FRÅGESPORT arrangerad av Hjalmar Bergman Samfundet Julen 2020. Lycka till och God Jul!

A. Julspel hörde till traditionerna i Wadköping. Men vem var det som i Annalerna fick det här omdömet: ”Ett mera fulländat Jesusbarn hade aldrig uppträtt i Wadköping.”? Namnet på barnet?

B. I en av Bergmans romaner saluför en skrupelfri affärsman ett påstått undermedel mot en av tidens mest utbredda sjukdomar. Efter påståendet att en ”komplett sats” av botemedlet kostar 25 dollar att jämföra med en ”komplett likkista” som kostar 50 dollar avslutas reklambroschyren för medlet med följande fråga: ”vilketdera väljer Ni?”.  Vad heter romanen, vilken sjukdom handlar det om och vad är namnet på preparatet?

C. En ung släkting söker upp Jonathan Borck alias Jac Trabac i ”Clownen Jac”. Vilket är släktingens smeknamn? Och i vilken roman dyker titelpersonen först upp.

D. Vem har skrivit detta om Hjalmar Bergman i en av Samfundets skrifter: ”Jag välsignar barndomens leda. Jag tackar de långa söndagarnas gråhet och deras tröstlösa regn på fönstret för mer än jag kanske vet. För Hjalmar Bergman tackar jag för hans romaner som stod i vårt bokskåp och som blev lästa inte en utan två och tre gånger och kanske fler.” Vem är hon och vilken bok handlar sedan essän om?

E. ”Vad han är? Han är jublande glad! Allt tog de ifrån honom: ära, berömmelse, arbetsvinst, förmögenhet, hem, lycka. Men hedern icke. Den bar han mellan sina händer, den bar han under sina ögon och släppte den icke. Bestulen blev han, stal icke. Förrådd blev han, förrådde icke. Till ett misslyckat geni gjorde ni honom, till en fåne, en tok. Men en glad tok, in i döden glad. Heder och glädje skiljs inte åt.” Vem?

F. ”Saknar man moral så skadar man sig själv– har man moral så skadar man andra.” Vilken romanfigur säger detta?

G. ” Ty i Wadköpings annaler står antecknat att en bal utdansades i utvärdshuset Kupan den 10 juni och att rektor själv samt änkedomprostinnan Hyltenius voro balens beskyddare och garanter för dess höga moraliska halt.” Vilken roman?

H.” Hennes son strålade dyster triumf och hon anade plötsligt, vad som komma skulle. Han sa: Löjtnant Louis de Lorche är förlovad med din fröken dotter Suzanne.” Vilken roman?

I.” Baronen tog stadiga tag i sängstolpen och i käppens krycka och reste sig långsamt. Tum för tum höjde sig den breda, korta, fyrkantiga överkroppen, allt under det ansiktet gjorde fruktansvärda miner. Baronen hade ovanligt långa ben. Nu skakade han dem i tur och ordning, nöp sig i de magra låren och började försiktigt sin vandring till arbetsrummet.” Vilken roman?

J.” En väldig päls! Den dolde helt och hållet hans huvud och händer och den räckte ända ned till marken. Ett präktigt plagg i vinternatten fast kanske väl tung för den som irrat omkring timme efter timme.” Vilken roman?

K.” Hon kom upp på vinden, läste gulnade visitkort på dörrarna och fann det rätta: Fru Elsa de Lorche f von Battwhyl. Hon knackade och          öppnade och sa med ens till sig själv: Mitt ärende får vara.” Vilken roman?

L.” Och vid frukostbordet visade sig vår seger ännu tydligare. Onkel Bernhusen satt och stirrade framför sig, åt nästan ingenting och sa ingenting. Vi sutto också tysta. Först när vi skulle resa oss från bordet, vände sig baronen till Hannele och yttrade lågmält: Min kära krumelur , du och jag har stundom tvistat rörande möjligheten av övernaturliga tilldragelser. Jag vill säga dig, att jag inte längre är så säker på min sak som tillförne. Fråga mig ingenting. Men så är det.” Vilken roman?

