Herr Markurells död och andra noveller

Hjalmar Bergman: Herr Markurells död och andra noveller (1941; 2:a uppl. Albert Bonniers Förlag 1942; 199 s.). Utgåvan innehåller: ”Herr Markurells död” (ursprungligen i Vintergatan 1922); ”Kanariehunden” (Dagens Nyheter 20/12 1936, julbilaga (skriven 1915–20)); ”Bedrägeri” (Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 10/12 1926, julbilaga); ”Borren”, (Bonniers månadshäften december (nr 12) 1919); ”Lars Enemans lyckodag”, (Julstämning 1919); ”Hjälpprästen på dansgille” (Social-Demokraten 18/12 1919, julbilaga); ”Två unga och en gammal”, (Bonniers veckotidning [20/12] (nr 52) 1925); ”Den som en gång älskat” (Göteborgs-Posten 14/12 1929, julbilaga); ”Handel. Ur firman Hahn, Huhn & Comp:s papper” (Bonniers månadshäften september (nr 9) 1917). (Källuppgifter utom årtal för de flesta saknas i utgåvan. Jag har letat fram dem i Per-Olof Mattssons kolossala Bibliografi. Hjalmar Bergman 1897–2010 (nedladdningsbar på http://su.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A557514&dswid=278).)

Hjalmar Bergman skrev inte novellsamlingar men väl mängder av noveller. De trycktes i tidningar och tidskrifter, påfallande ofta i julnummer och julbilagor. Under Bergmans livstid och med hans medverkan gavs bara ett par samlingar ut i bokform; mest känd är väl Kärlek genom ett fönster från 1929. Årtiondena efter hans död 1931 kom däremot åtskilliga, som denna, som jag hittade ouppskuren i min bokhylla. Novellerna här visar på Bergmans mångsidighet och yrkesskicklighet, liksom på hans fantasi och människokännedom.

Den korta titelnovellen kan läsas som en epilog till Markurells i Wadköping. Markurell framstår i mindre smickrande dager men ger själv i en minnesbild från barndomen bakgrunden till sin väg i livet. Den är ett litet mästerverk.

I ”Kanariehunden” och ”Bedrägeri” möter vi en av Bergmans favoritkrumelurer, den deklasserade adelsmannen Leonard Loewen, som misslyckas med allt han företar sig. Särskilt ”Bedrägeri” är en pärla.

I de fem följande känner vi igen namn på personer och gårdar från Bergmans Bergslagsberättelser, fast de här är helt fristående. När han rör sig i den miljön frigörs Bergmans berättarkonst som mest: sagoberättaren drar in sina lyssnare i en värld som föga liknar det verkliga Bergslagen och förtäljer om ung kärlek, gubbars övermod och ringaktade kvinnors list. Någon gång slutar det lyckligt, för det mesta inte. Det är underbar läsning.

Den långa slutnovellen, en fjärdedel av hela boken, är av ett helt annat slag, men även det ett som Bergman behärskar suveränt: affärer och hur de demoraliserar människor. Också här finns en äldre man som friar till en ung kvinna men får sina planer korsade av yngre män. Novellen, som utspelar sig i Rom, är intrikat komponerad med flera berättarplan, och berättelsen blir lite för komplicerad för sitt eget bästa.

Peter A. Sjögren | januari 27, 2021 kl. 3:11 e m | Etiketter: Bergslagen, Leonard Loewen, Markurell | Kategorier: Noveller, Skönlitteratur | URL: https://wp.me/patrG9-8M

Kommentera    Se alla kommentarer
0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *