HERR VON HANCKEN PÅ KUNGLIGA OPERAN – Ett konstnärligt misslyckande? Men en lyckad kväll på Timmermansgården.
Året var 1965, när Karl-Birger Blomdahl och Erik Lindegren gav sig i kast med att göra opera av romanen
om den misslynte kaptenen Ernst Carl Adolph von Hancken och dennes vistelse på Iglinge Brunn år 1806.
Efter succén med operan Aniara – nu adlad att ingå i Kulturkanonen – var förväntningarna skyhöga. De kom inte att infrias. Varför? Peter Appelros har grävt i läggen och berättar om tillkomsten av denna opera. Romanen Herr von Hancken fick den entusiastiska publiken på Timmermansgården att njuta av i Lasse Zilliacus uppläsningar. Stefan Johansson, tidigare chefsdramaturg på Operan var ögonvittne till operan, han var i publiken på någon av de första föreställningarna. Han minns att ha tyckte om föreställningen men den fick svala recensioner. Och den har inte tagits upp på repertoaren igen. Varför blev det så? Stefan Johansson menar att persongalleriet är alldeles för stort. Lindegren var för förtjust i romanen kunde inte få ned historien till ett libretto som gav Blomdahl en chans. Musiken blir för statisk. Inte jämförbart med musiken till Aniara. Synd på en underbar roman som har blivit fin TV-teater. Tack Peter Appelros för initiativet till denna fina kväll på Timmermansgården. Här följer hans intressanta föredrag:

Operan Herr von Hancken – varför uteblev succén?

Peter Appelros, musikintresserad läkare, talar vid Hjalmar Bergman-samfundets medlemsmöte på Timmermansgården i Stockholm 2025-10-07.

Herr von Hancken utkom år 1920 som den mellersta av Hjalmar Bergmans ”avskeds-romaner”. De andra två var Markurells i Wadköping och Farmor och Vår Herre. Herr von Hancken är en komisk och dråplig pastisch på 1800-talets berättelser, med burleska upptåg, farsartade situationer och karikatyrer. Texten är underbart komisk, och aforismerna är många. Men, som alltid när det gäller Hjalmar Bergman, finns det en baksida. Huvudpersonen brottas med känslor av misslyckande, socialt utanförskap och att ständigt ha otur.

Det finns tre huvudpersoner i romanen: (1) Ernst Carl Adolph von Hancken själv; berättarjaget, (2) informatorn Bror Benjamin Carlander, och (3) doktorn och dansmästaren Juste Lesage, Dessutom finns det ett stort antal sidofigurer som är mer eller mindre tydligt uttecknade. Tomson, vicomtessen, Nora och mamsell Arrenander är de viktigaste. Erik Hjalmar Linder poängterar att alla personerna är karikatyrer. Som alla goda karikatyrer liknar de människor, och har drag som är psykologiskt träffande (Linder s. 177). Denna observation är viktig. Det betyder att författaren inte behöver teckna ut karaktärerna annat än i den utsträckning som behövs för handlingen. Det gör att man ibland får intrycket av att de är marionetter, en typ av rollfigurer som Hjalmar Bergman gärna arbetade med.

Huvudpersonen själv, den avdankade kaptenen Ernst Carl Adolph von Hancken, är en missnöjd och kverulerande man, som redan tidigt i romanen, ger oss en katalogaria över alla sina olyckor. Men strängt taget har von Hancken inte så mycket att beklaga sig över. Han är adelsman, visserligen knapadel, han har varit kapten i armén, han har familj, och borde kunna ha ett hyfsat liv. Många av hans olyckor är självförvållade eller inbillade, men det inser han inte själv. Jag skulle säga att Herr von Hancken är urtypen för narcissist. Han tar ingen hänsyn annat än till sig själv, innefattande alla projekt och tokigheter som han ger sig in på. Som Erik Hjalmar Linder uttrycker det: ”Hela hans program är von Hancken” (Linder s. 188).

Von Hancken anser sig vara född till något stort, men han vet inte riktigt till vad. Ett rykte att kungen befinner sig i närheten gör att von Hancken känner att det här är något stort som han väntat på. Under hans ledning rustas hela Iglinge surbrunn för att ta emot kungen, Gustav IV Adolf. Men mitt under förberedelserna ger doktor Lesage von Hancken en ny idé – att istället göra revolution. Det ”stora” kan lika gärna vara att bli kungamördare, en ny Anckarström.

Berättarjaget, informatorn Bror Benjamin Carlander, är också en narr, men i mindre format än kaptenen, Linder betecknar honom som ”fåfäng och egoistisk” (Linder s. 187). Carlander är född utanför äktenskapet med okänd far. Det har skapat ett mindervärdighetskomplex, och ett självhävdelsebehov. Precis som von Hancken vill han lyfta sig själv till något mer än han är, vilket blir tydligt med den av honom författade theodicén eller världsförklaringen. Mot slutet av romanen bringas han i förhoppningen att ett dokument ska bringa klarhet i hans börd.

