Söndagen den 15 oktober var vi drygt ett femtiotal personer som lyssnade på ett mycket intressant och givande samtal mellan Kerstin Dahlbäck och Malin Ullgren om Chefen fru Ingeborg.. Kerstin Dahlbäck har skrivt fint förord i Lind&co upplaga 2002. Malin Ullman skrev den 10 maj  i DN ett Bokmärket om Chefen fru Ingeborg ”en fantastisk berättelse om borgerskap och undergång som jag aldrig kunnat släppa sedan jag läste den första gången”. Anita König läste ur romanen.

 

 

 

Hjalmar Bergman Samfundet

Medlemsblad 2018:1

Välkomna till vårens program.

Mars

Östgötateatern och Farmor och vår Herre med Marika Lagercrantz, i regi av Pontus Plænge har premiär i februari. Vi har bokat biljetter till söndagen den 11 mars kl. 16 i Norrköping. Vi träffar Marika och Pontus i cafét innan föreställningen där vi sammanstrålar klockan 15 i ett avskilt rum. Många har anmält sig, sista anmälningsdag är 8 februari. För att vara säkra på antalet biljetter ber vi även de som redan har anmält sig att skicka ett mejl till Ingar ingar.ibh@gmail.com eller sms:a 070 4046612 och bekräfta detta. Vi tänker beställa kaffe och räksmörgås (80 kr) till de som önskar och behöver också er bekräftelse på detta!

Vi tar oss till och från Norrköping på egen hand. Vissa har kanske plats i bil vilket också kan förmedlas till Ingar ingar.ibh@gmail.com

April

Årsmötet blir lördagen den 14 april i Örebro.  Årsmötet äger rum på Örebro länsmuseum kl 13.15. Dessförinnan, 12.15, kan de som anmäler sig till Inger exbru@hotnail.com äta gemensam lunch (119 kr) på restaurang Ingeborg på Engelbrektsgatan 20 mitt emot länsmuseet. Tåg går 10.14 från Stockholm.

Sedan får vi en premiär kl 14.30 på länsmuseet med rubriken Kungsköping versus Wadköping – Fredrika Bremer möter Hjalmar Bergman

Hjalmar Bergman Samfundet och Årstasällskapet för Fredrika Bremer-studier presenterar en dramatiserad dialog om sina respektive författare med utgångspunkt från Fredrika Bremers Hertha (1856) och Hjalmar Bergmans Vi Bookar, Krokar och Rothar (1912). Bägge är stadskrönikor och har nära kopplingar till Örebro. Dialogen är skriven av Gunnel Furuland, ordförande i Årstasällskapet.

Evenemanget sker i samarbete med länsmuseet och allmänheten är välkommen till detta celebra möte mellan dessa författare i gestaltning av Pär Bäckman som Hjalmar och Charlotta Åkerblom som Fredrika.

Tips

I anknytning till föreställningarna av Farmor och vår Herre kommer Malin Ullgren och Johan Hilton från Dagens Nyheter i Norrköping den 14 mars och i Linköping den 30 maj tala om Berättaren Hjalmar Bergman, i ett samtal om en man vars berättarkonst etsat sig fast i den svenska litteraturhistorien.

Vi vill också tipsa om en programserie Nyfiken på Hjalmar Bergman på Nora bibliotek med anledning av att Agneta Pleijel bearbetat Flickan i frack för Stadra teater med premiär den 6 juli. Biblioteket i Nora har tre Nyfiken på Hjalmar Bergman-kvällar klockan 18.30 med Anders Linder den 4 april, Agneta Pleijel den 10 april och den 18 april samtalar Sten Wistrand, Pär Bäckman och Arne Johnsson.

Pär Bäckman guidar Aktiva seniorer om Arkitektur och konst i Hjalmar Bergmans fotspår i Örebro den 25 april i Medborgarskolans regi. Tyvärr fullsatt, men det kan väl upprepas?

Maj

Den 19 – 20 maj åker vi på gemensam buss-och båtutflykt i Närke i Hjalmar Bergmans fotspår. Inger Hullberg, Arne Johnsson och Pär Bäckman planerar. Vi startar i Örebro på förmiddagen den 19 maj. Mer detaljer följer. Boka helgen!

6 juli – 5 augusti

Missa inte Flickan i frack på Stadra!

Söndagen den 19 augusti
Samfundet är med på Världens längsta bokbord på Drottninggatan i Stockholm.

Välkomna!       Ingar Beckman Hirschfeldt      070 404 66 12

Medlemsblad Hjalmar Bergman Samfundet oktober 2017
Välkomna till höstens program. 

Först ut är söndagen den 15 oktober kl. 13: Chefen fru Ingeborg

Hjalmar Bergman Samfundet och Timmermansgården inbjuder till ett samtal om romanen Chefen fru Ingeborg och andra starka kvinnoporträtt hos Hjalmar Bergman med litteraturprofessorn Kerstin Dahlbäck och kulturredaktören Malin Ullgren söndagen den 15 oktober kl. 13. Anita König (som var med i TV-serien) läser högt ur romanen. Vi kommer ha bokbord och tillfälle till fika och intressanta samtal. Chefen fru Ingeborg har kommit i många upplagor sedan den först kom 1924 och finns som e-bok. Teve-serien med Mona Malm ligger på SVT Play. Timmermansgården ligger på Timmermansgatan 46 i Stockholm nära Södra station och bussarna 66, 55 och 57

Den 11 november är det Litteraturens lördag på stadsbiblioteket i Örebro 11-17

Där har Hjalmar Bergman Samfundet ett program kallat Om Hjalmar – ett samtal om författaren och personen Hjalmar Bergman mellan Pär Bäckman, Erik Furumark, Arne Johnsson, Sten Wistrand klockan 12.00

Samfundet har också ett informationsbord på stadsbiblioteket.

Årets bokcirkelbok är En döds memoarer. Kerstin Dahlbäck inleder cirkeldiskussionen på Timmermansgården torsdagen den 7 december kl. 18. Boken diskuteras i Örebro den 12 december kl. 16 hemma hos Inger Hullberg, Järnvägstorget 9. Cirkeln är öppen för vem som vill.

I höst spelar Kronobergsteatern Clownen Jac med Eva Britt Strandberg i titelrollen. Låter väldigt spännande. Det finns en turnéplan på nätet.

