Kerstin Dahlbäck talar om Bergmans och Segelholmen

Kerstin Dahlbäck om Bergman och Karlfeldt

Litterär vintage. Några eftertankar till Karlfeldtsamfundets symposium i Sigtuna 24-25 oktober 2014.

I somras besökte jag Folkärna kyrka vid Karlfeldtjubileet söndagen den 20 juli. Man högtidlighöll hundrafemtioårs-dagen av diktarens födelse.  Det var spelmanslag, skönsång, tal av två biskopar och kransnedläggning vid minnesstenen, som bekostats av Svenska Akademien – Karlfeldt var på 1910-talet ständig sekreterare i Akademien. Man hyllade den trygge dalmasen och gårdsägaren, diktaren och akademiledamoten Karlfeldt. Det var vackert, högtidligt och imponerande. Som trogen bergmanian kontrastassocierade jag till Hjalmar Bergman. Trots att han gjorde Bergslagen till ett litterärt landskap var Bergman utan provinsiell förankring, ständigt på resande fot och mer europé än svensk. Han var egendomslös trots tidvis stora inkomster, hyrde bostad och sommarstuga, var utan religiös eller någon annan tro men hyllade Jesus som den ideala människan. Han var Fredrik Bööks hackkyckling, stod vid sidan av den rådande litterära skolan och den etablerade parnassen men blev pionjär inom de nya medierna radio och film, där han samarbetade med Victor Sjöström, Mauritz Stiller och Gösta Ekman.

Två stora svenska författare, olika till förutsättningar, livssituation, öde och författarskap men lika självklara föremål för eftervärldens tacksamhet – eller lika bortglömda utanför den trängre beundrarkretsen? När Karlfeldtsamfundet som ett led i firandet inbjöd till symposium om ”de förlorande författarna” på Sigtunastiftelsen den 24-25 oktober 2014 gick inbjudan också till författarsällskap kring nästa generations förlorande. Hjalmar Bergman Samfundet hörde till de sällskap, tyvärr ett fåtal, som hörsammade kallelsen: ett litterärt sällskap ska inte bara värna ”sin författare” utan också uttrycka vrede och indignation över att tidens försummelse och glömska drabbar allt flera.

Frågan om författares aktualitet ligger snubblande nära ifrågasättandet av de litterära sällskapens värde. Vari består detta?  Ägnar man sig åt konstgjord andning på diktare som inte längre lever? Är det litterära samfundet, föreningen eller sällskapet något mer än ett kotteri kring en centralgestalt som råkar vara författare? Efter fyrtio år i styrelsen för Hjalmar Bergman Samfundet har jag ett par synpunkter i frågan. Utan att underskatta sällskapens sociala värde, vikten av att människor träffas och samtalar om vad det vara må, vill jag framhålla sällskapens betydelse för folkbildning och forskning. Under paraplyorganisationen De litterära sällskapen (DELS) sorterar drygt hundratjugo sällskap kring lika många författare. Jag ser dem (liksom de samfund som valt att stå utanför DELS) som kulturhärdar i en allt kargare andlig omgivning. De litterära sällskapen samlar människor till intellektuellt utbyte, anspråkslöst för det mesta men också utan krav på konformism i tanke och ord. Om man ser till varje enskilt sällskap, kan verksamheten sägas vara blygsam men den totala omfattningen av debattmöten, föredrag, uppläsningar, teaterföreställningar etc. är avsevärd. De litterära sällskapen utgör en betydande folkbildningsverksamhet som tyvärr sällan uppmärksammas, inte ens i folkbildningssammanhang. Och medan folkuniversitetens föreläsare ofta tvingas anpassa sig till rådande trender för att attrahera publik, håller författarsällskapen envist fast vid sina diktare, trots att massmedia explicit eller genom talande tystnad förklarat dem obsoleta, att deras bäst-före-datum passerats.  Sällskapen har ofta en lokal förankring och täcker hela landet, i Skåne finns Piraten-sällskapet, i Umeå Sara Lidman sällskapet, i Karlstad  Fröding-sällskapet, i Jönköping Rydberg-sällskapet, i Stockholm Bellman, Strindberg och Söderbergsällskapen, för att ta några exempel. Ortens storlek spelar mindre roll än författarens betydenhet, Vimmerby lyfts av Astrid Lindgren, Smedjebacken av Werner Aspenström. Att Örebro inte förstått vilken fjäder i hatten Bergman erbjuder dem är bara att beklaga: skoindustrin är nedlagd, örebrokexen borta, turisterna sviker Wadköping men Bergman är bestående. Dessbättre finns åtskilliga örebroare som lojalt stöttar sin författare av världsformat, när kommunen sviker.

