Sällskapsliv på Hornstullbiblioteket 15 december kl. 18 med Bergman och Delblanc

Hjalmar Bergman föddes till välstånd, men vid faderns död fanns bara skulder. Från 1915 finansierade skrivandet ett kringflackande, med åren alltmer destruktivt leverne i spänningsfältet mellan borgerskap och konstnärskap. Produktionstakten var hög och innefattar allt från romaner, noveller och sagor till dramatik och filmmanus. Hjalmar Bergman Samfundets ordförande Signe Westin introducerar, tidigare ordförande Peter A. Sjögren talar om Bergmans markligaste roman: En döds memoarer från 1918. Den kan läsas som en realistisk släktkrönika, men är en symbolbemängd labyrint; full med tecken för läsaren att tyda. I Bergmans produktion utgör den en brytpunkt: det finns ett ”före” och ett ”efter” En döds memoarer. 

Sven Delblanc var romanförfattare, dramatiker, litteraturhistoriker, kritiker och samhällsdebattör. Redan i sin debutroman Eremitkräftan (1962) presenterar Sven Delblanc sin djupt pessimistiska syn på människans förmåga att ansvarigt bära den frihet hon är utlämnad till, en mörk livsvision som han samtidigt bjuder motstånd och som i dag ter sig högaktuell. Ett viktigt inslag i författarskapet är Delblancs förbönsestetik, hans strävan att tala för de förtryckta och språklösa. Bildkonsten spelar en stor roll i hans författarskap, både i hans skönlitterära texter och i hans kritik och essäistik.

Litteraturvetarna Lars Ahlbom och Leif Risberg berättar om författarskapet.

Delblancsällskapet

Lasse Zilliacus, styrelseledamot i Hjalmar Bergman Samfundet och f d ordförande i Delblancsällskapet, bidrar med högläsning. 

De Litterära Sällskapen DELS arrangerar kvällar med de litterära sällskapen.

/0 Kommentarer/av

Flickan i frack 100 år

Signe Westin Hjalmar Bergman Samfundets ordförande iklädd frack för att hedra Flickan i frack, Halmar Bergmans  roman som i år fyller 100 år. På Göteborgsmässan träffade hon Ingrid Elam som på litteraturbanken har en fin utläggning kring Flickan i frack. Sommarpodd: Kvinnor på tvärs #2 Flickan i frack – Ljud & Bild

Samfundet uppmärksammade Flickan i frack då vi firade Hjalmars födelsedag den 19 september i Wadköping inför en entusiastisk publik underrubriken:

 ”Ett litet svart utropstecken” Vem var flickan i frack?

Vem var hon, den där Katja Kock som med sin frack skakade samhället i dess grundvalar?Engelbrektsskolans danselever inledde genom att låta Katja Kock dansa in. Sedan var det dags för historikern Gunnela Björk att i ett samtal med författaren Arne Johnsson belysa ”kvinnosaken” som den tedde sig när romanen gavs ut 1925. Inger Hullberg tog oss med till den skandalösa studentbalen och skådespelaren Pontus Plaenge gjorde nedslag i texten. Slutligen placerade Sten Wistrand Flickan i frack i det Wadköping hon både utmanar och är en del av.

I december har vi bokcirklar kring Flickan i frack i Örebro den 11 december kl. 18 hos Inger Hullberg på Järntorgsgatan 9 (inger.a.hullberg@gmail.com) och hos Ingar Beckman Hirschfeldt den 16 december kl. 18 på Fatburs Kvarngata 19 i Stockholm (ingar.ibh@gmail.com). Välkomna att diskutera denna aktuella 100-åring!

/0 Kommentarer/av

En dramaturgs minnen av operan Herr von Hancken

Stefan Johansson, tidigare chefsdramaturg vid Stockholmsoperan talar fritt vid Hjalmar Bergman-samfundets medlemsmöte på Timmermansgården i Stockholm 2025-10-07.

Vid tiden för urpremiären, den 2 september 1965, befann jag mig på en lång resa i Europa. Jag hade just tagit studenten, och fått ett kungastipendium. Premiären var mycket omsusad, men då satt jag i Venedig och tittade på en sedermera berömd film, Karlavagnens bleka stjärnor. När jag kom hem till Stockholm för att läsa litteraturvetenskap vid universitetet, såg jag föreställningen den 24 september. Den informationen har jag inhämtat genom att läsa gamla program. Min mor måste ha köpt programmet på urpremiären, och jag har mycket noga antecknat vilket datum jag själv såg den. När jag nu sitter och tittar på det filmade avsnittet får jag väldigt motstridiga känslor. För precis som Lasse [Zilliacus] har jag jobbat med de här människorna – inte med alla, men alla har jag sett som en del av publiken. En del kom jag att känna ganska väl. En tanke är: framkommer det vilka stora artister dessa var? De var fantastiska personer, några för all del mindre fantastiska också, kanske direkt obehagliga, men de var ett otroligt sammansvetsat gäng, som var den fasta ensemblen på Kungliga operan i början av 1960-talet. Många med rötter bakåt, och många var kvar där väldigt länge. De älskade väl inte varandra varje dag, men det var ett fantastiskt samarbetande kollektiv.

Sedan kom jag at tänka på något som hade mer att göra med mitt arbete som dramaturg på Operan långt senare. Jag började där 1997 och var kvar till mitten av 2010-talet. Sedan var jag regissör i Malmö huvudsakligen. Jag hade hand om beställningen av nya verk. Vi beställde ganska mycket nya operor. Det stod i vårt regleringsbrev att vi egentligen skulle ha en svensk premiär varje år. Vilket vi oftast hade. Ibland var det en barnopera, ibland ett halvkonsertant framförande, men i princip ett nytt verk varje år.