Både von Hancken och Carlander blir offer för en äventyrares verksamhet, nämligen den diaboliske doktorn Juste Lesage, alias Justus, som visar sig vara Wadköping-biskopens ohängde son. Namnet Juste Lesage betyder ”rättvisa och sanning”, som är långt från hans egentliga verksamhet. Han erkänner utan omsvep att han är ”äventyrare”, och han håller sig undan landshövdingen som är ute efter honom. Doktor Lesage var tidigare danslärare i Göteborg, och nu blir han något av en dansmästare för de galna händelserna vid brunnen. Han är själv inte direkt delaktig i händelserna, men håller i trådarna och låter von Hancken göra jobbet.

Men Lesage har inte enbart djävulska sidor. Här är också rosencreutzare, och som sådan säger han sig ha en plikt – ”nämligen att aldrig låta en narr dö i synden”. På slutet uppmuntrar han von Hancken att nedlägga sin imaginära grevekrona, och försona sig med sitt öde. Även styr Lesage om så att de unga parens förhållanden på slutet blir rätt. På Lesages initiativ undviker Carlander äktenskap med Nora. Han tas istället omhand av mamsell Arrenander, blir prost och far till många barn. Nora reser istället iväg med den stenrike Tomson, vilket räddar familjen von Hanckens ekonomi och hederliga reträtt från brunnen.

Men vem är egentligen Juste Lesage? Gunnar Qvarnström förklarar i en artikel i BLM 1964:

”Det finns en Satans ängel i Hjalmar Bergmans tolkning. Det är en herre vid namn Juste Lesage. Efter hans pipa virvlar figurantema runt i en stollig och orimlig häxdans.

Knappt hinner Lesage visa sig på skådeplatsen, förrän vi får en utförlig lektion om Vår Herres egen djävul och hans uppgift i det stora och i det lilla. Hos Hjalmar Bergman kallas han också för oteringen. Det betyder ungefär rackarpojke, och är ett wadköpingsord för Vår Herres djävul. Vi får höra att Vår Herre finner behag i den odåga vi kallar för djävul, annars skulle han inte låta honom hållas. Djävulen är en yngling som spritter av liv och verksamhetslust. Vår Herre har god nytta av honom i det stora verket, därute i den stora rymden. Men ibland kan oteringen vara till bekymmer. När aftonen kommer tar Vår Herre ledigt. Men något ska han ju förströ sig med, och därför lägger han ofta patiens, precis som biskopen i Wadköping. Det är både nöjsamt och nyttigt: Han kan roa sig med att pröva nya kombinationer till gagn för det stora verket. Men det kan hända att oteringen är framme och påtar vid korten i ett obevakat ögonblick och i all hemlighet. Han flyttar om och ställer till oreda – precis som wadköpingsbiskopens ohängde son Justus. Och vad blir följden här nere på jorden? Det som var lugnt och välordnat blir oroligt och förvirrat, skördar regnar bort, vulkaner spottar eld och ondskan visar tänder. Men så märker Vår Herre ofoget och brummar och bannar. Då kryper oteringen under bordet och fnissar och lovar att aldrig göra så mer.

Men, frågar den som vill förklara världen för oss, vad har nu detta med livet att skaffa: Om allting redan är bestämt och ordnat genom den patiens Vår Herre lägger, vad kan vi då själva göra? Jo, vi kan motverka djävulens ofog genom att noga besinna vårt värde, vår ”valör” som det heter på patiens-språk. Vi måste ödmjukt ordna oss efter vår valör – ”så att icke tvåan tar tians plats eller knekten kungens”. Envar har sitt eget bestämda värde att kvarhålla och framvisa. Falska pretentioner är den största orsaken till släktets olyckor. Moralen blir att en människa kan göra släktet den största tjänst genom att helt enkelt nedlägga sina falska pretentioner.” Så långt Gunnar Qvarnström (Qvarnström 1964, s. 410). Det här är bokens credo, en del av Carlanders ”Världsförklaring” eller theodicé, som finns alldeles i början av boken (s. 26 ff).

Romanen slutar med att två av huvudpersonerna, von Hancken och Carlander, gör upp med sina storhetsdrömmar. Von Hancken nedlägger sig sin grevekrona, och Carlander accepterar sitt öde, att inte få veta vem hans far är (kanske lika bra det), och att inte kunna gifta sig med Nora. Men Carlanders lott i livet blir inte den sämsta – det framgår av hans egna ord på slutet av romanen. Han gifter sig med den välbärgade mamsell Arrenander och blir präst. ”Min ställning i livet har inte blivit den sämsta.”

Således två olika sätt att finna sig i sitt öde, vid två olika tidpunkter i livet. Och det var ju det här romanen handlade om enligt Hjalmar Bergman själv: ”ett avsked till ärelystnad och olika utopier”.

Operan Herr von Hancken

Erik Lindegren och Karl-Birger Blomdahl var goda vänner sedan 1940-talet. Båda var modernister, Lindegren inom poesin, och Blomdahl inom musiken. Innan HvH hade de samarbetat kring ett antal verk, det största och kändaste är operan Aniara (1959), baserad på Harry Martinssons versepos. Operan blev en modernistisk succé och har visats 128 gånger på Stockholmsoperan, även i Göteborg, Malmö och på många utländska scener. Stefan Johansson vet en hel del om den operan. Han satte nämligen upp den på Malmö Opera 2017.