Östgöta teatern och Farmor och vår herre med Marika Lagercrantz, i regi av Pontus Plaenge har premiär den 24 februari. Vi tänker boka biljetter till söndagen den 11 mars kl. 16 i Norrköping. Marika vill gärna träffa oss efter föreställningen och prata om pjäsen. Vi hoppas träffa Pontus Plaenge också. Meddela intresse snarast till Inger Hullberg exbru@hotmail.com

Årsmötet blir lördagen den 14 april i Stockholm. Programmet inte klart men blir säkert spektakulärt!

I maj åker vi på utflykt i Närke i Hjalmar Bergmans fotspår. Inger Hullberg, Arne Jonsson och Pär Bäckman planerar.

Tidigare i höst hände detta:

Vi firade Hjalmars födelsedag redan den 16 september. Drottningen var närvarande och Pär Bäckman framställde evenemanget livligt och roande för ett drygt 20-tal lyssnare, med intervjuer med Erik Hjalmar Linder och åskådare som tyckte högst olika om skulpturgruppen. Sedan fick vi höra utdrag ur pjäsen Sagan med Anita König och Agneta Ljung. Det var väldigt bra! På det efterföljande ”afternoontea” med härliga scones m.m. så fick vi också en fin bakelse som liknade skulpturen. Då passade vi på att till den duktiga kocken överlämna samfundets gåva till Hotell Borgen, en reproduktion av ett porträtt av Hjalmar

Bergman av konstnären Göran ”art Vargas” Lindgren, som styrelseledamoten Pär Bäckman skänkt till samfundet för att skänka vidare till Hotell Borgen.

 

För styrelsen

Ingar Beckman Hirschfeldt          070 404 66 12

Hjalmar Bergman Samfundet Medlemsblad 2017:2

Kära medlemmar tack för en intressant vår med Hjalmar Bergman och välkomna till en förhoppningsvis lika intressant höst!

Söndagen den 20 augusti klockan 11- 18

Vi kommer även i år ha ett bokbord på Världens längsta bokbord längs Drottninggatan i Stockholm Förra året regnade det förfärligt men det var ändå roligt och vi sålde böcker för 900 kr! Välkomna att besöka oss och om du vill stå bakom bordet hör av dig!

HjBS. Bokbordet aug -16[19799]

 

Vi firar ju alltid Hjalmar Bergmans födelsedag den 19 september. Inte alltid precis på dagen. I år blir det

Lördagen den 16 september kl 13 i Teaterfoajén på Örebro teater.

Rune_Rydelius_Vem_tror_på_sagor_här

Pär Bäckman har intervjuat skulptören Rune Rydelius och berättar om skulpturgruppen Sagan ”Vem tror på sagor här?” som står framför teatern och om dess tillkomst. Därefter läser Agneta Ljung och Anita König ur Hjalmar Bergmans pjäs Sagan. Vi avslutar med afternoontea på hotell Borgen för dem som så önskar, anmälan till Inger Hullberg, exbru@hotmail.com, eller 0706745660.

Söndagen den 15 oktober kl 13  Chefen fru Ingeborg

Malin Ullgren (DN) och Kerstin Dahlbäck samtalar om Chefen fru Ingeborg och andra starka kvinnoporträtt av Hjalmar Bergman på Timmermansgården på Söder i Stockholm. TV-serien Chefen fru Ingeborg med Mona Malm ligger på svtplay.se. Se den igen!

Den 11 november är det Litteraturens lördag i Örebro

Då hoppas vi engagera Sten Wistrand, Pär Bäckman och Arne Johnsson i ett fortsatt samtal om Hjalmar Bergman och också får ett föredrag av Hjalmar Bergman-kännaren Erik Furumark.

Årets bokcirkelbok är En döds memoarer som vi diskuterar i november/december både i Stockholm och i Örebro.

Glöm inte att gå med i Facebook-gruppen Hjalmar Bergman och hans vänner! Eller att kolla på vår hemsida. Där ligger nu en intressant artikel av Kerstin Dahlbäck! Där ligger också Måns Hirschfeldts presentation av Carl Fredrik Reuterswärd från programmet på Dansmuseet i våras

På årsmötet hade vi ett pangprogram också, då vi visade Flickan i frack med stumfilmspianist på biografen Roxy i Örebro. Salongen var fullsatt. På årsmötet valdes en ny styrelsemedlem Helena Cho Györki och vi avtackade Anna Wolodarski och Dan Danielsson revisor med varsitt bokstöd.

Ingar Beckman Hirschfeldt, ordf.

ingar.ibh@gmail.com, 070- 404 66 12

Litterär vintage. Några eftertankar till Karlfeldtsamfundets symposium i Sigtuna 24-25 oktober 2014.

I somras besökte jag Folkärna kyrka vid Karlfeldtjubileet söndagen den 20 juli. Man högtidlighöll hundrafemtioårs-dagen av diktarens födelse.  Det var spelmanslag, skönsång, tal av två biskopar och kransnedläggning vid minnesstenen, som bekostats av Svenska Akademien – Karlfeldt var på 1910-talet ständig sekreterare i Akademien. Man hyllade den trygge dalmasen och gårdsägaren, diktaren och akademiledamoten Karlfeldt. Det var vackert, högtidligt och imponerande. Som trogen bergmanian kontrastassocierade jag till Hjalmar Bergman. Trots att han gjorde Bergslagen till ett litterärt landskap var Bergman utan provinsiell förankring, ständigt på resande fot och mer europé än svensk. Han var egendomslös trots tidvis stora inkomster, hyrde bostad och sommarstuga, var utan religiös eller någon annan tro men hyllade Jesus som den ideala människan. Han var Fredrik Bööks hackkyckling, stod vid sidan av den rådande litterära skolan och den etablerade parnassen men blev pionjär inom de nya medierna radio och film, där han samarbetade med Victor Sjöström, Mauritz Stiller och Gösta Ekman.

Två stora svenska författare, olika till förutsättningar, livssituation, öde och författarskap men lika självklara föremål för eftervärldens tacksamhet – eller lika bortglömda utanför den trängre beundrarkretsen? När Karlfeldtsamfundet som ett led i firandet inbjöd till symposium om ”de förlorande författarna” på Sigtunastiftelsen den 24-25 oktober 2014 gick inbjudan också till författarsällskap kring nästa generations förlorande. Hjalmar Bergman Samfundet hörde till de sällskap, tyvärr ett fåtal, som hörsammade kallelsen: ett litterärt sällskap ska inte bara värna ”sin författare” utan också uttrycka vrede och indignation över att tidens försummelse och glömska drabbar allt flera.