Till exempel hade vi en beställning omkring år 2010. Det tar omkring fem år från beställning tills dess att operan har premiär. Då hade jag besök av en av Sveriges främsta tonsättare. Han ville göra opera på en roman av en av Sveriges mest populära romanförfattare vid den tidpunkten. Honom hade jag också lärt känna, eftersom en annan tonsättare hade gjort opera av en annan av hans romaner. Så hade man bestämt sig för att librettot skulle skrivas av Sveriges mest omsusade kvinnliga dramatiker vid denna tid. Några av de här personerna besökte mig på Operan i mitt arbetsrum. Jag tyckte att det var en fantastisk inledning på något som också blev några föreställningar av så småningom. Men föreställningen lades ner, precis som von Hancken, efter en spelperiod. När jag försökte göra klart för de här eminenta personerna hur man skulle gå till väga, så kunde jag inte undgå att se att de hade en lista på femton huvudroller. Och så skulle det vara bipersoner, kör och alla möjliga saker. När jag så småningom kommit upp i varv, så sa jag att ni måste nog tänka på en del saker. För att presentera en person i en opera så behöver man minst femton minuter. Och om man räknar på fingrarna, det ni föreslår är inte en opera på två och en halv timme, utan det är ju Nibelungens ring. Då blev de väldigt arga på mig, och gick och klagade hos operachefen, och han undrade varför jag måste vara så sträng. Men Wagner är ju knappast ett föredöme för alla som vill skriva opera. Det ska vara någon sorts musikaliskt innehåll som presenterar figurerna, och ge rollinnehavaren, och alla kring honom eller henne, någon sorts idé hur rollen ska gestaltas, I det här fallet var det tolv viktiga personer ur romanen, totalt 23 roller.

På motsvarande sätt är detta ett problem som Karl-Birger Blomdahl och Erik Lindegren inte har arbetat färdigt med när de skrev operan. Om man frågar mig idag, när jag har detta långt bakom mig: varför blev det här inte en succé? Då skulle jag säga att det saknas ett ordentligt dramaturgiskt arbete. Blomdahl har naturligtvis rätt när han sa till Lindegren, att jag vill ”bara” ha 75 sidor. Lindegren ville egentligen ha 150 sidor. Men hur tonsätter man något sådant? Det blir ju flera kvällar. Så småningom kom man fram till något annat. Erik Lindegren var ju egentligen bra på det här. Harry Martinsson hade gett honom det största beröm man kunde ge: ”Du har gjort en buljongtärning av en oxe!” Detta hade han gjort av Aniara, som verkligen inte är någon talträngd text. Det är en tunn diktsamling, ett epos. Av detta gjorde man en opera som väl fyllde sina två och en halv timme. Där behövde man heller inte jäkta mellan presentation av nya personer.

När Herr von Hancken hade premiär i september 1965 kan det ha spritt sig en besvikelse hos operapubliken i Stockholm, varav många hade sett Aniara. Visserligen gillade inte alla Aniara, många tyckte det var besvärlig musik. Aniara har ju en genial underrubrik ”en revy om människan i tid och rum”. När jag, sex-sju år tidigare, som bara tolvåring tittade på genrepet av Aniara, första gången såg den här rubriken, så undrade jag, vad menar de med revy? Det förknippade jag med något helt annat. Men det var en genial underrubrik på något som egentligen var ett sceniskt oratorium med dans.

Birgit Åkesson, borta nu sedan många år, var en mycket god vän. Det var en av de stora konstnärliga vänskaperna i mitt liv, trots att vi tillhörde olika generationer. Hennes insats i Aniara var väldigt stor, eftersom den innehåller långa partier av dans. Även långa partier av kör. Den största skillnaden mellan Aniara och Herr von Hancken dramaturgiskt är att i Aniara finns nästan inte en enda replik mellan personer. Det finns nästan inte ett ställe där någon vänder sig till någon annan och säger: ”Hur ska jag göra nu?”, ”Vad menar du med det?”, eller något sådant. Det finns ensembler, det finns repliker, men de är i så fall cheftekniker eller liknande, som fungerar som ett kollektiv. Sedan är det de stora körsatserna. Och sedan är det ett stort inslag av pastischmusik i denna revy. Det sjungs plötsligt något som låter som en väckelsesång: ”Vidare famnen, öppen hamnen…” och så vidare. Det sjungs något slags jazz, det sjungs pastisch på schlager från 1930- och 40-talen. Det finns fragment ur en civilisation som också Blomdahl bär fram i sin musik. Sedan finns det oerhört vackra partier som är Blomdahls musik: Isagels danser, Den blinda poetissans vokaliser, som en sorts otroligt skön 50-talsmodernism med celesta och violoncellsolo. Det fanns oerhört raffinerad instrumentering på det sätt som tonsättarna då hade börjat intressera sig för, med vissa typer av klanger som då var väldigt frekventa, även i verk som ansågs vara väldigt svåra musikaliskt. Till exempel kunde Bo Nilsson sätta in altflöjt och vibrafon så att publiken tyckte att där fanns något att lyssna till ändå, även om man inte begrep resten.

Men åter till Herr von Hancken. När jag nu tittar på rollistan, på dessa tolv roller som verkar vara bärande i stycket, så finns det ändå några saker som är väldigt smart gjorda. Till exempel att von Hancken har en son som är idiot. Han ropar hela tiden: ”Pappakraken, pappakraken, pappakraken…”. Det var en duktig korist som gjorde rollen av denna funktionsnedsatte sonen. Detta gjordes till en färgklick som idag inte skulle accepteras. Man skulle se det som en grym parodi på en funktionsnedsättning.

Då återstår elva rollfigurer. Sedan har vi den demoniske doktorn vid hälsobrunnen, Wurmen. Där hade man en så stark artist som Anders Näslund, som man inte behövde släppa in på scenen mer än några minuter, och som med din speciella timbre kom fram till en ung späd dam ur kören, och talade om för publiken att hon skulle dö. Och sedan var man egentligen färdig med den rollen! Det sätt på vilket artisterna tog hand om materialet som Lindegren och Blomdahl hade skrivit var på många sätt fantastiskt. Jag kommer aldrig till min död att glömma när Kjerstin Dellert som gästgivarmora i första akten, reste sig upp från en pall och utropade: ”Kors i jisse namn, Kristinehamnsdiligensen!” Med detta var egentligen hennes roll slut. Men jag kommer att minnas detta till min död! Jag tänkte på detta när jag jobbade med henne långt senare som i rollen som värdshusvärdinna i talversionen av Boris Godunov. Hon vet hur det här går till. Hon vet hur man sätter en replik i folks medvetande, och sen kan man gå hem! På det sättet skulle man kunna prata om en efter en. Alla var kanske inte så färgstarka och så fruktansvärt professionella, men de använde det materialet som de hade fått på ett sätt som hjälpte upphovsmännen på ett starkt sätt. Med en svagare ensemble så hade man kunnat tycka att det var ännu tråkigare!

Jag tyckte som 18-åring inte det var tråkigt. Jag var uppfylld av att titta på de här människorna som jag väntade mig en massa av. Ungdomar som Lars Carlsson och Laila Andersson, veteraner som Olle Sivall och Margareta Bergström. Sedan naturligtvis artisterna som stod på höjdpunkten av sina karriärer. Margareta Hallin som vicomtessen, som hade ett fantastiskt sätt att sjunga eteriska saker, och samtidigt med en liten grej visa att detta var en förrymd värdhuspiga. Det var så smått, men man kunde precis se att det där inte var en fin flicka. Vad det satt i var väldigt svårt att säga. Något i timbren, något i gestiken.

