JULKVISS

Jultävlingen är nu avslutad och två vinnare utsedda! Grattis!

  1. Hjalmar Bergman skrev en roman under pseudonym. Vilken var pseudonymen och vad hette romanen? Svar: Holger Brate Falska papper
  2. I tv-serien ”Farmor och vår herre” (1983) spelades den unga Agnes (Farmor) av Pia Green. Vem spelade den gamla Farmor? Svar: Karin Kavli
  3. Vilket år grundades Hjalmar Bergman Samfundet? Svar: 1958
  4. Helen är den kvinnliga huvudpersonen i diptyken ”Jonas och Helen” och ”Kerrmans i Paradiset”. Vad hette Helen i efternamn som ogift? Svar: Bourmaister
  5. Lotten Brenner är titelfigur i romanen ”Lotten Brenners ferier, men hon förekommer i ytterligare två romaner. Vilka? Svar: Flicka i frack, Eros begravning
  6. Och vilken är Lotten Brenners akademiska titel? Svar: Docent i jämförande anatomi
  7. Hur var Hjalmar Bergman befryndad med sin förläggare Tor Bonnier? Svar: Svåger
  8. Hjalmar Bergmans sista bostad var ett hotell i Berlin. Vad hette hotellet, och vilken var gatuadressen? Svar: Hotell Nordland Invalidenstrasse 115
  9. En vän till Hjalmar Bergman, som han flitigt brevväxlade med, var en känd i figur i Stockholms sällskapsliv men också seriös historiker och Finlands första kvinnliga professor. Vad hette hon? Svar: Alma Söderhjelm
  10. Blenda, ingenyn i ”Hans nåds testamente”, figurerar även i en annan Bergmanroman. Vilken, och vilket efternamn har hon gift sig till? Svar: Vi Bookar, Krokar och Rothar, Hyltenius
/0 Kommentarer/av

Lodolezzi sjunger

Peter Appelros

Den dramatiska produktionen går som en röd tråd genom hela Hjalmar Bergmans författarskap.

Troligen redan som 21-åring, 1904, skrev han sitt första drama, Förrädare, och 1930, året innan han dog, skrev han sin sista pjäs, Bakom masker, ett radiodrama som dock inte blev utsänt.

Totalt har jag räknat till 39 dramer, oräknat de 11 filmnoveller som var avsedda som förlagor till filmmanuskript.

Dramatiken låg alltså honom varmt om hjärtat, och han var mån om att följa de senaste trenderna, inklusive radio och film.

Någonstans mitt i Bergmans produktion finner vi Lodolezzi sjunger.

Erik Hjalmar Linder säger i förordet till band 12 i samlingsutgåvan, att ”Lodolezzi sjunger har drömspelets karaktär, hastigt glidande mellan olika stämningar, än burleskt, än poetiskt finstämt, hela tiden med en underton av romantisk ironi.”

Teatermannen Per Lindberg, Hjalmar Bergmans svåger, menar å sin sida att stycket är ”ett smula förvirrande resultat av den experimentella psykologi som Bergman provkört i Ett experiment, och den litterära stil som han drivit till sådan fulländning i marionettspelen”.

Själv har Hjalmar Bergman kallat pjäsenför en ”romantisk komedi”. Med detta menar han att det är ett spel med underfundighet i replikerna, med många tankar och förvecklingar. Förebilden kanske finns hos verk av ETA Hoffmann, Almquist och Musset.

Hjalmar Bergman skrev pjäsen på Liljeholmen i Stockholm den 15-28 november 1918.

Musikforskaren Bo Wallner berättar om handlingen i pjäsen:

”Renee Lodolezzi är operasångerska. På höjden av sin karriär har hon gift sig med en furste. Men denne – med det möjligen symboliska namnet Bennichten – har förbjudit henne att uppträda. Det är under en furstinnas värdighet att spela teater och sjunga. Renee Lodolezzi grips av depression. Hon håller på att förtvina i sin oförlösta längtan till sången, och hon drivs också att inför sin lille son, Hanno, få visa sin konst.

Ett spel sätts igång för att bryta hennes ensamhet och tungsinne. Lodolezzi måste åter få sjunga – fursten får säga vad han vill. Tre högst olika personer förs in i handlingen: en före detta operasångare som tappat rösten (välgörenhetsaspekten, kamratskapet), en prins – som är finare till börden och ställningen än fursten och som verkligen älskar musik och teater (han skall få henne att våga bryta mot konvenansens bud) – och en dr Isac (i en och samma person både upptågsmakare, impressario och operachef).”

Till slut segrar konsten, och pjäsen får ett lyckligt slut. Lodolezzi bestämmer sig för att sjunga, och innan ridån går ner för sista akten, ser vi henne träda ut på scenen. Vi får däremot inte höra henne sjunga. Men så handlar ju inte pjäsem om hennes sång, utan om hennes frigörelse från konventionerna.

Lodolezzi uruppfördes på Lorensbergsteatern i Göteborg år 1919. Teatern var då relativt ny; den hade invigts 1916. Teatern fungerade i princip som stadsteater fram till 1934, då Göteborgs stadsteater stod klar. Lorensbergsteatern fick då bli biograf. Senare har bland andra Nationalteatern och Galenskaparna hållit till där.

Hösten 1918 fick Lorensbergsteatern en ny regissör, Per Lindberg, då 28 år gammal. Han var son till en av de legendariska gestalterna i svensk sekelskiftesteater, August Lindberg. Dessutom var Per Lindberg svåger till Hjalmar Bergman. Redan 1919 blev Per Lindberg teaterchef vid Lorensbergsteatern.

Vid denna tid var kompositören, dirigenten och pianisten Wilhelm Stenhammar chefdirigent för Göteborgs orkesterförening, nuvarande Göteborgs symfoniker. Stenhammar intresserade sig mycket för vad som hände på Lorensbergsteatern. Han var aktiv i Lorensbergsteaterns ledning och styrelse, och ansåg att man i Göteborg borde skapa en teater ”till tankens väckande, till känslans förädlande och språkets vårdande, till lyftning och befrielse från vardagslivets allehanda.” Han tänkte sig ett samarbete – inte konkurrens – mellan musik och teater. Formerna skulle kunna vara opera, scenmusik, dikt och ton i olika kombinationer. Överhuvudtaget ville han att man skulle sträva efter en konstupplevelsernas helhet, med en betoning på ett folkfostrande ansvar.

Stenhammar var i hög grad villig att bidra till detta själv. För Lorensbergsteatern skrev han scenmusik till Strindbergs Ett drömspel, varmed man invigde teatern 1916, Lodolezzi sjunger 1919, Som ni behagar 1920, Chitra (Tagore) 1921, och slutligen Romeo och Julia 1922. Musiken till Romeo och Julia var f.ö. det sista verket Stenhammar skrev med opusnummer.

I en artikel – Wilhelm Stenhammar och Lorensbergsteatern, som publicerades postumt i Morgon-Tidningen den 24 januari 1954, på tioårsdagen av Per Lindbergs bortgång – berättar han om sina första möten med Stenhammar. Per Lindbergs första regiuppgift av större betydelse vid teatern hade varit Ibsens Vildanden med Anna Flygare som gäst i Hedvigs roll. Då och då kom Stenhammar och ”satte sig i salongen och följde repetitionsarbetet, stilla, diskret, sa aldrig ett ord, men man kände hans ansikte stråla ut ljus och värme därnere i salongens mörker”.