Planer fanns ganska tidigt på en uppföljare till Aniara. Det var definitivt Lindegrens idé att göra opera av von Hancken. Lindegren var en gammal beundrare av Hjalmar Bergman, och redan när han blev invald i Svenska Akademien Redan 1960 nämnde han saken för Blomdahl (Radioprogrammet). Att Herr von Hancken låg Lindegren varmt om hjärtat har många orsaker, men en anges vara att von Hancken företedde likheter med Lindegrens egen far. En annan orsak kan vara att Lindegren tillbringade flera somrar i början av 1960-talet på Medevi brunn (Sandgren s. 162).

Operor i allmänhet bygger till stor del på texten, librettot. Tittar man på de mest framgångsrika operorna så är det relativt enkla handlingar, men med stor dramatik. I romanen Herr von Hancken är det svårt att peka ut några tydliga dramatiska höjdpunkter – romanen drivs av en aldrig sinande berättarglädje, många små händelser, den dråpliga dialogen, och av Carlanders sirliga berättelse.

Hur får man ihop allt detta, så att det ter sig meningsfullt för publiken, och att det blir ”bra opera”? Hur ska dispositionen se ut? Vilka scener ska prioriteras? Vilka rollfigurer ska finnas med? Från början fanns det ett krav från Blomdahl att få ner textmaterialet. Blomdahls ideal var 75 manussidor, medan Lindegren önskade 150 (Röster i Radio).

En lösning måste bli att klippa bort en del av det bärande materialet, ytterligare kondensera det som blev kvar, och stuva återstoden om så att det blir dramatiskt mer effektiva scener.

Exempel på att klippa bort: Carlanders del reducerades i operan. Världsförklaringen finns visserligen med (akt 1, scen 2), men historierna om Carlanders egen förmätenhet och fortsatta äventyr måste tas bort. Världsförklaringen blir därmed en fråga enbart för von Hancken. Likaså tas hela slutet i romanen bort, där familjen von Hancken, inklusive Tomson, lämnar Iglinge brunn, och där mamsell Arrenander och Carlander förenas.

Exempel på att stuva om: Andra aktens andra och tredje scener, som handlar om kaptenens uppvaktning av vicomtessen samlats ihop från lite olika ställen i romanen.

Komedi, tragedi, eller både och?

Att skriva komiska operor är inte lätt. Förutom Figaro och Barberaren finns inte jättemånga. För Verdi blev det ett livslångt lidande. Som ung floppade han med den komiska operan ”Kung för en dag”. Först på slutet av sin karriär vågade han sig på komedi igen, då med Falstaff som blev succé. En perfekt hybrid mellan kärlekstema och komedi fick Hofmannsthal och Richard Strauss till i Rosenkavaljeren, men jag tror att alla kompositörer är medvetna om att operakomedier är minerad mark.

I romanen går sista kapitlet i komedins anda. Då friar mamsell Arrenander till Carlander, och slutet blir lyckligt. Det ligger i luften att von Hancken dör efter en tid, men detta meddelas inte i romanen. I operan dör von Hancken efter att ha nedlagt grevekronan. Operan får därmed ett dystrare slut än romanen, vilket uppmärksammades av SvD:s recension som har rubriken ”Operan om von Hancken – tragedi trots allt”. I denna rubrik ligger att medan romanen har komediartad grundton, låt vara med mörka undertoner, så har operan fokus på det tragiska, surrealistiska och absurda (SvD s. 12).

Men syftar då Herr von Hancken till att vara en komisk opera? I radioprogrammet ger Göran Gentele ett jakande svar på frågan. Han svarade: ”Man ska ha roligt, teamet bakom produktionen har haft fruktansvärt roligt.” Men Karl-Birger Blomdahl är inte lika säker i Röster i Radio-artikeln: ”Den går väl knappast att inordna i någon genre. Den har många buffadrag, men slutet är inte renlärig burla. Inordnandet sköts ju förresten av andra – efteråt.” Att inordnandet skulle skötas av andra, gör mig fundersam. Jag tänker mig att man som librettist och kompositör önskar vara i besittning över publikens känslor för den korta stund som operan varar. Kan det vara så att medan regissören kämpar för att åstadkomma en komedi, så ger libretto och musik inte riktigt de rätta förutsättningarna?

Musiken, är inte är helt lätt att ta till sig för den ”vanliga” operabesökaren, och bygger till stor del på en reciterande sångstil, vad som kan kallas ”talsång”, eller ”vokal deklamation” (SvD).

Göran Bergendal säger i sin bok ”Moderna tonsättarprofiler” att ”Herr von Hancken är Blomdahls kanske svåraste verk. ”Här har han rensat så radikalt i musiken, att det kan förefalla som om inget blivit kvar. Musiken har i så hög grad underordnat sig texten att den själv inte tycks få möjlighet att blomma ut” (Bergendal s. 109). Och Bo Wallner säger i ”Vår tids musik i Norden”: ”Av allt detta har skapats ett tonspråk som hör till det originellaste men också kärvaste, mest asketiska, stundom introverta i Blomdahls produktion” (Wallner 1968, s. 198).

