Vårens utflykt gick med Hjalmar i Västerled. Vi var 20 medlemmar som i en minibuss följde spår av Hjalmar Bergmans diktade värld i det vackra Västernärke. Vi tog hjälp av Erik Hjalmar Linder, som för snart femtio år sedan tillsammans med Ulla Isaksson gjorde en liknande resa.  Inger Hullberg introducerade resan ”Vi gillar utflykter, vi gillar Närke men mest gillar vi att läsa Hjalmar Bergman och att få alla att göra det!” Det första utflyktsmål vi ”missade” är ju det Bergmanska sommarstället Villa Fågelsång som revs 1970 för att ge plats åt nya villor i ett naturskönt parkområde. Vårt första stopp, efter att ha kastat en blick mot gamla galgbacken och djurkyrkogården, Franciskuslunden, och hört Sten Wistrand berätta om Hjalmar som var en stor djurvän, blev Gälle brunn som skulle vara en hemlighetsfull tjärn där Hjalmar offrat en porslinsdocka. Tjärnen hade blivit ett antal igenlagda brunnar i en tallskog på åsen vid Täby vägskäl. Pär Bäckman offrade en liten docka i en torrlagd brunn medan vi tänkte på Hjalmar som genast ångrat sitt offer. Sedan blev det kaffe med hembakat av Inger Hullberg hos Agneta Ljung i trädgården till Granhammars skola och vi fick höra en dialog ur Fru Gunhild på Hviskingeholm med Agneta och Arne Johnsson.

Efter en god lunch på Lanna bokcafé då Pär berättade om Träsken, den färggranne gårdfarihandlarn i Mor i Sutre så åkte vi vidare i det vackra Närkelandsskapet, ”Sveriges Toscana”. Vi besåg en märklig 1100-talskyrka, Knista, utan anknytning till Hjalmar Bergman, men med otroligt fina takmålningar från början av 1600-talet, som berättar den bibliska historien.Utfärden avslutades på Irvingsholm, trolig förebild för både Sutre (med den stora eken med en bränd topp)) och Hviskingeholm. Inger läste den fantastiska introduktionen av den unga flickan som ska bli gästgivarmor i Sutre.  Den boken kan man läsa många gånger! Tips för sommarläsningen! Liksom Kerstin Dahlbäcks nya fina bok Bakom kameran och Rossholms Änkan!

Ja, det var en fin utflykt! Tack snälla ”Örebro-kontingenten” av Hjalmar Bergman Samfundet!

Boken handlar om Stina Bergmans liv efter Hjalmar Bergmans död 1931. Stina Bergman blev bland annat chef för manusavdelningen på Svensk Filmindustri. Texten och bilden följer Stina nära i hennes arbete i nära inre dialog med Hjalmar.

Elisa och Anna Sofia Rossholm berättarde om boken den 11 juni 2024 på Timmermansgården intervjuade av Molly Hirschfeldt som ställde en rad intressanta frågor som fick mycket givande svar. Här kommer frågorna:

1. I förordet beskrivs Änkan som en fiktiv berättelse som bygger på verkliga händelser. Hur såg själva fiktionaliseringsprocessen ut, hur gick tankarna kring den?
2. Fanns det några moraliska frågor eller svårigheter med fiktionaliseringen?
3. Vad var så fascinerande med Stina Bergman, och varför har ingen upptäckt det tidigare?
4. Stina Bergman verkar ha levt hela sitt liv i skuggan av sin make. Detta skildras väl i boken, men finns det en problematik i att lägga så mycket fokus på relationen till Hjalmar? Tänker bl.a. på titeln Änkan.
5. Hur stor roll skulle ni säga att Stina Bergman spelade för vår bild av Hjalmar Bergman? Vice versa?
6. Varför just serieromanen som medium? Vad kan en serieroman åstadkomma som inte t.ex. en fiktionaliserad biografi kan?
7. beskriva arbetet
8. Vart är serien som konstform på väg? Håller vi på att se en återkomst?