M.” På gårdsplanen valsade redan Belzebub med tre drängar och en rättare, Larsbos damer på trappan höjde och sänkte sina armar,              ropade och skreko och gjorde sitt bästa för att pigga upp det redan livliga djuret. Skjutande åt sidan framsträckta armar, gripande händer, sprang greve Ludwig ned på planen, fram till hingsten, upp i sadeln. Belzebub reste sig på bakbenen, damerna skreko Belzebub satte av och stormade nerför allén. Damerna gingo in, gräto och drucko kaffe. Vid pass en timme senare återvände Belzebub. Allena.” Vilken roman?

N.”Glömt? Farmor?” Säger vem?

O.” Fru de Lorche borde till sist ha blivit lika ensam som sagans trilska och kitsliga frieriprinsessa. Visserligen deltog hon i sällskapslivet, dansade på slottet, gav själv middagar, drack te i biskopsgården kaffe vid Klostergatan på tante Rüttenschölds födelsedag och tre namnsdagar samt fullgjorde alla de ceremonier som tillkommer fru de Lorche i Wadköping.” Vilken roman?

P.” /- – – / en märklig dag i staden Wadköpings annaler. Domkyrkotornets kajor upphävde gälla skri och höjde sig i snävrande kretsar högt över den gyllene tuppen. Dock inte alltför högt. Herr Markurell stod orörlig på utvärdshuset Kupans trappa och blickade ned på de rikligt dukade borden under linden, under glimrande papperslyktor mellan doftande björkar.” Vilken roman?

Q. Johan Markurell finns förutom i Markurells i Wadköping i en roman och en novell. Vilka?

R. Ludwig von Batthwyl i Flicka i frack finns också i två andra romaner och en film, Vilka

S. Julia Körner f. Swedenhielm spelar också en roll i en roman och en film. Vilka?

T. Lotten i Lotten Brenners ferier finns flera romaner, vilka

U. I filmen Dollar återanvänder Bergman flera av sina figurer. Vilka?

V. Blenda i Hans nåds testamente dyker upp i ännu en roman. Vilken?

W. Hjalmar Bergmans besök i USA och Hollywood innebar något av ett smärtsamt fiasko.  Han återvände 1924 slokörad till Europa men stannade i Paris och skrev en av sina mest älskade romaner.  Vilken?

X. I Adolfsberg i utkanten av Örebro låg familjen Bergmans sommarhus Villa Fågelsång, där Hjalmar tillbringade många somrar som barn. I Adolfsberg låg även någonting annat som blev förebild för en av hans romaner. Vad åsyftas och vad heter romanen?

Y. Swedenhielms hade samtidig premiär på Dramaten i Stockholm och på Lorensbergsteatern i Göteborg (samma dag!). På Dramaten spelades Swedenhielm s:r av Anders de Wahl. Tre berömda INGMAR Bergman-skådespelare har sedan gjort rollen. Vilka då

Z. Vem sade till Hjalmar Bergman ”Kom ner på jorden unge man så skall vi talas vid!” när han 1916 kom med sitt första filmmanus?

Å. En av de filmer som Bergman skrev manus till slog publikrekord, men gick ändå med förlust ekonomiskt, eftersom inspelningen var så påkostad. Vilken film?

Ä. När Stina och Hjalmar gift sig flyttade paret till Lindesberg, Hjalmar döpte huset efter väderstrecket intill ån. Vad hette villan? Stämde väderstrecket?

Ö. ”Ty varje dag är domens dag för den, som tror på?” Vad?

Underlag som vi använt oss är Chefen fru Ingeborg, Clownen Jac, Dollar, En döds memoarer, Eros begravning, Farmor och vår herre, Flicka i frack, Hans Nåds testamente, Herr von Hancken, Jag Ljung och Medardus, Lotten Brenners ferier, Markurells i Wadköping, Markurells död, Vi Bookar, Krokar och Rothar och Swedenhielms. Vi har också använt Erik Hjalmar Linders stora biografi i tre delar, Den Svenska Litteraturen del IV, Himmel, Helvete och galenskap elva författare läser Hjalmar Bergman,  Dramatens arkiv Rollboken, Svensk Filmdatabas.se. Många citat finns att återfinna på internet – vi räknar inte det som fusk utan som lärande!

Skicka in dina svar senast den 15 januari 2021. Till Hjalmar Bergman Samfundet c/o Ingar Beckman Hirschfeldt antingen på mejl: ingar.ibh@telia.com eller Fatburs Kvarngata 19 2tr 118 64 Stockholm

Priser: 1-3:e pris: Gratis medlemskap i samfundet 2021.