Trots en i grunden positiv inställning till operan konstaterar Folke Sandgren i jubelboken ”Operan 200 år”: ”Det är ett intellektuellt verk utan emotionella knalleffekter och kräver en hel del av sin publik för att ge något i utbyte” (Sandgren s. 164). Även i SvD sägs att ”operatexten är ett fragment vars dramatiska språng och logiska luckor bereder en oförberedd åskådare stora problem. Endast den som går till romanen löser mysteriet” (SvD s. 12).

Och slutligen, Bo Wallner igen. Han säger i det stora verket ”Musiken i Sverige”: ”Herr von Hancken är en opera som nästan är bortglömd, anonym. Någon succé blev den alltså inte, trots att partituret hör till Blomdahls mest raffinerade. Kanske ligger ett av ’felen’ just däri; det är ju nästan som ett axiom att en opera ska vara enkel och slagkraftig i sitt tonspråk (som i Aniara!)” (Wallner 1994, s. 460).

Källor

Anon. Lindegren och Blomdahl samtalar om operan Herr von Hancken. Röster i Radio TV nr. 35, 1965, s. 14–15.

Bergendal, Göran. Moderna tonsättarprofiler. Lindblads 1967.

Bergom-Larsson, Maria. Diktarens demaskering (avhandling om Herr von Hancken). Bonniers 1970.

Edfelt, Johannes. Kommentarer i den kompletta upplagan av Hj. Bergmans verk, volymen Herr von Hancken. Bonniers 1952.

”ELIZA” (sign). ”Operan om von Hancken – tragedi trots allt.” Svenska Dagbladet 3/9 1965.

Ladberg, Bo Teddy. Plats för Herr von Hancken. Radioprogram P2, 30/8 1965.

Linder, Erik Hjalmar. Kärlek och fadershus farväl. Bonniers 1973.

Qvarnström, Gunnar. Herr von Hancken – ett analytiskt referat. BLM nr. 6 1964.

Qvarnström, Gunnar och Hellqvist, Per-Anders. Uppsatser i Operans programbok om Herr von Hancken 1965.

Sandgren, Folke. ”Erik Lindegren på Operans domäner.” I: Operan 200 år – Jubelboken (red. Klas Ralf). Prisma 1973.

Wallner, Bo. Vår tids musik i Norden. Nordiska Musikförlaget 1968.

Wallner, Bo. ”Två tonsättarprofiler”. I: Musiken i Sverige, band 4 (red. Leif Jonsson & Hans Åstrand). Fischer & Co. 1994.

Biskopen i Västerås Mikael Mogren, som är uppvuxen i Örebro och skådespelaren Pontus Plaenge talar om och läser högt ur några av Hjalmar Bergmans mest kända romaner utifrån teman hos profeten Job i Teaterladan i Wadköping klockan 14 lördagen den 12 april. Efter framträdandet blir det mingel och bokbord. Och för dem som önskar middag på Elgerigården. Information: inger.a.hullberg@gmail.com

+ Google Calendar+ iCal-export

Verksamhetsberättelsen för 2024 berättar om ett aktivt år med bland annat högläsning av kusliga noveller i Hjalmar Bergman museet. Alla är välkomna på våra program men det vore trevligt om du blev medlem. Medlemsavgiften är 300 kr som betalas in på plusgirokonto 60 07 82-7. Välkommen!

Verksamhetsberättelse för 2024

Samfundets styrelse har sedan årsmötet 23 mars 2024 bestått av Ingar Beckman Hirschfeldt (ordförande/skattmästare), Gunnel Grundberg (vice ordförande), Inger Hullberg (sekreterare), Pär Bäckman, Karin Englund, Jan Holmquist, Arne Johnsson, Pontus Plænge, Börje Rosmark, Sten Wistrand och Lasse Zilliacus. Revisorer har varit Gertrud Ahlbeck och Malin Lönnberg med Lars Molin som revisorssuppleant. Valberedningen har bestått av Gunilla Hammarland och Berndt Öhman.

Hjalmar Bergman Samfundet är medlem av DELS, De litterära sällskapens samarbetsnämnd. Kontaktperson har varit Ingar Beckman Hirschfeldt. Samfundet är också medlem i Stadras Vänner.

Medlemsavgiften har varit 300 kr för enskild medlem, 100 kr för familjemedlem liksom för studerande samt 3000 kr för ständigt medlemskap. Det ekonomiska utfallet av verksamhetsperioden framgår av balans- och resultaträkningen. Samfundet hade vid årets slut 130 medlemmar varav 4 nya och 65 ständiga medlemmar.

Styrelsen har haft tre protokollförda möten varav ett konstituerande per capsulam. Kontakter har skötts löpande per mejl.

Samfundets medlemsblad har kommit med sex nummer.

Årsmötet ägde rum den 23 mars 2024 i Örebro på Elgerigården där Elisabeth Sjögren ordnat god lunch. Sedan följde ”Burrr vicket land” Hjalmar och Stina i Amerika. Sten Wistrand berättade om när Hjalmar och Stina var i Amerika vintern 1923/24 då Hjalmar Bergman skulle pröva sin lycka som manusförfattare i Hollywood.  Sten förmedlade intressanta inblickar i hur de hade det genom Hjalmars brev hem och Stinas resekåserier till Bonniers Veckotidning.  Stens föredrag kom i förkortad form att publiceras Under strecket i Svenska Dagbladet den 8 april, samma dag som Hjalmar och Stina återvände till Europa!