Frågan om författares aktualitet ligger snubblande nära ifrågasättandet av de litterära sällskapens värde. Vari består detta?  Ägnar man sig åt konstgjord andning på diktare som inte längre lever? Är det litterära samfundet, föreningen eller sällskapet något mer än ett kotteri kring en centralgestalt som råkar vara författare? Efter fyrtio år i styrelsen för Hjalmar Bergman Samfundet har jag ett par synpunkter i frågan. Utan att underskatta sällskapens sociala värde, vikten av att människor träffas och samtalar om vad det vara må, vill jag framhålla sällskapens betydelse för folkbildning och forskning. Under paraplyorganisationen De litterära sällskapen (DELS) sorterar drygt hundratjugo sällskap kring lika många författare. Jag ser dem (liksom de samfund som valt att stå utanför DELS) som kulturhärdar i en allt kargare andlig omgivning. De litterära sällskapen samlar människor till intellektuellt utbyte, anspråkslöst för det mesta men också utan krav på konformism i tanke och ord. Om man ser till varje enskilt sällskap, kan verksamheten sägas vara blygsam men den totala omfattningen av debattmöten, föredrag, uppläsningar, teaterföreställningar etc. är avsevärd. De litterära sällskapen utgör en betydande folkbildningsverksamhet som tyvärr sällan uppmärksammas, inte ens i folkbildningssammanhang. Och medan folkuniversitetens föreläsare ofta tvingas anpassa sig till rådande trender för att attrahera publik, håller författarsällskapen envist fast vid sina diktare, trots att massmedia explicit eller genom talande tystnad förklarat dem obsoleta, att deras bäst-före-datum passerats.  Sällskapen har ofta en lokal förankring och täcker hela landet, i Skåne finns Piraten-sällskapet, i Umeå Sara Lidman sällskapet, i Karlstad  Fröding-sällskapet, i Jönköping Rydberg-sällskapet, i Stockholm Bellman, Strindberg och Söderbergsällskapen, för att ta några exempel. Ortens storlek spelar mindre roll än författarens betydenhet, Vimmerby lyfts av Astrid Lindgren, Smedjebacken av Werner Aspenström. Att Örebro inte förstått vilken fjäder i hatten Bergman erbjuder dem är bara att beklaga: skoindustrin är nedlagd, örebrokexen borta, turisterna sviker Wadköping men Bergman är bestående. Dessbättre finns åtskilliga örebroare som lojalt stöttar sin författare av världsformat, när kommunen sviker.

Jag vill också understryka sällskapens vetenskapliga insatser. På konferensen redogjorde Eva Haettner Aurelius för hur svensk litteraturforskning fördelar sig på olika forskarkategorier och forskningsämnen. En dominerande roll innehas av doktoranderna dvs. forskare under utbildning. Färdigutbildade och etablerade forskare hänvisas till knappt tilltagna fakultetsanslag och avtalsenlig forskning inom tjänst, vilken oftast bara finns på pappret.  De stora externa anslagen tilldelas breda och internationella forskningsobjekt – enskilda svenska författare göre sig inte besvär.

Följden är att det forskas på ledig tid och efter pensionering.   Parallellt med tung undervisning kan man hinna åstadkomma en vetenskaplig uppsats och här erbjuder författarsällskapen möjlighet till publicering i sina årsböcker eller skriftserier. Och tack vare författarsällskapen (stöttade av förlag och stiftelser) har stora utgivningsprojekt initierats och genomförts: det gäller för bl.a. Carl Jonas Love Almqvists, Selma Lagerlöfs, Hjalmar Söderbergs samlade verk och Hjalmar Bergmans brev. Just nu tar jag del av Bellmansällskapets imponerande digitalisering av Bellmans 82 epistlar och 65 sånger och ”drygt 2000 andra verk”.

 

Här är inte platsen att teckna Hjalmar Bergman Samfundets spännande historia men utifrån min Bergman-horisont kan jag konstatera – och låt det vara en tröst – att litterära föreningar föds och försvinner, att de möter och har att hantera såväl med- som motgångar. Någon har sagt att tre förutsättningar bör finnas för att ett litterärt sällskap ska kunna konstitueras, en plats, gärna med ett hus eller en gård, som på något vis förknippas med författaren ifråga, en intresserad släkt, som villigt bidrar ekonomiskt till att berömmelsen fortlever och ett stort författarskap. Jag skulle vilja säga att det behövs ”bara” ett stort och engagerande författarskap.

Hjalmar Bergman Samfundet hör till de äldre sällskapen, det bildades 1958 av Johannes Edfelt, Örjan Lindberger och Erik Hjalmar Linder och har under åren knutit till sig prominenta Bergmanforskare och kulturpersonligheter. Men det föddes ur en krissituation: Bergmans Samlade Skrifter var under utgivning med Johannes Edfelt som redaktör, verken sålde dåligt, och förlaget tvekade inför fortsatt publicering. Förlagsmannen Per A Sjögren larmade om det prekära läget, ett samfund etablerades, som garanterade att intresse fanns och Samlade Skrifter slutfördes. Självfallet har antalet Bergmanläsare och medlemmar i samfundet varierat under åren; samfundets ekonomi och därmed utbud av aktiviteter har fluktuerat. Bergman, sade mig en gång Erik Hjalmar Linder, kan aldrig få många läsare. Jag tror att han har rätt. Bergman är för säregen och hans texter för komplicerade. Det omedelbart tillgängliga är rörande och roande, men blandningen av tragik och komik förvirrar och den viktiga undertexten är svår att få grepp om. Man får helt enkelt finna sig i att vissa författare skriver för många, andra för ett fåtal, och varken det förra eller det senare utgör en kvalitetsstämpel.

Visst är antalet medlemmar av vikt för ett sällskap. En rad skiftande faktorer har betydelse för hur många som ansluter sig, bland dem författarens bredd: är han/hennes dikter tonsatta fångas utöver läsarna musikintresserade, skriver han/hon dramatik ger teatrarna draghjälp etc. Bergman var en framstående dramatiker, och klassiker som Markurells i Wadköping och Swedenhielms når en publik, som kanske inte alltid läser hans prosa. För övrigt är uppsättningen av Markurells i Wadköping från 1986 den Dramatenföreställning som setts av flest personer.