4-5:e pris Inger Borgströms bok Den determinerade Markurell.

6-10:e pris: Sverige läser, 1066 böcker ur tusen år av svensk litteratur.

Samfundets tidigare ordförande Johan Hirschfeldt har åtagit sig att vara notarie publicus för tävlingen!

Välkomna med era bidrag!

Hjalmar Bergmans onda cirkel av svartsjuka, alkohol- och narkotikamissbruk.Författaren Hjalmar Bergmans liv präglades av stor kreativitet och omfattande litterär produktion men också av ett kaotiskt privatliv med svartsjuka, substans-missbruk och sjukdom. Psykiatern och beroendeläkaren Lars Sjöstrand sammanfattar i en först publicerad i Läkartidningen 13-14/2020 Lakartidningen.se

Hjalmar Bergmans sista roman, »Clownen Jac« (1930), skrevs för att läsas upp som en radioföljetong. Tre skådespelare växlade om de olika kapitlen, men när turen hade kommit till kapitlet »Ur en clowns katkes«, krävde Bergman att läsa själv. Per Lindberg, hans svåger och tillika chef för Radioteatern, våndades inför Bergmans krav. Bergman var gravt alkoholiserad och nergången, men fick som han ville. En reservskådespelare och konjak fanns till hands. Bergman infann sig nykter och svettig. Efter att ha svept ett glas mjölk läste han med stadig röst om hur Jac Tracbac, alias Jonathan Borck, förklarar att drivkraften bakom clownkonsterna är skräck.

Bergmans livsverk är omfattande: romaner, noveller, dramatik, filmmanus samt essäer och kåserier. Vissa teman kan man följa från ungdomsverken till hans mogna författarskap. Det vimlar av utomäktenskapliga barn, som är främlingar i de familjekonstellationer som omger dem. Jac Tracbac är ett sådant, liksom Markurells son Johan i »Markurells i Wadköping« (1919). Vi har gott om despotiska föräldragestalter vars kärlek till sina barn grumlas av narcissistiska behov. Jac Tracbacs farmor, som vi möter i »Farmor och vår herre« (1921), liksom Markurell är exempel på sådana. Förbjuden kärlek och svartsjuka förekommer flera gånger, bland annat i »Chefen fru Ingeborg« (1924). Ingeborg är yrkeskvinnan, som drabbas av åtrå till sin blivande svärson. Svartsjukan och hennes inre moraliska konflikt driver henne obönhörligt mot en psykos och undergång. Livslögner kracke­lerar gång på gång hos Bergman, och det finns otaliga skildringar av alkoholister och berusningstillfällen.

I och med att Bergman med början i »Hans nåds testamente« (1910) skapade Wadköping, liknande hans barndoms Örebro med omgivningar, fick också hans författarskap en udd riktad mot den borgerlighet som var hans ursprung, inte minst mot dess grundpelare – äktenskapet mellan man och kvinna.Bergman föddes den 21 september 1883 i ett välbärgat Örebrohem. Fadern, kamrer i Örebro Sparbank, var en parveny som hade samlat en förmögenhet genom de affärskontakter som banken möjliggjorde. Bergmans förhållande till honom var ambivalent. Modern var dotter till en framgångsrik fabrikör i Örebro; till henne var relationen varmare, vilket inte hindrade honom från att som vuxen under ett uppträde anklaga henne för att ha förtryckt honom. Hjalmar var femte barnet; en äldre syster och en bror hade dött i späd ålder, men två storasystrar fanns. Modern blev sängliggande i över ett år efter hans födelse på grund av blodproppar i benen. För en tid övertogs omvårdnaden av en dadda, som avskedades eftersom hon skedmatade honom med brännvin för att dämpa hans skrik. Som barn var han en »liten otymplig unge, onaturligt fet, klumpig. Stort folk skattade åt mig, barn förföljde mig«, skrev han till sin hustru Stina – mitt »hjärta hade ingen sköld«.

Sexton år gammal tog Bergman studenten som privatist. Studierna i Uppsala ledde inte till examen, men en stor allmänbildning. Det var författarbanan som hägrade. 1901 gjorde han en bildnings­resa till Florens, Rom och andra italiens­ka städer. Flera långa vistelser i landet följde. Han lärde sig italienska och blev förtrogen med italiensk kulturhistoria. Avtryck därav är bland annat en roman om 1400-talsmunken Savoranola (1909). Italien, liksom senare också 1920-talets Berlin, blev hägrande frizoner utanför ett trångsynt Sverige.

