade de spännande akademiska damerna på Larsbo. Dessa träffar man på första gången i Eros begravning, som ju också utspelar sig på Larsbo och som vi ju har som bokcirkelbok i samfundet i år, 100 år efter utgivningen. Vi skulle kunna lägga till Flicka i frack!

https://w.soundcloud.com/player/?url=https%3Asoundcloud.com/verketpodcast/kvinnor-pa-tvars-2-katja-kock-ur-bergmans-flickan-i-frack-1925&color=%23222&auto_play=false&hide_related=false&show_comments=true&show_user=true&show_reposts=false&show_teaser=true&visual=false&sharing=false&liking=false&show_comments=false

Du kan lyssna på avsnittet i spelaren ovanför, men du hittar oss även i valfri poddapp och på Spotify. Böckerna kan du självklart läsa via Litteraturbanken – samtliga böcker i sommarens poddserie kan laddas ner som epub-fil till läsplattan. Dagens roman Flickan i frack hittar du här i vårt digitala bibliotek.

---

Verket – en podd om klassiker är ett samarbete mellan bildningsmagasinet Anekdot vid Stockholms universitet, Nationalmuseum och Litteraturbanken.

Samtalsledare: Paulina Helgeson
Ljudproduktion och klippning: Urban Göranson
Inspelningsteknik: Patrik Vörén
Producent: Magnus Bremmer

Inför Samfundets program om Stina Bergman den 25 april publicerar vi här Erik Hjalmar Linders minnestext över Stina Bergman tryckt i Hjalmar Bergman Samfundets årsbok 1977. Stina den Stora

Stina Bergman är död.

Det är svårfattligt för den som sett henne i full verksamhet. Två liv har hon levat och båda var bragder. En vitalitet, en livsaptit, en förmåga att uthärda – men också en organisationsförmåga, en fantasi, en entusiasm som är få beskärda, Stina Bergman var – tycker jag i detta ögonblick – den till karaktären märkligaste människa jag lärt känna.

Hon var född 1888 och var Hjalmar Bergmans maka från 1908 till hans död 1931, i 23 år. Dessförinnan hans fästmö i några år, han vann henne när hon var 18. Efteråt blev hon i 37 år hans outtröttliga agent, reklamchef, förespråkerska, arkivarie och kontorschef. Men hon hann förstås med en hel del annat också. Medan han levde skrev hon och gav ut flera sagosamlingar (senare också en barnpjäs efter Louisa M Alcott), renskrev hans översättningar, lyssnade till och läste hans manuskript, skrattade högt och skallande åt deras kvickheter, grät ”som en brandspruta” om det var sorgligt -och hon fann dem ofta sorgliga. Särskilt effektivt torde hon ha hjälpt honom med filmarbetet.

Efter hans död började hon syssla med film, blev mäktig manusläserska hos Svensk Filmindustri, ”upptäckte” efter vad det säg Ingmar Bergman – ringde den unge trevande teaterregissören en morgon och sa: unge man jag vill köpa er själ, varvid han mycket riktigt skall ha svarat: den är inte till salu.

Men det utifrån sett mest överraskande var väl ändå när hon vid 76 års ålder för några år ingick som avdelningschef i firma Stilmönster, bland annat för att bistå en systerson Joja Bonnier, firmans chef. Stina var flink sömmerska sedan barndomen då hon sydde scenklänningar till sin mor, skådespelerskan Amanda Lindberg – och här gällde just klänningar, men också affärer. Hela företaget, sägs det, kallade henne moster. Hon var firmans regerande moster och omsättningen lär ha  fördubblats.

Hela Stina Bergmans senare liv visar att hon i grunden var en chefsnatur: en mäktig vilja, en sjudande aktiv kraft, en mycket omtänksam människa. Många människor inom och utom släkten – flyktingar och andra – har vittnat om hennes förmåga av inlevelse och kraftfullt ingripande i nödsituationer.