Kåge Jehrlander tillbringade mycket av sin tid med att alternera med Ragnar Ulfung, vilket inte var en tacksam uppgift. Här hade han hade en otrolig utstrålning, med den lätta franska brytningen, och den egendomliga karaktären hos doktor Juste Lesage.

Alla gillade inte att möta Arne Tyrén på scen. Han hade en slags grovhet utöver det artistiska, genom att basrösten var så stark, och en smula trivial klang. Det var inte någon Leon Björker, det var inte Joel Berglund, det var Arne Tyrén! Men Kåge Jehrlander och Margareta Hallin hade ett sätt att parera det där, vilket också gjorde att Arne Tyrén verkade ännu bättre än han var.

När Kjerstin Dellert blivit teaterchef på Confidencen, så bestämde hon att vi skulle fira ett jubileum av Aniara. När jag kom dit och skulle hjälpa till, så hade alla uppenbarat sig som fortfarande levde. Margareta Åsberg ersatte Birgit Åkesson och fick en reprimand av primadonnan för att hon talade så lågt som alltid dansöser gör. På väg ut nämnde jag för Margareta Hallin, att innan vi gick in och satte oss, så hade Kjerstin Dellert gjort Erik Saedén uppmärksam på en liten genant detalj i hans klädsel. Då svarade Margareta: ”Ja, du förstår, vi träffades ju så mycket hela tiden!”. På ont och gott alltså, men det var en riktig ensemble.

Om man går till publikens sätt att ta emot det här. Det fanns enorma förväntningar, och det hade mycket att göra med Aniara. Det var dumheter att tro att det skulle bli en liknande framgång. De som hade någon sorts idé om Hjalmar Bergmans roman, och som var möjligt att göra av en sådan pikaresk i operaform, och vad som krävdes för det, borde ha förstått att det är inte bara att fortsätta efter samma koncept. Det gällde istället att hitta något fullständigt nytt. Själv hade jag en enorm beundran för Blomdahl och Lindegren – deras know-how, deras expertis – men jag tror inte riktigt att de diskuterade färdigt, innan de satte igång med arbetet. Jag tror inte de hade någon fullständigt klar uppfattning om hur det här skulle bli. När Peter tidigare citerade Blomdahl, som inte vågade vara mer positiv, får jag en känsla av de hade kunnat komma längre. Jag var inne på en sak tidigare, nämligen den enorma rollistan. Detta med tanke på den begränsade speltiden för en komisk opera, eller vad den nu ska kallas för. Om den ska vara smältbar för publiken, kan man inte hålla på längre än 2–2½ timmar. Det är lite som pennvässning, man måste formera sina redskap innan man släpper upp dem på scenen.

Erik Lindegren var en operahabitué. Han hade skrivit recensioner i fem år för Veckojournalen. De har kommit ut på senare tid, och är väldigt intressanta att läsa. Han slutade med det 1958 eller -59, då han hade fått beställning på att göra svensk text till Maskeradbalen. Han föresåg också fler samarbeten, och då ville han nog inte närma sig Operan som kritiker längre. Hans recensioner är väldigt kunniga. Även dramaturgiskt kan man se att han begripit något av konstformens villkor.

Karl-Birger Blomdahl hade många år tidigare sagt att han inte trodde på tonsatt text. Det hade han ju ett flertal gånger visat att det var fel, och ingenting han behövde hålla sig vid. Men det är också fråga om hur det sker. Vad kunde Blomdahl och Lindegren ha för förebilder? Lindegren vet vi, han såg ganska många operor i Stockholm och Göteborg för att göra sina recensioner. Han hade säkert ett intresse för detta. Men hur många operor egentligen kan Blomdahl ha sett, utom sina kompisars? Alltså Bäcks Tranfjädrarna och Gästabudet och ytterligare någon mer. Blomdahl sysslade ju med att skriva musik. Man snyter inte I speglarnas sal, Anabase, Aniara, Facetter, och så vidare ur näsan vid skrivbordet. Det är ett kolossalt arbete. Sedan vet vi att någon gång 1958, under arbetet med Aniara, så såg och hörde han Donizettis Lucia di Lammermoor, en främling i repertoaren i Stockholm vid den tidpunkten, och i de allra flesta civiliserade länder höll jag på att säga. Några såg det som att det var operachefen Set Svanholm som gick i barndom. Men när han var en ung man, och man hade för sista gången gett Lucia di Lammermoor på Stockholmsoperan, då hade Peterson-Berger skrivit och kallat operan för ”fjollan från Lammermoor”, och sagt att sångerskans konstfärdighet inte hade varit större om hon hade snurrat ena benet flera runt kroppen flera varav runt kroppen, än när hon sjöng sina koloraturer. Men Blomdahl blev så fascinerad av Margareta Hallins samspel med flöjten i den berömda vansinnesscenen, att han ur det skapade den stora förlängningen av Poetissans roll i hennes stora vokalispartier till kören i andra delen av Aniara. Det finns vändningar i, inte hur musiken klingar, men om man ser notpapperet, så skulle en operadramaturg eller en koloratursopran som Margareta Hallin känna igen, att denna människa kan ha fått den här idén från Donizetti.

Wozzeck är naturligtvis är en opera som alla i Blomdahls generation noga studerade partituret till. Jag tror mig själv ha sett, eller fått mig berättat, när han presenterade ny musik i TV, alltså den då enda TV-kanalen, på bästa sändningstid. Då körde han ett parti ur en film som just hade gjorts av Wozzeck. Sena Jurinac gjorde Marie, och föreställningen var från Berlin eller Hamburg. Idag streamar folk, eller gör resor för att titta på operor, skivor kostar inte längre en veckolön. Idag finns en helt annan möjlighet att med ny teknik skaffa sig en idé om former och alla möjliga inslag i repertoaren, men på den här tiden fick man vänta på tills något sattes upp på den scen där man själv bodde.

När man sedan tar klivet från Wozzeck till Falstaff, denna av intellektuella mycket uppskattade sena Verdi-opera, till den berömda Shakespeare-pjäsen, som på många sätt är mycket roligare som Muntra fruarna i Windsor. Det är ett av de svåraste operaverken för den breda publiken, därför att alla pratar så otroligt i munnen på varandra. Det är ett oavbrutet tjattrande av männen och av kvinnorna i olika grupper mot varandra. Det finns mycket få punkter av lyrisk bredd, eller av dramatisk bredd i det hela. Men det är ett genialiskt konstverk. Man kan ägna mycket tid åt att tränga in i det.