Sannolikt smittades Bergman av syfilis i sin ungdom. Exakt när är oklart, men 1902 konstaterades »en synnervsinflammation«; den hade pågått en tid när dia­gnosen ställdes. Den läkte småningom ut. Optikusneurit är vanlig vid sekundärstadiet av syfilis. 1912 tillkom en »ryggmärgsåkomma« med värk, domningar och trötthet i fötterna – således, om hypotesen stämmer, sjukdomens tertiärstadium i form av tabes dorsalis. Han behandlades med arsenik – ingick bland annat i det då nyintroducerade syfilismedlet Salvarsan – och jod, vanligt vid syfilisbehandling. Förs­ta tiden reste han från Helsingborg, där han då bodde, till Lund för behandling. Ytterligare en medicin gavs (möjligen någon kvicksilverberedning), men sattes ut på grund av gastrointestinala biverkningar. Jod- och arsenikbehandlingen fortsatte under mer än ett år.

Bergman gifte sig 1908 med Stina (1888–1976), dotter till skådespelarparet Augusta och August Lindberg. Det blev en barnlös relation, präglad av motstridiga känslor: återkommande svartsjuka, klaustrofobisk ångest, halvhjärtade försök till frigörelse, våldsutbrott, men också kärlek och ömsesidigt beroende. För att få hjälp mot svartsjukan sökte Bergman psykiatern Olof Kinberg 1909, som inte ingav förtroende. Det gjorde däremot Jacob Billström, psykiater och pionjär i den svenska psykoterapins historia, som Bergman konsulterade 1914. Denne ansåg att svartsjukan berodde på »en inre omedveten ångest, förvärvad i den tidigaste barndomen«, förklarade Bergman för sina föräldrar. För Bergmans levnadstecknare, Erik Hjalmar Linder, berättade Billström 1941 att hans patient led av impotensproblem, ett problem som berörs i novellen »Markurells död« (1922) och i romanen »Eros’ begravning« (1922).

Ungefär vid tiden för konsultationen hos Billström insåg Bergman sin homosexualitet, enligt vad han 1926 yppade för den yngre författarkollegan Johannes Edfelt, som vid ett tillfälle måste avvisa hans närmanden. Bergman var då berusad. Stina bagatelliserade makens homosexualitet och förnekade att deras äktenskap skulle varit vitt i en artikel i BLM 1964. Barnlösheten berodde på Hjalmars fruktan för att lida av en ärftlig sjukdom. I varje fall stegrades makarnas inbördes disharmoni på grund av Hjalmars allt öppnare homosexualitet.

Hösten 1919 kastade sig Bergman ut i ett rumlande uteliv i sällskap med den unge skådespelaren Nils Asther. För säkerhets skull låste han in Stina i deras Stockholmslägenhet inför krogronderna. I BLM-artikeln hävdade Stina att inlåsningarna skedde på hennes initiativ för att dämpa Hjalmars svartsjuka och ge honom en större frihet. I sina postumt publicerade memoarer skildrar Asther en homoerotisk vänskap med återhållna sexu­ella inslag.

Bergmans egentliga alkoholdebut skedde sannolikt under skolåren. Skildringar av kamratumgänge med alko­hol, där skolungdom börjar testa och överskrida gränser, finns i »Vi Bookar, Krokar och Rothar« (1912) och »Jag, Ljung och Medardus« (1923). Han blev småningom en högkonsument av alkohol. Kvällsgroggar kom att ingå i hans dagliga ritual – ett sätt att uppnå frid efter dagens kreativitetsutbrott. Men bakom alkoholbruket fanns också den inre stress som homo­sexualiteten skapade. Den berörde inte bara relationen till Stina, utan också hans förhållande till de borgerliga värderingar som han var uppvuxen med och det samhälle han tillhörde.