För Bergmans och Bergmansamfundets del har det också varit betydelsefullt att två eminenta Bergmanforskare varit redaktörer för var sitt översiktsverk: Erik Hjalmar Linder för Fem decennier av nittonhundratalet, en fristående del av Ny illustrerad svensk litteraturhistoria och Sven Delblanc (tillsammans med Lars Lönnroth) för Den Svenska Litteraturen, båda standardverk inom svensk litteraturhistoria. Delblancs kapitel om Hjalmar Bergman är inte bara bländande till stil och innehåll, utan omfångsmässigt mycket generöst. Det gick inte oförmärkt förbi att Bergman gavs större utrymme än Selma Lagerlöf!

Som en historiens ironi får man beteckna Hjalmar Bergmans uppsving på 1970-talet, vilket var av viss betydelse för samfundet. Perioden gjorde rent hus med borgerliga författare utan så mycket samhällsengagemang. På 1910- och 20-talen hade den tongivande kritikern Fredrik Böök betecknat Bergman som ”bisarr”, en avfälling och icke-representant för det solida borgerskap han utgått ifrån. Jag är, skriver Bergman själv i ett brev, ”the black swan”. Böök krävde en positiv människosyn och en ideal realism, medan Bergman framhärdade i att beskriva människan så som han såg henne.  ”Tror Ni inte, att jag gett dem andra drag – om jag förmått”, förklarar han i ett berömt brev till Ellen Key 1915. På 1970-talet var situationen en annan men inte mindre moraliserande. Bergman blev intressant som både representant och offer för borgerskapet, nu en dekadent samhällsklass som inom kort skulle förpassas till marginalen. Det nyväckta intresset gynnade både Bergmanforskningen, som intog olika positioner, och Hjalmar Bergman Samfundet.  Läsekretsen är inte konstant, vad en period avvisar tar en annan till sitt hjärta. Det är både bekymmersamt och hoppingivande.

 

Konferensen i Sigtuna den 24-25 oktober 2014 var ett rop ”de profundis”. Vem ropade man till? Vem har ansvaret? Verksamma inom skola, bibliotek och universitet gav samstämmiga lägesbeskrivningar: obildningen är monumental. Lärarna är okunniga, läromedlen ytliga, biblioteken upprättar rensningslistor efter utlåningsfrekvens, vilket betyder att den smala litteraturen ges respass och den ”populära” invaderar hyllorna.

Det var med förfäran om än inte med förvåning jag åhörde dessa yrkeskunniga och engagerade personers vittnesmål, de såg sina verksamheter falla sönder.  Konferensen visade att de litterära sällskapen ingår i en motståndsrörelse och att deras verksamhetsfält är vidare än det egna samfundet. Och jag tror att platsen, Sigtunastiftelsen, och förhållandet att arrangören var ett litterärt sällskap möjliggjorde, att diskussionen blev öppen, oförskräckt och bitvis befriande politiskt inkorrekt: ”den förlorande generationen” är ju inte Karlfeldt & Co, inte heller Hjalmar Bergman & Co utan vi och kommande generationer.

 

Kerstin Dahlbäck

 

 

 

 

Midsommar i Herr von Hancken

Carl Fredrik Reuterswärd är när han kliver in på den svenska konst- och litteraturscenen i mitten 1950-talet något av underbarn. Han var bara 18 år när började studera måleri för Fernand Leger i Paris. Och efter fortsatta studier på Konstakademin i Stockholm så kommer han (visserligen alltid på sin egen kant, men likväl) tillhöra den krets som under 50- och 60-talen är med och introducerar flera nya, starka strömningar i kulturlivet: den konkreta poesin, de omtalade happeningsföreställningarna, och ett måleri som vetter åt både de konceptuella och det rörliga. En konst som ställde frågor: om konstverkets natur och om konstnärlig verksamhet i största allmänhet.

”Allt var liksom i rörelse” som Leif Nylén skriver i en bok om den här tiden, Den öppna konsten,  som väl blivit ett något av ett inofficiellt standardverk.

Den här rörelsen hade ju på många sätt sitt hem och sin ”scen” på det nyöppnade Moderna Museet i Stockholm. Och bara för att ge ett exempel på hur en happening där kunde gå till så kan man ju nämna ”Gäddan”…

Det gick till på följande vis: Carl Fredrik Reuterswärd ordnade en auktion med sig själv som auktionsförrättare och ropade ut en stor gädda. Tecknaren Lars Hillersberg var det som fick den, han hojtade ”Danmark” och det blev det vinnande budet.

Det hela var med andra ord snabbt över, det var ofta så, ibland så missade kanske till och med publiken att det alls var nåt som pågick. Men mycket av det som hände gav bestående avtryck trots sin flyktighet.

På sommaren 1962 utbröt dock som kom att kallas ”den stora konstdebatten” där konstkritikern Torsten Bergmark gick till angrepp mot Moderna Museet som han menade dominerades ”av vad man kan kalla bludder- och blandarmentaliteten” – något som hotade att göra konsten till en förbrukningsvara och museet till en cirkus och Bergmark utkämpade hårda duster i tidningarna – med främst Ulf Linde – kring frågor om det fanns sånt som andliga värden i konsten eller några eviga kvaliteter. Med andra den sortens hållningar som sextiotalskonsten gärna ägnat sig åt att ifrågasätta.

Om det var så att Carl Fredrik Reuterswärd tog illa vid sig av det där med ”bludder- och blandarmentaliteten” så är det i alla fall inte nåt han nämner i sina memoarer. Det hade nog hursomhelst varit lite under hans värdighet. Men det är ändå tydligt att han – trots det ofta glada humöret och all den här energin i konstvärlden – inte kände sig helt i hemma – vare sig i sin egen konstnärsroll – eller i ett kulturliv som han tyckte var snålt och begränsande. Och i januari 1963 sätter han in en liten radannons i New York Herald Tribune. ”Carl Fredrik Reuterswärd, Closed for holidays 1963-1972.”

Det är ett jättelitet konstverk, bara fem gånger 45 millimeter, men gesten var desto större, konstnären  trängde sig in mellan världsnyheterna bara för att meddela att tänkte stänga butiken.

Fast i radiointervju några år senare förklarade han att semestern, inte så mycket var att se som en flykt, utan mer en möjlighet att sätta saker och ting på spel, och då i första hand sig själv: ”Jag har ju tidigare uppfört spel och målat spel. Den här gången är det jag själv som är tärningen, jetongen, bollen” (en jetong är alltså en spelmark)

Ja, det vara bara en kort introduktion. När vi nu kommer in i berättelsen är det ett drygt år innan den där berömda annonsen infördes och Reuterswärd är inne i en febril arbetsperiod.