Undret i hennes liv var att hon vid 18 års ålder böjde sin väldiga kraft in under en annans vilja, lika stark som hennes egen, formade sig själv och sitt liv till ett redskap för den ömtåligaste av de ömtåliga, en disharmonisk ung diktare, och gjorde hans ensamhet till sin.

Stina den högröstade, den sällskapliga, till synes född för att agera och regera, satte sin latenta jätteenergi på att vara en lojal och älskande hustru. Hon kom att leva vid sin makes sida som fånge i en borg utan portar, skyddande honom för skada, farlighet och allt ont, lärande av honom allt det som hon i en förkortad skolgång försummat, lydande honom inte som en slav men som en arm eller en hand – men ändå underligt nog som en jämlike i kraft. Hon var den friska vitala oskulden och han den fem år äldre yngligen tog henne som ett stycke lera för att forma henne. Han gjorde det genom sin andliga styrka, sin charm, sin fantasi – men kanske ändå mer genom sin djupa svaghet.

Hjalmar Bergmans svartsjuka – till synes en ärftlig egenhet inom släkten, bröt ut i Lindesberg, makarnas första gemensamma hemort, ett par månader efter bröllopet. Hjalmar kom hem fann huset tomt – hans hustru hade gått till torget – och när hon kom hem blev det en fruktansvärd scen. Stina sa enkelt: Ja känner du det så, är det väl inte all nödvändigt att jag går ut ensam.

Det var 1908. Såvitt jag kunnat finns vek makarna (med ett undantag) inte från varandras sida förrän 1920 – och inte mera varaktigt förrän 1926, då det betydde en tids brytning. De promenerade, handlade, besökte läkare, teater och bio tillsammans; när Hjalmar på senare år tillbragte kvällar eller dagar eller tider utom hemmet, skedde det under garanti. Antingen hade Stina betryggande sällskap eller var hon – inlåst. Det var från början hennes eget förslag. Ibland låste han inte bara ytterdörren utan även fler innerdörrar om sin hustru. Sjukdom? Galenskap? Det förunderliga är att Stina aldrig gick med på att kalla åkomman galenskap. Hon så allting inifrån sin makes själsliv – och då var ju lallt förklarligt, naturligt. Kanske kan man kalla detta en folie-a deux, en tvågalenskap – i kärlek vanligare än man tror.

Bakom murarna levde makarna, det kan man se av breven, ett så gott det gick omväxlande, dramatiskt, ofta lyckligt liv med skrivning, läsning, resor, turism, särskilt i Italien. Någon fast bostad hade de endast under korta perioder, deras hem var hotellen och ibland en villa som de lånade av svågern Tor Bonnier, men om somrarna sedan 1917 dock en liten stuga på den högt älskade Segelholmen utanför Dalarö. Meningen med livet var att Hjalmar skulle kunna skriva.

Dock kom till sist några år av sjukdom och svåra disharmonier. Den som tröttnade på ghettolivet var inte Stina utan Hjalmar. Han började leva friare (under garantier förstås), mötte filmfolk för samrabtet, gick på krog, träffade vackra pojkar som fascinerade honom, reste till sist utomlands på egen hand. Han raserade de murar han själv byggt – men det var som behövde dem! Utan Stina var han hjälplös. Han bröts ner steg för steg i en olycka som är svår att psykologiskt utreda. Troligen ville han dö. Men varje skilsmässa från hustrun följdes regelbundet av nödrop, varefter Stina som en ambulans måste rycka ut, till Köpenhamn eller Berlin, för att ingripa, rädda, vårda. Men när han sista gången, i december 1930, reste utan henne till Berlin, åtföljd av en ung porter, som Stina anmodat hjälpa honom och avge rapporter hem, kom det inget nödrop. I stället kom till jul ett telegram: Tack gud signe. Några dagar senare var han död.

Då – men inte förr – blev även Stina Bergman sjuk. Hon låg till sängs i veckor, visste inte var hon var, talade med basröst – makens -trodde att han i skepnad av en stor björn hade besökt Dalarö, räknade det som ett omen att hunden hade sprungit bort. I grunden tror jag inte att hon någonsin gjorde sig fri från föreställningen att Hjalmar från någon plats ”däruppe” följde varje hennes steg.