1922 drevs allt detta till sin spets. I Travemünde träffade han den 14-årige Werner (Werni) Fuetterer. Bergman befann sig på tillfälligt besök i staden tillsammans med Stina. Werni bjöds till Segelholmen i Stockholms skärgård, där paret Bergman brukade tillbringa somrarna. Det blev sol och bad. I Bergmans almanacka finns kryptiska formuleringar som, enligt Linder, visar att relationen, åtminstone för Bergmans del, fick en sexuell karaktär, bland annat »bad c-t-s«, som kan dechiffreras coitus. I så fall något oerhört, med tanke på att sexuellt umgänge mellan vuxna män var straffbart ända till 1944, och här gällde det en vuxen man och en minder­årig. Werni återkom till Sverige, även hans syster kom med. Senare sökte Werni sig till filmen och Berlin; han blev en magnet som drog Bergman till staden. I omskrivningar som i fru Ingeborgs förbjudna åtrå till sin blivande svärson – en motsvarighet till hans egna känslor för Werni – vågade Bergman gestalta sin läggning.

1924 vistades Bergman några månader i Santa Monica i USA för att skriva filmmanus med Victor Sjöström. Han vantrivdes, och alkoholkonsumtionen ökade trots förbudstid. »Jag tror det var Amerikavistelsen som tog korken ur Hjalmar och gjorde honom till en ohämmad suput«, menade hans svåger och förläggare Tor Bonnier. Under åren som följde accelererade Bergmans alkoholism, särskilt efter 1925. Den blev till en autonom självgene­rerande process som samtidigt var ett utdraget självmord. »Det är själen som tar kål på kroppen. Och om den använder rep eller sprit kan vara lika bra. Man super för att man vill bli av med livhanken«, skriver han i »Chefen fru Ingeborg«.

Återkommande resor till Berlin möjliggjorde inte bara konsumtion av alkohol, utan också av kokain, som han snusade, och besök på olika »pojkställen«. På hösten 1926 gjorde han ett försök att varaktigt separera från Stina, vilket än mer utelämnade honom åt hans missbruk, även om de senare försonades. Somatiska komplikationer tillstötte: han hade återkommande blodiga gastriter och svårigheter att få i sig fast föda. Alkohol, särskilt konjak, stod tidvis för merparten av hans kaloriintag. Han blev fet och oformlig. Röntgen visade att hjärtat var förstorat, benen svullnade och han plågades av andnöd. Deliriösa tillstånd med hallucinationer och vanföreställningar följde på alkohol- och kokainmissbruket. Olika läkare förskrev barbiturater som Luminal och Veronal mot ångest, abstinenssymtom och sömnsvårigheter, men också morfin och opium mot smärtor och diarréer. Ändå tillkom flera romaner, dramatik, noveller och filmmanus under hans sista fem år, mycket tack vare somrarna på Segelholmen under Stinas omsorg och relativa begränsning av hans alkoholintag.

Sista uppbrottet skedde några veckor efter radiouppläsningen av »Ur en clowns katkes«. I november 1930 for Bergman ensam till Berlin. Han bodde på Hotell Nordland; strax före nyår försämrades hans tillstånd med blodiga upphostningar, magkatarr och diarré. Hotellets läkare dr Dessau tog över honom till sin privatklinik, där han avled efter knappt ett dygn på nyårsdagen 1931 – enligt dr Dessau på grund av ett slaganfall.

Stina kom för sent till Berlin; på Hotell Nordland tog hon en överdos av sömnmedel. Hon fick psykiatrisk vård en tid och deltog inte vid jordfästningen. Bergmans aska förvarades först hos Bonniers, sedan hos Stina i en urna med två utrymmen – det ena för honom, det andra för henne. De gravsattes genom Bonniers försorg på Norra Kyrkogården i Örebro 1976.

Hjalmar Bergman i Västerås och Västerås i Markurells.

Av Erland Bohlin.

Att Hjalmar Bergman tog studenten som privatist vid h a l (högre allmänna läroverket) i Västerås den 26 maj 1900 är obestridligt. Och bakgrunden är också väl känd: Pappa Claes ville ta med sig Hjalmar på en badresa till Ems i Tyskland i maj 1899 – baden skulle vara nyttiga för honom och vistelsen en nyttig språkträning för Hjalmar. Rektor Phragmén och lärarna gav förstås den mäktige bankkamrerens i Sparbanken son ledigt – utom Hjalmars tysklärare, adjunkt K F Elmquist (som troligen hade sina affärer i någon annan bank), som sa att om Hjalmar var borta dessa sista veckor på terminen skulle han få BC i tyska och därmed inte få flytta till 7:2, skolans näst högsta klass. Och så blev det. Då beslöt pappa Claes och Hjalmar att han först skulle tentera tyskan i augusti och därmed bli flyttad till 7:2 och sedan lämna skolan för ”enskild undervisning” och läsa in de två åren på egen hand och gå upp som privatist ett år innan klasskamraterna skulle ta studenten.