I andra delen av sin självbiografi –  ”Alias Charlie Lavendel” – berättar han hur det under en av juldagarna 1961 ringde i telefonen i hans ateljé på Skomakargatan i Gamla Stan. Det var sent på kvällen. Riktigt sent och Reuterswärd ville först inte svara. Han var upptagen med en stor målning som skulle visas på Svensk-franska konstgalleriet och med verk till utställningar i både Rom och New York.

Hans internationella kontaktnät var sen unga år stort och finmaskigt – han var – och han förblev en våra mest internationella konstnärer, både om man ser till framgångar och ryktbarhet och till själva geografin.

Hur som helst, när  det ringt bortåt 20 gånger lyfter Reuterswärd ändå luren. ”Lätt irriterad” som han skriver.

Personen i andra änden presenterade sig inte. Eller jo, med stark östlig brytning kallar han sig för ”enn nybliffnna vänn till Edärr” och han ber sedan i kryptiska ordalag att Reuterswärd dagen därpå ska komma till ”Åpperakällderen” klockan halv ett – och lägger sen på luren.

Dagen därpå har Reuterswärd i klart väder och någon minusgrad begett över Stortorget, nedför Slottsbacken och över Strömbron. Han har inte varit på Operakällaren sedan han vid sex ålder nästan lyckades riva hela stället. Carl Fredriks morfar hade bjudit släkt och vänner på smörgåsbord, och efter en allt vildare lek så råkar sexåringen krypa fram under ett bord mitt framför fötterna på en servitris som håller på och duka av.

Det som sen händer är skildrat i en rätt oförglömlig scen, som också har vissa koreografiska kvaliteter och det kan ju passa här på Dansmuseet – så jag ska läsa ett stycke:

Servitrisens högra sko snavar på min hopkrupna kropp. Det plötsliga stoppet får henne att pivotera ett varv. Centrifugalkraften slungar ut den ena brickan åt söder och den andra åt norr. Avlastningen av dessa ansenliga tyngder gör att hon snurrar uppåt i luften ett stycke till för att ungefär samtidigt som brickorna med tallrikstravarna landar i respektive väderstreck, hamna med baken före mitt i gräddtårtan på bordet.  

Om vi nu för ett ögonblick lämnar servitrisen och ser vad som händer i söder, kan följande noteras. Den södra brickan behöll sin last av fettiga sillassietter och ljumma ölskvättar intakt tills den med full kraft träffade hovrättsrådet Bergenudd i bakhuvudet. 

Brickan som for mot norr, upplöstes däremot som en meteor och lukulliska slamsor orbiterade under kristallkronan. En vintergata av majonnäs och löjrom seglade som en extra sidenschal ned över konsulinnan Ertberg och hennes kavaljer. Flygande inkokta laxfenor sprakade i cigarröken över direktör Sunneson, innan de definitivt upplöstes över konstnär Larzons bolmande snugga. Ett regn av halvätna sparrisar pilade sig fast i pianistens öppna flygel. Lättare partiklar som fimpar och aska och använda servetter tog tid på sig och svävade ödesdigert bort i luftdraget från glasdörren till verandan. 

Ja, och det som sen händer är att den gråtande servitrisen i gräddtårtan sjunker genom bordet vars två ändar reser sig som en fällkniv varpå självaste brännvinskantinen med svenska flaggan i topp går överbord.  ”Plingplongande och läckande åt alla håll”. Och det är ändå bara början på vad som blir ett slags den svenska högborgerlighetens smörgåsbords-ragnarök med extra allt.

Det här stycket jag läste är hämtat ur memoarboken ”Titta jag är osynlig” och Reuterswärd sträcker ut vad som väl egentligen var ett några sekunder långt förlopp till en berättelse över flera sidor.

Det här går att se som ett slags urscen i hans konstnärskap– en big bang om man så vill, en ”happening” som ställer allt på ända. Sexåringen har likt en biljardboll åstadkommit en stöt som helt möblerat om förutsättningarna. Precis som alla bollarna och kloten som kom att befolka Reuterswärds måleri så hänger tallrikar och romkornen i stilla i luften – som i en ögonblicksbild av helt eget universum.

Men nu var det alltså 1961.

Reuterswärd kliver in på Operakällaren och han ber Tore Vretman om att få slänga en blick på dagens bordsbeställningar.

Och minsann. Vem har en bokning klockan bokning klockan halv ett om inte  Erik Lindegren.

Det var alltså hans nybliffna vän. Lindegren gratulerar Reuterswärd till att ha dechiffrerat hans armeniska och ger honom ett glas champagne och sen går han rakt på sak:

”Jag skriver ett libretto på Hjalmar Bergmans Herr von Hancken! Det blir Operans festföreställning 1965. Karl Birger Blomdahl skriver musiken, Göran Gentele ansvarar för regin och, och, och, och, och, och, och DU står för dekor och kostymer!”

Reuterswärd säger ja, Lindegren ropar hurra och sen är boken slut.

Och det också ungefär så mycket som Reuterswärd skriver om Herr von Hancken i sina memoarer. I tredje delen som heter ”Closed for Holidays” nämner han i förbifarten att samarbetet med Lindegren var underbart. Det var skratt och omsorgsfullt arbete och ibland var Karl Erik Blomdahl med. 1965 bor han praktiskt taget på Operan och äter middag med Göran Gentele var och varann kväll. That’s it.

Och det är egentligen inget underligt med det – Reuterswärd beskriver inte sina arbetsprocesser närmare i böckerna och dessutom tog hans liv och karriär också en helt ny vändning just vid den här tiden. Han utses nämligen till professor på konsthögskolan – på exakt samma dag som Herr von Hancken hade premiär.

Två dagar innan premiären så sändes i Sveriges Radio programmet ”Plats på scen för Herr von Hancken” där Bo Teddy Ladberg intervjuade de fyra upphovsmännen. Han börjar med att fråga vem von Hancken är för dom.

”Han är ärlig, troligtvis på grund av att han är galen”, säger Lindegren.

”Von Hancken är människan i all hennes skröplighet och allt hennes elände”, svarar Karl Birger Blomdahl medan regissören Göran Gentele uttrycker sig… mer abstrakt: ”Det storsvenska, den exotiska kverulansen, storslagenheten… i det lilla.” Vilket väl skulle kunna vara en beskrivning av det där kapsejsande smörgåsbordet.