Hösten 1918 lämnade Hjalmar Bergman in det sitt nya skådespel till Lorensbergsteatern, Lodolezzi sjunger. Det antogs. Lindberg skriver:

”När jag fått pjäsen i min hand frågade jag Stenhammar om han inte ville ge den det bästa stöd en pjäs kunde få i staden Göteborg: musik av Wilhelm Stenhammar.

Det lyste till i hans blåa ögon – en blixtlik skärpa i blicken, som gled över i ett leende: Vem ingav Er den tanken?”

Lodolezzi sjunger hade urpremiär på Lorensbergsteatern i Göteborg den 20 februari 1919. Hjalmar Bergman hade åkt till Göteborg för att se generalrepetitionen, men premiären mäktade han inte med. Ett planerat gästspel gjorde att det inte kunde ges så många föreställningar, men pjäsen togs upp igen under september och oktober 1919. Erik Hj. Linder skriver att den då ”på nytt dragit utsålda hus tack vare att Pelle infört abonnemangssystem.”

Per Lindberg ger i den postumt utgivna essäsamlingen Bakom masker en analys av pjäsen. Man märker att han inte upplevt skådespelet som något som han bara har läst. En rollfigur som framhävs av Lindberg är ”teaterjuden” dr Isac: ”en figur av komisk vigör, självironi, gott humör; en av Bergmans praktfullaste scengestalter”.

Varför sjunger då till sist Lodolezzi – enligt Per Lindberg? ”Därför att kamratskapet mellan scenens barn fordrar det och för att publiken väntar det. Helt enkelt därför att teatern kallar!” Pjäsen blir – slutar Per Lindberg – ”en ung dramatikers gripande hyllning till teatern”.

Det finns ett tema i Lodolezzi som återkommer i Clownen Jac. Isac, teaterdirektören, arrangerar en maskerad i den furstliga parken i första akten. De här replikerna utväxlas:

”Lodolezzi: Det är blott ett upptåg, Isac!

Isac: Så visst som hela livet är ett upptåg. Vad väntar ni er av era undersåtar – sångare, komedianter – om ej en komedi? Men rymmer komedin ett uns av sanning – skratta, drottning, eller gråt!”

Man erinras om clownen Jacs ord: ”Skallra clown, skallra. Dallra hjärta, dallra.”

Scenmusiken

Stenhammars scenmusik består av tre satser.

– Förspel, som är en elegi, d.v.s. sorgmusik. Det är skrivet för flöjt och skråkkvartett. Förspelet står i stark kontrast till pjäsens burleska innehåll. Stenhammar-forskaren Bo Wallner skriver: ”Det är en ödslig stämning över denna början, en stämning som inte minst frammanas av slutet på elegin. Så långt finns det ett direkt samband mellan musik och skådespel. Men ändå: varför just en elegi? Denna sats är ju därtill så mycket mer än ett stämningsanslag. Den är en sats som med gripande verkan förmår leva sitt eget liv.” Elegin kom senare att spelas vid Hjalmar Bergmans begravning.

– Musik till karnevalen i slutet av första akten. Besättningen är stråktrio, flöjt, gitarr, mandolin och tamburin. Musiken är enkel och tar inte uppmärksamhet från händelserna.

– Intermezzo mellan akterna 2 och 3. Det är skrivet för stråkkvartett och illustrerar de snabba känslokasten i skådespelet.

Johannes Edfelt berättar i efterordet till den samlade utgåvan att verket på det hela taget fick bra kritik.

Scenmusiken i sin helhet finns inspelad med Göteborgssymfonikerna under ledning av Neeme Järvi på skivmärket BIS (BIS438). Satserna Intermezzo och Elegi finns inspelade med Stenhammarkvartetten (BIS1659).

Senare framföranden

Radioteatern

För Radioteatern satte Ingmar Bergman upp Lodolezzi år 1948. Stycket hade då bearbetats av Herbert Grevenius. Föreställningen sändes ut den 9 september det året. Föreställningen finns tyvärr inte kvar.

I rollerna fanns bl.a. Märta Ekström (Lodolezzi), Toiwo Pawlo (Isac), Stig Järrel (fursten) och Gunnar Sjöberg (Hans Kunglig Höghet).

Studentteatern i Stockholm

År 1956 iscensattes Lodolezzi av Studentteatern i Stockholm. Regissör var Hans Abramson, senare också yrkesverksam som regissör. Skådespelare var framför allt de som läste teater- och konsthistoria vid dåvarande Stockholms högskola. Flera blev sedan kända namn i kulturlivet, bl.a. Olle Grönstedt och Kurt Emke som skådespelare, och Karin Falck som TV-producent, programledare och regissör. Hon hette då Sohlman i efternamn, och gjorde rollen som Renée Lodolezzi.

Jag skrev till Karin Falck och bad henne ringa upp, vilket hon också gjorde. Hon är idag 87 år. Hon sa att hon aldrig hade blivit så förvånad av ett brev tidigare, men samtidigt lite glad, tror jag, över att minnas denna föreställning.

Anledningen till att just denna pjäs sattes upp, trodde Karin Falck, var att Hans Abramson var Ingmar Bergman-beundrare, och han hade ju satt upp Lodolezzi sex år tidigare. Den kan ha varit så att Abramson bett Ingmar om tips på en lämplig pjäs.

Karin Falck mindes också Stina Bergman, som vi denna tid var 68 år. Hon tog kontakt med Karin Falck, var intresserad och bevistade repetitioner. Hon var mycket noga med att poängtera att Hjalmar Bergman inte var homosexuell. Hon lånade också ut egna smycken som Karin Falck bar vid föreställningarna. Det var antagligen ”de svarta diamanterna” som spelar en viss roll i den tredje akten.

Premiären finns recenserad av Urban Stenström i Svenska Dagbladet den 19 mars 1956.

Han utropar:

Vilken pjäs skulle inte Lodolezzi sjunger ha varit om det verkligen funnits erotik i den! Den har all charm man kan tänka sig, utom just den charmen. Men kanske har den bristen varit tillräcklig för att göra stycket impopulärt. Hut ska man annars förklara att det aldrig spelas? Det är i verkligheten både kvickt och djupt, så kvickt att man nästan inte märker att det är djupt.”

Stenström menar att Hjalmar Bergman är dålig på att gestalta en vanlig banal kärlek.

Men jag är inte säker på att Stenström träffar rätt här. Lodolezzi sjunger handlar inte om kärlek på det viset.

Istället tycker jag att Per Lindberg kommer närmast i sin tolkning att pjäsen är ”en ung dramatikers gripande hyllning till teatern”, och till konsten i stort, eller ”den fria gycklaren som trollbinder publiken under sina föreställningar, men i övrigt föraktas för sin låga sociala status.” Detta tema har f.ö. omhuldats av Ingmar Bergman, bl.a i hans pjäs Mig till skräck från 1947. Det var kanske därför han valde att regissera den året därpå.

En ödets ironi är, att en månad efter Studentteaterns föreställning gifte sig skådespelerskan Grace Kelly med furst Rainier av Monaco. Grace Kelly fick därefter tacka nej till alla erbjudanden om filmroller.

År 1962 erbjöds hon titelrollen i Hitchcocks Marnie. Hon var intresserad, men offentliga protester i Monaco mot hennes engagemang i en film där hon skulle spela en kleptoman, fick henne att ompröva och slutligen avvisa projektet.

Regissören Herbert Ross försökte intressera henne för en roll i filmen The Turning Point (1977), men Rainier sade nej.

/0 Kommentarer/av

Eros begravning

Årets bokcirkelbok är Eros begravning. 

Eros är en staty som går ett omilt öde till mötes i denna rafflande komedi. Den finns att läsa som e-bok på Litteraturbanken men den är också nyutgiven av det nya klassikerförlaget The Sublunar Society som har gett ut flera titlar av Hjalmar Bergman. 

Romanen har en arbetsrättslig upptakt. Hur mycket flörtande på arbetstid kan en arbetsgivare tåla? Ägarinnan till Larsbo gård, fru Olga, har sett sin kammarjungfru nojsa med en torvarbetare och börjar fundera på hur mycket tid sådant tar. Hon räknar och räknar. Hon skriver en nationalekonomisk pamflett med arbetstiteln ”Har den moderna människan råd att älska?” Romanen får ett annat förlopp när kammarjungfrun försvinner. Det är 100 år sedan Eros begravning kom ut. Thomas Wedérus skrev en stor artikel i DN den 25 februari 2022 med anledning av jubileet och rubriken lyder Kärleksguden Eros fortsätter att härja i det moderna samhället. Även Malte Persson spinner på det arbetsrättsliga temat med utgångspunkt i Eros begravning i en artikel i Fokus 2013.06.07 Sextorka med arbetslinjen!

Eros begravning är en munter läsning som kan leda till mycket intressant bokcirkelutbyte. Vi har två bokcirkeltillfällen:

Bokcirkel i Stockholm den 1 december på Fatburs Kvarngata 19 2 trappor hos Ingar klockan 18 (porttelefon Beckman Hirschfeldt) och i Örebro torsdagen den 8 december kl. 16 på Järntorgsgatan 9 hos Inger.

/0 Kommentarer/av

Musik till Hjalmar Bergmans pjäser.

EN HYLLNING TILL LENNART HEDWALL

I Nathan Milsteinsalen, KMH den 27 september 2022 klockan 19

PROGRAM:

Hälsningsord                                    Lasse Zilliacus

Duo alla serenata (2009)                Kajsa Nilsson och Miranda Nordqvist

Herr Sleeman kommer                    presentation av Ingar Beckman Hirschfeldt

Kort filmvisning

Lennarts hälsning                            Lasse Zilliacus

Sonatina, (1999/2000)                      Emma Alrikson och Erik Lanninger

Lodolezzi sjunger                              presentation av Peter Appelros

Stenhammar  Intermezzo                Adarakvartetten

Ett program för Hjalmar Bergman Samfundet i samarbete med Kgl Musikhögskolan

Det blev en mycket lyckad kväll under ledning av Lasse Zilliacus. Det blev en varm hyllning till Lennart Hedwall kompositören till Herr Sleeman kommer uruppförd i Örebro 1979. Dessutom fick vi höra ett intressant föredrag om Lodolezzi sjunger som uruppföerdes 1919 med Wilhelm Stenhammars scenmusik.
Här berättar Lennart Hedwall:

Kammaroperan Herr Sleeman kommer var en beställning för Musikdramatiska skolan 1974, och rektor Gert-Ove Andersson och jag  kom överens om att jag som arvode för komponerandet under en period skulle gå ner på halvtidstjänst med full lön – hur länge minns jag inte. Men i uppgörelsen med teaterförlaget dök författarens änka upp, Stina Bergman, och hon godkände operaidén men föreskrev att inte ett ord fick ändras eller strykas av originaltexten. Den är nu så koncentrerad och laddad, så jag kände inte den förpliktelsen som någon börda, möjligen var det en knepighet att en av ”tanterna”  läser upp ett brev, men det fick hon göra även i operaversionen.

Jag hade länge drömt om att skriva en opera och bland annat översatt ett par tyska texter och rentav försökt mig på att skriva en egen text, men jag hade inte kommit till skott. Men när jag blev alltmer fascinerad av Hjalmar Bergman, ville jag först gärna försöka mig på hans Sagan eller något av hans marionettspel. Så blev Sagan ”upptagen” av Bengt Hambraeus, och några av mina intryck och känslor för den pjäsen kanaliserades småningom i ett orkesterstycke som jag skrev för nyinvigningen av Örebro konserthus 1986. Av marionettspelen fastnade jag

alltså slutligen för Herr Sleeman kommer, där jag inte minst fängslades av den centrala parallellscenen i handlingen, när Sleeman i sitt frieri nästan ordagrant upprepar Ann-Maries unge älskare Jägarens kärleksord, och de fick också samma melodiska innehåll, dock med vissa modifikationer.

Jag var också starkt gripen av Ann-Maries låsta situation, tanternas många fördomar och sociala rädsla, småstadssyndrom som jag bara alltför väl kände till från min barndoms  Göteborg och delvis hade återfunnit i  Örebro. Få skildrar väl klassamhället lika intensivt som Hjalmar Bergman…

Ändå dröjde det tills operan var klar, och möjligen var jag en smula överambitiös med vissa detaljer som att melodiken noggrant skulle återge Bergmans repliker eller att tempot i första scenen hela tiden skulle växla efter tanternas och Ann-Maries olika temperament. Efter Ann-Maries och Jägarens skogsutflykt med Ann-Maries desperata dansscen fick tanternas sökande bli ett riktigt ”scherzo” – deras tema var en snirklande melodi  som virande in sig i sig själv, Och den hotande Sleeman fick ett tema som återgavs på marimba – i övrigt omfattade orkestern fem blåsare, slagverk  och tredelade violiner, tvådelade altfioler och celli samt kontrabas. Jag hade turen att få musiker ur hovkapellet, vari ingick Drottningholms barockensemble, som svarade för kvällens förpjäs som var Pergolesis (eller Aulettas) lilla buffa Il Maestro di Musica i regi av nye rektorn Arne Tyrén (där jag dirigerade från cembalon och samtidigt var tvungen att transponera ned min stämma inklusive recitativen en halv ton, eftersom den örebroska cembalon stod i normalstämning!).

Det hade också lönat sig att dra ut på tiden, för jag fick en verkligt fin elevgrupp till mitt förfogande. Där fanns Anette Stridh som Ann-Marie, Roger Vågsjö som Jägaren, Maj-Britt Högberg och Marie-Louise Lagergren som ”tanterna” Mina och Bina och Björn Sjögren som Herr Sleeman. Annette hade kommit tillbaka från en misslyckad studiesejour i Wien och var i ett ganska bedrövligt skick. Hon ville först inte göra Ann-Maries roll, men jag vågade stå på mig, och hon återhämtade sig och rollen visade sig vara som gjord för henne.