Att han fick hjälp av sina före detta lärare, framför allt lektorn P G Lyth, som liksom flera andra av dem var vänner till familjen, är känt, men hur mycket han vistades i Västerås under det året har varit oklart. En del har trott att han var inskriven som elev där hela året. Nu vet vi att han var inackorderad två månader hos filosofie doktor J O Bergstrand, dock inte vilka månader. Men nu har jag hittat belägg som visar att han mest höll till i Örebro.

Ett första indicium är att han, som så flitigt skrev till mamma Fredrique när han var borta hemifrån, inte skrev ett enda (bevarat) brev till henne eller någon annan under perioden juni 1899 till november 1900. Sen har jag funnit en notis i Nerikes Allehanda den 1 mars 1900, som anger vilka som anmält sig till mogenhetsexamen vid Örebro h a l, där Hjalmar finns med som privatist. Det bekräftas i skrivelse från skolan till ecklesiastikdepartementet den 29 mars, där det också anges att Hjalmar erlagt den föreskrivna avgiften.

Vad som sedan hänt vet vi inte. Blev kanske ”privatlärarna” rädda för att beskyllas för mutor, när de nu skulle examinera Hjalmar? Den 18 april 1900 skrev han i alla fall svenskuppsatsen vid läroverket i Västerås. Den är välkänd och hade rubriken ”Jämförelse mellan kristendomen och muhammedanismen”, men vilket datum han skrev den har jag inte sett angivet. Det framgår dock av en notis i Nerikes Allehanda den 31 mars 1900 att för alla gymnasier gällde att det skriftliga provet i modersmålet skulle äga rum onsdagen den 18 april, latinprovet dagen efter, matematik lördag den 21 och översättning till franska och tyska måndagen den 23 april.

Samma dag som Hjalmar skrev uppsatsen daterade Västeråsläroverkets rektor Peter Bagge ett brev till honom (kanske överlämnat personligen) med uppgift att han före den skriftliga prövningen skulle erlägga 10 kronor och före den muntliga 15 kronor samt att han före den muntliga prövningen skulle avlämna ett vitsord avgivet av någon teckningslärare vid ett läroverk över färdighet i teckning enligt fordringarna för övre sjunde klassen. Hjalmar hade haft BC eller C i teckning alla terminer utom i 6:1 då han hade B, så det var nog inte så roligt att behöva gå till teckningsläraren Lindblom och lägga fram ett nytt prov. (Tack Gunilla Hammarland, som sökte rätt på brevet åt mig.)

De fyra skrivningarna bedömdes så att han fick AB i modersmålet och franska, Ba i latin och B i matematik och var alltså klar för muntan. Om man – som jag gjort – jämför hans skrivresultat med de 19 eleverna i den klass på latinlinjen B som han fördes ihop med, finner man att hans AB i svensk skrivning matchas av ett A, och 2 AB och resten Ba eller B, och då framstår ju hans resultat som mer i nivå med förväntningarna. I latinet fanns det ett a och fem AB, så där var hans Ba ganska normalt. Hans AB i franska får jämföras med ett a och tio AB, så också där var han i gott sällskap. B i matte var den nivå han legat på tidigare, men rektor Phragmén hade höjt till Ba när han lämnade 6:2.

Den 25 maj började studentexamen under ledning av de tre Uppsalaprofessorer som fungerade som censorer: Nils Dunér i astronomi, Axel Erdmann i germanska språk och Per Adolf Geijer i franska. Den dagen examinerades de första 15 abiturienterna på latinlinjen A och B i tre grupper om fem. Examinatorer var i första hand skolans lektorer, bland vilka märks Josef Lind i matematik, han som var Karros rektor 1918-1931.

Det var alltså latinklass B som Hjalmar hade tillförts, men det var först den andra dagen, den 26 maj, som Hjalmar tillsammans med de tre sista namnen i B-klassen blev examinerad som ensam grupp och då behövdes inte professor Geijer. Förhören pågick klockan 8-11 och 12.30-15.30 och då skulle man hinna med nio ämnen. Ett tionde, filosofisk propedeutik (introduktionskurs), ersattes med det sista terminsbetyget utom för Hjalmar, som då tydligen ensam fick möta examinator, censor och examensvittnena.

