Innan ordförandens klubba föll för årsmötets avslutning bad Samfundets sekreterare Inger Hullberg om ordet och tackade den avgående ordföranden Johan Hirschfeldt med dessa ord:

Wrangelska palatset och Stockholms Glass- och pastabar på Valhallavägen ekar som adresser ur ett parti Monopol. Men det är det inte alls. Det handlar i stället om start- och slutpunkter för raden av styrelsemöten som du, Johan, lett oss igenom. Och det kan låta som om jag beskriver en nedförsbacke från maktens boningar till folkets näringsställen, men det är det inte tal om. Under mitt allra första styrelsemöte satt vi alla med fuktade wettexdukar och frankerade kallelser till medlemmarna, och på det sista mötet fick du bära hem jättepåsen med frukt igen, eftersom vi hamnade på glassbaren i stället för i den bokade källarlokalen. Din omtanke, hjälpsamhet och generositet har just yttrat sig så konkret och praktiskt. Du har kånkat böcker upp och ner från källaren och sedan på bussar och tåg, du har hämtat akterseglade medlemmar på tomma busshållplatser, du har ställt upp på alla våra engagemang var helst de har hållits och du har representerat vårt Samfund i både möjliga och omöjliga sammanhang. Det tackar vi dig för i dag!

 Och ändå. Allt det där är bara det där lite extra som jag tror är alldeles naturligt för dig och något som du väl kanske alltid gör och har gjort!

Men sedan har vi själva arbetet, för nog är det ett arbete att vara ordförande i Hjalmar Bergman Samfundet! Under dina år har tre stora volymer med brev publicerats, och en fjärde kommer inom kort. Vi vet alla att det är Kerstin Dahlbäcks stora verk, men vi vet också att det inte skulle ha kunnat genomföras utan dina insatser. Med diplomati, briljant formuleringskonst, yrkesskicklighet och tålmodig vänlighet har du ridit ut många stormar och lotsat projektet genom många skär och oväntade grynnor. Utan att slå dig för bröstet och fika efter beröm. Snabbt, effektivt och koncentrerat. Så som du även skött våra möten, medan du behandlat oss styrelsemedlemmar oändligt varsamt och känsligt.

Brevutgåvan, en doktorsavhandling, Per-Olof Mattssons stora bibliografi, seminarieboken Svartsyn och humor, digitaliseringen av tv-dramatik och äldre filmer, och Förklädnader, den strålande jubileumsfesten i Börssalen, och mycket mera gör att dina år som ordförande för Sällskapet kommer att betraktas som mycket fruktbara.

Tack, kära Johan!”                                                                                       


 Vid sitt årsmöte i Örebro lördag 21 september valdes Peter A. Sjögren till ordförande efter Johan Hirschfeldt, som varit Samfundets ordförande i åtta år men nu undanbett sig återval. Peter har varit styrelseledamot också i åtta år och sitter dessutom i styrelsen för DELS – de litterära sällskapens samarbetsnämnd. Nya i styrelsen är Dixie Ericson, tidigare kulturredaktör i Nerikes Allehanda; Jan Holmquist, kulturkonsult i Stockholm och sommarantikvariatsbokhandlare i  Borgholm; Arne Johnsson, författare och bibliotekarie i Lindesberg; samt Lasse Zilliacus, f.d. kormästare på Operan, översättare och librettist. Efter årsmötet höll vår styrelseledamot universitetslektor Sten Wistrand ett föredrag där han beskrev och analyserade Hjalmar Bergmans kluvenhet mellan borgerligt traditionell livsstil och den moderna tidens tekniska framsteg, som han delvis bejakade, delvis stöttes bort av.

DELS, de litterära sällskapens samarbetsnämnd, återupptar i höst sitt arrangemang med litterära Östersjökryssningar där medlemssällskap i DELS presenterar sina författare i ett omväxlande program under en 24-timmarskryssning. Hjalmar Bergman Samfundet deltog hösten 2009 med en hel teaterföreställning, byggd på den sena kortpjäsen ”Bakom masker”.

Om programmet för årets kryssning och om alla praktiska detaljer kring arrangemanget kan man läsa på DELS:s hemsida: http://www.dels.nu/resor-i-arr-av-sallskap/paminnelse-om-sallskapsliv-till-sjoss-den-3-4-november-2013/ . Det blir ett roligt dygn till sjöss intygar en som var med 2009.