Regissör var min gamle Göteborgsvän Bo Swedberg och han hade något irriterad fått börja med att arbeta med texten, därför att jag var försenad med notutskriften. Men egentligen är detta ju det idealiska sättet att inleda en operainstudering, och den fick en annan logisk följd också, när en av tanterna kom och bad mig lägga upp några av hennes fraser i ett ”tacksammare” läge. Hon fick några nya fraser, men dagen därpå kom hon tillbaka med dem och sade att de ursprungliga stämde bättre med vad hon hade att säga. Det gjorde mig rätt lycklig, då hade jag ju träffat rätt frasering och karaktär från början.

Så var det äntligen dags för premiären på Herr Sleeman kommer som passande nog skedde på Hjalmar Bergman-teatern i Örebro den 16 mars 1979. Det höll faktiskt på att inte bli någon premiär, för när jag gått ned i diket på genrepet, kom Arne Tyrén och meddelade mig att teaterförlaget ville hindra framförandet, eftersom skolan överskridit den överenskomna tidsramen för användandet av texten. Detta hot lyckades Tyrén som väl var avvisa.

Men vid framförandet inträffade något som jag fann ytterst märkligt. Min avsikt var ju att Jägarens kärleksord skulle låta närmast karikerade när de återkommer i Herr Sleemans ”förklaring”, men den känslige Björn Sjögren sjöng dem så gripande ”gammalmansaktigt” att han fick dem att bli djupt kända, och hans Sleeman blev därmed mer mänskligt äkta än jag tror Bergman tänkte sig. Men detta gav faktiskt ytterligare en dimension åt pjäsen, som jag ju valt för dess pessimistiska grundtons skull.

Operan mottogs förbluffande väl och gavs tre gånger i Örebro. En aviserad föreställning på Alléteatern i Stockholm kom däremot tyvärr aldrig till stånd.. Tyvärr återanvändes inte heller stycket på skolan, och så blev det snart bortglömt som de flesta av svenska kompositioner. Men några spår av det finns i min första symfoni, som döptes till Sinfonia retrospettiva.  

   

Ingar Beckman Hirschfeldt; Lennart Hedwalls opera Herr Sleeman kommer baseras på en pjäs av Hjalmar Bergman. Pjäsen kom ut 1917.

Pjäsen Herr Sleeman kommer har spelats många gånger både i Sverige och utomlands, på olika scener, på film, som TV- och radioteater. Den är en uppskattad pjäs för student -och amatörteatrar med sitt begränsade antal roller – man kan till och med låta jägaren och Herr Sleeman spelas av samma person eller av marionetter.

Redan1919 sattes den upp på Lorensbergsteatern i Göteborg. Hjalmar Bergman var vid denna tid äntligen i ropet, han hade haft stor succé med romanen Markurells i Wadköping.

1944 satte Ingmar Bergman upp Herr Sleeman kommer för första gången på Svenska Dramatikerstudion på Borgarskolan i Stockholm. Inge Waern som senare skulle sätta upp Herr Sleeman som maskspel, spelade Anne-Marie och Toivo Pawlo Herr Sleeman. Johannes Edfelt har en uppskattande recension i BLM.

1957 regisserar Ingmar Bergman åter igen pjäsen denna gång för TV-teatern. Ingmar Bergman hade ett gott öga till Hjalmar Bergman och Göran Hägg menar att den på en gång ångestladdade och värdiga borgerliga miljö som Hjalmar Bergman skildrar starkt påminner om Fanny och Alexander som, enligt Göran Hägg, i många stycken är en ren Hjalmar Bergman-pastisch.

Det ångestladdade och det värdigt borgerliga finns ju tydligt i Herr Sleeman kommer. Hur tydligt beror naturligtvis på hur man spelar.

Herr Sleeman kommer var Ingmar Bergmans första TV- produktion 1957 och den blev en tittarsuccé. Resultatet blev enligt en recension ”en lyrisk bildsaga med säregen charm, där den tonårsblonda prinsessan, spelad av Bibi Andersson, mötte sitt öde i form av ett fult gammalt troll.”

Teaterpedagogen Inge Waern satte upp Herr Sleeman kommer med sina elever vid Teaterstudion i Stockholm som ett maskspel, med stora masker för ansiktena. Den uppfördes först på Liljevalchs konsthall, sedan som gästspel i Örebro i september 1973 på Hjalmar Bergman teatern. Det var då ett samarrangemang för att fira Hjalmar Bergmans 90-åriga födelsedag den 19 september.

1979 spelas Lennart Hedwalls opera på Hjalmar Bergman teatern i Örebro.

1983 då Hjalmar Bergman skulle ha fyllt 100 år, sätter Kurt-Olof Sandström upp pjäsen för TV-teatern igen med en mycket ung Pernilla August (då Wallgren) och Harriet Andersson och Lena Söderblom som mostrarna.

Handlingen i korthet:

Det är sensommarkväll i en vindsvåning. Två gamla systrar, tant Mina och tant Bina, sitter och handarbetar medan deras unga systerdotter Anne-Marie dukar till kaffe med finaste servisen.
Tanterna har en överraskning åt henne: I morgon bitti kommer herr Sleeman för att fria. Han är en mycket äldre ämbetsman som skulle kunna lösa Anne-Maries och tanternas försörjnings-problem.
Anne-Marie minns honom endast vagt som sin döda mors förmyndare. Hon kommer ihåg hans stela sätt att gå. Han vill gifta sig med henne. Hon ber tanterna om att få slippa. De är dock obevekliga. Även om tant Mina är lite hjärtnupen.

Ute i skogen finns Anne-Maries käraste, jägaren Walter. Hon träffar honom en sista natt.Och när morgonen kommer, tar Anne-Marie emot herr Sleeman, som det anstår en flicka i hennes position (dvs fattig), att göra.

Herr Sleeman friar. Anne-Marie tackar ja.

Men när herr Sleeman upprepar samma kärleksord som Walter använde kvällen innan, blir Ann-Marie förtvivlad, berövad på den tröst som kärleksorden varit.

Hon håller för ögonen. Herr Sleeman tolkar det som att hon gråter glädjetårar.

Så är inte fallet.

Temat att en ung flicka gifter sig med en betydligt äldre man är ett vanligt tema hos Hjalmar Bergman.  Det behandlas högst olika men det slutar alltid som tragedi. I Herr Sleeman innebär giftermålet för Anne-Marie en själslig död liksom för Fru Gunhild på Hviskingeholm, (som ingår i Dansen på Frötjärn) som är en av Hjalmar Bergmans mest gripande historier.
Chefen fru Ingeborg verkar till en början ha klarat sig relativt helskinnad trots att hon gifter sig med den betydligt äldre varuhuschefen. Tills hon som änka förälskar sig i dotterns fästman vilket leder till katastrof.
Agnes i Farmor och Vår Herre överger raskt jämnårig fästman för en äldre förmögen borgare i Wadköping. Hon tar skada till sin själ utan att hon märker det själv.
Mor i Sutre blir bortgift med en äldre värdshusvärd men glömmer aldrig sin bohuslänske sjöman. Hon ser honom i sin son, märker inte att hon är förälskad i sonen och det leder till katastrof och död. Hjalmar Bergman är en grymt skicklig berättare med psykologisk blick för skevheter och vardagligt förtryck. Där är människor fast i ett nät av fördomar, som inte skildras utan välgörande humor.
I år har många av hans romaner och noveller kommit ut i nyutgåvor knallgula och fina! Även en novell har givits ut av Novellix, En skådespelares dag.