Förutsättningen var således att upphovsmännen till Aniara, med utgångspunkt från Wozzeck och Falstaff, ville skapa en komisk opera på svenska 1965, då man inte hade textmaskin. Ni hörde tidigare vilka virtuoser på textning som dessa sångare var. Men jag tror inte upphovsmännen hade kommit fram till vad de skulle göra i sin opera nummer två.

/0 Kommentarer/av

Herr von Hancken på Kungliga operan

HERR VON HANCKEN PÅ KUNGLIGA OPERAN – Ett konstnärligt misslyckande? Men en lyckad kväll på Timmermansgården.
Året var 1965, när Karl-Birger Blomdahl och Erik Lindegren gav sig i kast med att göra opera av romanen
om den misslynte kaptenen Ernst Carl Adolph von Hancken och dennes vistelse på Iglinge Brunn år 1806.
Efter succén med operan Aniara – nu adlad att ingå i Kulturkanonen – var förväntningarna skyhöga. De kom inte att infrias. Varför? Peter Appelros har grävt i läggen och berättar om tillkomsten av denna opera. Romanen Herr von Hancken fick den entusiastiska publiken på Timmermansgården att njuta av i Lasse Zilliacus uppläsningar. Stefan Johansson, tidigare chefsdramaturg på Operan var ögonvittne till operan, han var i publiken på någon av de första föreställningarna. Han minns att ha tyckte om föreställningen men den fick svala recensioner. Och den har inte tagits upp på repertoaren igen. Varför blev det så? Stefan Johansson menar att persongalleriet är alldeles för stort. Lindegren var för förtjust i romanen kunde inte få ned historien till ett libretto som gav Blomdahl en chans. Musiken blir för statisk. Inte jämförbart med musiken till Aniara. Synd på en underbar roman som har blivit fin TV-teater. Tack Peter Appelros för initiativet till denna fina kväll på Timmermansgården. Här följer hans intressanta föredrag:

Operan Herr von Hancken – varför uteblev succén?

Peter Appelros, musikintresserad läkare, talar vid Hjalmar Bergman-samfundets medlemsmöte på Timmermansgården i Stockholm 2025-10-07.

Herr von Hancken utkom år 1920 som den mellersta av Hjalmar Bergmans ”avskeds-romaner”. De andra två var Markurells i Wadköping och Farmor och Vår Herre. Herr von Hancken är en komisk och dråplig pastisch på 1800-talets berättelser, med burleska upptåg, farsartade situationer och karikatyrer. Texten är underbart komisk, och aforismerna är många. Men, som alltid när det gäller Hjalmar Bergman, finns det en baksida. Huvudpersonen brottas med känslor av misslyckande, socialt utanförskap och att ständigt ha otur.

Det finns tre huvudpersoner i romanen: (1) Ernst Carl Adolph von Hancken själv; berättarjaget, (2) informatorn Bror Benjamin Carlander, och (3) doktorn och dansmästaren Juste Lesage, Dessutom finns det ett stort antal sidofigurer som är mer eller mindre tydligt uttecknade. Tomson, vicomtessen, Nora och mamsell Arrenander är de viktigaste. Erik Hjalmar Linder poängterar att alla personerna är karikatyrer. Som alla goda karikatyrer liknar de människor, och har drag som är psykologiskt träffande (Linder s. 177). Denna observation är viktig. Det betyder att författaren inte behöver teckna ut karaktärerna annat än i den utsträckning som behövs för handlingen. Det gör att man ibland får intrycket av att de är marionetter, en typ av rollfigurer som Hjalmar Bergman gärna arbetade med.

Huvudpersonen själv, den avdankade kaptenen Ernst Carl Adolph von Hancken, är en missnöjd och kverulerande man, som redan tidigt i romanen, ger oss en katalogaria över alla sina olyckor. Men strängt taget har von Hancken inte så mycket att beklaga sig över. Han är adelsman, visserligen knapadel, han har varit kapten i armén, han har familj, och borde kunna ha ett hyfsat liv. Många av hans olyckor är självförvållade eller inbillade, men det inser han inte själv. Jag skulle säga att Herr von Hancken är urtypen för narcissist. Han tar ingen hänsyn annat än till sig själv, innefattande alla projekt och tokigheter som han ger sig in på. Som Erik Hjalmar Linder uttrycker det: ”Hela hans program är von Hancken” (Linder s. 188).

Von Hancken anser sig vara född till något stort, men han vet inte riktigt till vad. Ett rykte att kungen befinner sig i närheten gör att von Hancken känner att det här är något stort som han väntat på. Under hans ledning rustas hela Iglinge surbrunn för att ta emot kungen, Gustav IV Adolf. Men mitt under förberedelserna ger doktor Lesage von Hancken en ny idé – att istället göra revolution. Det ”stora” kan lika gärna vara att bli kungamördare, en ny Anckarström.

Berättarjaget, informatorn Bror Benjamin Carlander, är också en narr, men i mindre format än kaptenen, Linder betecknar honom som ”fåfäng och egoistisk” (Linder s. 187). Carlander är född utanför äktenskapet med okänd far. Det har skapat ett mindervärdighetskomplex, och ett självhävdelsebehov. Precis som von Hancken vill han lyfta sig själv till något mer än han är, vilket blir tydligt med den av honom författade theodicén eller världsförklaringen. Mot slutet av romanen bringas han i förhoppningen att ett dokument ska bringa klarhet i hans börd.

Både von Hancken och Carlander blir offer för en äventyrares verksamhet, nämligen den diaboliske doktorn Juste Lesage, alias Justus, som visar sig vara Wadköping-biskopens ohängde son. Namnet Juste Lesage betyder ”rättvisa och sanning”, som är långt från hans egentliga verksamhet. Han erkänner utan omsvep att han är ”äventyrare”, och han håller sig undan landshövdingen som är ute efter honom. Doktor Lesage var tidigare danslärare i Göteborg, och nu blir han något av en dansmästare för de galna händelserna vid brunnen. Han är själv inte direkt delaktig i händelserna, men håller i trådarna och låter von Hancken göra jobbet.

Men Lesage har inte enbart djävulska sidor. Här är också rosencreutzare, och som sådan säger han sig ha en plikt – ”nämligen att aldrig låta en narr dö i synden”. På slutet uppmuntrar han von Hancken att nedlägga sin imaginära grevekrona, och försona sig med sitt öde. Även styr Lesage om så att de unga parens förhållanden på slutet blir rätt. På Lesages initiativ undviker Carlander äktenskap med Nora. Han tas istället omhand av mamsell Arrenander, blir prost och far till många barn. Nora reser istället iväg med den stenrike Tomson, vilket räddar familjen von Hanckens ekonomi och hederliga reträtt från brunnen.

Men vem är egentligen Juste Lesage? Gunnar Qvarnström förklarar i en artikel i BLM 1964:

”Det finns en Satans ängel i Hjalmar Bergmans tolkning. Det är en herre vid namn Juste Lesage. Efter hans pipa virvlar figurantema runt i en stollig och orimlig häxdans.

Knappt hinner Lesage visa sig på skådeplatsen, förrän vi får en utförlig lektion om Vår Herres egen djävul och hans uppgift i det stora och i det lilla. Hos Hjalmar Bergman kallas han också för oteringen. Det betyder ungefär rackarpojke, och är ett wadköpingsord för Vår Herres djävul. Vi får höra att Vår Herre finner behag i den odåga vi kallar för djävul, annars skulle han inte låta honom hållas. Djävulen är en yngling som spritter av liv och verksamhetslust. Vår Herre har god nytta av honom i det stora verket, därute i den stora rymden. Men ibland kan oteringen vara till bekymmer. När aftonen kommer tar Vår Herre ledigt. Men något ska han ju förströ sig med, och därför lägger han ofta patiens, precis som biskopen i Wadköping. Det är både nöjsamt och nyttigt: Han kan roa sig med att pröva nya kombinationer till gagn för det stora verket. Men det kan hända att oteringen är framme och påtar vid korten i ett obevakat ögonblick och i all hemlighet. Han flyttar om och ställer till oreda – precis som wadköpingsbiskopens ohängde son Justus. Och vad blir följden här nere på jorden? Det som var lugnt och välordnat blir oroligt och förvirrat, skördar regnar bort, vulkaner spottar eld och ondskan visar tänder. Men så märker Vår Herre ofoget och brummar och bannar. Då kryper oteringen under bordet och fnissar och lovar att aldrig göra så mer.

Men, frågar den som vill förklara världen för oss, vad har nu detta med livet att skaffa: Om allting redan är bestämt och ordnat genom den patiens Vår Herre lägger, vad kan vi då själva göra? Jo, vi kan motverka djävulens ofog genom att noga besinna vårt värde, vår ”valör” som det heter på patiens-språk. Vi måste ödmjukt ordna oss efter vår valör – ”så att icke tvåan tar tians plats eller knekten kungens”. Envar har sitt eget bestämda värde att kvarhålla och framvisa. Falska pretentioner är den största orsaken till släktets olyckor. Moralen blir att en människa kan göra släktet den största tjänst genom att helt enkelt nedlägga sina falska pretentioner.” Så långt Gunnar Qvarnström (Qvarnström 1964, s. 410). Det här är bokens credo, en del av Carlanders ”Världsförklaring” eller theodicé, som finns alldeles i början av boken (s. 26 ff).

Romanen slutar med att två av huvudpersonerna, von Hancken och Carlander, gör upp med sina storhetsdrömmar. Von Hancken nedlägger sig sin grevekrona, och Carlander accepterar sitt öde, att inte få veta vem hans far är (kanske lika bra det), och att inte kunna gifta sig med Nora. Men Carlanders lott i livet blir inte den sämsta – det framgår av hans egna ord på slutet av romanen. Han gifter sig med den välbärgade mamsell Arrenander och blir präst. ”Min ställning i livet har inte blivit den sämsta.”

Således två olika sätt att finna sig i sitt öde, vid två olika tidpunkter i livet. Och det var ju det här romanen handlade om enligt Hjalmar Bergman själv: ”ett avsked till ärelystnad och olika utopier”.

Operan Herr von Hancken

Erik Lindegren och Karl-Birger Blomdahl var goda vänner sedan 1940-talet. Båda var modernister, Lindegren inom poesin, och Blomdahl inom musiken. Innan HvH hade de samarbetat kring ett antal verk, det största och kändaste är operan Aniara (1959), baserad på Harry Martinssons versepos. Operan blev en modernistisk succé och har visats 128 gånger på Stockholmsoperan, även i Göteborg, Malmö och på många utländska scener. Stefan Johansson vet en hel del om den operan. Han satte nämligen upp den på Malmö Opera 2017.

Planer fanns ganska tidigt på en uppföljare till Aniara. Det var definitivt Lindegrens idé att göra opera av von Hancken. Lindegren var en gammal beundrare av Hjalmar Bergman, och redan när han blev invald i Svenska Akademien Redan 1960 nämnde han saken för Blomdahl (Radioprogrammet). Att Herr von Hancken låg Lindegren varmt om hjärtat har många orsaker, men en anges vara att von Hancken företedde likheter med Lindegrens egen far. En annan orsak kan vara att Lindegren tillbringade flera somrar i början av 1960-talet på Medevi brunn (Sandgren s. 162).

Operor i allmänhet bygger till stor del på texten, librettot. Tittar man på de mest framgångsrika operorna så är det relativt enkla handlingar, men med stor dramatik. I romanen Herr von Hancken är det svårt att peka ut några tydliga dramatiska höjdpunkter – romanen drivs av en aldrig sinande berättarglädje, många små händelser, den dråpliga dialogen, och av Carlanders sirliga berättelse.

Hur får man ihop allt detta, så att det ter sig meningsfullt för publiken, och att det blir ”bra opera”? Hur ska dispositionen se ut? Vilka scener ska prioriteras? Vilka rollfigurer ska finnas med? Från början fanns det ett krav från Blomdahl att få ner textmaterialet. Blomdahls ideal var 75 manussidor, medan Lindegren önskade 150 (Röster i Radio).

En lösning måste bli att klippa bort en del av det bärande materialet, ytterligare kondensera det som blev kvar, och stuva återstoden om så att det blir dramatiskt mer effektiva scener.

Exempel på att klippa bort: Carlanders del reducerades i operan. Världsförklaringen finns visserligen med (akt 1, scen 2), men historierna om Carlanders egen förmätenhet och fortsatta äventyr måste tas bort. Världsförklaringen blir därmed en fråga enbart för von Hancken. Likaså tas hela slutet i romanen bort, där familjen von Hancken, inklusive Tomson, lämnar Iglinge brunn, och där mamsell Arrenander och Carlander förenas.