Jag vill också understryka sällskapens vetenskapliga insatser. På konferensen redogjorde Eva Haettner Aurelius för hur svensk litteraturforskning fördelar sig på olika forskarkategorier och forskningsämnen. En dominerande roll innehas av doktoranderna dvs. forskare under utbildning. Färdigutbildade och etablerade forskare hänvisas till knappt tilltagna fakultetsanslag och avtalsenlig forskning inom tjänst, vilken oftast bara finns på pappret.  De stora externa anslagen tilldelas breda och internationella forskningsobjekt – enskilda svenska författare göre sig inte besvär.

Följden är att det forskas på ledig tid och efter pensionering.   Parallellt med tung undervisning kan man hinna åstadkomma en vetenskaplig uppsats och här erbjuder författarsällskapen möjlighet till publicering i sina årsböcker eller skriftserier. Och tack vare författarsällskapen (stöttade av förlag och stiftelser) har stora utgivningsprojekt initierats och genomförts: det gäller för bl.a. Carl Jonas Love Almqvists, Selma Lagerlöfs, Hjalmar Söderbergs samlade verk och Hjalmar Bergmans brev. Just nu tar jag del av Bellmansällskapets imponerande digitalisering av Bellmans 82 epistlar och 65 sånger och ”drygt 2000 andra verk”.

 

Här är inte platsen att teckna Hjalmar Bergman Samfundets spännande historia men utifrån min Bergman-horisont kan jag konstatera – och låt det vara en tröst – att litterära föreningar föds och försvinner, att de möter och har att hantera såväl med- som motgångar. Någon har sagt att tre förutsättningar bör finnas för att ett litterärt sällskap ska kunna konstitueras, en plats, gärna med ett hus eller en gård, som på något vis förknippas med författaren ifråga, en intresserad släkt, som villigt bidrar ekonomiskt till att berömmelsen fortlever och ett stort författarskap. Jag skulle vilja säga att det behövs ”bara” ett stort och engagerande författarskap.

Hjalmar Bergman Samfundet hör till de äldre sällskapen, det bildades 1958 av Johannes Edfelt, Örjan Lindberger och Erik Hjalmar Linder och har under åren knutit till sig prominenta Bergmanforskare och kulturpersonligheter. Men det föddes ur en krissituation: Bergmans Samlade Skrifter var under utgivning med Johannes Edfelt som redaktör, verken sålde dåligt, och förlaget tvekade inför fortsatt publicering. Förlagsmannen Per A Sjögren larmade om det prekära läget, ett samfund etablerades, som garanterade att intresse fanns och Samlade Skrifter slutfördes. Självfallet har antalet Bergmanläsare och medlemmar i samfundet varierat under åren; samfundets ekonomi och därmed utbud av aktiviteter har fluktuerat. Bergman, sade mig en gång Erik Hjalmar Linder, kan aldrig få många läsare. Jag tror att han har rätt. Bergman är för säregen och hans texter för komplicerade. Det omedelbart tillgängliga är rörande och roande, men blandningen av tragik och komik förvirrar och den viktiga undertexten är svår att få grepp om. Man får helt enkelt finna sig i att vissa författare skriver för många, andra för ett fåtal, och varken det förra eller det senare utgör en kvalitetsstämpel.