När turen sen kommer till Reuterswärd är han den absolut mest fåordige av dom fyra. Von Hancken? ”Det är jag”.

Efter ha tigit sig igenom ett par följdfrågor föreslår han sen glatt att de istället för en vanlig intervju väl kan göra som så att Ladberg ställer tio frågor ”och så svarar jag bara dang-dang-dang”. Så det blir ett slags radiohappening där Reuterswärd beskriver de tre akternas scenografier i tur ordning med orden ”Kostym, kostym”

”Häck som häck”

och ”Gyttja”

På frågan om allt är klart inför premiär svarar ”Att allting är i sin ordning. Min ordning.” Och så vidare.

Det där var ett ganska typiskt uttryck för Reuterswärds konstnärliga hållning, hans ovilja att spela andras spel än sina egna och det som någon kallat hans ”muntra allvar och nattsvarta nonsens”.

Leif Nylén beskriver Reuterswärd som ”snabb, undflyende och svårfångad” i Den öppna konsten och de där dragen hos honom kom att förstärkas under 60-talet. Då kom Reuterswärd att gå upp i rök allt oftare.

Som när Sveriges Television för första gången sände en happening – det var i Hylands hörna 1962 – och Reuterswärd helt enkelt förvann ner i en låda. Samma  som Carl Gustaf Lindstedt brukade dyka upp ur… det ju han som var ”gubben i lådan”.

Eller som när han vid ett annat framträdande avvek redan i numrets början – men efterlämnade en stark doft av lavendelparfym som han hade skvätt ut i lokalen.

Ulf Linde, har beskrivit Reuterswärds konst som mot-bilder. ”Ett slags utdrivningar av den värld han hamnat i – men som han varken ville eller kunde vara lojal emot”.

Och visst ser man ett återkommande sökande efter ytor och positioner som är vid sidan av. Eller utanför och mittemellan på samma gång. Det där märker man också i Reuterswärds poesi som under den här tiden rört sig från ett absurdistiskt och humoristiskt tilltal mot att bli svårare och mer experimentell.

I  diktsamlingen I lagens namn från 1957 kunde det låta så här: 

Tänk om en näsa ”lös”

för varje intelligent tanke

man trodde man tänkte 

Tänk

hur upplyst

skulle inte världen vara.

 

Men när han sen 1964 ger ut sin sista diktsamling är det konventionella språket försvunnet, istället för ord och bokstäver så består ”Prix Nobel” bara av skiljetecken. Punkter, kommatecken, anföringstecken och så vidare.

Det kan låta svårläst och som ofta med konkret poesi är det förstås lika mycket bild som det är text – och allra helst ska det kanske läsas högt – Reuterswärd gjorde själv förvånansvärt inlevelsefulla och mycket dramatiska inläsningar av alla dessa skiljetecken. Men de blev också slutpunkten för hans poesi. Längre bort än så kunde han uppenbarligen inte komma, i alla fall inte i text.

Och han hade ju redan, nota bene, malt ner ett exemplar av Svenska Akademiens Ordbok och bakat en limpa av pappersmjölet.

Men trots den här tendensen att dra sig undan och arbeta efter sina egna spelregler så såg Reuterswärd möjligheten att samarbeta med Lindegren, Blomdahl och Gentele som det mest underbara jobb han kunde tänka sig. Det är det som får honom att tacka ja efter några minuters betänketid där på Operakällaren. Han skriver att han aldrig skulle få nån liknande chans i Sverige.

Av det här jag nu berättat så skulle man ju kunna föreställa sig att von Hancken-kostymerna och dekoren också blev synnerligen egensinniga – men så är väl inte riktigt fallet. Tvärtom så var dräkterna som Göran Gentele uttryckte det ”nästan exakt 1806” – alltså året då Hjalmar Bergmans roman utspelar sig.

Men för att det inte skulle bli en alltför långtgående historisk eller scenisk realism så delade Reuterswärd aupp kostymerna i bestämda grupper som skapade bestämda symmetrier och en klarhet, som regissören Göran Gentele eftersträvade. Gentele ville inte heller en massa onödigt rekvisita. När det framgår tydligt av texten att de äter kyckling på värdshuset så behövs inga kycklingar på scen – utan allt görs pantomimiskt.  Det som Gentele kallar operans  ”svenska doft” och det som den på djupet handlar om fick inte tyngas av ”skräp” och inte urarta i nån ”Skansen-realism”.

Reuterswärd dekor är lite mer vågad är dräkterna, och där är det inte minst skalan som utmanar realismen. Ett sceneri domineras t.ex. av en gigantisk bok, med von Hanckens exlibris och bredvid den ligger en blyertspenna, som påminner rätt mycket om en stor sarkofag. De hör ni ju att det är en scenbild som öppnar för en rad tolkningar.

Men det kanske tydligast ”Reuterswärdska” avtrycket i scenografin är de två livbojar som med måttligt dold ironi hänger vid själva hälsobrunnstemplet. Det är sådana där vanlig röd-vita frälsarkransar – men det står inte Trygg-Hansa i det vita fältet utan ”Svenska Lif”, som var en av Trygg-Hansas föregångare. Det står också ”Ernst von Hancken”.

Den uppenbara dubbeltydighet som ”Svenska Lif” får i det här sammanhanget – när det handlar om en livsberättelse, en livslögn och om storsvenskhet – den dubbeltydigheten kunde var hämtad direkt ut nån Reuterswärds dikter där existentiella och makabra bråddjup kan öppnas på några få rader, med hjälp paradoxer och ordlekar.

Sen är det förstås också så att själva livbojorna ser ut nästan kunna vara på rymmen från en hans målningar. Röda-vita och runda liknar de ju hans otaliga biljardbollar. Biljardbollen är Reuterswärds urform, det är tecken som följer honom genom hela livet och som signalerar att här kan allting hända.

Av kostymerna till von Hancken finns idag inte mycket bevarat. Tonie Lewenhaupt, Carl Fredrik Reuterswärds änka har berättat att när hon såg honom för första gången var han i klädd en vargpäls som tydligen skulle varit med i föreställningen. Han klev av ett flygplan tillsammans med Marie-Louise Ekman som var utklädd till Fantomen. Ekman har för övrigt också gjort kostymer till  en von Hancken-uppsättning – den på Stockholms Stadsteater 1975.