Exempel på att stuva om: Andra aktens andra och tredje scener, som handlar om kaptenens uppvaktning av vicomtessen samlats ihop från lite olika ställen i romanen.

Komedi, tragedi, eller både och?

Att skriva komiska operor är inte lätt. Förutom Figaro och Barberaren finns inte jättemånga. För Verdi blev det ett livslångt lidande. Som ung floppade han med den komiska operan ”Kung för en dag”. Först på slutet av sin karriär vågade han sig på komedi igen, då med Falstaff som blev succé. En perfekt hybrid mellan kärlekstema och komedi fick Hofmannsthal och Richard Strauss till i Rosenkavaljeren, men jag tror att alla kompositörer är medvetna om att operakomedier är minerad mark.

I romanen går sista kapitlet i komedins anda. Då friar mamsell Arrenander till Carlander, och slutet blir lyckligt. Det ligger i luften att von Hancken dör efter en tid, men detta meddelas inte i romanen. I operan dör von Hancken efter att ha nedlagt grevekronan. Operan får därmed ett dystrare slut än romanen, vilket uppmärksammades av SvD:s recension som har rubriken ”Operan om von Hancken – tragedi trots allt”. I denna rubrik ligger att medan romanen har komediartad grundton, låt vara med mörka undertoner, så har operan fokus på det tragiska, surrealistiska och absurda (SvD s. 12).

Men syftar då Herr von Hancken till att vara en komisk opera? I radioprogrammet ger Göran Gentele ett jakande svar på frågan. Han svarade: ”Man ska ha roligt, teamet bakom produktionen har haft fruktansvärt roligt.” Men Karl-Birger Blomdahl är inte lika säker i Röster i Radio-artikeln: ”Den går väl knappast att inordna i någon genre. Den har många buffadrag, men slutet är inte renlärig burla. Inordnandet sköts ju förresten av andra – efteråt.” Att inordnandet skulle skötas av andra, gör mig fundersam. Jag tänker mig att man som librettist och kompositör önskar vara i besittning över publikens känslor för den korta stund som operan varar. Kan det vara så att medan regissören kämpar för att åstadkomma en komedi, så ger libretto och musik inte riktigt de rätta förutsättningarna?

Musiken, är inte är helt lätt att ta till sig för den ”vanliga” operabesökaren, och bygger till stor del på en reciterande sångstil, vad som kan kallas ”talsång”, eller ”vokal deklamation” (SvD).

Göran Bergendal säger i sin bok ”Moderna tonsättarprofiler” att ”Herr von Hancken är Blomdahls kanske svåraste verk. ”Här har han rensat så radikalt i musiken, att det kan förefalla som om inget blivit kvar. Musiken har i så hög grad underordnat sig texten att den själv inte tycks få möjlighet att blomma ut” (Bergendal s. 109). Och Bo Wallner säger i ”Vår tids musik i Norden”: ”Av allt detta har skapats ett tonspråk som hör till det originellaste men också kärvaste, mest asketiska, stundom introverta i Blomdahls produktion” (Wallner 1968, s. 198).

Trots en i grunden positiv inställning till operan konstaterar Folke Sandgren i jubelboken ”Operan 200 år”: ”Det är ett intellektuellt verk utan emotionella knalleffekter och kräver en hel del av sin publik för att ge något i utbyte” (Sandgren s. 164). Även i SvD sägs att ”operatexten är ett fragment vars dramatiska språng och logiska luckor bereder en oförberedd åskådare stora problem. Endast den som går till romanen löser mysteriet” (SvD s. 12).

Och slutligen, Bo Wallner igen. Han säger i det stora verket ”Musiken i Sverige”: ”Herr von Hancken är en opera som nästan är bortglömd, anonym. Någon succé blev den alltså inte, trots att partituret hör till Blomdahls mest raffinerade. Kanske ligger ett av ’felen’ just däri; det är ju nästan som ett axiom att en opera ska vara enkel och slagkraftig i sitt tonspråk (som i Aniara!)” (Wallner 1994, s. 460).

Källor

Anon. Lindegren och Blomdahl samtalar om operan Herr von Hancken. Röster i Radio TV nr. 35, 1965, s. 14–15.

Bergendal, Göran. Moderna tonsättarprofiler. Lindblads 1967.

Bergom-Larsson, Maria. Diktarens demaskering (avhandling om Herr von Hancken). Bonniers 1970.

Edfelt, Johannes. Kommentarer i den kompletta upplagan av Hj. Bergmans verk, volymen Herr von Hancken. Bonniers 1952.

”ELIZA” (sign). ”Operan om von Hancken – tragedi trots allt.” Svenska Dagbladet 3/9 1965.

Ladberg, Bo Teddy. Plats för Herr von Hancken. Radioprogram P2, 30/8 1965.

Linder, Erik Hjalmar. Kärlek och fadershus farväl. Bonniers 1973.

Qvarnström, Gunnar. Herr von Hancken – ett analytiskt referat. BLM nr. 6 1964.

Qvarnström, Gunnar och Hellqvist, Per-Anders. Uppsatser i Operans programbok om Herr von Hancken 1965.

Sandgren, Folke. ”Erik Lindegren på Operans domäner.” I: Operan 200 år – Jubelboken (red. Klas Ralf). Prisma 1973.

Wallner, Bo. Vår tids musik i Norden. Nordiska Musikförlaget 1968.

Wallner, Bo. ”Två tonsättarprofiler”. I: Musiken i Sverige, band 4 (red. Leif Jonsson & Hans Åstrand). Fischer & Co. 1994.

/0 Kommentarer/av

Wadköping

Sten Wistrand och Kerstin Dahlbäck manade fram Hjalmar Bergmans Wadköping på en välbesökt litteraturafton på Timmermansgården den 4 juni. Hjalmar Bergman stampade in Wadköping först i Markurels i Wadköping för att senare förankra platsen i många romaner.

/0 Kommentarer/av

Biskop Mogren om Hjalmar Bergman

Biskopen i Västerås Mikael Mogren, som är uppvuxen i Örebro och skådespelaren Pontus Plaenge talar om och läser högt ur några av Hjalmar Bergmans mest kända romaner utifrån teman hos profeten Job i Teaterladan i Wadköping klockan 14 lördagen den 12 april. Efter framträdandet blir det mingel och bokbord. Och för dem som önskar middag på Elgerigården. Information: inger.a.hullberg@gmail.com

+ Google Calendar+ iCal-export

/0 Kommentarer/av

Årsmötet valde Signe Westin till ny ordförande i samfundet!