Sedan följde årsmötesförhandlingarna.

Den 23 april 2024 var det release av Kerstin Dahlbäcks bok Bakom och framför kameran om Hjalmar och Stina Bergmans fotografier på Carlssons förlag. Det kom många intresserade och hörde Kerstins intressanta presentation av boken.

Den 25 maj 2024 Hjalmar Bergman I Västerled. Med en hyrd buss sökte 20 entusiaster spår efter Hjalmar Bergmans diktade värld i det vackra Västernärke. Vi tog hjälp av den pålitlige, kunnige och entusiastiske Erik Hjalmar Linder, som för snart femtio år sedan tillsammans med Ulla Isaksson gjorde en liknande resa. Läs gärna på Erik Hjalmar Linders text som finns i STF:s årsbok 1975.   Inger Hullberg introducerade resan ”Vi gillar utflykter, vi gillar Närke men mest gillar vi att läsa Hjalmar Bergman och att få alla att göra det!” Det första utflyktsmål vi ”missar” är ju det Bergmanska sommarstället Villa Fågelsång som ju revs 1970 för att ge plats åt nya villor i ett naturskönt parkområde. Vårt första stopp, efter att ha kastat en blick mot gamla galgbacken och djurkyrkogården, Franciskuslunden, och hört Sten Wistrand berätta om Hjalmar som var en stor djurvän, blev Gälle brunn som skulle vara en hemlighetsfull tjärn där Hjalmar offrat en porslinsdocka. Tjärnen hade blivit ett antal igenlagda brunnar i en tallskog på åsen vid Täby vägskäl. Pär Bäckman offrade en liten docka i en torrlagd brunn medan vi tänkte på Hjalmar som genast ångrat sitt offer. Sedan blev det kaffe med hembakat av Inger Hullberg hos Agneta Ljung i trädgården till Granhammars skola och vi fick höra en dialog ur Fru Gunhild på Hviskingeholm med Agneta och Arne Johnsson.

Efter en god lunch på Lanna bokcafé då Pär berättade om Träsken, den färggranne gårdfarihandlarn i Mor i Sutre så åkte vi vidare i det vackra Närkelandsskapet, ”Sveriges Toscana”. Vi besåg en märklig 1100-talskyrka, Knista, utan anknytning till Hjalmar Bergman, men med otroligt fina takmålningar från början av 1600-talet, som berättar den bibliska historien.Utfärden avslutades på Irvingsholm, trolig förebild för både Sutre (med den stora eken med en bränd topp)) och Hviskingeholm. Inger läste den fantastiska introduktionen av den unga flickan som ska bli gästgivarmor i Sutre.  Tack för en fin utflykt!

Den 19 september 2024 Hjalmars födelsedag i Wadköping:  ”Guldpeng, godisfrossa och galna gummor” fick vi höra om i Teaterladan klockan 16. Pär Bäckman, Inger Hullberg, Arne Johnsson, Pontus Plænge och Lasse Zilliacus högläste valda delar ur Hjalmar Bergmans rika produktion. Innan dess hade vi träffat Hjalmar och Stina som berättade om sina liv. Hjalmar Bergman museet hade öppet och mamsellerna serverade förfriskningar. Vi kände oss välkomna!

Den 29 september 2024. Sten Wistrand deltar i årets bokmässa i Göteborg där den nyutkomna antologin Staden i den svenska romanen, en antologi som utforskar stadens puls utifrån en rad olika romaner utgiven av Timbro. Stens bidrag heter En värld i förvandling – Hjalmar Bergman och Wadköping. Sten deltog i ett samtal om boken på Bokmässan,

Den 10 oktober 2024 Clownen Jac. Det blev en fin kväll på Timmermansgården.  

Sten Wistrand som ju skrivit sin avhandling om Clownen Jac, satte in romanen i sitt sammanhang i tt intressant förederag, som kan läsas på hemsidan. Sedan framförde skådespelaren Joakim Westerberg clownens s.k. katekes. Han fångade verkligen sin publik. 

Den 1 november 2024 i Hjalmar Bergman Museet i Wadköping. Bus eller godis. En kuslig högläsningskväll lockade ut många till Hjalmar Bergman museet i Wadköping på själva Allhelgonaafton. Då läste Pär Bäckman, Sten Wistrand, Arne Johnsson och Inger Hullberg högt Hjalmar Bergmans noveller Judith, Vid gränsen, Brandvakt och Siste kavaljeren.

Novembermörkret passade mycket bra för högläsning!

Den 10 och 11 december 2024 var det bokcirkeldags i Örebro och Stockholm. Livliga diskussioner om Chefen fru Ingeborg med utgångspunkt det Julkviss som skapats.

Den 16 november 2024 Litteraturens lördag i Örebro. Kerstin Dahlbäck och Sten Wistrand samtalade inför stor publik om Kerstins bok Bakom och framför kameran Hjalmar och Stina Bergmans fotografier och om Stens kapitel om Wadköping i Staden i den svenska romanen.  Samfundet hade som vanligt ett bokbord.

Mycket information finns på Hjalmar Bergman Samfundets hemsida under http://hjalmarbergmansamfundet.se   Man hittar mycket Hjalmar Bergman på https://litteraturbanken.se.

