Vi fortsätter firandet även 2020: Vi hade en väldigt trevlig Litterär salong den 20 februari om Markurells i Wadköping med ett samtal med Inger Borgström om hennes bok Den determinerade Markurell, om Markurell i största allmänhet och med Pontus Plaenge som läste strålande ur Markurells i Wadköping. Vi var välkomna hem till Ingun och Lasse Zilliacus på Renstiernas gata 13  där vi fick intressanta samtal till  en generös buffé.

I höstas lyssnade vi till ”Gud gossen och jag” Astrid Lindéns föredrag på Litteraturens lördag den 16 november:

”Plötsligt, i slutet av den generösa mutfrukosten, tystnar Harald Hilding Markurell. De blir så tyst att läsaren hör hur polletten ramlar ner.

Ett förfluget ord och Markurell slås till insikt. Det läsaren anat under 135 sidor och Wadköpingsborna vetat i nära två decennier, landar äntligen även hos Markurell: Han är inte gossens biologiske far, Johan är avlad av häradshövding Carl-Magnus de Lorche. De har det korpsvarta håret och den skarpa profilen gemensamt.

I höst är det hundra år sedan Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping kom ut, den innebar författarens stora genombrott och håller för många omläsningar än idag. Nu är det lite klurigt, för berättelsen utspelar sig fem år tidigare, den 6 juni 1913, under en enda dag i Wadköpings liv. Tillbakablickarna är många, och vi får även en föraning om vad som kommer att hända tre år senare, men hela tiden håller Hjalmar Bergman fokus: Den 6 juni 1913.

Hos värdshusvärden Markurell har sonen en särställning; hustrun, den vackra statardottern, den respektingivande krögerskan med det lysande röda håret kallas ”hon” eller ”människan jag har”. Hon som, inte ens får något förnamn i romanen, konstaterar: ”Jag vet ju det, Markurell. Sen gammalt. Att jag inte är god nog att vara mor åt Johan.”

Johan är ”gossen”; det unika barnet som han vill bära på sina händer. Djupt rörande är berättelsen om när Markurell räddar den femårige gossen från mässlingen. Han vakar i barnets sjukrum; han nynnar, matar, berättar lustiga historier, ”som voro så otroligt barnsliga att barn över sex år uppfattade dem som förolämpningar”.  Efter två veckor vacklar han ut ur sjukrummet och kastar sig utmattad på den äktenskapliga sängen: ”Jag har dräpt honom, Jag dräpt den fan. Mässlingen.”

Kärleken till gossen är blind och villkorslös. Den är så stor att inget annat får plats i Markurells synfält. Drivkraften i hans ekonomiska förehavanden är att gossen ska få den samhällsställning, som han själv varit utestängd från. Anor kan man bortse från, icke pengar.

Den 6 juni 1913 ska Johan Markurell ta studenten.

På studentdagens morgon står Harald Hilding Markurell utanför värdshuset Kupan och ser ut över staden – och spottar på den. Det är det lyckligaste ögonblicket i hans liv. Han formulerar sitt credo, han tror på treenigheten: han tror på ”Gud, gossen och jag.” Hans högmod är monumentalt.

Det kan hända att gossen är lite skral i kemi och kristendom. Det finns till och med dem som menar att gossen är en smula lat. Markurell drar ut med fullastade frukostkorgar; han ska smörja censorerna med lax och kyckling, gammal bourgogne och champagne. Dessutom ska han donera 30 000 kronor till läroverket.

Markurell har inte bara studentexamen på sin agenda. Denna dag håller han hela Wadköping i sitt grepp, under många långa år har han samlat på sig papper: aktier och fullmakter.

Äntligen ska han krossa stadens fina elit, med häradshövding de Lorche i spetsen. Häradshövdingen har levt över sina tillgångar och inte bara satt sitt eget liv och välstånd på spel. Till och med välgörenhetsfonden Jesu krubba vilar på falska papper. Hela staden håller andan, åtminstone de mer besuttna inser att de är helt beroende av den avskydde och föraktade värdshusvärden, uppkomlingen Markurell.

De Lorche representerar det fina Wadköping; goda anor, ärvda pengar. Men finheten sitter inte så djupt. Det enda hållbara han äger är hustruns kärlek: ”Så svart är mitt syndiga hjärta, att ingenting på jorden kan bereda mig större glädje. Du har svikit alla och aldrig svikit mig.”

Elsa de Lorche är till och med beredd att gå i döden med sin man för denna svarta glädje; hellre döden än vanära. Men även hon skakas i grunden när hon inser att hennes Carl-Magnus ämnar svika henne och ensam smita från konkurs och vanära. Kappsäcken är packad, pass, pengar och ångbåtsbiljett till Sydamerika ordnade.

Flera av det förra sekelskiftets manliga litterära gestalter var som besatta av tvivel på att deras barn verkligen var deras. I Henrik Ibsens Vildanden (1884), August Strindbergs Fadren (1887) och Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping (1918) står frågan om faderskapets äkthet i centrum. Hos Ibsen och Strindberg leder tvivlet på barnets upphov till grubbel, förvirring, slaganfall och död.