Årsmötet ägde rum lördagen den 8 mars på den internationella kvinnodagen på Elgerigården i Örebro. Elisabeth Sjögren hade ordnat en fin lunch med avslutande läckra semlor till kaffet. Sedan bjöds vi på kvinnokavalkaden Jösses Hjalmar. Inger Hullberg inledde anslående med den modiga lilla Louise i råttkriget i Vi Bookar, Krokar och Rothar. Sten Wistrands Fru Markurell var inte nådig mot Pär Bäckmans Markurell när han till slut börjar tvivla på att han är far till Johan. Sten framförde också Lillemor Längsälls fruktansvärda uppgörelse med Nathan Bork alias Jac Trebac. Vi möter också farmor som ung Agnes, där hon räknar sina pengar, pappan (Pär Bäckman) tar pengarna men hon går till länsman (Arne Johnsson). Det är den scenen vi ser här på fotot taget i matsalen på Elgerigården med Hjalmar Bergmans morfar Elgérus övervakande spektaklet från tavlan. Som kvinnopolitisk clou träffar vi Katja Kock, inte bara flicka i frack utan även som husa på Larsbo. Jättefint program!

Årsmötet valde Signe Westin med acklamation till ny ordförande. Börje Rosmark avtackades som styrelseledamot och valdes in i valberedningen. Trevlig avtackning av avgående ordförande som dock stannar som kassör.

/0 Kommentarer/av

Vad hände 2024

Verksamhetsberättelsen för 2024 berättar om ett aktivt år med bland annat högläsning av kusliga noveller i Hjalmar Bergman museet. Alla är välkomna på våra program men det vore trevligt om du blev medlem. Medlemsavgiften är 300 kr som betalas in på plusgirokonto 60 07 82-7. Välkommen!

Verksamhetsberättelse för 2024

Samfundets styrelse har sedan årsmötet 23 mars 2024 bestått av Ingar Beckman Hirschfeldt (ordförande/skattmästare), Gunnel Grundberg (vice ordförande), Inger Hullberg (sekreterare), Pär Bäckman, Karin Englund, Jan Holmquist, Arne Johnsson, Pontus Plænge, Börje Rosmark, Sten Wistrand och Lasse Zilliacus. Revisorer har varit Gertrud Ahlbeck och Malin Lönnberg med Lars Molin som revisorssuppleant. Valberedningen har bestått av Gunilla Hammarland och Berndt Öhman.

Hjalmar Bergman Samfundet är medlem av DELS, De litterära sällskapens samarbetsnämnd. Kontaktperson har varit Ingar Beckman Hirschfeldt. Samfundet är också medlem i Stadras Vänner.

Medlemsavgiften har varit 300 kr för enskild medlem, 100 kr för familjemedlem liksom för studerande samt 3000 kr för ständigt medlemskap. Det ekonomiska utfallet av verksamhetsperioden framgår av balans- och resultaträkningen. Samfundet hade vid årets slut 130 medlemmar varav 4 nya och 65 ständiga medlemmar.

Styrelsen har haft tre protokollförda möten varav ett konstituerande per capsulam. Kontakter har skötts löpande per mejl.

Samfundets medlemsblad har kommit med sex nummer.

Årsmötet ägde rum den 23 mars 2024 i Örebro på Elgerigården där Elisabeth Sjögren ordnat god lunch. Sedan följde ”Burrr vicket land” Hjalmar och Stina i Amerika. Sten Wistrand berättade om när Hjalmar och Stina var i Amerika vintern 1923/24 då Hjalmar Bergman skulle pröva sin lycka som manusförfattare i Hollywood.  Sten förmedlade intressanta inblickar i hur de hade det genom Hjalmars brev hem och Stinas resekåserier till Bonniers Veckotidning.  Stens föredrag kom i förkortad form att publiceras Under strecket i Svenska Dagbladet den 8 april, samma dag som Hjalmar och Stina återvände till Europa!

Sedan följde årsmötesförhandlingarna.

Den 23 april 2024 var det release av Kerstin Dahlbäcks bok Bakom och framför kameran om Hjalmar och Stina Bergmans fotografier på Carlssons förlag. Det kom många intresserade och hörde Kerstins intressanta presentation av boken.

Den 25 maj 2024 Hjalmar Bergman I Västerled. Med en hyrd buss sökte 20 entusiaster spår efter Hjalmar Bergmans diktade värld i det vackra Västernärke. Vi tog hjälp av den pålitlige, kunnige och entusiastiske Erik Hjalmar Linder, som för snart femtio år sedan tillsammans med Ulla Isaksson gjorde en liknande resa. Läs gärna på Erik Hjalmar Linders text som finns i STF:s årsbok 1975.   Inger Hullberg introducerade resan ”Vi gillar utflykter, vi gillar Närke men mest gillar vi att läsa Hjalmar Bergman och att få alla att göra det!” Det första utflyktsmål vi ”missar” är ju det Bergmanska sommarstället Villa Fågelsång som ju revs 1970 för att ge plats åt nya villor i ett naturskönt parkområde. Vårt första stopp, efter att ha kastat en blick mot gamla galgbacken och djurkyrkogården, Franciskuslunden, och hört Sten Wistrand berätta om Hjalmar som var en stor djurvän, blev Gälle brunn som skulle vara en hemlighetsfull tjärn där Hjalmar offrat en porslinsdocka. Tjärnen hade blivit ett antal igenlagda brunnar i en tallskog på åsen vid Täby vägskäl. Pär Bäckman offrade en liten docka i en torrlagd brunn medan vi tänkte på Hjalmar som genast ångrat sitt offer. Sedan blev det kaffe med hembakat av Inger Hullberg hos Agneta Ljung i trädgården till Granhammars skola och vi fick höra en dialog ur Fru Gunhild på Hviskingeholm med Agneta och Arne Johnsson.

Efter en god lunch på Lanna bokcafé då Pär berättade om Träsken, den färggranne gårdfarihandlarn i Mor i Sutre så åkte vi vidare i det vackra Närkelandsskapet, ”Sveriges Toscana”. Vi besåg en märklig 1100-talskyrka, Knista, utan anknytning till Hjalmar Bergman, men med otroligt fina takmålningar från början av 1600-talet, som berättar den bibliska historien.Utfärden avslutades på Irvingsholm, trolig förebild för både Sutre (med den stora eken med en bränd topp)) och Hviskingeholm. Inger läste den fantastiska introduktionen av den unga flickan som ska bli gästgivarmor i Sutre.  Tack för en fin utflykt!

