Hjalmar och Stina Bergmans grav på Norra kyrkogården i Örebro har blivit kulturgrav. Hitta dit i vår!

I Hjalmar Bergmans roman Farmor och Vår Herre (1921) ser Agnes Borck, farmor, tillbaka på sitt liv. Hon minns och hon fantiserar; hon lägger till och hon drar ifrån. Läsaren får aldrig veta vad som är sant och osant eller vad som egentligen händre i det stora huset med den mörka skamvrån under farmors tid. Osäkerheten utmanar, lockar och pockar på en tolkning. Läsandet innebär ett gradvis avslöjande av en dold sanning. (Bibi Jonsson i Att granska och diskutera epikanalyser Studentlitteratur 2005).

Det finns precis hur mycket som helst att tala om i Farmor och Vår Herre!

Chefen fru Ingeborg – läsvärd roman

Introduktion av Immi Lundin till Klassikercirkeln Tidlösa kvinnoöden Chefen fru Ingeborg roman av Hjalmar Bergman

Vem är egentligen huvudperson i Chefen fru Ingeborg?

Ovanligt fånig fråga kan det tyckas. Fru Ingeborg Baltzar förstås. Romanen har sitt namn efter henne. Det hon tänker, gör eller inte gör är det som bär handlingen framåt. Hon är närvarande på snart sagt varje sida. Vem annars skulle kunna kallas huvudperson?

Inte Julia Koerner, hennes skådespelarväninna, trots att hon gärna stjäl scenen så fort hon får en chans. Inte Kurt och inte Suzanne, Ingeborgs barn som är nog så fordrande. Inte heller Louis, den blivande svärsonen som kommer att uppta så märkligt mycket utrymme i hennes medvetande. Inte heller hans mamma den utfattiga fru de Lorche, som är så anspråkslöst krävande. Inte kontorschefen herr Andersson, som är något av en dramaqueen han också. Inte ens Tysta Marie – huskorset, som man på den tiden sa om sina hembiträden – trots att hon fått sitt namn på grund av sin talförhet.

Nej jag tänker på en mycket mera osynlig person, som kanske inte ens kan kallas en person.

Hjalmar Bergman är berömd för sin skarpa psykologiska blick och sin förmåga att skapa symbolik ur det konkreta. Tänk bara på byggfelet, det oanvändbara stora tomma rummet i centrum av det pampiga huset i Farmor och vår herre, som säger så mycket om alla andra tomheter i det stolta Borckska familjeprojektet.  Man kan fundera över likheter och skillnader mellan farmor och Ingeborg och se dem båda som uttryck för Bergmans intresse för maktmänniskans tragik och notera att den tycks bli extra intressant när maktmänniskorna är kvinnor.

I Chefen fru Ingeborg finns ett liknande tomrum, den tomma butiksdelen intill det framgångsrika etablissemanget Mode- och konfektionsfirman Jacques Balzar, som Ingeborg chefar för efter sin mans tidiga död. Det var där allt startade och det är i och för sig intressant att se vad detta tomrum fylls med och kommer att spela för roll på olika punkter i handlingen, men någon huvudroll intar det inte.

Nej man får gå till en annan av de egenskaper som gjort Hjalmar Bergman till en klassiker, hans berättarteknik, som brukar kallas virtuos, för att hitta den enda möjliga kandidaten. Den som skulle kunna konkurrera med Ingeborg Baltzar om att vara huvudperson är berättaren, det kroppslösa medvetande som ser och hör henne och alla de andra fiktiva gestalterna och förmedlar deras yttre och inre, deras tankar och handlingar till oss läsare.

Man kan slå upp nästan vilken sida som helst i romanen och studera hur elegant detta berättande medvetande förflyttar sig. Det rör sig ut och in ur gestalternas inre, fram och tillbaka i deras livstider. Det sväller ut till långa egna monologer om deras samtid, deras ambitioner och deras moral, det gör sig helt osynligt och boar in sig i alldeles intill deras klappande hjärtan och svettiga pannor. Det flyger lågt över deras värld och tar in både helheter och detaljer. Det ser snygga kläder och ångestdrabbade sinnen lika tydligt.

Det är åh så 1920 och ändå inte. Det gör fru Ingeborg och de andra till våra samtida och ändå inte. Det är inte författaren, även om det ibland brukar kallas författaren-i-texten detta medvetande, som vet och ser allt och styr och ställer med vår läsarupplevelse. Vi kan bli galna på det eller älska det, förbli ambivalenta eller vänja oss vid dess numera så ovana mångordighet.

Men vi kan inte komma ifrån att utan detta berättarmedvetande skulle vi inte få möta vår huvudperson chefen fru Ingeborg Baltzar. Och inte heller hennes 1920-tal med dess klockhattar och klasskrockar, så främmande och förfärligt förförande. Eller förförande förfärligt under den filmiskt läckra ytan.

Vad är det som är på gång där egentligen? Varför blir Ingeborg så upprörd när hennes blivande svärson tycker att allt kan vara lika bra? Varför är den ståndpunkten så hotande? Vilka förändringar är det som berättarseismografen registrerar? Vad har de med oss att göra? Frågorna kan bli hur många som helst när man läser Chefen fru Ingeborg, de handlar om då och nu, om vi och dem. Så är det ju med klassiker, de smyger ut och in i våra medvetanden och tider, visar skillnader och upphäver dem.

Örebro länsteater spelar i höst Chefen fru Ingeborg med Ing-Marie Carlsson i huvudrollen. Ing-Marie Carlsson i Hjalmar Bergman-klassiker på Örebro Teater. ( ur Örebronyheter på 12 augusti, 2021:) En vital klassikertolkning om förbjuden passion och förgörande skam. 25 september får Hjalmar Bergmans Chefen fru Ingeborg premiär på Örebro Teaters stora scen, med Ing-Marie Carlsson i huvudrollen. Dramatiserad av Anders Duus i regi av Helena Sandström Cruz.

Ingeborgs liv är alltigenom respektabelt och förutsägbart. Hon driver Örebros finaste klädaffär och tronar som matriark över sin familj. Men när hennes dotter förlovar sig ställs allt på ända. Inte nog med att mannen är en skuldsatt slarver – han väcker också förbjudna känslor i Ingeborg. Snart gungar både familjens och affärens rykte. Till slut står själva livet på spel.

– När jag läste romanen slogs jag av vilken blodfull och ”köttig” författare Hjalmar Bergman är, säger regissören Helena Sandström Cruz. Han skildrar skam, passion och sorg så det känns i hela kroppen – boken är en rasande uppgörelse med borgerliga konventioner och förkrympta känsloliv. Bergman kämpade ju själv med sin ”avvikande” sexualitet och den kampen är högst närvarande i Chefen fru Ingeborg; de kvävande normerna, skulden över de egna känslorna och den starka längtan efter en väg ut.

Chefen fru Ingeborg är en älskad klassiker av Örebros store son Hjalmar Bergman. Det är en rik berättelse präglad av humor, sorg och en knivskarp blick på det mänskliga, full av minnesvärda personporträtt.

På Örebro Teater förflyttas berättelsen till 1920-talets Örebro i en ny, vital dramatisering av Anders Duus, som tidigare gjort bland annat Det som är vårt och Agnes Cecilia på Örebro Teater. För den formsäkra regin står Helena Sandström Cruz, som tillsammans med Anders skapade föreställningen Glasäpplen som valdes ut till Scenkonstbiennalen och hyllades av kritikerna