Markurell lunkar hemåt från den stora mutfrukosten. Han försöker ställa sin hustru mot väggen, men får inte ur sig en rak fråga. Han undrar om det är sant att gossen är lik häradshövdingen. Hustrun svarar ”Skulle det vara bättre om han var lik dig?” När hon upptäcker att han låst om dem i kontoret, gör hon pinan kort: ”Se dig i spegeln så kan du tacka Skaparen att pojken inte liknar dig. Men att han liknar sin far, det vet både jag och hela stan.” Då lyfter han det tunga kassaskåpet över sitt huvud, tar ett steg mot henne, men vräker sedan skåpet åt sidan och krossar sängen, välter kommoden.

Hon svarar med ett enda ord ”Kräk!”

Markurell rasar mot Gud: ”Vartill är jag nu kommen till världen”, ”Kan det vara ett nöje att slå sönder mig som den uslaste potta utan grepe?”

Men han har kloka vänner, de försöker få honom att besinna sig. Sockerbagare Wedholm har sex tjocka döttrar, men ingen son som kan över efter honom. Det är illa. Perukmakare Ström har fallandesjuka, eller epilepsi, som vi säger idag. Han har också en son, och vet att sjukdomen är ärftlig. Det är värre. Varje dag vakar han över pojken för att se om det dyker upp några tecken på att även han drabbats. Han säger att det vore en lycka att få veta att pojken inte var hans.

Det hjälper inte, allt är raserat, inte bara kontorets inredning. Markurell ställer den förtvivlade frågan: ”Varför ska en hålla av någon? Det har en ingenting för.” Johan kunde lika gärna vara död.

Den tredje vännen, lektor Barfoth lyckas med en krigslist, genom att antyda att Johan råkat ut för en olycka avslöjar han att Markurells kärlek är orubbad.

I slutet av romanen stillnar det, men det är en annan stillhet än i dess mitt. Nu sitter Elsa de Lorche på golvet med sin mans huvud i sitt knä. Han sover djupt, hon stryker honom över det plötsligt så gråa håret.

Den förkrossade värdshusvärden besinnar sig. Han avstår från att driva Wadköpingssociteten i konkurs, han kan till och med se med medkänsla på andra. När Harald Hilding Markurell lämnar över skuldebreven till Elsa de Lorche konstaterar han: ”Hon har väl inte så roligt hon heller, lilla fina stackare”.

På värdshuset Kupan är det dags för den stora studentfesten. Markurell tar emot sina gäster och deras gratulationer, Johan har klarat tentamen:

”Ja, det är roligt att ha heder av gossen.”

Astrid Lindén

 

 

”Verkliga och fiktiva personer samsas på scenen när Ylva Eggehorn blåser liv i Hjalmar Bergman”. Så inleder Sara Granath sin mycket positiva recension i SvD av hennes pjäs Hjalmar & vår herre, efter att ha sett en ”sommaruppsättning om fantasins och litteraturens livsuppehållande kraft” med sammanfattningen: Charmerande folkligt och litterärt på Stadra.

Kom och träffa Ylva Eggehorn och få en inblick i hennes författarverkstad.

Ylva Eggehorn samtalar med Peter A. Sjögren, tidigare ordförande i Hjalmar Bergman Samfundet, om sitt förhållande till Hjalmar Bergman och hur hon skapade pjäsen Hjalmar & vår herre som utspelar sig i Berlin 1929. Bergman hemsöks av personer i sina romaner, Boman i Swedenhielms till exempel men också av några unga män som kräver att bli skrivna. Oscar Wilde dyker upp…

Välkomna!

Tisdagen den 15 oktober kl.19 på Timmermansgården, Stockholm Timmermansgatan 46 – 48. Fri entré. I samarbete med Timmermansgården.

Man kommer lätt till Timmermansgården med pendeltåg till Södra station, utgång Swedenborgsgatan, med bussarna 55,57 och 66 med hållplats precis utanför Timmermansgården, hållplatsen Fatbursgatan. Tunnelbana Mariatorget.

Gästabud är en textilapplikation komponerad av konstnären Gunna Möllerström på uppdrag av AB Trafikrestauranger. Den föreställer Johan Markurells studentmåltid.

AB Trafikrestauranger, TR, var ett dotterbolag till SJ. Sent 1968 hade man övertagit en reatauranglokal i hörnet av Vasagatanoch Mäster Samuelsgatan i Stockholm. Den 8 maj 1969 slog man upp dörrarna med en helt ny inredning och nytt namn. På en av väggarna hängde textilapplikationen, ett fem meter långt långbord med personager från Wadköping. Restaurangens namn var Markurell. Ett framröstat namn i tider då TV-serien Markurells i Wadköping var populär och restaurangen invigdes av Edvin Adolphson.

”Hjalmar vår herre” (5 juli-11 aug) är en nyskriven musikalisk pjäs av Ylva Eggehorn. En berättelse om hur författaren Hjalmar Bergman möter gestalter och personer från ett omtumlande liv, i en historia där man aldrig kan veta vad…