Samfundets styrelse tackar sina trogna medlemmar och intresserad allmänhet för visat intresse under året.

För Hjalmar Bergman Samfundets styrelse   

Ingar Beckman Hirschfeldt                             Inger Hullberg

I våras kom Kerstin Dahbäcks bok Bakom och framför kameran Hjalmar och Stinas fotofrafier ut på Carlssons förlag. Fotografierna som förvaltas av Hjalmar Bergman Samfundet digitaliserades av Jan Biberg med stöd av Svenska Akademien. Kerstin Dahlbäck presenterar sin bok på Litteraturens lördag den 16 november.

Hjalmar Bergman och Clownen Jac – en introduktion till Joakim Westerbergs framförande av clownkatekesen den 10 oktober 2024 på Timmermansgården.

År 1997 anordnade tidskriften biblioteket i fokus (bif) och Sveriges Allmänna Biblioteksförening en omröstning om ”århundradets bästa svenska böcker”. Allmänheten fick skicka in förslag på tre titlar; 20.000 personer hörsammade denna inbjudan och en lista om 100 böcker upprättades. Här finner vi två romaner av Hjalmar Bergman. Den första hamnade på 35:e plats och det är, föga förvånande, Markurells i Wadköping. Den andra kvalade in med knapp nöd, men på plats 95 finner vi i alla fall – nej, varken En döds memoarer eller Farmor och Vår Herre utan Clownen Jac. En undersökning av detta slag får naturligtvis tas för vad den är. Resultatet är ändå intressant, eftersom det visar hur Bergmans sista roman har haft en märklig förmåga att tränga sig fram i de flesta sammanhang där han omnämns. Jag skriver ”märklig” därför att den aldrig omnämns som något av hans främsta verk utan snarare som ett problematiskt verk.

Alla som skrivit om romanen tycks vara överens om att det är en viktig bok i Bergmans produktion utan att man för den skull tillmäter den något större konstnärligt värde. Den har beskyllts för pratighet och för bristfällig komposition men lyfts fram som ett ytterst värdefullt biografiskt och psykologiskt dokument. Det har talats om bikt och testamente, ett vittnesbörd. Men vad vittnar den om i så fall? Enligt Sverker R. Ek och Sven Delblanc avslöjar Clownen Jac sin författare som misantrop, medan romanen för Erik Hjalmar Linder visar Bergman som något av en kristen humanist. De flesta tycks även uppfatta de två kapitel som bär titeln ”Ur en clowns katkes” som speciellt viktiga, då Bergman här tänks tala till oss direkt och utan förklädnader. Och ändå kommer så prominenta uttolkare som Ek och Linder fram till så olika slutsatser. Det väckte en gång min nyfikenhet och var en av anledningarna till att jag valde att skriva min avhandling om romanen.

Den 1 januari 1925 inledde AB Radiotjänst sina sändningar, och fyra år senare engagerades regissören Per Lindberg som chef för teateravdelningen. Han tog kontakt med sin svåger Hjalmar, och han var som alltid på hugget när det gällde nya medier som kunde nå en stor publik. Bergman bidrog med en rad små komedier som kommenterade aktuella företeelser som till exempel funktionalismen. Så det var inte konstigt att han också blev den förste att skriva en hel roman direkt för radio. Det första avsnittet av Clownen Jac sändes den 19 september 1930. I en introduktion sa sig Bergman med sin roman vilja väcka åhörarnas ”uppmärksamhet och eftertanke på vissa förhållanden mellan det konstnärliga nöjeslivet och det allmänmänskliga samt mellan konstnärens inre liv, hans konst och hans publik”. Att han som ”representant för konstnären” valt just en clown förklarade han med att han ”nära känt just en clown som icke blott var en skicklig artist utan ock en intressant och på sitt sätt mycket värdefull människa.” Inte oväntat åsyftade Bergman vännen Gösta Ekman som han också dedicerade romanen till.

Att Bergman själv skulle vara med och läsa sin bok var det inte tal om. Men när följetongen hunnit fram till katekeskapitlen dök han till Per Lindbergs stora förfäran upp i studion och krävde att få läsa just dessa kapitel. ”Jag fick en chock!”, konstaterade senare Lindberg. Bergman var nämligen i usel kondition:

Han kunde knappast föra läpparna, än mindre behärska rösten. Det var knappast möjligt att uppfatta vad han sa. Jag försökte på alla sätt övertala honom att inte läsa själv.

– Detta är ju bokens viktigaste kapitel, allt det som publiken måste höra och förstå. Blir det grumligt kan boken förstöras. Du vill väl inte förstöra din egen bok? etc. etc.

– Jag skiter i min bok. Jag skiter i vad dom säger. Jag skiter i vad som blir av alltsammans. Men jag ska läsa clownens katkes. Det gör detsamma om dom hör orden. Dom ska höra clownen.

Och Bergman tog sig verkligen samman och ”talade sjungande och distinkt”. När mikrofonen kopplats från konstaterade han kort: ”Så, nu är det gjort!”

Den 24 november sändes sista avsnittet, den 27 november kom en redigerad version av romanen ut i bokform, och den 29 november satte sig Bergman på tåget till Berlin för att fullborda sin egen final.