Men skisser och idéutkast finns ju kvar, bland annat de målningar som hänger här på Dansmuseet och det gjordes också några litografier utifrån kostymskisserna. Rätt många bilder har också letat sig ut på konstmarknaden på senare år och sen finns det också några bilder i boken med Lindegrens operalibretto som Bonniers gav ut. Och sammantaget så ger de… i alla fall nåt slags bild av hur Reuterswärd arbetade. Det är ett snabbt och associativt måleri – som påminner mer om porträttecknaren Reuterswärd än om den med tiden alltmer exakte, ibland lite pedantiske målaren.

En del av skisserna är nog också mer ett slags stämningsbilder än de är förlagor för ett skrädderi att arbeta utifrån. Medan andra som är mer expressiva faktiskt påminner lite om den där katastrofscenen i Operakällarens matsedel – det Niagarafall av sillspad, majonnäs, senap, ättika, äppelmos och så vidare som rinner ner över den stackars servitrisen.

Men den association som återkommer när man tittar på Reuterswärds profilbilder av huvudperson själv, Herr von Hancken, är att de å ena sidan påminner mycket sådana där svarta klippta siluetter som lätt för associationerna till ett borgerligt 1800-talet.

Och att de å andra sidan liknar Rorschach-mönster – sådana där bläckplumpar man kan läsa in nästan vad som helst i och som säger lika mycket om betraktaren som om det han betraktar. Och den korsningen fångar väl väldigt fint tankarna om hur kostymerna och dekoren – och inte minst själva dramat – må ta sitt avstamp i en specifik historisk tid och situation – men strävar mot det tidlösa och det allmängiltiga.

Carl Fredrik Reuterswärds får själv sista ordet:

tänk om varje sandkorn i havet

och varje droppe i öknen

vore lögn 

tänk vilka öar

vilka oaser

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Herr och fru Hancken kommer till Iglinge brunn

Hjalmar Bergman Samfundet. Verksamhetsberättelse för 2016

Samfundets styrelse har sedan årsmötet den 7 mars 2016 bestått av Ingar Beckman Hirschfeldt (ordförande) Per Bäckman, Gunnel Grundberg, Inger Hullberg (sekreterare), Jan Holmquist, Clas Jackert (skattmästare), Arne Johnsson, Börje Rosmark, Sten Wistrand, Anna Wolodarski och Lasse Zilliacus. Revisorer har varit Dan Danielsson och Inger Öhman med Anita Danielsson som revisorssuppleant. Valberedningen har bestått av Peter A. Sjögren (sammankallande) och Brita Molin.

Hjalmar Bergman Samfundet är medlem av DELS, De litterära sällskapens samarbetsnämnd. Kontaktperson har varit Ingar Beckman Hirschfeldt.

Medlemsavgiften har varit 300 kr för enskild medlem, 100 kr för familjemedlem liksom för studerande samt 3000 kr för ständigt medlemskap. Det ekonomiska utfallet av verksamhetsperioden framgår av balans- och resultaträkningen. Samfundet hade vid årets slut 160 varav 2 nya (2015: 169) medlemmar.

Samfundets styrelse har sammanträtt 5 gånger under verksamhetsperioden.

Årsmötet ägde rum måndagen den 7 mars 2016 på ABF i Stockholm. Ordföranden Peter A Sjögren avtackades hjärtligt liksom ledamöterna Sonja Svensson och Dixie Ericsson. Efter årsmötet följde ett spännande föredrag av tonsättaren Alfred Jimenez om hans kammaropera Clownen Jac.

Program i övrigt

Lördagen den 21 maj i Örebro Agneta Ljung om Stina Bergman på Hotel Borgen

En regnig söndag i augusti deltog vi för första gången i Världens längsta bokbord i Stockholm. Trots vädret var det trevligt att delta och vi sålde en del böcker, egen produktion och begagnad pocket.

Söndagen den 4 september Clas Thor visar sin sommarutställning på Karlslunds herrgård och berättar om Hjalmar Bergmans trädgårdar. Sedan fick vi se en föreställning Bakom fem dörrar av och med Per Söderberg.

Söndagen den 18 september Hjalmar Bergman-vandring i Örebro med anledning av Hjalmar Bergmans födelsedag den 19 september, som enligt stadgarna för samfundet årligen ska uppmärksammas. Clas Thor och Astrid Lindén ledde en stor och intresserad skara med start på Våghustorget och med final på Hotell Borgen där vi fick afternoon tea.

Torsdagen den 27 oktober körde vi favoriter i repris med Agneta Ljungs föredrag om Stina Bergman. Ett fascinerande möte, som vi hade på Timmermansgården på Södermalm, då Fredrik och Liv Sandin från Seglarholmen kom och bidrog med sina minnen av Stina.

Lördagen den 12 november var det bokbord på stadsbiblioteket i Örebro och ett uppskattat samtal om Hjalmar Bergman med Per Bäckman, Arne Johnsson och Sten Wistrand.

Torsdagen den 8 december möttes vi åter på Timmermansgården för vår bokcirkel om Mor i Sutre. Den 12 december träffades andra cirkeldeltagare i Örebro. Åsikterna gick isär i de livliga diskussionerna.

Samfundet har en hemsida och en grupp på Facebook Hjalmar Bergman och hans vänner.

För styrelsen

Ingar Beckman Hirschfeldt                                 Inger Hullberg

Hjalmar Bergman Samfundets årsmöte äger rum kl 13.00 på biografen Roxy i Örebro. Därefter klockan 14 visas Flickan i frack, en stumfilm från 1927 som bygger på Hjalmar Bergmans roman. Filmen ackompanjeras på piano av Erik Oldberg. Efter filmen går vi till Hotel Clarion Borgen på ”Flickan i frack-fika” då teatermannen Magnus Wetterholm kåserar om att spela Hjalmar Bergman. Anmälan till fikat till Inger Hullberg på exbru@hotmail.com. Årsmötet är för medlemmar men filmen för allmänheten!

Filmbild ur Flickan i frack

Hjalmar Bergman i liv och dikt.

Söndagen den 26 mars kl. 13.30-15.00 var det dags för Hjalmar Bergman i serien Litterära matinéer på ABF i samarbetet  med DELS.