Han fick AB i filosofi, Ba i kristendom, tyska, historia och geografi och i matte, B i fysik och naturhistoria samt C i engelska (I 6:2 hade han Ba på höstterminen och B på vårterminen). Också i teckning fick han – inte oväntat – C, men det behövde inte kompenseras av något överbetyg. I gymnastik med vapenövningar hade han streck (det sista Karrobetyget var ett B) och musik finns inte med i studentbetygen.

Mogenhetsbetygen för de 18 medabiturienterna bestod av ett A, fem AB och resten B, så Hjalmars B var normalt under rådande omständigheter. Men godkänd blev han ­ 16 år och åtta månader gammal avlade han alltså mogenhetsexamen med goda betyg.

När han tog tåget hem från Västerås några dagar senare mötte mamma Fredrique honom i en öppen landå och så kunde han åka förbi det Segelbergska palatset nere vid stationen, där hela Karro höll till medan skolhusen byggdes om, och vinka till sina gamla klasskamrater, som fortfarande hade ett år kvar.

Att pappa Claes ville vrida om kniven i Karros kollegium är en möjlig tolkning av det faktum att det i kollegieprotokollet 26, 28, 29 maj 1900 står ”Till premiekassan hade från kamrer Klas Bergman lämnats ett belopp af 25 kr att vid terminens slut utdelas till en framstående yngling under benämningen ’Gåfva från en nytagen student’.” Man kan kanske se det som ett svar att detta engångsstipendium inte tilldelades den bäste utan den näst bäste eleven i klass 4, Axel Petterson (senare Löwh), och då tillsammans med ett större stipendium om 100 kr.

Markurells formulering om mutstipendiet är (nästan) exakt hämtad från namnet på ett stipendium som Hjalmar måste ha hört uppläsas vid flera våravslutningar senast 20 år innan han skrev romanen, nu bara med utbyte av namn: ”Arfprinsens, Hertigens av Nerike, Eugen Napoleon Nicolai till minne av HKH:s den 26 januari 1884 med heder avlagda mogenhetsexamen stiftade stipendium.”

Vilka intryck tog nu Hjalmar av sina ­ tydligen ganska korta, kanske till och med dagskorta – besök i Västerås våren 1900 (han kan förstås också ha varit där åren före 1919, då han skrev Markurells) och vad av det finns med i Wadköping?

Djäkneberget är ju det tydligaste lånet från Västerås, men någon motsvarighet till restaurang Kupan fanns inte där, fast just den 23 maj 1900 annonserar konditor J H Bergman att han där öppnar en kiosk med kaffe, kolsyrade drycker och konditorivaror. Serveringslokalen stod kvar oförändrad till 1937. (Tack Nina Deila, Västerås, för dessa upplysningar.) Att sätta förledet dom- på kyrkan och prostinnan Tollin är ju lätt gjort. Biskopen är lika avlägsen i romanen som han var i Örebro, där han ju också var eforus för gymnasieskolan och konsistorienotarien (domkapitelnotarien), som nämns, har en lätt utbytbar titel. Erik Hjalmar Linder nämner också utsikten över stan som västeråsisk, men jag tycker att samma ingredienser fanns i Örebro och han säger att i Västerås fanns vid skolan en ask som skulle motsvara Barfothens alm. Att Wadköping börjar på W liksom Västerås är en ytlig likhet, tycker jag. Och varför begränsa tilltron till Hjalmars fantasi om den lilla staden Wadköping? Han som var ”sju världars herre”.

Not: Varmt tack till den hjälpsamma personalen på Västerås och Örebro Stadsarkiv och till docent Sten Wistrand för viktiga påpekanden.

Artikeln är hämtad ur Örebro-Karolinaren, nr. 79, 2019.

Artikelförfattaren Erland Bohlin (1937-2020) var fil. lic. och lektor vid Karolinska skolan i Örebro. Han skrev sin licenciatavhandling i litteraturhistoria om den litterära diskussionen i Sverige 1820-1821. Som pensionär ägnade han sig åt lokalhistoria. På senare år engerarade sig i restaureringen av det naturhistoriska museet vid Karolinska skolan. Erland var bl.a. medlem i Hjalmar Bergman-samfundet och Sällskapet Concordia. Han var också en duktig sångare. / Peter Appelros