Låt oss kort rekapitulera händelseförloppet i Clownen Jac. Den unge Benjamin Borck, Benbé kallad, tänker sig till Amerika. För att låna pengar till resan besöker han sin morbror, patron Längsäll, på Sanna gård i Bergslagen. Här kommer samtalet in på Jonathan Borck, släktingen som har den dåliga smaken att agera pajas på andra sidan Atlanten. Han är född som oäkta barn till Gabriel Borck, uppfostrad av sin farmor Agnes Borck (som vi känner från Farmor och Vår Herre), utvandrad, rik och föraktlig. Men här antyds också en rad hemligheter; man förstår att clownen är ett känsligt ämne på Sanna.

Väl i Amerika lyckas Benbé efter stora svårigheter få kontakt med den skygge Jac. Denne är i klorna på ett affärssyndikat som planerar hans turnéer, bestämmer hans image och tjänar grova pengar på honom. Han befinner sig i en djup konstnärlig och mänsklig kris, och till syndikatets förfäran har han beslutat att upphöra med clowneriet. Jonathan Borck ser nämligen sitt konstnärskap som något i grunden föraktligt. Det är inte bara ett tecken på en defekt personlighet utan det har också tömt honom känslomässigt. Hans ”hjärta” har dött. Han säger sig egentligen vara en hederlig gammal borgare från Wadköping, en äkta Borck med allt vad det innebär – inklusive en snäv syn på konstnärlig och skapande verksamhet. Han liknar sig vid Simbad Sjöfararen, som strandsatt på en ö råkade ut för en elak trollgubbe som satte sig på hans axlar, knep ihop benen om hans hals och tvingade honom att gå dit han inte ville gå. Simbad är Jonathan Borck, medan trollgubben är Jac Tracbac. Kort sagt: konstnärskapet är ett utifrån kommande fanstyg som bemäktigat sig och terroriserar den präktige borgaren.

Jonathan och Jac representerar alltså två olika jag hos huvudpersonen, men det är Jonathan-jaget som han betraktar som sitt rätta jag, och det är det som han nu föresatt sig att förverkliga. Med Benbés ankomst väcks minnena av Sverige till liv, inte minst av Sanna gård i Bergslagen. Så småningom avslöjas den inledningsvis antydda hemligheten. Det framgår nämligen att clownen haft en kort förbindelse med patron Längsälls hustru Lillemor och att parets ena dotter, Sanna-Sanna, i själva verket är hans. Det visar sig alltså att man på gården med det symboliska namnet Sanna i tjugo år levt i en lögn. Men dessa minnen får clownen att väckas ur sin livsförstämning, och han planerar en avskedsföreställning av mycket annorlunda slag. Samtidigt tänker han ta sin dotter till sig i tron att hon är lika präktig som sin mor; och här ska man komma ihåg att Lillemor i sin tur framstår som ett slags förlängning av farmor. Det hela resulterar i en dubbel katastrof. Avskedsföreställningen blir ett fiasko. Och dottern visar sig sakna varje likhet med sin mor. I stället är hon en bisarr karikatyr av sin far, närmare bestämt av det förhatliga Jac-jaget. Så illustrerar hon det obevekliga arvet. När Jonathan ser henne förstår han att han levt i en illusion. Att förneka sitt konstnärsjag och tro sig vara en gedigen borgare och riktig karl, som patron Längsäll, har varit ett utslag av hybris. Han besinnar sig och böjer sig under sitt öde. Men som en ständig påminnelse om sitt misstag kommer han att ha dottern Sanna-Sanna vid sin sida. Insikt och självkännedom är inte detsamma lycka. Clownjaget, konstnärskapet, är ett öde att bära, nu när Vår Herre har förmenat honom något bättre.

Clownen Jac inleds med några reflektioner angående minnet:

Minnet, vårt minne, är en förunderlig sak – nyckfullt, opålitligt, illfundigt, pinsamt, försvagande, tröstande, men framför allt – oumbärligt. Vi leva genom minnet, vi leva i minnet, ingenting sätta vi – och det med rätta – så högt som ett gott minne. Hon är vår dagliga oumbärliga tjänarinna och hon blir vår härskarinna. Sviker minnet, träder strax slumpen i kraft. Man lever nyckfullt, man har saker och ting på känn. Nå ja, ibland går det ju bra även på det sättet.

Tre minnessfärer visar sig också synnerligen viktiga för Jac och styr en stor del av katekesföreställningen. Den första handlar om ungdomens fattiga men glada cirkusliv, den andra om hur han blev den framgångsrike Clown Skräck och den tredje om förbindelsen med Lillemor på Sanna. Den obekymrade cirkustillvaron bröts när hans kompanjon, Mac Tracbac, genom ett fall från trapetsen kom att hänga sig själv i den säkerhetslina som Jac tvingat på honom. I sin förtvivlan och fasa kom Jac att ränna runt på manegen och framstå som så sanslöst komisk att publiken uppfattade att fallet från trapetsen ingick i föreställningen. Det är alltså vännen Macs död som är hemligheten bakom Jacs succé som clown, och sedan dess måste varje föreställning rymma ett skräckmoment som utlöser hans komiska improvisationskonst. Vad publiken inte förstår är att den skrattar åt Jacs verkliga skräck.