HjalmarsamtalProgrammet började med ett samtal på tre man hand om Hjalmar Bergman mellan docenten i litteraturvetenskap i Örebro Sten Wistrand, poeten och bibliotekarien Arne Johnsson och läraren och entusiasten Pär Bäckman.  Rubriken på samtalet ”Här har du mig” är ett citat ur ett brev till Victor Sjöström från den13 mars 1923 från Taormina. En av de adressater han kunde vara uppriktig med. Annars var tonen i breven beroende på vem han skrev till, fulla av attityder. Barnsligt till lilla mamma, sakligt till Tor Bonnier eller kärleksfull och krävande till fästmön Stina Bergman. Hjalmar Bergman hade ingen fast adress sen de lämnade villan i Lindesberg, där Hjalmar tänkt sig trädgårdsodling och lantligt liv. Han tröttnade snart.  Han reste mycket, men somrarna tillbringade han på Segelholmen utanför Dalarö. Han skrev oerhört mycket och fort, brev, romaner radioteater filmmanus noveller dramatik. Han skrev på skrivmaskin eller dikterade för Stina. I estradsamtalet frågades om vi ”har honom” men Hjalmar Bergman var en komplicerad, fantastisk personlighet, ständigt på bristningsgränsen, svår att fånga. Hjalmar Bergman, menade de, är en modernare författare än många av sina generationskamrater.

Utflykt HjBS # 2   Att mycket i fantasten Hjalmar Bergmans liv och verk har sin grogrund i barndomen, med den krävande och våldsamma pappan i det borgerliga Örebro, visade en gripande monolog av prästen Per Söderberg. Den bygger på en pjäs som Söderberg skrivit om Hjalmar Bergman kallad Bakom fem stängda dörrar. Han frågar om författaren Hjalmar Bergman skapades i skräcken i skamvråns mörker.  I föreställningen får vi också möte romanfigurer som Katja, flickan i frack, Herr von Hancken och Hans nåd. Vi får möta Harald Henning Markurell som till skillnad från sin upphovsman försonas med sitt öde.

Örebro Agneta Ljung om StinaSom sista punkt på det intressanta programmet läser Agneta Ljung ur Hjalmar Bergmans brev till Stina Lindberg när de just träffats och under förlovningstiden. Svartsjukans demon skymtar redan och behovet av full kontroll över den älskade. Agneta Ljung som i annat sammanhang har berättat om Stina Bergman som egen person inledde med att framhålla att Hjalmar Bergmans filmmanus lika mycket var Stinas. Hon blev ju också efter Hjalmars död chef för manusavdelningen på SF. Hon överlevde stark och myndig. Ingemar Bergman blev upplärd av henne.

Stina blev tidigt varse Hjalmars kravfyllda sätt:  Brevet från den 19 september 1906 börjar ”Jag väntade bref i morgse, alldeles bestämdt, så inte vet jag hur det hade gått om inge bref kommit. Det hade allt blifvit obehagligt! Jag säger detta blott som en liten varning, på det att du städse måtte uppföra dig lika vackert som idag, eller igår rättare.” Man måste säga att hon blev varnad!

 

Med anledning av Carl Fredrik Reuterswärds donation av målningar med anknytning till operan Herr von Hancken hade samfundet i samarbetet med Dansmusei vänner en festlig kväll  den 28 februari kring operan Herr von Hancken. Ett 70-tal bänkade sig i den vackra banksalen i Dansmuseet, Reuterswärds målningar stod lutade mot väggarna och Måns Hirschfeldt essä om Reuterswärd (som upplästes av Johan Hirschfeldt) gav intressanta och roliga ingångar till verken. Sedan visade vi en scen ur Blomdahls och Lindgrens opera från 1965, där bland andra Laila Andersson framträdde. Numera hovsångerskan var med och berättade om dråpliga incidenter under föreställningarna. Sist uppträdde författaren Stewe Claeson och berättade livligt om 60-talshappenings och om läsningen av Hjalmar Bergman. Det hela var en givande afton för de 70-tal personer som kommit.Såväl Dansmusei vänner som Hjalmar Bergman Samfundet hoppas att den kan locka nya medlemmar!Herr von Hancken Reuterswärd

 

trädgårdsminne

Ett drygt 20-tal medlemmar kom till Karlslunds herrgård den vackra söndagen den 4 september. Clas Thor berättade mycket intressant om Hjalmar Bergmans trädgårdsintresse citerade bland annat ur En döds memoarer starka trdgårdsminnen och ur brev där Hjalmar söker bostad med ordentlig trädgård för grönsaksodling inför att han och Stina ska gifta sig.

Sedan gick vi till Mejeriet och upplevde Per Söderberg  i en av honom själv skapad föreställning om Hjalmar Bergmans liv Bakom fem dörrar.  Den känslige Hjalmar skildras som barn i händerna på sin koleriska far, eller som vuxen i händerna på rädsla och nerver. Starkt!

Utflykt HjBS # 2

Efter årsmötet berättade tonsättaren Alfred Jimenez om arbetet med sin kammaropera Clownen Jac

”Jag föddes människa – jag levde clown – jag sålde mitt hjärta – jag dog fattig”. Operan Clownen Jac baseras på en av Hjalmar Bergmans mest kända romaner med samma namn. Detta är Bergmans avskedsroman, i vilken han kan sägas beskriva den mänskliga verkligheten bakom sin konst och villkoren för en konstnär i den moderna världen.

Clownen Jac var en av världens mest berömda scenartister. Han fruktade sina åskådare för att de skrattade åt hans ångest, och han fruktade sig själv som slog mynt av den. Jac upplever en skräck inför livet och förmår med stor effekt gestalta fasa i manegen, under publikens jubel och utan att de förstår att hans skräck är äkta. Operan är en skildring av världens mest kända clown som genom satir och djupt allvar når bortom publiken.

Kompositören Alfred Jimenez

Alfred Jimenez, född 1988 i Kiev, Ukraina, är en kompositör av nutida konstmusik och opera. Han tog våren 2015 sin masterexamen i komposition vid musikhögskolan i Malmö efter studier för professor Luca Francesconi. Under sin kandidatexamen vid musikhögskolan i Piteå studerade han komposition för Jan Sandström och dirigering för Petter Sundkvist och Erik Westberg.

Alfred Jimenez har arbetat med en rad olika professionella ensembler och orkestrar, bl.a. Norrbotten Neo, Kreutzer Quartet , Norrlandsoperans orkester, Helsingborgs Symfoniorkester, Stockholms Blåsarsymfoniker och Kristijan Järvi med Baltic Youth Philharmonic. Alfreds musik har flitigt framförts både i Sver