Stina Bergmans sista år blev en svår lidandets historia. Benen, säskilt lederna, svek henne, hon förflyttade sig under svåra smärtor. De llra sista åren måste hom medicinera för Parkinsons sjukdom. Men så länge hon orkade korresponderade hon med hela världen om sin mans pjäser, stötte på försumliga teaterdirektörer, talade om honom på radio och TV, bearbetade hans böcker för scenen, var själv medregissör – den sista var Chefen fru Ingeborg på Stockholms stadsteater.

Varje gång jaf ser Markurells i Wadköping och föreställningen når fram till uppgörelsen mellan trollet Markurell och hans rödhåriga, vackra hustru, måste jag tänka på äktenskapet mellan Hjalmar och Stina Bergman. Hon var som flicka hans modell för den nyckfulla, erotiskt barnsliga Blenda Bernhusen i Hans nåds testamente. Hon var det säkert mer än en gång även senare, på ett omärkligt sätt – var fick han alla sina kreftfulla fruntimmer ifrån? Hon blev ju också i verkliga livet en ”chef fru Ingeborg” och hennes sista arbete för teatern var ju också en bearbetning av Ingeborgromanen. Om ”rätta”, ”sanna” lydelsen av pjäsen Sagan låg hon i dialog med sin make i decennier efter hans död.

Vad fru Markurell beträffar, är hon mer än blott en personstudie. Scenen jag tänker på har sin makt ur det faktum att det finns en enda varelse som håller det grovhuggna trollet stången – denna varelse är hans hustru. Inte var väl diktaren precis någon Markurell och inte var Stina den vid andra tillfällen indolenta värdshusvärdinnan, men själva den dramatiska relationen, den djupa ömsesidia kännedomen, bilden av krafter som urladdas och visar sig jämstarka, allt detta tror jag diktaren hämtade direkt ur egen äktenskaplig erfarenhet.

Hon var Hjalmar Bergman värdig.

Måndagen den 25 april kl. 19.00 på Timmermansgården, Timmermansgatan 46. Arr. Hjalmar Bergman Samfundet.

Medverkande: Bengt Forslund, filmproducent. I Samfundets årsbok 1960 skriver Forslund: ”Utan att göra sig skyldig till någon större överdrift torde man kunna påstå att Hjalmar Bergman är den förste den främste och den flitigaste av de svenska författare som skrivit för filmen.”

Jenny Stendahl, arkivarie på Centrum för Näringslivshistoria där hon fördjupat sig i material kring Stina Bergman ”Filmchef, redaktör och skrivmaskinsfröken” som blev en stort uppslagen artikel i tidskriften Nya Företagshistoria 2019:4.

Johanna Forsman och Kjell Sundstedt, som gett ut boken Svenska Filmmanusets historia 2021, där Stina Bergman och Hjalmar Bergman får sin rättmätiga plats i filmhistorien,

Kort visning ur filmen Hans Nåds testamente som var Stina Bergmans första manus på bok av Hjalmar Bergman1940 VÄLKOMNA! Fri entré. Kaffe från 18.30. Bokbord.

1909 fick Stina Bergman en kamera av Hjalmar som sedan följde dem både hemma och på resor. De gick också ofta till fotografen.

260 fotografier som finns arkiverade  på Stockholms universitetsbibliotek har digitaliserats genom Samfundets försorg och med bidrag från Svenska Akademien. Samfundets tidigare ordförande och hedersmedlem professor Kerstin Dahlbäck har tillsammans med förläggaren Harriet Fyrberg och fotografen Jan Biberg  lagt ner ett stort arbete på att göra samlingen tillgänglig. Måndagen den 28 mars på Timmermansgården i Stockholm visade Kerstin Dahlbäck fotografier och berättade och kommenterade dem från brev och verk. Kameran var med i Italien. ute i skärgården på Seglarholmen och till Amerika där Hjalmar skulle skriva för filmen i Hollywood,