Hedwalls opera finns inte inspelad men pjäsen Herr Sleeman kommer finns i åtminstone två uppsättningar som ligger på Youtube. Vi visade ett smakprov ur Ingmar Bergmans uppsättning för TV-teatern.

Lodolezzi sjunger får snart en egen artikel!

                                                                                                                                                 

/0 Kommentarer/av

En skådespelares dag

Föredrag av Ingar Beckman Hirschfeldt på Bokmässan 2022:

Välkomna att uppmärksamma att Novellix har gett ut en Hjalmar Bergman – novell i årets Novellix-kalender, som lanseras här på mässan.

Novellen heter En skådespelares dag. Hjalmar Bergman är en av våra mesta novellförfattare. Novellen En skådespelares dag är en av flera hundra noveller som Hjalmar Bergman skrev och fick publicerade från 1906 i olika tidningar och tidskrifter, Hvar 8 Dag, Bonniers veckotidning, Söndagsnisse-Strix och andra veckotidningar och jultidningar ända fram till sin död på nyårsdagen 1931.En skådespelare dag skrev han på två dagar 1919. Novellens huvudperson, kallad Herr ordföranden, har en fullspäckad dag. Det är många affärer och plikter som ska klaras av.

Novellen har en hel del gemensamt med den samtidigt utgivna romanen Markurells i Wadköping, som också utspelar sig på en enda dag. Herr Markurell är skicklig och hänsynslös. Herr ordföranden är klassmässigt mera lik häradshövding de Lorche i romanen än Herr Markurell men inte mindre skicklig.

Herr ordföranden är en modern maktmänniska som under denna enda dag går från uppdrag till uppdrag, från sammanträde till sammanträde, han till och med hinner hålla några minnesord över en politisk motståndare. Till sist kommer han hem till hustrun. De är bortbjudna men hustrun tar det kallt att han inte orkar följa med. Hon har en egen eskort som hämtar henne.

Herr ordföranden släpper garden och går runt i huset, släcker lamporna. Han tar fram en nyckel låser upp och går in i ett rum som visar sig vara en barnkammare. Men där finns inget barn. Han sitter stilla och tänker på det döda barnet. Och läsaren blir rätt tagen.

Faderskärleken är också temat i novellen Herr Markurells död (1922) som kan ses som en epilog till romanen Markurells i Wadköping. Markurell ligger på sin dödsbädd och minns. Herr Markurell har trampat på en spik i en lite pinsam erotisk situation och fått blodförgiftning. Han väntar förgäves på att sonen Johan ska komma hem innan han dör. Markurell älskar sonen Johan även sen det ju på själva studentdagen visade sig att han inte var hans son utan var son till häradshövdingen de Lorche. Han blir naturligtvis förtvivlad men hans kärlek till Johan är obruten.

Den novellen ingår i novellsamlingen Herr Markurells död och andra noveller. Där finns också den underbara novellen Den som en gång älskat som trycktes i Nerikes Allehandas julnummer 1929 och i många jultidningar därefter. Det är en spöklik saga om kärlek där märkliga saker händer. Det är begravning på själv julafton.

Det är den rike Hinrik Hinrikson som begravs och han är inte älskad på bygden. Förtalet flödar på begravningsmottagningen tills förtäring och minnesgåvor sätter stopp för det. Gamla Hanna som vuxit upp i fattigstugan tillsammans med Hinrik, som från början var ett hittebarn, får berätta för de andra begravningsgästerna om honom, hur han var som pojke, hur de höll ihop mot de andra barnen.

Den illvillige prosten misstolkar hennes berättelse och hon ilsknar till och försvarar Hinrik.  Hon går därifrån ensam ut i den vilda snöstormen för att hitta hem till sin stuga. Hon går vilse men hon får en hjälpande hand. Det är Hinriks barnahand som tar hennes. På morgonen när kyrkfolket går förbi hennes stuga finner de henne död i ett pyntat rum med tända vaxljus och granris på golvet. Det är Hinrik som kommit till hennes hjälp från andra sidan.  Novellen avslutas med orden ”Den som en gång älskat dör inte ensam. Rätt var det är, känner man den käres hand i sin, hör hans röst och ser vid brasan hans skugga.”

Bergman var oerhört produktiv, hans fantasi flödade och det räckte till skådespel, romaner, sagor och noveller. Han kunde tänka ut ett helt skådespel i huvudet och sedan diktera det för hustrun Stina.

Den första novellsamlingen som Bergman gav ut var Amourer som kom 1910, där är flera av novellerna i italiensk miljö. Bergmans levde ju mycket i Italien främst i sitt älskade Florens.

En skådespelares dag ingår i novellsamlingen Labyrinten som kom 1931. Utgivningen var planerad innan Bergman dog. Där ingår flera andra bra noveller som till exempel Holofernes en av många noveller som handlar om pengar, ett centralt ämne i såväl liv som dikt hos Bergman

En ung flicka (Judit) försöker att sälja in sig hos bankchefen (Holofernes) för att rädda pappans affärer. Bankchefen är smickrad men är egendomligt upptagen med att titta i en hemlighetsfull lönnlåda. Han tackar nej till erbjudandet att gifta sig med henne. Men pappans ansökan kan omprövas. Lönnlådans hemlighet avslöjas. Där ligger en spegel som han tittar sig i och som påminner honom hur han ser ut och om omöjligheten i anbudet.

En annan novellsamling är Kärlek genom ett fönster och andra berättelser.  I den finns flera berömda noveller som Friarna på Rockesnäs som dramatiserad finns att lyssna på som radioteater med en ljuvlig Inga Tidblad och även Kan ni bota mig, doktor.

Kan ni bota mig, doktor är en riktigt otäck skildring av svartsjuka och hämnd. En bedragen äkta man söker hjälp hos en berömd doktor. Han vet att doktorn har förfört hans hustru och nu tappat intresset. Paret lever nu i spillrorna av sitt liv. Vad har doktorn för råd? När besöket är över har mannen rest sig igen medan doktorn fallit ihop.

Hjalmar Bergman var ju själv enormt svartsjuk. Stackars Stina fick redan innan de gifte sig lova att bara vara till för honom. Hon var obegripligt lojal! När han blev för besvärlig föreslog Stina att han skulle låsa om henne när han gick ut. Så småningom frigjorde sig Hjalmar från Stina och gick ut och svirade på egen hand. Bergman sökte sig till unga män från mitten av 20-talet och Berlin var då en passande miljö.

Konsumtionen av droger och sprit var hög och det är häpnadsväckande att Bergman samtidigt kunde skapa. Men hans främsta romaner skapades innan detta yttre förfall. Han brände sitt ljus i bägge ändar och dog inte fyllda femtio, dock verksam in i det sista. Hans sista stora verk var Clownen Jac som han skrev vartefter det sändes som radioföljetong där han själv läste den så kallade clownkatekesen i radion i december 1930.