I en nyutkommen roman, ”Martin Andersson  Ett skuggspel” av Sara Gordan, dyker vår författare Hjalmar Bergman oväntat upp som romanfigur, hemma hos huvudpersonen Martin, ”en flåsande, överviktig jättebebis som Martin inte diskuterar romankonstens mödor med utan i stället badar, baddar om och nattar” för att citera Svenska Dagbladets recensent Josefin Holmström. Vad Bergman har där att göra har recensenten lite svårt att förstå. Läs hela recensionen på http://www.svd.se/kultur/litteratur/poetiskt-spel-med-skuggor_7836210.svd .

Bloggen Minnesvärt drivs av de flitiga folkbildarna Olle och Lotten Bergman i Eskilstuna. Här publiceras korta porträtt av kulturpersonligheter som riskerar att glömmas bort. I dag, 15 oktober 2013, kan man läsa om Hjalmar Bergman. Skribent är Hjalmar Bergman Samfundets ordförande Peter A. Sjögren.
http://minnesvart.com/hjalmar-bergman/ .

Nu har den kommit, boken om Hjalmar Bergman och Sven Delblanc. Läs på förlagets hemsida:
http://www.carlssonbokforlag.se/archives/7753 .

Sonja Svensson, styrelseledamot i Hjalmar Bergman Samfundet skriver: ”Jag fick genom en god vän  veta att ett Bergmanporträtt skänkts till min gamla Uppsalanation Södermanland-Nerikes av Sven Delblanc i mitten av 80-talet. Båda var hedersledamöter där. Antikvarien sände mig ett foto på porträttet som visade sig vara ett provtryck av Gösta Ottossons tavla som sitter i foajén på Hjalmar Bergmanteatern i Örebro. Hade i sammanhanget tur i två avseenden: när jag sökte på nätet hittade jag samma tryck till försäljning och köpte in det och ett av de fotos teatern har lagt ut visar porträttet på foajéväggen.”
Sonja Svenssons foto., styrelse4ledamot
Sonja Svenssons foto.