######

En fin recension av signaturen Andreas finns i tidskriften Shazam: https://www.shazam.se/tag/elisa-rossholm/

”Stina, du har arbetat med det här sen du var barn.” Så sa film- och teaterregissören Per Lindberg när han ringde till sin syster Stina Bergman. ”Skriva om, hitta på nya former, skriva tillsammans med andra.” Hela hennes liv hade hon skrivit, först som kreativt bollplank när det gällde skrivprocessen i maken Hjalmar Bergmans olika verk och efter hans död när hon bearbetat flera av hans pjäser till filmduken och senare som chef för SF:s manusavdelning under 1940-talet där hennes avtryck kom att bli vägledande när det gällde svensk film. I syskonen Anna Sofia och Elisa Rossholms fantastiska bok Änkan får vi lära känna kvinnan som var obrottsligt lojal gentemot sin make och stöttade honom i vått torrt och vars livsgärning visar att hon var en portalfigur inom svensk filmhistoria och verkligen inte levde i skuggan av Hjalmar Bergman.

I alla sina serieböcker har Elisa Rossholm tecknat finstämda porträtt av kvinnor genom historien, från bearbetningen av Victoria Benedictssons dagböcker i debuten Jag hör icke till något läger, Mary Wollstonecrafts fängslande reseskildringar av Skandinavien i Jag sträcker ut handen mot evigheten, systrarna Papins tragiska öde i Lammen från Le Mans och farmoderns livshistoria i Märit som sammanföll med det omvälvande 1900-talet. Tillsammans med systern Anna Sofia Rossholm, docent i filmvetenskap vid Stockholms universitet, är turen nu kommen till Stina Bergman som mest är känd genom maken, den stora svenska 1900-talsförfattaren och geniet Hjalmar Bergman, men boken Änkan utspelas efter hans tragiska död 1931 i fiktivt dagboksformat där Stina berättar om sin blomstrande karriär för maken samtidigt som hon gör allt i sin makt för att bevara hans historier och minnet av honom för eftervärlden.

I finstämda helsidesrutor får vi följa succéerna med hennes omarbetningar av makens pjäser till filmduken – såsom Swedenhielms, Dollar och Hans nåds testamente – men även mästerverket En kvinnas ansikte (med Ingrid Bergman i huvudrollen) från 1938. Historien blandas med makarnas gemensamma minnen, om de ljuva dagarna på Segelholmen där Hjalmar fann frid och bland annat skrev Markurells i Wadköping. Kärleken och saknaden efter maken, som ofta jämförs med en björn (”tung och lufsande, på fel plats och ändå hemma”) är ständigt närvarande och hon förlåter honom för allt, inte minst hans homosexuella eskapader som hon antingen väljer att blunda för eller bortförklarar. En enda gång i boken ber hon själv om förlåtelse när hon lämnat bort deras gemensamma brev till litteraturvetaren Linder, som skrev en omfattande och avslöjande biografi om Hjalmar, med ett uttryck av djupaste ånger: ”Ingen annan ska få berätta om vem du egentligen var”.

Änkan är i mina ögon ett mästerverk i biografigenren där vi kommer Stina Bergman så nära man någonsin kan och en bidragande orsak till detta är hur skickligt komponerad den är. Likt Stina själv, som var en mästare när det gällde tempo i ett manus och vilka delar i en litterär förlaga som passade på film, så har Anna Sofia och Elisa skapat ett mycket vackert, gripande och poetiskt porträtt med hjälp av torftigt arkivmaterial och olika dagboksanteckningar och skrifter. Rekommenderas av hela mitt seriehjärta!!!

Manus: Anna Sofia Rossholm Illustration: Elisa Rossholm Förlag: Epix Betyg: 5/5”

Kerstin Ekman skriver i sin bok Min bokvärld: När jag inte kan sova går jag upp och hämtar en bok. Oftast lite slumpvis. Efter en stund låg jag och läste i Hjalmar Bergmans Jag Ljung och Medardus. Det är fint att tänka på de världar som finns i bokhyllorna. -/-

Hjalmar Bergmans barndomsskildring i Jag Ljung och Medardus skulle vi väl idag kalla autofiktion. Men så enkel är den inte, fast den delvis bygger på minnen från hans egen barndom och ungdom. Det jag läser en orolig natt är det inledande kapitlet som heter ”Gudmödrarna”. Ett par av de gamla gummorna hade kanske förebilder i hans egen familjehistoria och i barndomsstadens skvallerkrönika. Men han har skapat dem till sagogestalter. Gudmor Holländer låter honom uppleva ett paradisiskt frosseri på sylt, kanderad frukt och bakverk i hennes skafferi. Gudmor Utter utövar med sina begränsade medel en enastående välgörenhet i Wadköping. Den tredje gudmodern som på skämt bjudits till dopet är gumman Pföke, fattig, utskämd och skrämmande. Hon kommer med en otäck dopgåva. Det är en gammal målning på maskstunget trä, i nederkanten med svarta bokstäver betitlad ”Then olyckelige Fader-Dråparen Ludwig Anton Pföke förs till galgbacken 13 aprilis 1779”.  Det ruggiga är att pojken just har döpts till Ludvig Anton. Hur kunde gumman veta vad han skulle heta?

När Hjalmar Bergman fyrtio år gammal skriver sina påhittade men ändå på djupet sanna memoarer är han väl förtrogen med psykoanalysen. Oidipus lurar nog bakom faderdråparen som förs till galgen på den ominösa tavlan. ”Hu! Det var svårt” skrev han i 1923 års förlagskatalog om hur boken kommit till. Han tog de mörka stråken i sitt eget psyke på allvar när han lekte med familjehistorien.

Ur kapitlet Hur ska man läsa i Min bokvärld av Kerstin Ekman

I början av december har vi i samfundet samtal om Jag, Ljung och Medardus i hemmiljö. (se evenemang). För att förbereda sig kan man tänka som Kerstin Ekman: ”När jag inte kan sova går jag upp och hämtar en bok. Oftast lite slumpvis. Efter en stund låg jag och läste i Hjalmar Bergmans Jag Ljung och Medardus. Det är fint att tänka på de världar som finns i bokhyllorna.” – ”Hjalmar Bergmans barndomsskildring i Jag Ljung och Medardus skulle vi väl idag kalla autofiktion. Men så enkel är den inte, fast den delvis bygger på minnen från hans egen barndom och ungdom. Det jag läser en orolig natt är det inledande kapitlet som heter ”Gudmödrarna”. Ett par av de gamla gummorna hade kanske förebilder i hans egen familjehistoria och i barndomsstadens skvallerkrönika. Men han har skapat dem till sagogestalter. Gudmor Holländer låter honom uppleva ett paradisiskt frosseri på sylt, kanderad frukt och bakverk i hennes skafferi. Gudmor Utter utövar med sina begränsade medel en enastående välgörenhet i Wadköping. Den tredje gudmodern som på skämt bjudits till dopet är gumman Pföke, fattig, utskämd och skrämmande. Hon kommer med en otäck dopgåva. Det är en gammal målning på maskstunget trä, i nederkanten med svarta bokstäver betitlad ”Then olyckelige Fader-Dråparen Ludwig Anton Pföke förs till galgbacken 13 aprilis 1779”.  Det ruggiga är att pojken just har döpts till Ludvig Anton. Hur kunde gumman veta vad han skulle heta?

När Hjalmar Bergman fyrtio år gammal skriver sina påhittade men ändå på djupet sanna memoarer är han väl förtrogen med psykoanalysen. Oidipus lurar nog bakom faderdråparen som förs till galgen på den ominösa tavlan. ”Hu! Det var svårt” skrev han i 1923 års förlagskatalog om hur boken kommit till. Han tog de mörka stråken i sitt eget psyke på allvar när han lekte med familjehistorien.” Citat från Kerstin Ekmans bok Min Bokvärld, kapitlet Hur ska man läsa.

Det finns en skrift (nr 14) utgiven av Hjalmar Bergman Samfundet författad av Jan Balbierz som behandlar Jag Ljung och Medardus med titeln ”Det är inte alls någon självbiografi”. Den är intressant att läsa, även om den är lite teoretisk, den är en förkortad version av hans doktorsavhandling 1998.

Romanen är väl värd att läsa och rolig att prata om! Välkomna!