Novellskrivandet var ett sätt att snabbt skaffa pengar. Men Hjalmar Bergman är naturligtvis först och främst vår stora roman- och skådespelsförfattare.

Efter Markurells i Wadköping 1919 kom flera romaner och skådespel som hade stor framgång och såldes i stora upplagor.  Flera romaner dramatiserades för scenen och filmen. Herr von Hancken, Farmor och Vår Herre, Chefen fru Ingeborg och hans komedi Swedenhielms hör ju till hans mest spelade verk.

Hjalmar Bergman skrev själv många filmmanus och lockades till Hollywood av Victor Sjöström, som var hans goda vän. Där hade han dock inte någon framgång – han var inte kommersiell nog. Alkohol och droger blev då en utväg liksom att bejaka sin förträngda sexuella läggning.

I dokumentärfilmen Fördom & Stolthet – en queer filmhistoria av filmaren Eva Beling nämns Hjalmar Bergmans Flicka i frack, som gjordes som stumfilm 1926, som ett exempel på tidig ”crossdressing”. Flickornas nojsande med varandra i filmen Norrtullsligan, där Hjalmar Bergman skrivit manus på Elin Wägners roman, kan också uppfattas som queer.

I Bergmans romaner är det främst äldre kvinnor som får hysa förbjudna känslor gentemot unga manliga släktingar, Mor i Sutre och Farmor i Farmor och Vår Herre och Chefen fru Ingeborg.

Hjalmar Bergman har en fantastisk förmåga till identifikation med kvinnor och det gör att hans kvinnoporträtt lever!

Avslutning

Att läsa den nyutgivna novellen En skådespelares dag är en fin introduktion i Hjalmar Bergmans författarskap liksom många andra av hans noveller.

Novellerna trycktes om i olika samlingar och översattes till många språk. På biblioteken finns många av Hjalmar Bergmans noveller som e-bok att ladda ner.

Efter novellerna kan man våga sig på romanerna. Kanske börja med Flickan i frack som många i min generation gjorde.

I Flickan i frack blir man introducerad till Wadköping, men får också träffa alla de spännande lärda fruntimren på Larsbo.

Den begåvade Katja slåss mot övermakten i form av snål pappa, som inte ville kosta på henne en studentbalklänning, stadens borgerskap med en inskränkt änkedomprostinna i spetsen.

Hon är kär i en obegåvad idrottskille med gott hjärta, greve Ludvig von Battwhyl, arvinge till Larsbo. Att klä sig i broderns frack för att kunna gå på studentbalen var inte en bra idé. Men det slutar lyckligt.

En bra ingång till Flickan i frack ger Ingrid Elam på Litteraturbankens sida Ljud och bild där hon intervjuas under rubriken Kvinnor på tvärs.

Sen är det nog dags för Farmor och Vår Herre, enligt många hans bästa roman. Man kan börja med att lyssna på radioteatern i Ingmar Bergmans uppsättning med Karin Kavli och Gunnar Björnstrand.

Hjalmar Bergman har med sitt hjärtblod skildrat Nathan, farmors barnbarn, med stor inlevelse i hur ett barn, uppväxt under osäkra villkor, beter sig. Nathan, älsklingssonen Gabriels ”oäkta” barn som först inte erkänns av farmor sedan älskas nästan ihjäl för att därefter förskjutas och skrämmas iväg. Det är han som sedan blir Clownen Jac i Amerika där han omvandlar sin skräck till konst.

Välkomna att upptäcka Hjalmar Bergman!

Du hittar många (inte alla) Hjalmar Bergmans böcker på Litteraturbanken.se. Alla bibliotek har Hjalmar Bergmans böcker åtminstone i sina magasin! En ny klassikerserie har kommit som finns hos välsorterade bokhandlare tex i Lidköping där jag upptäckte dessa utgåvor av The Sublunar Society, läckert gula.

Hjalmar Bergman Samfundet bildades 1958 för att säkra utgivningen av Hjalmar Bergmans samlade verk som kom ut i 30 band.

Många förlagsupplagor har getts ut sen dess, ofta med bra förord av Johannes Edfelt (Hjalmar Bergmans Bergslagsromaner 1979, Bonniers) och av Göran Hägg i Wahlström &Widstrands Nio volymer Hjalmar Bergman utgiven1987. Den senare har också kommit i pocket med underbara omslag. (Jag är i ständig jakt efter dem)

En mindre skandal är faktiskt att Bergman inte finns med i den senast utgivna novellsamlingen, Svenska noveller från Almqvist till Stoor (under redaktion av Ingrid Elam och Jerker Virdborg, Albert Bonniers Förlag 2018; 704 s).

 Jag citerar gärna Peter A Sjögrens recension på sin blogg Min läsning: ”hur i all världen har redaktörerna kunnat sidsteppa Hjalmar Bergman? En av svensk litteraturs största, som har skrivit mängder med noveller. Här ifrågasätter jag inte utan fastslår att Ingrid Elam och Jerker Virdborg gjort ett allvarligt fel.”

Jag håller med.

Samfundet har tidigare gett ut årsböcker fram till 1986 och därefter en skriftserie med oregelbunden utgivning.

Himmel, helvete och galenskap elva författare läser Hjalmar Bergman redaktör Anders Clason kom 2004. Kerstin Ekman skriver om romanen Vi Bookar, Krokar och Rothar och jämför skildringen av staden W. med sitt Eskilstuna och ser en icke erkänd socialrealist i Bergman.

Ulf Stark skriver roligt om sin motvilliga förtjusning i Markurells i Wadköping.

Svartsyn och humor om Hjalmar Bergman och Sven Delblanc med redaktörer Lars Ahlbom och Kerstin Dahlbäck är en volym från ett gemensamt seminarium med de två sällskapen 2012. Med intressanta kapitel om Delblancs förhållande till Hjalmar Bergman.

Lars Lönnroth har ett kapitel: Drömfabrik och mardrömsplågor – USA-bilder hos Hjalmar Bergman och Sven Delblanc.

Hjalmar Bergmans Brev i 4 volymer (2009-2014) är ett storverk av Kerstin Dahlbäck. Del 1-2 gavs ut av Kerstin Dahlbäck tillsammans med Sverker Ek.  Sverker Ek har också initierat att Umeå universitet har gjort delar av breven sökbara på hjalmarbergman.se

En skådespelares dag ges ut i Novellix-kalendern men den kan också beställas som singel. Hoppas Novellix snart ger ut en box med Bergman-noveller! Ingar Beckman Hirschfeldt, ordförande i Hjalmar Bergman Samfundet www.hjalmarbergmansamfundet.se

/0 Kommentarer/av

Följ med Carl Jan Granqvist och Agneta Ljung in i Hjalmar Bergmans diktade värld

Måndagen den 19 september firar vi i Wadköping Hjalmar Bergmans födelsedag. Det står i Hjalmar Bergman Samfundets stadgar att födelsedagen ska firas. Och det gör vi tillsammans med kommunen som bjuder på saft och kakor i Hjalmar Bergman museet under dagen och i teaterladan klockan 18 där vi får höra Carl Jan Granqvist och Agneta Ljung berätta om märkliga personer i Bergmans romaner och i verkliga livet.

/0 Kommentarer/av

Katja Kock – kvinna på tvärs. Lyssna på Litteraturbanken

Katja Kock får småstadens borgerlighet att sätta i halsen när hon dyker upp på balen iförd sin brors frack. Händelsen blir en utmaning av sedlighetsnormer och sexualmoral, för inte kan väl en flicka som klär sig i manskläder vara anständig? Hjalmar Bergman är både rolig och vass i romanen Flickan i frack från 1925, där han låter Katja möta både förödmjukelse och triumf i svallvågorna efter sin impulsiva handling. Och varför blir det rusning bland de unga männen för att få dansa med en flicka i frack

I Verkets sommarserie ”Kvinnor på tvärs” möter du fiktiva kvinnor i den svenska litteraturhistorien som på olika sätt går på tvärs mot samhällets normer och konventioner. Paulina Helgeson samtalar med litteraturprofessorn Ingrid Elam om kvinnorna och deras sammanhang, personlighet och förutsättningar.

IBH: Väldigt bra om Hjalmar Bergmans fantastiska sätt att berätta denna finurliga och queera historia. Bra att de uppmärksammade de spännande akademiska damerna på Larsbo. Dessa träffar man på första gången i Eros begravning, som ju också utspelar sig på Larsbo och som vi ju har som bokcirkelbok i samfundet i år, 100 år efter utgivningen. Vi skulle kunna lägga till Flicka i frack!

https://w.soundcloud.com/player/?url=https%3Asoundcloud.com/verketpodcast/kvinnor-pa-tvars-2-katja-kock-ur-bergmans-flickan-i-frack-1925&color=%23222&auto_play=false&hide_related=false&show_comments=true&show_user=true&show_reposts=false&show_teaser=true&visual=false&sharing=false&liking=false&show_comments=false

Du kan lyssna på avsnittet i spelaren ovanför, men du hittar oss även i valfri poddapp och på Spotify. Böckerna kan du självklart läsa via Litteraturbanken – samtliga böcker i sommarens poddserie kan laddas ner som epub-fil till läsplattan. Dagens roman Flickan i frack hittar du här i vårt digitala bibliotek.

Verket – en podd om klassiker är ett samarbete mellan bildningsmagasinet Anekdot vid Stockholms universitet, Nationalmuseum och Litteraturbanken.

Samtalsledare: Paulina Helgeson
Ljudproduktion och klippning: Urban Göranson
Inspelningsteknik: Patrik Vörén
Producent: Magnus Bremmer

/0 Kommentarer/av

Årets bokcirkelbok Eros begravning

Årets bokcirkelbok är Eros begravning som gavs ut för 100 år sedan 1922. Det året som han formulerade att de tre föregående romanerna varit avsked till kärlek och familjeliv (Markurells), till ärelystnad och allahanda utopier (Herr von Hancken) och till den borgerliga miljö ur vilken han utgått (Farmor och Vår Herre). Romanen inleder en ny period i författarskapet. Eros begravning är konstruerad efter ett mönster från Boccaccio eller Chaucer med en ramberättelse där sedan de olika personer i sin Bergslagsmiljö framför berättelser kring kärlek.

I  DN (25/2 2022) aktualiserar Thomas Wedérus Hjalmar Bergmans roman med slutorden Så länge vi lever är Eros inte begravd för gott”.

I december har vi bokcirkelträffar kring Eros begravning, som finns som e-bok, både i Stockholm och i Örebro.

/0 Kommentarer/av

Stina den Stora

Inför Samfundets program om Stina Bergman den 25 april publicerar vi här Erik Hjalmar Linders minnestext över Stina Bergman tryckt i Hjalmar Bergman Samfundets årsbok 1977. Stina den Stora

Stina Bergman är död.

Det är svårfattligt för den som sett henne i full verksamhet. Två liv har hon levat och båda var bragder. En vitalitet, en livsaptit, en förmåga att uthärda – men också en organisationsförmåga, en fantasi, en entusiasm som är få beskärda, Stina Bergman var – tycker jag i detta ögonblick – den till karaktären märkligaste människa jag lärt känna.

Hon var född 1888 och var Hjalmar Bergmans maka från 1908 till hans död 1931, i 23 år. Dessförinnan hans fästmö i några år, han vann henne när hon var 18. Efteråt blev hon i 37 år hans outtröttliga agent, reklamchef, förespråkerska, arkivarie och kontorschef. Men hon hann förstås med en hel del annat också. Medan han levde skrev hon och gav ut flera sagosamlingar (senare också en barnpjäs efter Louisa M Alcott), renskrev hans översättningar, lyssnade till och läste hans manuskript, skrattade högt och skallande åt deras kvickheter, grät ”som en brandspruta” om det var sorgligt -och hon fann dem ofta sorgliga. Särskilt effektivt torde hon ha hjälpt honom med filmarbetet.

Efter hans död började hon syssla med film, blev mäktig manusläserska hos Svensk Filmindustri, ”upptäckte” efter vad det säg Ingmar Bergman – ringde den unge trevande teaterregissören en morgon och sa: unge man jag vill köpa er själ, varvid han mycket riktigt skall ha svarat: den är inte till salu.

Men det utifrån sett mest överraskande var väl ändå när hon vid 76 års ålder för några år ingick som avdelningschef i firma Stilmönster, bland annat för att bistå en systerson Joja Bonnier, firmans chef. Stina var flink sömmerska sedan barndomen då hon sydde scenklänningar till sin mor, skådespelerskan Amanda Lindberg – och här gällde just klänningar, men också affärer. Hela företaget, sägs det, kallade henne moster. Hon var firmans regerande moster och omsättningen lär ha  fördubblats.

Hela Stina Bergmans senare liv visar att hon i grunden var en chefsnatur: en mäktig vilja, en sjudande aktiv kraft, en mycket omtänksam människa. Många människor inom och utom släkten – flyktingar och andra – har vittnat om hennes förmåga av inlevelse och kraftfullt ingripande i nödsituationer.

Undret i hennes liv var att hon vid 18 års ålder böjde sin väldiga kraft in under en annans vilja, lika stark som hennes egen, formade sig själv och sitt liv till ett redskap för den ömtåligaste av de ömtåliga, en disharmonisk ung diktare, och gjorde hans ensamhet till sin.

Stina den högröstade, den sällskapliga, till synes född för att agera och regera, satte sin latenta jätteenergi på att vara en lojal och älskande hustru. Hon kom att leva vid sin makes sida som fånge i en borg utan portar, skyddande honom för skada, farlighet och allt ont, lärande av honom allt det som hon i en förkortad skolgång försummat, lydande honom inte som en slav men som en arm eller en hand – men ändå underligt nog som en jämlike i kraft. Hon var den friska vitala oskulden och han den fem år äldre yngligen tog henne som ett stycke lera för att forma henne. Han gjorde det genom sin andliga styrka, sin charm, sin fantasi – men kanske ändå mer genom sin djupa svaghet.

Hjalmar Bergmans svartsjuka – till synes en ärftlig egenhet inom släkten, bröt ut i Lindesberg, makarnas första gemensamma hemort, ett par månader efter bröllopet. Hjalmar kom hem fann huset tomt – hans hustru hade gått till torget – och när hon kom hem blev det en fruktansvärd scen. Stina sa enkelt: Ja känner du det så, är det väl inte all nödvändigt att jag går ut ensam.

Det var 1908. Såvitt jag kunnat finns vek makarna (med ett undantag) inte från varandras sida förrän 1920 – och inte mera varaktigt förrän 1926, då det betydde en tids brytning. De promenerade, handlade, besökte läkare, teater och bio tillsammans; när Hjalmar på senare år tillbragte kvällar eller dagar eller tider utom hemmet, skedde det under garanti. Antingen hade Stina betryggande sällskap eller var hon – inlåst. Det var från början hennes eget förslag. Ibland låste han inte bara ytterdörren utan även fler innerdörrar om sin hustru. Sjukdom? Galenskap? Det förunderliga är att Stina aldrig gick med på att kalla åkomman galenskap. Hon så allting inifrån sin makes själsliv – och då var ju lallt förklarligt, naturligt. Kanske kan man kalla detta en folie-a deux, en tvågalenskap – i kärlek vanligare än man tror.

Bakom murarna levde makarna, det kan man se av breven, ett så gott det gick omväxlande, dramatiskt, ofta lyckligt liv med skrivning, läsning, resor, turism, särskilt i Italien. Någon fast bostad hade de endast under korta perioder, deras hem var hotellen och ibland en villa som de lånade av svågern Tor Bonnier, men om somrarna sedan 1917 dock en liten stuga på den högt älskade Segelholmen utanför Dalarö. Meningen med livet var att Hjalmar skulle kunna skriva.

Dock kom till sist några år av sjukdom och svåra disharmonier. Den som tröttnade på ghettolivet var inte Stina utan Hjalmar. Han började leva friare (under garantier förstås), mötte filmfolk för samrabtet, gick på krog, träffade vackra pojkar som fascinerade honom, reste till sist utomlands på egen hand. Han raserade de murar han själv byggt – men det var som behövde dem! Utan Stina var han hjälplös. Han bröts ner steg för steg i en olycka som är svår att psykologiskt utreda. Troligen ville han dö. Men varje skilsmässa från hustrun följdes regelbundet av nödrop, varefter Stina som en ambulans måste rycka ut, till Köpenhamn eller Berlin, för att ingripa, rädda, vårda. Men när han sista gången, i december 1930, reste utan henne till Berlin, åtföljd av en ung porter, som Stina anmodat hjälpa honom och avge rapporter hem, kom det inget nödrop. I stället kom till jul ett telegram: Tack gud signe. Några dagar senare var han död.

Då – men inte förr – blev även Stina Bergman sjuk. Hon låg till sängs i veckor, visste inte var hon var, talade med basröst – makens -trodde att han i skepnad av en stor björn hade besökt Dalarö, räknade det som ett omen att hunden hade sprungit bort. I grunden tror jag inte att hon någonsin gjorde sig fri från föreställningen att Hjalmar från någon plats ”däruppe” följde varje hennes steg.

Stina Bergmans sista år blev en svår lidandets historia. Benen, säskilt lederna, svek henne, hon förflyttade sig under svåra smärtor. De llra sista åren måste hom medicinera för Parkinsons sjukdom. Men så länge hon orkade korresponderade hon med hela världen om sin mans pjäser, stötte på försumliga teaterdirektörer, talade om honom på radio och TV, bearbetade hans böcker för scenen, var själv medregissör – den sista var Chefen fru Ingeborg på Stockholms stadsteater.

Varje gång jaf ser Markurells i Wadköping och föreställningen når fram till uppgörelsen mellan trollet Markurell och hans rödhåriga, vackra hustru, måste jag tänka på äktenskapet mellan Hjalmar och Stina Bergman. Hon var som flicka hans modell för den nyckfulla, erotiskt barnsliga Blenda Bernhusen i Hans nåds testamente. Hon var det säkert mer än en gång även senare, på ett omärkligt sätt – var fick han alla sina kreftfulla fruntimmer ifrån? Hon blev ju också i verkliga livet en ”chef fru Ingeborg” och hennes sista arbete för teatern var ju också en bearbetning av Ingeborgromanen. Om ”rätta”, ”sanna” lydelsen av pjäsen Sagan låg hon i dialog med sin make i decennier efter hans död.

Vad fru Markurell beträffar, är hon mer än blott en personstudie. Scenen jag tänker på har sin makt ur det faktum att det finns en enda varelse som håller det grovhuggna trollet stången – denna varelse är hans hustru. Inte var väl diktaren precis någon Markurell och inte var Stina den vid andra tillfällen indolenta värdshusvärdinnan, men själva den dramatiska relationen, den djupa ömsesidia kännedomen, bilden av krafter som urladdas och visar sig jämstarka, allt detta tror jag diktaren hämtade direkt ur egen äktenskaplig erfarenhet.

Hon var Hjalmar Bergman värdig.

/0 Kommentarer/av

Hjälmaren runt i Hjalmars spår

Utflykt på Hjälmaren i Hjalmar Bergmans spår på Gustaf Lagerbielke

Lördagen den den 14 maj var vi ganska många som samlades ombord på Gustaf Lagerbielke.

Pär Bäckman, Arne Johnsson, Inger Hullberg och Sten Wistrand som var våra ciceroner mötte oss redan när vi stod på kajen vid Hamnbron. En hjärtslitande scen utspelade sig när Medardus mötte sina föräldrar som kom med ångbåten och pappan teaterdirektören var så uppfylld av sin egen och i någon mån hustruns storhet att han inte uppmärksammade sin son som han inte sett på fyra år.

Vi slussades sedan ut på Hjälmaren lyssnande till underhållande kåserier om Hjalmar Bergmans liv och böcker. Ute på Hjälmaren pekades ut ståtliga herrgårdar längs stranden med mer eller mindre fiktiva anknytningar till Hjalmar. Det präktiga biblioteket på Esplunda kan ha anspelats på i Flicka i frack som det Janselius-Willmanska biblioteket på Larsbo. Det mest spektakulära var väl förslaget på en ny plats för Iglinge i Herr von Hancken, nämligen för att citera Inger Hullberg:

Vi håller oss kvar på Segersjös domäner men följer vägen österut och ser ganska snart den trätavla med ST. CATRINN-s BRUND år 1700 uppsatt på en trädstam, som visar att vi kommit rätt. Idag återstår bara ”ett åttkantigt spåntak, upphöjt på lika många trästolpar över själva brunnen med räcke och lock” läser jag i guideboken Mälardalens sällsamheter / Edvard Matz 1973 / men när Hjalmar var barn var det en levande brunn. Loka och Medevi var mer fashionabla och exklusiva, medan Katrinebrunn drog till sig ”bokhållare, bodbetjänter och provryttare ”, som alla ägnade sig åt livligt sällskapsliv med badande och drickande.

En härlig utflykt blev det!

/0 Kommentarer/av