Den 19 september 2024 Hjalmars födelsedag i Wadköping:  ”Guldpeng, godisfrossa och galna gummor” fick vi höra om i Teaterladan klockan 16. Pär Bäckman, Inger Hullberg, Arne Johnsson, Pontus Plænge och Lasse Zilliacus högläste valda delar ur Hjalmar Bergmans rika produktion. Innan dess hade vi träffat Hjalmar och Stina som berättade om sina liv. Hjalmar Bergman museet hade öppet och mamsellerna serverade förfriskningar. Vi kände oss välkomna!

Den 29 september 2024. Sten Wistrand deltar i årets bokmässa i Göteborg där den nyutkomna antologin Staden i den svenska romanen, en antologi som utforskar stadens puls utifrån en rad olika romaner utgiven av Timbro. Stens bidrag heter En värld i förvandling – Hjalmar Bergman och Wadköping. Sten deltog i ett samtal om boken på Bokmässan,

Den 10 oktober 2024 Clownen Jac. Det blev en fin kväll på Timmermansgården.  

Sten Wistrand som ju skrivit sin avhandling om Clownen Jac, satte in romanen i sitt sammanhang i tt intressant förederag, som kan läsas på hemsidan. Sedan framförde skådespelaren Joakim Westerberg clownens s.k. katekes. Han fångade verkligen sin publik. 

Den 1 november 2024 i Hjalmar Bergman Museet i Wadköping. Bus eller godis. En kuslig högläsningskväll lockade ut många till Hjalmar Bergman museet i Wadköping på själva Allhelgonaafton. Då läste Pär Bäckman, Sten Wistrand, Arne Johnsson och Inger Hullberg högt Hjalmar Bergmans noveller Judith, Vid gränsen, Brandvakt och Siste kavaljeren.

Novembermörkret passade mycket bra för högläsning!

Den 10 och 11 december 2024 var det bokcirkeldags i Örebro och Stockholm. Livliga diskussioner om Chefen fru Ingeborg med utgångspunkt det Julkviss som skapats.

Den 16 november 2024 Litteraturens lördag i Örebro. Kerstin Dahlbäck och Sten Wistrand samtalade inför stor publik om Kerstins bok Bakom och framför kameran Hjalmar och Stina Bergmans fotografier och om Stens kapitel om Wadköping i Staden i den svenska romanen.  Samfundet hade som vanligt ett bokbord.

Mycket information finns på Hjalmar Bergman Samfundets hemsida under http://hjalmarbergmansamfundet.se   Man hittar mycket Hjalmar Bergman på https://litteraturbanken.se.

Samfundets styrelse tackar sina trogna medlemmar och intresserad allmänhet för visat intresse under året.

För Hjalmar Bergman Samfundets styrelse   

Ingar Beckman Hirschfeldt                             Inger Hullberg

/0 Kommentarer/av

Chefen fru Ingeborg

Bokcirkel om Chefen fru Ingeborg väcker många tankar. Hjalmar Bergman är en av våra stora kvinnoskildrare. I hans verk möter mödrar och döttrar, hustrur och älskarinnor, ofta placerade på central plats i texterna och porträtterade med stor människokännedom. Har hans förståelse för kvinnorollen att göra med hans homosexuella läggning? Eller är den helt enkelt ett uttryck för hans djupa kunskap om och intresse för mänskligt psyke. ”allt mänskligt har varit och är mitt” skrev han till Ellen Key.

Chefen fru Ingeborg är en kärleksroman men inte av det vanliga slaget. Den handlar om kärlek i ”förbjudet led”. Ingeborg Balzar förälskar sig i sin svärson.

Är romanen ett självbiografiskt dokument? Den skrevs 1924 i Paris, strax efter hemkomsten från Hollywood. Ett begynnande förfall till följd av de förvärrade alkoholvanorna, Chefen fru Ingeborg kan läsas som en bekännelse inför läsekretsen och som en bikt för hustrun. Den är dedicerad till hustrun.

(Ur Kerstin Dahlbäcks förord till nyupplagan av Chefen fru Ingeborg Lind &Co 2002).

Många har skrivit om denna roman, här Kjell Strömberg Ord och bild 1931:

”Fru Ingeborg Balzar är en kvinnlig motbild till den rike Swann, hertiginnors förtrogne vän, som hos Proust sömngångarlikt skrider trappsteg för trappsteg utför den social och moraliska rangskalan, ledd av en blind passion för en simpel kokott, tills han slinter och faller på de slippriga stenarna längst nere i djupet. Det är det undermedvetna driftlivet i ursprunglig vildhet, långsamt uppstigande över medvetandets tröskel hos den civiliserade människan, som här skildras, kärleken som en lömskt smygande febersjukdom, en Eros i släkt med Pan och hans anhang, vars plats är i djupa skogen och ej i möblerade rum — än mindre, för att ej säga allra minst i chefskontoret till ett stort affärshus vid en fin Stockholmsgata, låt vara att där företrädesvis handlas med fruntimmersartiklar.

Romanen utvecklar sig genom en serie av skenbart betydelselösa episoder. Bland
dessa episoder finns det en som är central, och vars långa och invecklade
orsakskedja Hjalmar Bergman följer ända in i själens och kroppens hemligaste
skrymslen. Det är det måttlösa vredesutbrott, vartill fru Ingeborg av en mycket
obetydlig yttre anledning gör sig skyldig gentemot sin blivande måg. Han är en
samvetslös Ivan Karamasov i svensk löjtnantsuniform, som paralyserat först dottern och sedan modern med sin intellektuella och moraliska nihilism. När han i ett halvt
symboliskt efterspel räddar den avslöjade Fedra ur en brinnande skog, där hon planlöst irrar omkring bland markens skräckslagna kryp och trädens svedda flygfän, är det bergakungen som tar henne, fast allt går enkelt och naturligt till. Beskrivningen på denna skogsbrand är ohyggligt fascinerande: det är barnsagans enkla skräckelement i en konstmässig transkription, avpassad för vuxet folk, och meningen är klar.
Det var dock icke så mycket sagoberättaren och trolleriprofessorn Hjalmar Bergman som fastmer psykologen och visdomsläraren som tog hem priset med denna bok. När han resonerade, friskt och rakt på sak, om kroppens och själens inbördes förhållanden under människans olika åldrar eller om den »upphöjde bonde», som vi alla bära inom oss och som tid efter annan oemotståndligt drar oss till landet, eller om »olyckans fanatici», eller om yrkenas växlande »moraliska atmosfär» och generationernas sätt att uppfatta varandra, då var man helt med honom. Han var intet mer och intet mindre än en svensk Marcel Proust.
Men det stannade vid ansatsen.

/0 Kommentarer/av