Minnet av Sanna och Lillemor rymmer Jacs dröm om kärlek och lycka och borgerliga dygder, och han är övertygad om att Lillemor bevarat deras möte i samma skimmer. Men för henne är allt annorlunda. Det som för Jac är ljust och underbart och livsbejakande är för henne svart och förfärligt och en förbannelse i livet. Det som för honom är hans livs lycka är för henne hennes livs olycka. Det han vill begagna för att ge sitt liv en framtid är det som tog framtiden ifrån henne. Hon betraktar honom som ett äckel och en böld på sin kropp. Om detta skriver hon i ett brev till Jac vars fulla innebörd han omöjligt kan ta in men som ändå påverkar honom på djupet.

Katekesföreställningen artar sig till en bearbetning av dessa minnessfärer. Långa stunder är det som om Jac glömmer publiken och talar för sig själv eller riktar sig direkt till den frånvarande Lillemor – som ville han försvara sig mot hennes anklagelser. Här finns en mängd anspelningar som läsaren förstår men som för arenapubliken är helt obegripliga. Vid ett tillfälle försöker han förgäves få på sig en handske som en gång tillhört Lillemor. När det misslyckas slänger han den på marken. Drömmen om Lillemor och den borgerliga identiteten är över. Den vi till sist finner vid Jacs sida är hans tidigare hustru och numera troget lojala vän, den romska dansösen och konstnären Siva Yala.

Mitt under föreställningen sker också den avgörande vändpunkten och katastrofen i romanen. Dottern Sanna-Sanna uppenbarar sig oväntat och träder med teatralt utsträckta armar fram mot sin far. Till saken hör att Jac blandat ihop de två döttrarna Längsäll och tagit för givet att det är den borgerligt sunda och friska Caroline som är hans. När han nu ser den sjukliga och fjolliga Sanna-Sanna ser han en grotesk nidbild av sig själv: en konstnärsnatur som aldrig förlösts till konstnärskap. Det är ett skräckmoment så starkt att han måste avbryta föreställningen – och när han återvänder får den en delvis annan karaktär än tidigare. Publikföraktet och misantropin har ersatts av självrannsakan. Han inser också att clowneriet trots allt har en djupare mening. Publiken skrattar inte bara åt honom och hans skräck; den skrattar åt sin egen skräck. Effekten är vad Aristoteles kallade katharsis, ett slags inre rening, och som han förknippade med tragedin. Så smälter, karaktäristiskt nog, komedi och tragedi samman hos Bergman, och clownens lidande blir ett ställföreträdande lidande som förlöser publikens skräck i ett skratt.

Bergman var inte ensam om att vid den här tiden att spela ut konflikten mellan borgare och konstnär som ett inre drama och inte, som ofta under romantiken, som en konflikt mellan olika individer.

1901 hade ett spännande möte kunnat äga rum i Florens. Helt oberoende av varandra hade tre författare i vardande sökt sig dit. Det var deras första besök i staden och sannolikt hade de inte känt igen varandra ens om de hamnat på samma trattoria. Såväl Thomas Mann som Hermann Hesse hade redan publicerat sig, men ännu inte uppnått berömmelse. Den tredje och yngste Italienresenären, Hjalmar Bergman, debuterade 1905. Alla tre skulle komma att gestalta konflikten mellan borgare och konstnär i verk som ofta ses som sprungna ur djupt personliga erfarenheter. Det gäller inte minst Manns Tonio Kröger, Hesses Stäppvargen och Bergmans Clownen Jac.

I likhet med Manns Tonio Kröger genomlöper Hesses Harry Haller en utveckling, eller bildningsgång, där han bejakar de sidor inom sig själv som han tidigare förträngt eller föraktat. Det gör att Tonio Kröger och Stäppvargen ansluter till den tyska bildningsromanens tradition, där protagonisten genom aktivt sökande och reflekterande, och med hjälp av olika mentorsgestalter, kan nå fram till ett modus vivendi som gör livet värt att leva. Hos såväl Mann som Hesse resulterar det i att den borgerliga sidan av deras personlighet visar sig kunna berika den konstnärliga.

Bergman anknyter i stället, som vi sett, till den antika tragedin – komplett med släktförbannelse, hybris, peripeti och straff – där huvudpersonen brutalt slås till insikt om livsvillkoren. Redan denna struktur gör Clownen Jac till en obönhörligare och svartare text än Tonio Kröger och Stäppvargen – trots att den även har drag av lättsam komedi. Det gör också att den inre konflikten mellan borgare och konstnär hos honom får en oförsonligare prägel. Här handlar det inte om att dialektiskt resonera sig fram till en rimlig ståndpunkt; här gestaltas i stället tvånget att avstå och försaka och att böja sig under ödet.

Med Stäppvargen hade Hermann Hesse tagit sig igenom en livskris och kunde gå vidare mot nobelpris och trädgårdsodlande ålderdom. Efter Tonio Kröger anträdde Thomas Mann färden mot nobelpris och diktarfurstestatus för att sluta som Goethes ställföreträdare på jorden. När sista avsnittet av Clownen Jac sänts i radio satte sig en utbränd Hjalmar Bergman på tåget till Berlin för att dö.