Här har städats. Det gick som man kan förvänta sig – jag blev stående med en bok i handen. Boken var Hjalmar Bergmans ”Markurells i Wadköping” (1919), och en tanke hade avbrutit rörelsen mot bokhyllan. Bokens kärna är en studentexamen, och med tanke på sonens förestående studentfirande kändes den lockande att läsa om. När tidningen en halvtimme senare hörde av sig med artikelidén var svaret givet.
Det är en märklig liten bok, runt 200 sidor lång, som utspelar sig under ett enda dygn på en enda plats, nämligen Wadköping, en sömnig småborgerlig stad med långsam å, fyrkantigt slott samt en domkyrka med torntupp. Tidens och rummets enhet finns där alltså, men med handlingens blir det mera knepigt. Boken handlar om en rad ting – om stora och små människor, om adel och uppkomlingar, om fäder och söner (samt mödrar och söner), om erotik, kärlek och död samt om mat, dryck och slagsmål – eller helt enkelt om staden Wadköping. Den allvetande, ibland lite beskäftiga berättaren håller oss ständigt underrättad om klockslag och dag. Så inleds boken i soluppgången – ”vid pass klockan 3 f.m” – och avslutas i solnedgången. Dagens datum är den sjätte juni 1913, alltså för precis hundra år sedan.
Detta är en bok om den gamla tiden, vilken kändes främmande redan 1919, då den först publicerades. Under läsningen erinrade jag mig en annan samtida författare, Gunnar Serner, som under namnet Frank Heller skrev äventyrsberättelser från den förkrigstid, som man redan under kriget började betrakta som en avlägsen idyll. Det fanns efterfrågan på förkrigsberättelser, och Bergmans böcker hade dittills inte varit några större succéer. Det blev dock ”Markurells i Wadköping”.
Staden är dock ingen verklig idyll. Korruption och nepotism hör till vardagen. När uppkomlingen Markurell hotar att sätta häradshövding de Lorche i konkurs träder hela stadens societet (representerad av välgörenhetssamfundet Jesu Krubba och den gamla släkten Rüttenschöld) till häradshövdingens försvar. Ändå är häradshövdingen och Markurell samma andas barn – den förre må ha fina anor och vackra anletsdrag, medan den senare har rävrött hår och är allmänt obehaglig, men de delar ändå ”en lönnlig punkt, som äventyrade karaktärens i övrigt orubbliga fasthet”.
Jämfört med felstegen i de adliga salongerna känns det som en bagatell då värdshusvärden Markurell tågar till läroverket, bjuder rektor och censorer på mat och årgångsviner samt donerar 30000 kronor till minne av sonens mogenhetsexamen. Muta? ”Om jag velat muta herrn, så hade jag gjort det på fem röda minuter. Och då hade herrn gått avsides och tackat sin gud och inte flåsat som en flodhäst. Det är en donation.”
År 1919 lästes ”Markurells” som en komedi. Man ville ha en idyll, och då tolkade man boken så. Egentligen finns här hjärtskärande tragedier. Den första antydan får man i bokens inledningsscen, som mest påminner om en förvriden tablå eller ett fotografi, där en katt lurar på en råtta medan en försupen lektor undrar om de är verkliga. Katt och råtta-leken fortsätter sedan genom boken. Markurell är den katt som hotar staden. I sin vederstygglighet är han också lik stadens fabrik, ”den hotfulla jätten, vars svarta hjässa höjde sig över Berget” och som hör till staden ”i judiciellt och administrativt hänseende”, men ”icke i moraliskt”. Föga förvånande har fabriken grundats av häradshövdingen. Såväl uppkomling som fabrik hotar den gamla ordningen, men är också nödvändiga för den nya tidens framväxt.
Också vi lever i en föränderlig tid, liksom människor nog har ansett sig göra det senaste seklet. Det finns ibland en ironi hos Bergman – häradshövdingen har problem med Balkankriget och önskar fred, men läsaren vet att allt snart blir betydligt värre.
Möjligen kan en läsare i dag besväras av det långsamma berättandet. Det första kapitlet innehåller en återblick på stadens förflutna och gestalternas historia, vilken berättas medan katten väntar på råttan och lektorn undrar om han fått dille. Det dröjer innan scenen upplöses. Så hissar Markurell flaggan, och berättelsen är i gång. Det må vara omständligt, men det är mästerligt gjort. Vi får se kapitlet som en prövning av vårt oroliga tålamod, som snabbt vill zappa vidare till nästa sensation.
Hjalmar Bergman var en stor författare. Det hindrar inte att han kan vara nog så elak mot sina gestalter. Han hånar dem, skuffar dem som de tuffa grabbarna gjorde i skolan, visar upp dem som fula och skamfilade, viskar till oss att också de sköna är fula, om än invändigt. Ibland kan man bli lite stött, för man är ju så modernt känslig. Groteskerierna överflödar, och understundom känns det som att bevittna en Bruegel, med den vulgära fru Markurell, överstinnan vars förstånd ibland stannar och den fule, obehaglige Markurell, som beskrivs som ”ett helvetets helgon”. Och likväl är de alla så mänskliga. Balansgången kan erinra om Bellmans, vars figurer samtidigt är å ena sidan horor och suputer, å den andra gudinnor och gudar. Hjalmar Bergmans gestalter är vår egen skrattspegel, samtidigt outsägligt löjliga och korrupta och ytterst lika oss själva.
Det finns sommarböcker. Egentligen är inte detta någon sådan, ty den saknar sommarbokens lätthet. ”Markurells i Wadköping” är en bok som berör. Den må vara komisk, men den är inte leende. Vid ett tillfälle nämns det att ”kanske var den 6 juni 1913 en av dessa vitmenade försommardagar, som för de gamla är ett dödens och förgängelsens hus”. Döden är ständigt närvarande, både faktiskt och symboliskt. Och ändå blommar Wadköpings syrener, liksom de gör utanför fönstret när detta skrivs. Solen går upp klockan tre, och så firas förstås studenterna. ”Juninatt blir aldrig av”, skrev Harry Martinson. Inte heller tragedin i Wadköping blir av – men man vet inte. Det är – skrev den gamle litteraturprofessorn Tideström i en artikel – en bok som tål att läsa om. Nästa gång märks kanske en än större svärta.

27 oktober 2012
Seminarium om Hjalmar Bergman och Sven Delblanc
Beröringspunkter, likheter och skillnader mellan dessa två författare behandlas i ett seminarium på ABF-huset i Stockholm, Sveavägen 41, lördag 27 oktober 2012 kl. 10–12, 13–15. Preliminärt program: Lars Ahlbom, ”Konstnärsrollen hos B resp. D”; Kerstin Dahlbäck, ”Brevskrivarna B och D”; Hans-Göran Ekman, ”Herr von Hancken”; Carl-Magnus Hugoh, ”Dostojevskij/B/D”; Lars Lönnroth, ”Amerikabilden hos B och D”; Åsa Mälhammar, ”Skälmar hos B resp. D”; Conny Svensson, ” Renässans, fascism och massturism. B, D och Florens”; Sten Wistrand, ”Misantropin hos B och D”.
Arr. Hjalmar Bergman Samfundet och Delblancsällskapet


RÄTTELSE: betr. DVD-visningen i mitt meddelande i går är rätt datum i punkt 2 onsdagen den 21 mars (inte februari). Ursäkta!