Visst är antalet medlemmar av vikt för ett sällskap. En rad skiftande faktorer har betydelse för hur många som ansluter sig, bland dem författarens bredd: är han/hennes dikter tonsatta fångas utöver läsarna musikintresserade, skriver han/hon dramatik ger teatrarna draghjälp etc. Bergman var en framstående dramatiker, och klassiker som Markurells i Wadköping och Swedenhielms når en publik, som kanske inte alltid läser hans prosa. För övrigt är uppsättningen av Markurells i Wadköping från 1986 den Dramatenföreställning som setts av flest personer.

För Bergmans och Bergmansamfundets del har det också varit betydelsefullt att två eminenta Bergmanforskare varit redaktörer för var sitt översiktsverk: Erik Hjalmar Linder för Fem decennier av nittonhundratalet, en fristående del av Ny illustrerad svensk litteraturhistoria och Sven Delblanc (tillsammans med Lars Lönnroth) för Den Svenska Litteraturen, båda standardverk inom svensk litteraturhistoria. Delblancs kapitel om Hjalmar Bergman är inte bara bländande till stil och innehåll, utan omfångsmässigt mycket generöst. Det gick inte oförmärkt förbi att Bergman gavs större utrymme än Selma Lagerlöf!

Som en historiens ironi får man beteckna Hjalmar Bergmans uppsving på 1970-talet, vilket var av viss betydelse för samfundet. Perioden gjorde rent hus med borgerliga författare utan så mycket samhällsengagemang. På 1910- och 20-talen hade den tongivande kritikern Fredrik Böök betecknat Bergman som ”bisarr”, en avfälling och icke-representant för det solida borgerskap han utgått ifrån. Jag är, skriver Bergman själv i ett brev, ”the black swan”. Böök krävde en positiv människosyn och en ideal realism, medan Bergman framhärdade i att beskriva människan så som han såg henne.  ”Tror Ni inte, att jag gett dem andra drag – om jag förmått”, förklarar han i ett berömt brev till Ellen Key 1915. På 1970-talet var situationen en annan men inte mindre moraliserande. Bergman blev intressant som både representant och offer för borgerskapet, nu en dekadent samhällsklass som inom kort skulle förpassas till marginalen. Det nyväckta intresset gynnade både Bergmanforskningen, som intog olika positioner, och Hjalmar Bergman Samfundet.  Läsekretsen är inte konstant, vad en period avvisar tar en annan till sitt hjärta. Det är både bekymmersamt och hoppingivande.

 

Konferensen i Sigtuna den 24-25 oktober 2014 var ett rop ”de profundis”. Vem ropade man till? Vem har ansvaret? Verksamma inom skola, bibliotek och universitet gav samstämmiga lägesbeskrivningar: obildningen är monumental. Lärarna är okunniga, läromedlen ytliga, biblioteken upprättar rensningslistor efter utlåningsfrekvens, vilket betyder att den smala litteraturen ges respass och den ”populära” invaderar hyllorna.

Det var med förfäran om än inte med förvåning jag åhörde dessa yrkeskunniga och engagerade personers vittnesmål, de såg sina verksamheter falla sönder.  Konferensen visade att de litterära sällskapen ingår i en motståndsrörelse och att deras verksamhetsfält är vidare än det egna samfundet. Och jag tror att platsen, Sigtunastiftelsen, och förhållandet att arrangören var ett litterärt sällskap möjliggjorde, att diskussionen blev öppen, oförskräckt och bitvis befriande politiskt inkorrekt: ”den förlorande generationen” är ju inte Karlfeldt & Co, inte heller Hjalmar Bergman & Co utan vi och kommande generationer.

 

Kerstin Dahlbäck

 

 

 

 

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *